Nu har Patrik Nyberg, i en ganska så schematisk och missvisande artikel om debatten om sexuella övergrepp mot barn, på nytt tagit upp diskussionen om vad han väljer att kalla "ritualmordssällskap". Hans behandling av detta ämne är lika missvisande som hans term.
Han syftar uppenbarligen på berättelser om att barn dödats i samband med organiserade sadistiska övergrepp.
Enligt Patrik Nyberg hade dessa berättelser "hämtats från USA och där omfattades övertygelsen bland annat av den kristna högern och högerextrema grupper." Denna beskrivning är grovt missvisande.
Ja, berättelser om att barn dödades i organiserade sadistiska övergrepp började komma upp i USA på tidigt 80-tal. Och, ja, mycket små grupper av den kristna högern hakade på, och försökte utnyttja debatten.
Men man bör notera att de som först började berätta om detta inte alls tillhörde den kristna högern, och att endast en försvinnande liten del av de som senare berättade om liknande erfarenheter hade det minsta med den kristna högern att göra. Man bör också notera att de tongivande delarna av denna kristna höger, som till exempel flaggskeppet "Christianity Today" och de evangelikala propagandisterna Bob och Gretchen Passantino mycket snart ställde sig på förnekarsidan.
Varför då? Framför allt för att diskussionen om rituella övergrepp av denna rörelse mest sågs som ett hot. Vi får hålla i minnet att den kristna högerns grundläggande tema var och är "familjevärden". De ser kärnfamiljen som helig, och har av tradition varit mycket misstänksamma mot försök att ifrågasätta den.
Om berättelser om barn som dödats till någon större del hade riktats mot öppna satanister, eller för den delen mot aktiva wiccaner och andra "nyhedningar", hade de säkert hakat på. Men nu handlade det istället ofta om respektabla familjefäder (och -mödrar) som inte alltför sällan sågs som stöttepelare i samhället. Berättelserna handlade oftast om mord som direkt eller indirekt var kopplade till övergrepp inom familjen.
Psykologer, socialarbetare, eller myndigheter som ifrågasätter vad som händer i "den av Gud instiftade" familjen har aldrig varit populära i den kristna högern. Därför vände sig den stora majoriteten av denna mot anklagelser om rituella övergrepp.
Ja, det fanns som sagt undantag i den kristna högerns periferi. Men de var marginella.
Vad gäller "högerextremister" är det lite oklart vad Nyberg menar. Idag åsyftas vanligen med denna term grupper med rasistiska och fascistiska agendor. Dessa spelade i stort sett ingen roll alls i denna debatt.
När Nyberg sedan övergår till Sverige ger han en bild av att det fanns en period på 90-talet då många aktiva mot sexuella övergrepp mot barn trodde på existensen av, för att använda hans egen formulering, "den kristna högerns idéer om ritualmordssällskap som härjar över hela väst-världen", men att de nu har ändrat sig och inte längre gör det.
Det är än mer missvisande. Jag vet visserligen inte hur Nyberg definierar ordet "ritualmordssällskap" men eftersom han inkluderar Södertälje.- och Umeå-fallen är det uppenbart att han definierar det mycket vidsträckt. Han säger att "få, om ens några" av de aktiva i kampen mot övergrepp mot barn idag "tror" på sådana övergrepp.
Nu är Nybergs kontakter med personer och grupper som aktivt arbetar mot övergrepp mot barn mycket begränsade, om inte annat för att den överväldigande majoriteten av dessa inte skulle vilja ha några mer omfattande kontakter med Patrik Nyberg…. Men jag vill här gärna påpeka att Birgitta Allmos bok om Södertäljefallet fick ett mycket positivt bemötande i stora kretsar, och att författaren tilldelades Trasdockepriset 2009.
Att den offentliga debatten om sådana berättelser i hög grad tystnade efter 1995 berodde inte på att de som "trodde" slutade att "tro" utan att det blev nästan outhärdligt att delta i en bisarr polariserad debatt, där de som var öppna för möjligheten att berättelser som dessa skulle kunna vara sanna utsattes för bland annat grova massmediala angrepp.
Min bedömning är snarast att det idag är en större andel av de som aktivt arbetar mot övergrepp mot barn som är öppna för att dessa "extrema" skildringar skulle kunna vara sanna. Om Birgitta Allmos bok hade kommit ut 1995 hade den med all säkerhet utsatts för rasande angrepp, men när den kom 2008 övervägde de positiva reaktionerna. Den blev till och med hyllad i en krönika i Svenska Dagbladet!
