Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Det bör tilläggas: inte på grund av utgjutelserna på deras ledarsida, utan trots dem. Varje dag genomlider jag dessa, och tröstar mig med att de är så uppenbart pinsamma, att de inte torde övertyga någon vettig människa.
Igår, den 26/10, ville denna ledarredaktion ”befria Kuba”. Castro måste bort, så att Kuba kan bli ett mer välmående land, som Haiti, Paraguay eller Colombia. Dessa exempel är nu förstås mina, inte SvD:s.
Det enda problemet är, tycks det, att Kubas folk inte verkar vilja ha ”frihet”, modell SvD. Det bekymrar ledarredaktionen mycket.
För Kuba är ju, enligt SvD, ”en mardröm som inte tog slut när Muren föll och den kommunistiska ideologin hamnade i kylan.”
Att regimen inte föll när Sovjet gjorde det är obegripligt för redaktionen. Istället valde kubanerna att ”fortsätta lyssna till diktatorns evighetslånga tal.”
Men sedan kom ett nytt hopp: Fidel Castro blev sjuk. Detta födde ”förhoppningar om att diktaturen skulle kollapsa”. Men något gick fel, konstaterar tidningen uppgivet: ”Verkligheten är dystrare. Folket har inte rest sig.” Det är ju verkligen bedrövligt. Här har folket en chans att få det som i Haiti och de tar den inte…
Men det blir än dystrare: den kubanska regeringen stärks av att den får ”köpa olja billigt av Venezuelas president Hugo Chavez (som vill vara vår tids Fidel Castro)”. Kan ingen göra något åt denne eländige Chavez?
Det enda hoppet för SvD är att USA lyfter det embargo som enligt ledarredaktionen endast gynnar regimen och i själva verket är ”kommunisternas bäste vän”. P.g.a. detta kan nämligen, enligt redaktionen, "kommunisterna" ena folket mot en yttre fiende. Man bör alltså efterlysa en smartare taktik från USA:s sida.
Efter detta börjar redaktionen inspireras av Freuds drömteori och drömmer vackra önskedrömmar: ”Låt dollarn flöda. Låt dollarn föda frihet.” Önskedrömmar för en nyliberal, vill säga. Men knappast för Kubas folk.
Ett kapitalistiskt Kuba skulle inte bli som i Sverige, eller ens som i USA. Dessa länders härskande klasser kan genom sina multinationella företag och sin utsugning av andra länder göra eftergifter till de egna folken. Nej, ett kapitalistiskt Kuba skulle bli som, just det, Haiti, Paraguay eller Colombia.
Är det så svårt att inse att folket i ett land, som trots sin relativa fattigdom har Latinamerikas bästa sjukvård och utbildning, och en medellivslängd av europeiskt snitt, inte vill ersätta den med modeller som Haiti eller Paraguay? Att det är därför de inte gör som SvD vill – störtar det egna systemet för att ersätta det med kapitalism?
Missförstå mig rätt, jag är inte för enpartisystem. Inte alls. Men i valet mellan Castro och Wall Street skulle jag välja samma sak som kubanerna. Hellre ett samhälle som det kubanska, som trots demokratiska brister, bygger på ett ekonomiskt system som kan ge välstånd, rättvisa och faktiskt också en hel del reellt folkligt inflytande. Än en korrupt bananrepublik som skrotar välfärden, anpassar sig till Internationella valutafonden och USA, och blir marionetter till det internationella kapitalet.
Det är ett självklart val, kan man tycka. Men ack så irriterande för SvD:s ledarredaktion.
2 kommentarer:
bygger på ett ekonomiskt system som kan ge välstånd, rättvisa och faktiskt också en hel del reellt folkligt inflytande
Inse att Kuba är kvar på samma BNP/capita som för 50 år sedan. Folk kör omkring i gamla avgasspyende femtiotalsbilar. ingen utveckling sker.
Varför skulle Kuba behöva bli ett nytt Paraguay eller Colombia? De skulle kunna bli ett nytt Hong Kong om de bara förde en marknadsliberal politik. HK har på 50 år 10-20 faldigat sin BNP/capita, de har nu högre medellivslängd än Sverige och en av världens lägsta spädbarnsdödlighet.
Enklast för Kuba vore att avskaffa kommandoekonomin och sen ansöka om medlemskap i USA. Då skulle de få ett ganska marknadsliberalt system, och på 20 år sikt så skulle man kunna ha väststandard som idag där.
Till borgar.
Du har inte förnekat de fakta jag drar fram om sjukvård, utbildning och medellivslängd. Istället använder du dig av två argument. BNP och existensen av femtiotalsbilar. Kan du inte bättre?
Hong Kong är ett atypiskt exempel – förut var det en del av Storbritannien och numera är det en del av Kina (ett land där staten, för övrigt, fortfarande kontrollerar banker och de centrala storföretagen).
Varför i allsina dar skulle Kuba bli som Hong Kong om det införde kapitalism och förde en nyliberal politik? Det är väl mer rimligt att jämföra med exempelvis Chile, som under Pinochet byggde sin ekonomiska politik på Milton Friedmans och Chicagoskolans nyliberala recept.
Erfarenheterna från de länder som avskaffat planekonomin och ersatt den med en ren marknadsekonomi är inte lovande. I Sovjetunionen ledde planekonomins avskaffande till en ekonomisk och social katastrof utan motstycke. Ryssland idag ger närmast intrycket av ett land som lidit nederlag i ett förödande krig.
Skyhög arbetslöshet (under sovjettiden var arbetslösheten så nära noll som det går att komma), prishöjningar (under sovjettiden var exempelvis brödpriset konstant under årtionden!), ökar barnadödlighet, minskad medellivslängd…
Om nyliberalismen nu vore så bra för de fattiga – varför får då denna poltik inte ett massivt stöd från de fattiga i exempelvis Latinamerika? Varför är den mest populära ledaren på kontinenten Hugo Chavez, som vunnit val efter val med procentsiffror som ingen annan politiker i världen skulle våga drömma om, med löften om att bekämpa nyliberalismen och kämpa för socialismen?
Varför är nyliberalismen universellt hatad av just de som du påstår skulle gynnas av den?
Svaret är enkelt. Arbetare, fattigbönder, låginkomsttagare, arbetslösa över hela världen vet att så fort privatiseringar, nedskärningar av den offentliga sektorn och marknadsanpassningar skett är det de som har drabbats.
Slutligen: att lösningen på fattigdomen för Latinamerikas länder skulle vara att ansöka om medlemskap i USA är kanske inte så där oerhört genomtänkt. Bortsett från allt annat skulle USA aldrig någonsin acceptera sådana förlag…
Skicka en kommentar