En nazianstucken gymnastiklärare?

När jag växte upp blev jag efter ett tag förstås medveten om att det fanns olika åsikter, olika politiska partier och tidningar med olika politiska linjer. Men samtidigt fick man intrycket att det på en del områden  rådde någons sorts gemensam uppfattning.

En av dessa var att nazism var dåligt, Hitler var ond och att det var bra att Tyskland förlorade andra världskriget. Det fanns förstås några kufar, som Assar Oredsson, som inte höll med, men det var någon sorts udda undantag i marginalen.

Därför blev jag som jag tidigare skrivit om omtumlad när jag insåg att min fars skollärare uppenbarligen var nazist. 

I högstadiet fick jag kanske uppleva något liknande.

Gymnastiken i högstadiet var, om jag minns rätt,  könsseparerad. Och när vi började sjuan fick killarna i klassen en ny gymnastiklärare.  Jag kommer till och från att kalla honom M.

Redan på första timmen gjorde han ett distinkt intryck. På ett litet överdrivet sätt sa han att vi skulle se honom inte endast som en lärare utan som en kompis. Han var hurtig, entusiastisk på ett sätt som gjorde mig lite misstänksam.

Det visade sig efter ett tag att han hade en del personlighetsdrag som var lite... enerverande.

Jag kommer aldrig att glömma när M satte uppe en bild av en man, som tydligen hade utnämnts till "Mr Sweden". Det var en man med ett enormt muskelberg överallt på kroppen. Jag trodde kanske att han skulle presenteras som någon, som hade gått till överdrift med sin träning. Men, nej då.

M sa med emfas i rösten: "Det där är Mr Sweden. Om ni blir som honom kommer flickorna att springa efter er". Och det var alltså inte menat som ett skämt.

Jag minns att jag tänkte att flickorna snarare borde springa sin väg, om de fick se detta muskelberg närma sig. Och funderade också på vad dessa muskler skulle förvandlas till när  "Mr Sweden" blev äldre och inte orkade träna som förr. Förmodligen skulle de förvandlas till fett, tänkte jag. Kanske inte så oerhört attraktivt...

En annan episod minns jag, även om jag inte var med om den själv. Men jag fick höra att på en gymnastiklektion, som jag hade missat, hade M bestämt att det skulle spelas brännboll. Men inte med mjuka bollar, som var brukligt, utan med små, hårda bollar. Så för den som blev träffad kunde det alltså göra riktigt ont.

Frågan varför går ju att ställa. Men svaret på den fick man kanske under en annan lektion, som jag inte hade missat.

Då hade en kille slagit sig och skrek till.  M utnyttjade tillfället till att hålla en utläggning om varför man inte fick jämra sig.

Han sade ungefär så här. "Jag hörde att någon jämrade sig. Det ska man inte göra. Jag ska berätta en liten historia för er. Den handlar om slaget vid Stalingrad. Tyskarna förlorade det slaget. Och efter nederlaget fick de tyska soldaterna vandra långa sträckor till ett fångläger, bevakade av sovjetiska soldater. Det var strapatsrikt, hungrigt och tröttande. Och gissa vad de sovjetiska soldaterna gjorde om någon av tyskarna jämrade sig. De sköt dem på fläcken. Av detta ska ni lära er att ni aldrig ska jämra er.”

Det var nog när jag hörde det som jag slutligen fick nog. Jag bestämde mig för att undvika gymnastiken, till vilket pris som helst.

Jag bestämde mig för att vägra gå på lektionerna, även om det skulle leda till anmärkningar om olovlig frånvaro. Men det behövde jag inte. För jag gick i terapi på Ericastiftelsen hos Gösta Harding. Han skrev ett intyg om att jag skulle slippa gymnastiken.

Jag minns när jag lämnade över intyget. M såg på mig med förakt. Han insåg väl då att jag var en sån där ynkrygg som aldrig skulle ha klarat av marscherna efter slaget vid Stalingrad.

Om jag hade varit lite djärvare hade jag förstås kunnat fråga honom hur stor chansen enligt honom var, på en skala, att vi som vuxna skulle få vara med om ett erövringståg i Sovjetunionen. Men jag vågade inte tänka på vilket utbrott han skulle fått då.

Men det tål att tänka på vad hans ord egentligen uttryckte. Att han föraktade de som jämrade sig, och förutspådde dem en säker död i nästa världskrig, är ju helt uppenbart.

Men jag tror att hans exempel också tydde på något annat. Varför valde han slaget om Stalingrad som exempel? Och, framförallt, varför identifierade han sig med just de tyska erövrarna? Varför lade han upp exemplet på just detta sätt – hur man som tysk krigsfånge hos de rysliga bolsjevikerna skulle bete sig för att överleva?

Nej, jag visste ju inte om han hade varit, eller rentav  fortfarande var, nazist. Men att han på ett spontant sätt identifierade sig med dessa, och verkade mena att vi borde göra detsamma, fick mig att  misstänka det.

Jag var i alla fall glad över att jag i fortsättningen slapp att gå på hans lektioner.