Den enda som vågade angripa boken mer utförligt var ju Max Scharnberg, som Nyberg också nämner. Scharnberg gav ut en bok om Södertäljefallet i Uppsala universitets namn utan att detta universitet var kontaktat. Universitetet tvingades offentligt ta avstånd. Förutom Nyberg och en liten grupp hängivna är det knappast någon som tar Scharnberg på allvar. Som jag tidigare visat vimlar hans bok av uppenbara sakfel (varav en del måste vara medvetna lögner), och en mycket egenartad metodologi.
Och hur kan man ta en person, som redan 1995 hävdade att 80 procent av de incestdömda i Sverige var oskyldiga - och antydde att anledningen till det var att "psykoterapeuterna" bakom kulisserna manipulerade det svenska domstolsväsendet, för att de själva skulle få bedriva tvångsterapi med "oskyldigt dömda" - på något som helst allvar….
Patrik Nyberg vill tydligen att vi ska ta "forskaren" Scharnberg på allvar. Det säger en del om hans egen agenda. I sin förment "objektiva" artikel om debatten om övergrepp mot barn lyckas han mörka att han själv inte är någon utomstående iakttagare. Utan att han under åratal har deltagit i debatten - på dess ena extremkant.
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
"Totem och tabu" - Freuds patriarkala ursprungsmyt
En av de konstigaste böcker som getts ut under 1900-talet måste ha varit Sigmund Freuds "Totem och tabu". Den innehöll en teori om inte bara totemismens utan även om religionens och den mänskliga civilisationens uppkomst - skriven av 1900-talets mest kände psykolog. Lite ironiskt - för den ter sig nog för nästan alla nutida läsare som milt sagt … opsykologisk.
Men det är bara förnamnet. Freuds så kallade teori är väl närmast att se som en myt - en patriarkal urspunsmyt.
Freud utgick från teorin om att totemismen var den "äldsta" religionen. Det var han inte helt ensam om - en så pass sansad forskare som Emile Durkheim utgick från samma sak. Idag är teorier som "religionens ursprung" allmänt övergivna i den akademiska världen. På relativt goda grunder - Homo Sapiens har existerat i hundratusentals år, och om vi går till de första hominiderna kommer vi tillbaks till mer än en miljon år sedan. Vem kan veta något bestämt om hur en eventuell religion såg ut då?
Totemismens grund är som sagt det hemliga, mystiska sambandet mellan människan och naturen. De flesta totem är djurtotem, följt av växttotem. Men Freud fokuserade helt på djurtotem - och hade bestämda åsikter om vad dessa symboliserade.
Två tabun går igenom de flesta totermiska system. Det ena är att man inte får döda, eller åtminstone inte äta, sitt totem, det andra är att medlemmarna i en totemisk grupp inte får gifta sig (eller ens ha sex) med varandra. Eftersom Freud, i motsats till exempelvis Westermarck, utgick från att alla förbud i grunden är avsedda att trycka ner underliggande behov, fick han ju problem med det första av dessa tabun. Skulle verkligen en önskan att döda och äta totemdjuret vara ett av mänsklighetens grundläggande behov?
Freud löser detta problem genom att hänvisa till - djurfobier hos barn. Han drar upp några exempel på att barn som är rädda för djur vid en närmare analys visar sig identifiera ångestdjuret med fadern. Av detta drar han snabbt, alltför snabbt, kan man kanske säga, slutsatsen att totemdjuren också symboliserade fadern! Och så hade han en nyckel till förståelsen av totemismen - menade Freud.
För på så sätt kunde man hitta en parallell till oidipuskomplexet. Eller i alla fall det manliga oidipuskomplexet. För enligt Freud består ju detta , som bekant, av en förbjuden önskan att ha samlag med modern och att döda fadern.
Om nu Freud hade nöjt sig med detta - att totemismen var en religiös avspegling av ett enligt honom universellt manligt komplex - skulle hans teori ändå på något sätt kunnat te sig lite sofistikerad, om än androcentrisk. Men han gick längre. Han letade efter Ursprunget med stort U. Och kom fram till att Ursprunget till totemismen i själva verket var upphovet till inte bara all civilisation, moral och religion - utan också till oidipuskomplexet och kastrationsångesten…
I "Totem och tabus" sista kapitel - "Totemismens infantila återkomst", lägger han ut texten. Hör och häpna,
En gång i tiden - eller kanske vi ska säga "det var en gång"! - bestod den allra tidigaste mänskligheten av en enda urhord. (Här utgick han från en hypotes av Darwin. Senare medgav han att det kan ha varit fler urhorder.). Denna urhord styrdes av en tyrannisk fader. Denna fader hade ensamrätt till alla kvinnor i flocken - oavsett ålder. Det var alltså en klart incestuös enhet.
Alla pojkar som föddes antingen kastrerades, drevs ut ur flocken eller bådadera. Och i många fall blev de dödade. Det var alltså ett patriarkat med stort P, kan man säga.
Men så en gång förenades sönerna inom och utom flocken - och de gjorde uppror. De ville inte alls att fadern skulle ha monopol på alla kvinnor - och de ville vare sig bli utdrivna eller kastrerade, eller dödade. Vad kvinnorna tyckte om situationen tar Freud aldrig upp. De var helt passiva i hans modell. Och uppenbarligen helt maktlösa.
Så sönerna fick alltså nog och dödade fadern. Så skulle det kunna ha "slutat lyckligt" - tyranniet var krossat och jämlikhet (i alla fall mellan männen) skulle kanske kunna börja råda. Alla skulle glädja sig åt faderns död och kvinnorna och männen skulle få varandra.
Men så enkelt var det inte . Och det berodde framförallt på en sak. Sönerna fick nästan med en gång dåligt samvete.
Varför de i allsina dar skulle få det är ett litet mysterium. Det är klart - i den miljö Freud växte upp i - Wiens medelklass - var det ju naturligt att fadersmord skulle leda till dåligt samvete. Men i en urflock där "fadern" var en incestuös best, som dödade och kastrerade sina söner, och de facto våldtog alla kvinnor i gruppen - är detta dåliga samvete ändå aningen märkligt. Dåligt samvete förutsätter väl i sammanhanget åtminstone ett minimum av någon form av personlig relation, kan man tycka.
Men nej, sönerna hade alltså dåligt samvete. Så de "gjorde sitt dåd om intet" genom att införa två taburegler. För det första fick de inte döda totemdjuret - alltså en symbol för fadern - för det andra fick de inte gifta sig med kvinnorna i gruppen!
Lägg märke till att enligt Freud var ett av motiven till mordet att männen ville ha tillgång till gruppens kvinnor. Men så fort de hade genomfört mordet skapade de alltså en regel som gick ut på att de INTE skulle få ha sexuellt umgänge med gruppens kvinnor. Och detta, alltså, på grund av sin vördnad och respekt för den dödade tyranniske "urfadern"!
Ur denna dyrkan av den mördade urfadern - uppstod sedan all religion. Totemdjuret blev efter ett tag en gud, även om det kanske tog många tusen år innan man kom dit. Han menar också att detta också är förklaringen till att sonen måste offras i kristendomen. Det måste vara en son som offras för att försona mordet på urfadern!
Freud "förklarar" några år senare även pojkars kastrationsångest med mordet på urfadern. För enligt Freud har alla pojkar kastrationsångest - även om de har de mest välvilliga föräldrar som aldrig skulle drömma om att hota med att stympa sina barn…. Det beror, menar Freud, ytterst på ett fylogenetiskt minne. Alla människor minns omedvetet urfadern. Och eftersom denne kastrerade sina söner kommer alla söner idag att vara rädda för att bli kastrerade. För Freud kan alltså minnen ärvas, en tro som bekant står i strid med modern ärftlighetslära.
En sak är nog ganska uppenbar. Det är inte svårt att på goda grunder se "Totem och tabu" som ett milt sagt opsykologiskt, och osannolikt - eller rättare sagt otänkbart! - kvalificerat nonsens.
Men det intressanta är nu att detta patriarkala delirium formulerades av 1900-talets utan konkurrens mest kände och ansedde psykolog.
År det inte lite märkligt?
_________________________________________________
PS. Om ni tror att jag överdriver - läs gärna "Totem och tabu" - den gavs ut på svenska av Daidalos förlag 1995. Och gärna också "Moses och monoteismen" där Freud långt senare vidareutvecklar teserna i "Totem och tabu". Den kom ut på svenska 1939 - för övrigt översatt av Pehr Henrik Törngren.
Men det är bara förnamnet. Freuds så kallade teori är väl närmast att se som en myt - en patriarkal urspunsmyt.
Freud utgick från teorin om att totemismen var den "äldsta" religionen. Det var han inte helt ensam om - en så pass sansad forskare som Emile Durkheim utgick från samma sak. Idag är teorier som "religionens ursprung" allmänt övergivna i den akademiska världen. På relativt goda grunder - Homo Sapiens har existerat i hundratusentals år, och om vi går till de första hominiderna kommer vi tillbaks till mer än en miljon år sedan. Vem kan veta något bestämt om hur en eventuell religion såg ut då?
Totemismens grund är som sagt det hemliga, mystiska sambandet mellan människan och naturen. De flesta totem är djurtotem, följt av växttotem. Men Freud fokuserade helt på djurtotem - och hade bestämda åsikter om vad dessa symboliserade.
Två tabun går igenom de flesta totermiska system. Det ena är att man inte får döda, eller åtminstone inte äta, sitt totem, det andra är att medlemmarna i en totemisk grupp inte får gifta sig (eller ens ha sex) med varandra. Eftersom Freud, i motsats till exempelvis Westermarck, utgick från att alla förbud i grunden är avsedda att trycka ner underliggande behov, fick han ju problem med det första av dessa tabun. Skulle verkligen en önskan att döda och äta totemdjuret vara ett av mänsklighetens grundläggande behov?
Freud löser detta problem genom att hänvisa till - djurfobier hos barn. Han drar upp några exempel på att barn som är rädda för djur vid en närmare analys visar sig identifiera ångestdjuret med fadern. Av detta drar han snabbt, alltför snabbt, kan man kanske säga, slutsatsen att totemdjuren också symboliserade fadern! Och så hade han en nyckel till förståelsen av totemismen - menade Freud.
För på så sätt kunde man hitta en parallell till oidipuskomplexet. Eller i alla fall det manliga oidipuskomplexet. För enligt Freud består ju detta , som bekant, av en förbjuden önskan att ha samlag med modern och att döda fadern.
Om nu Freud hade nöjt sig med detta - att totemismen var en religiös avspegling av ett enligt honom universellt manligt komplex - skulle hans teori ändå på något sätt kunnat te sig lite sofistikerad, om än androcentrisk. Men han gick längre. Han letade efter Ursprunget med stort U. Och kom fram till att Ursprunget till totemismen i själva verket var upphovet till inte bara all civilisation, moral och religion - utan också till oidipuskomplexet och kastrationsångesten…
I "Totem och tabus" sista kapitel - "Totemismens infantila återkomst", lägger han ut texten. Hör och häpna,
En gång i tiden - eller kanske vi ska säga "det var en gång"! - bestod den allra tidigaste mänskligheten av en enda urhord. (Här utgick han från en hypotes av Darwin. Senare medgav han att det kan ha varit fler urhorder.). Denna urhord styrdes av en tyrannisk fader. Denna fader hade ensamrätt till alla kvinnor i flocken - oavsett ålder. Det var alltså en klart incestuös enhet.
Alla pojkar som föddes antingen kastrerades, drevs ut ur flocken eller bådadera. Och i många fall blev de dödade. Det var alltså ett patriarkat med stort P, kan man säga.
Men så en gång förenades sönerna inom och utom flocken - och de gjorde uppror. De ville inte alls att fadern skulle ha monopol på alla kvinnor - och de ville vare sig bli utdrivna eller kastrerade, eller dödade. Vad kvinnorna tyckte om situationen tar Freud aldrig upp. De var helt passiva i hans modell. Och uppenbarligen helt maktlösa.
Så sönerna fick alltså nog och dödade fadern. Så skulle det kunna ha "slutat lyckligt" - tyranniet var krossat och jämlikhet (i alla fall mellan männen) skulle kanske kunna börja råda. Alla skulle glädja sig åt faderns död och kvinnorna och männen skulle få varandra.
Men så enkelt var det inte . Och det berodde framförallt på en sak. Sönerna fick nästan med en gång dåligt samvete.
Varför de i allsina dar skulle få det är ett litet mysterium. Det är klart - i den miljö Freud växte upp i - Wiens medelklass - var det ju naturligt att fadersmord skulle leda till dåligt samvete. Men i en urflock där "fadern" var en incestuös best, som dödade och kastrerade sina söner, och de facto våldtog alla kvinnor i gruppen - är detta dåliga samvete ändå aningen märkligt. Dåligt samvete förutsätter väl i sammanhanget åtminstone ett minimum av någon form av personlig relation, kan man tycka.
Men nej, sönerna hade alltså dåligt samvete. Så de "gjorde sitt dåd om intet" genom att införa två taburegler. För det första fick de inte döda totemdjuret - alltså en symbol för fadern - för det andra fick de inte gifta sig med kvinnorna i gruppen!
Lägg märke till att enligt Freud var ett av motiven till mordet att männen ville ha tillgång till gruppens kvinnor. Men så fort de hade genomfört mordet skapade de alltså en regel som gick ut på att de INTE skulle få ha sexuellt umgänge med gruppens kvinnor. Och detta, alltså, på grund av sin vördnad och respekt för den dödade tyranniske "urfadern"!
Ur denna dyrkan av den mördade urfadern - uppstod sedan all religion. Totemdjuret blev efter ett tag en gud, även om det kanske tog många tusen år innan man kom dit. Han menar också att detta också är förklaringen till att sonen måste offras i kristendomen. Det måste vara en son som offras för att försona mordet på urfadern!
Freud "förklarar" några år senare även pojkars kastrationsångest med mordet på urfadern. För enligt Freud har alla pojkar kastrationsångest - även om de har de mest välvilliga föräldrar som aldrig skulle drömma om att hota med att stympa sina barn…. Det beror, menar Freud, ytterst på ett fylogenetiskt minne. Alla människor minns omedvetet urfadern. Och eftersom denne kastrerade sina söner kommer alla söner idag att vara rädda för att bli kastrerade. För Freud kan alltså minnen ärvas, en tro som bekant står i strid med modern ärftlighetslära.
En sak är nog ganska uppenbar. Det är inte svårt att på goda grunder se "Totem och tabu" som ett milt sagt opsykologiskt, och osannolikt - eller rättare sagt otänkbart! - kvalificerat nonsens.
Men det intressanta är nu att detta patriarkala delirium formulerades av 1900-talets utan konkurrens mest kände och ansedde psykolog.
År det inte lite märkligt?
_________________________________________________
PS. Om ni tror att jag överdriver - läs gärna "Totem och tabu" - den gavs ut på svenska av Daidalos förlag 1995. Och gärna också "Moses och monoteismen" där Freud långt senare vidareutvecklar teserna i "Totem och tabu". Den kom ut på svenska 1939 - för övrigt översatt av Pehr Henrik Törngren.
Totemismen och naturen
En lite irriterade sak är att inga teorier jag stött på egentligen tar totemismen på allvar.
Totemismens grunder är ju antagandet av ett mystiskt, hemlighetsfullt samband mellan människa och natur. Att något sådant inte kan finnas är förstås den gemensamma nämnaren, den underförstådda utgångspunkten, för alla akademiska totemismteorier.
Så de fokuserar istället på exempelvis "vildarnas" bristfälliga logik (Frazer), deras faderskomplex (Freud), olika folkgruppers tendens att ge varandra smek- och öknamn (Lang), binära oppositioner i tänkandet (Lévi-Strauss). Den mest sofistikerade av dem alla, Emile Durkheim, ser för sin del totemet som inget annat än en symbol för samhället.
Men var tog alltså den egentliga totemistiska världsbilden vägen? Dess grunder är som sagt antagandet av ett mycket nära samband mellan människor och naturen runt omkring - djur, växter, och andra naturfenomen.
Jag tror att om man ska förstå totemismen bör man börja med att ta detta som utgångspunkt - istället för genast börja med att titta åt alla möjliga andra håll.
Totemismens grunder är ju antagandet av ett mystiskt, hemlighetsfullt samband mellan människa och natur. Att något sådant inte kan finnas är förstås den gemensamma nämnaren, den underförstådda utgångspunkten, för alla akademiska totemismteorier.
Så de fokuserar istället på exempelvis "vildarnas" bristfälliga logik (Frazer), deras faderskomplex (Freud), olika folkgruppers tendens att ge varandra smek- och öknamn (Lang), binära oppositioner i tänkandet (Lévi-Strauss). Den mest sofistikerade av dem alla, Emile Durkheim, ser för sin del totemet som inget annat än en symbol för samhället.
Men var tog alltså den egentliga totemistiska världsbilden vägen? Dess grunder är som sagt antagandet av ett mycket nära samband mellan människor och naturen runt omkring - djur, växter, och andra naturfenomen.
Jag tror att om man ska förstå totemismen bör man börja med att ta detta som utgångspunkt - istället för genast börja med att titta åt alla möjliga andra håll.
James G. Frazer och totemismen
Missförstå mig inte. När jag nedan beskrev Frazers "Totemism and exogamy" som det centrala verket om totemism, syftade jag på att han så grundligt presenterar det etnografiska materialet.
Jag syftade inte på Frazer som teoretiker. Visserligen är han på ett sätt vida överlägsen exempelvis Lévi-Strauss, då Frazer faktiskt syftar till att presentera beläggen för totemism, inte att förklara bort dem. Men...
Frazers egen teoretiska grundsyn präglas av dels hans ohöljda förakt för de folk han beskriver, dels en förkärlek för enkelspåriga enfaktorella teorier om varför totemismen "egentligen" uppstod. Han vill alltid hitta EN orsak, och när han överger den ena, går han raskt över till en annan. Att totemismen rimligen bör ses som ett komplext fenomen, som avspelar såväl samhälle, ekologi, tänkande, som känslor, är ett synsätt som han är helt inkapabel till.
Jag upprepar. Det gemensamma för hans olika teorier är alltså att han alltid vill se en, och endast en, orsak. Och han ändrar sig ju flera gånger, ersätter en endimensionell förklaring med en annan. Och förklaringen hittar han alltid i de "primitiva" folkens ofullständiga tänkande. Ytterst uppstår totemismen som ett resultat av tankefel hos de "primitiva" "vildarna".
Frazer var inte ensam. Överhuvudtaget var den tidens teorier om totemism oftast så oerhört pinsamt endimensionella. Här tar ändå inte Frazer priset, Freud var sjuttio resor värre. Men för Freud var, förstås, orsaken inte några tankefel, utan känslor och (oidipus)komplex.
Av den tidens teoretiker var det väl endast Emile Durkheim som presenterade en teori som på något sätt är värd att begrunda på allvar. Jag återkommer senare till de olika teorierna. Jag ska inleda om totemismen på ett möte med Socialisten den 23 april, så fram till dess ska jag sätta mig in i, och presentera olika apekter av diskussionen på denna blogg.
Jag syftade inte på Frazer som teoretiker. Visserligen är han på ett sätt vida överlägsen exempelvis Lévi-Strauss, då Frazer faktiskt syftar till att presentera beläggen för totemism, inte att förklara bort dem. Men...
Frazers egen teoretiska grundsyn präglas av dels hans ohöljda förakt för de folk han beskriver, dels en förkärlek för enkelspåriga enfaktorella teorier om varför totemismen "egentligen" uppstod. Han vill alltid hitta EN orsak, och när han överger den ena, går han raskt över till en annan. Att totemismen rimligen bör ses som ett komplext fenomen, som avspelar såväl samhälle, ekologi, tänkande, som känslor, är ett synsätt som han är helt inkapabel till.
Jag upprepar. Det gemensamma för hans olika teorier är alltså att han alltid vill se en, och endast en, orsak. Och han ändrar sig ju flera gånger, ersätter en endimensionell förklaring med en annan. Och förklaringen hittar han alltid i de "primitiva" folkens ofullständiga tänkande. Ytterst uppstår totemismen som ett resultat av tankefel hos de "primitiva" "vildarna".
Frazer var inte ensam. Överhuvudtaget var den tidens teorier om totemism oftast så oerhört pinsamt endimensionella. Här tar ändå inte Frazer priset, Freud var sjuttio resor värre. Men för Freud var, förstås, orsaken inte några tankefel, utan känslor och (oidipus)komplex.
Av den tidens teoretiker var det väl endast Emile Durkheim som presenterade en teori som på något sätt är värd att begrunda på allvar. Jag återkommer senare till de olika teorierna. Jag ska inleda om totemismen på ett möte med Socialisten den 23 april, så fram till dess ska jag sätta mig in i, och presentera olika apekter av diskussionen på denna blogg.
torsdag 29 mars 2012
Totemism i Egypten?
Bara en kort kommentar, just nu när jag har gått tillbaka till att läsa om totemism.
Många har ju diskuterat det faktum att de fornegyptiska gudarna ofta är zoomorfa, dvs att de mycket ofta avbildas åtminstone delvis som djur.
Nu gick ju Egypten ovanligt snabbt från ett egalitärt neolitiskt samhälle till en stat, styrd av ett härskande skikt. Med tanke på hur genomgående totemism av olika former återfinns i det etnografiska materialet från stamsamhällen kan man möjligen anta att lokala totem i Egypten på något sätt transformerades till gudar men bibehöll många av dragen från den tidigare perioden.
Det är i alla fall inte direkt osannolikt...
Många har ju diskuterat det faktum att de fornegyptiska gudarna ofta är zoomorfa, dvs att de mycket ofta avbildas åtminstone delvis som djur.
Nu gick ju Egypten ovanligt snabbt från ett egalitärt neolitiskt samhälle till en stat, styrd av ett härskande skikt. Med tanke på hur genomgående totemism av olika former återfinns i det etnografiska materialet från stamsamhällen kan man möjligen anta att lokala totem i Egypten på något sätt transformerades till gudar men bibehöll många av dragen från den tidigare perioden.
Det är i alla fall inte direkt osannolikt...
söndag 25 mars 2012
Allt fler friande domar för sexualbrott
Att det gradvis blir mer och mer omöjligt att få någon dömd för sexualbrott visar kanske denna dom.
En man som anklagas för våldtäkt mot en flicka som har Aspergers syndrom frias eftersom flickans funktionshinder skulle kunna ha bidragit till att hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Detta trots att domstolen bedömer flickan som trovärdig och mannen som inte trovärdig.
Eftersom mannen efter att ha överbevisats om att sex har ägt rum drivit linjen att han och flickan haft frivillig sex är det enda som en domstol kan göra att bedöma trovärdigheten. Här har de alltså också bedömt flickan som trovärdig men med med hänvisning till hennes funktionshinder väljer de att fria mannen i alla fall.
Det här är inget extremfall, tyvärr. De senaste åren har en rad prejudicerande domar från HD lett till att det snart nog är nästan omöjligt att bli dömd för sexuella övergrepp. Vi får allt fler friande våldtäktsdomar och när det gäller sexuella övergrepp mot barn är det än svårare att få fällande domar. Det sistnämnda brottet är, för att citera Madeleine Leijonhufvud, i praktiken avkriminaliserat.
Vad avspeglar detta? Ja, en hel del otäcka saker - men bland annat uppenbarligen att det finns starka krafter i det juridiska systemet som medvetet arbetar för att det i princip ska bli omöjligt att bli dömd för sexualbrott. Ja, ni läste rätt. Det står medvetet. Inte "omedvetet". Och det är inte en felskrivning.
Ni är välkomna att kalla mig paranoid, om ni så vill. Det struntar jag i. När det gäller vissa frågor är det endast "paranoida" som ställer de verkligt relevanta frågorna. Och vågar föreslå de mest sannolika svaren…
En man som anklagas för våldtäkt mot en flicka som har Aspergers syndrom frias eftersom flickans funktionshinder skulle kunna ha bidragit till att hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Detta trots att domstolen bedömer flickan som trovärdig och mannen som inte trovärdig.
Eftersom mannen efter att ha överbevisats om att sex har ägt rum drivit linjen att han och flickan haft frivillig sex är det enda som en domstol kan göra att bedöma trovärdigheten. Här har de alltså också bedömt flickan som trovärdig men med med hänvisning till hennes funktionshinder väljer de att fria mannen i alla fall.
Det här är inget extremfall, tyvärr. De senaste åren har en rad prejudicerande domar från HD lett till att det snart nog är nästan omöjligt att bli dömd för sexuella övergrepp. Vi får allt fler friande våldtäktsdomar och när det gäller sexuella övergrepp mot barn är det än svårare att få fällande domar. Det sistnämnda brottet är, för att citera Madeleine Leijonhufvud, i praktiken avkriminaliserat.
Vad avspeglar detta? Ja, en hel del otäcka saker - men bland annat uppenbarligen att det finns starka krafter i det juridiska systemet som medvetet arbetar för att det i princip ska bli omöjligt att bli dömd för sexualbrott. Ja, ni läste rätt. Det står medvetet. Inte "omedvetet". