Jan Guillou – Unni Drougge

De gudarna vill förgöra slår de först med vansinne, säger ett gammalt uttryck. Efter Jan Guillous egendomliga utfall mot Unni Drougge undrar jag inte om han sjunger på sista versen, som skribent och författare.

Unni Drougge har i en utmärkt artikel i SvD den 27/11 fulkomligt dissekerat Guillous utfall. Men egentligen hade hon inte behövt göra det - det gör han så bra själv.

Studera den här intervjun med Jan Guillou i SVT (texten lånad från Consequentias blogg):

”Tror du inte att det påverkar din trovärdighet som journalist, författare och opinionsbildare att ha en agent som trots allt har sysslat med kvinnomisshandel?
JG: - Han har inte sysslat med kvinnomisshandel.
- Han är ju dömd för det.
JG: - Jo, men den domen är en bagatell när man använder det hårda ordet kvinnomisshandel. Det i övrigt i det som står i Unnis bok i det här ämnet, rakt av - lögn från början till slut, nästan allting... All… Ingenting hon säger i detta ärende, är sant.

- Är det någonting särskilt du tänker på?
JG: Allting. Rubb som stubb. Hon har bestämt sig för att hämnas för att han dumpade henne, vilket alla insåg skulle inträffa förr eller senare.
- Så trots att han är dömd för att ha misshandlat en kvinna, så betraktar du inte honom som kvinnomisshandlare?
JG: - Nej, det gör jag inte.”

Vad Guillou säger här är dels att allt Unni Drougge säger är falskt. Här är han lika tvärsäker som när han rutinmässigt avfärdar barns berättelser om övergrepp och man kan förstås som alltid fråga sig: ”Hur vet han det?” Svaret är som alltid att han inte vet ett dugg,

Men sedan kommer det verkligt avslöjande... Det finns ju förutom Drougges egna ord en dom, ett erkännande, och en medicinsk bevisning. Hur ställer han sig till det? Jo, han deklarerar oförskräckt att den dom, som bland annat refererar till medicinskt belagda, mycket omfattade skador, efter grov misshandel, inte har någon betydelse, eftersom denna misshandel enligt Guillou är ”en bagatell”. Tänk lite på ordet - ”en bagatell”. Att en kvinna blir hänsynslöst slagen av sin partner och får omfattande skador som följd av detta är… ”en bagatell”.

Därmed är egentligen allt nödvändigt sagt om Jan Guillou. Han är demaskerad inför alla som kan läsa. Han inte endast förnekar det ena övergreppet efter det andra – här försvarar han bevisade övergrepp. I anständighetens namn borde Aftonbladet stoppa de krönikor som skrivs av denne kvinnofientlige skribent. Men det kan man väl inte hoppas på.

Vi är många som länge vetat att Jan Guillou använt sig av märkliga metoder (och ofta rena lögner!) i sin kamp mot vad han kallar ”vår tids häxjakt” mot sexualbrottslingar. Allt från att den ende psykiatriska referensen i Guillous bok ”Häxornas försvarare” var en ökänd amerikansk pedofil-lobbyist som ansåg att många barn som utsatts för övergrepp var medskyldiga eftersom de ”förfört” förövaren, till att han helt fräckt grovt felciterade från ett angivet stycke i Eva Lundgrens ”La de små barn kommet til meg” och tillskrev Södertäljeflickan en absurd berättelse om upp-och nedvända kor, som var uppenbart inspirerad av de protokoll från 1600-talets häxprocesser Guillou själv studerat för sin TV-serie ”Häxornas tid”..

Men vi har varit relativt ensamma med dessa insikter. Många har ofta uppfattat Jan Guillou som en person, som uppriktigt och ärligt lagt fram fakta om hur oskyldiga anklagas i ”dagens häxprocesser”. Att här tala om Guillous ohederlighet och dolda agenda har för många tett sig sekteristiskt, fanatiskt och extremt...

Men nu är kejsaren avslöjad. Hans retorik, som så ofta brukat skyla honom, gör det inte längre. Alla kan se hur ynklig han ser ut, och någonstans tycker man sig höra barnets röst från HC Andersens saga: ”Men han har ju ingenting på sig”…