Skräckfilmer finns av olika typ. En av dessa är filmer om hemsökta hus.
Efter
att pandemin började har jag varit mycket mer inne än förut. Det bör
förresten skamligt nog medges att jag ännu inte har vaccinerat mig.
Det beror inte på att jag är covid-19-skeptiker utan snarast på att
erbjudandet om att få Astra Zenecas vaccin kom exakt när tidningarna var
fulla av artiklar om folk som dött av detta vaccin, fått blodproppar av
det, och om hur det ena landet efter den andra hade förbjudit det.
Varje
gång jag tänkte ringa och beställa tid fick jag en känsla av skräck,
och tänkte kanske att när jag nu klarat mig från covid-19 i över ett år
vill jag inte dö knall och fall av ett vaccin. Jag medger att mitt
beslut inte var rationellt, och om någon tycker att jag dessutom är
osolidarisk har jag inga entydigt bra argument mot detta.
Men om ångest kopplas till aldrig så irrationella tankar är den svår att övervinna.
Nåväl,
nu hade jag inte tänkt att detta inlägg ska handla om skräcken för
vaccin. utom om en annan typ av skräck - som jag inte undviker.
Nämligen den skönlitterära skräcken, som jag idag pga ögonproblem inte
tar del av så ofta i böcker utan mest tar del av genom att se
skräckfilmer på YouTube...
Det finns hur många som helst, Dels väldigt gamla, dels olika typer av b-filmer, som gjorts relativt nyligen.
En
typ av skräckfilmer som man kan hitta många av är de som handlar om
hemsökta hus. De kan vara mer eller mindre bra, mer eller mindre
välgjorda. En av de som jag tycker är riktigt välgjord är The Haunting of Seacliff Inn,,
som jag såg för några dagar sedan. Jag blev faktiskt skrämd, och
dessutom började jag rysa och få "gåshud" rent kroppsligt. Jag tog det
sistnämnda som ett tecken på att den verkligen var otäck. Men det kan
också bero på något helt annat.
Jag hade under ett antal dagar
haft både balkongdörren och fönstret i rummet där jag sover öppet. För
att undvika den tryckande värmen, så att jag kunde sova. Jag såg filmen
sent på kvällen, nära midnatt. Men när filmen var klar,insåg jag att det
blivit nån typ av väderomslag. Denna natt var kallare än de tidigare,
och ganska så kall luft strömmade in i lägenheten, Det var förmodligen
den som i alla fall till stor del var orsaken till mina
rysningar..,Vilket inte alls står i motsättning till att filmen var
välgjord, och till och från genuint skrämmande.
Men varför
undviker jag att ta ett vaccin för att det skrämmer mig men gärna ser en
film som skrämmer mig? Eller med andra ord, varför gillar många
människor att ta del av fantasiskräck, via filmer eller böcker?
Alfred
Hitchcock försökte en gång ge ett svar på frågan. Han menade att det
som får människor att se på skräckfilmer var att de i verkligheten var
trygga, när de satt i en bekväm stol eller soffa. Men även om det kan
förklara att vi står ut med skräckfilmer förklarar det inte att vi dras
till dem.
De flesta av oss, eller kanske alla, får äckelkänslor
av att äta mat, som visar sig innehålla mögel. Men jag tror ingen (eller
i alla fall väldigt få) av den anledningen skulle vilja se filmer med
människor som äter möglig mat, därför att de inser att de själva inte
behöver göra det.
Att vi själva slipper vara med om skräcken på
riktigt är alltså ingen bra förklaring till att vi vill uppleva den -
just för att det inte är på riktigt. En kvinna jag kände i mitten av
70-talet föreslog en gång att jag ville se på skräckfilmer för att en
del av mig identifierade sig med det otäcka, och att jag på det sättet
fick ut mina aggressioner. Jag blev lite illa berörd över den
tolkningen, och hoppades i alla fall att den inte stämde..
Om jag
har någon tolkning själv för min egen del är det att eftersom jag
utsatts för otäcka och plågsamma saker själv, i synnerhet i barndomen,
är det på något sätt terapeutiskt att se filmer där det otäcka kan
bekämpas, och i slutändan besegras. Någon kan invända att det finns
skräckfilmer där det otäcka och onda till sist segrar. Men det närmast
bekräftar vad jag tror. Det är nämligen så att jag inte alls tycker om
skräckfilmer där det otäcka segrar mot slutet.
Det finns vissa
undantag, som filmen "The Ring". Men där tror jag att jag verkligen på
NÅGOT plan identifierar mig med "monstret*", eftersom detta är ett
(förvisso övernaturligt) barn som mycket drastiskt hämnas på hela
världen för att hon utsattes för ohyggliga saker". Dvs hon slängdes ner
av sin mamma i en brunn, där hon bottnade, och där hennes sista dagar
bestod i att försöka stå upprätt i brunnen, tills hon inte orkade längre
och till sist drunknade. Att hon som spöke vill hämnas detta är ju
förståeligt.
På sjuttiotalet fanns det faktiskt en hel del
skräckfilmer där "övernaturliga" barn ville hämnas för det som de
utsatts för. Där var ett nederlag för dessa inte nödvändigtvis något
positivt. I alla fall inte för mig.
Detsamma gäller idag filmer
om hemsökta hus. Det visar det sig ofta att hemsökelsen beror på att
spökena en gång när de inte var spöken hade utsatts för något ohyggligt,
och att de nu protesterar genom att hemsöka alla människor som kommer i
dess närhet.
Å andra sidan blir det mer och mer vanligt i dessa
filmer att ersätta spöken med demoner, som hemsöker folk mest av allt
för att de är genuint onda.
Men även om jag har en teori för egen
del om varför jag dras till skräckfilmer är det ingen heltäckande
förklaring varför andra gör det.
Det finns en annan kategori av
filmer och böcker som om man tänker efter är svåra att förklara. Dvs
svårt att förklara varför folk vill se dem. Det är komedier. "Men de ses
därför att de är roliga", säger kanske någon. Visst, men om man
försöker analysera varför vissa saker är roliga, men inte andra., kan
man ofta bli perplex. Varför är det exempelvis roligt för många att se
på när Helan eller Halvan ramlar i vattnet? Eller när någon gör bort sig
totalt?
Det här var ett lite pratigt inlägg. Men någon av de som
gillar filmer om hemsökta hus kan ju klicka på länken ovan och se om
hen delar min syn på filmen som välgjord och bitvis riktig läskig.
Ett hemsökt hus i filmen "The Amytyville Horror"
;
_C_(cropped).jpg){kind=link}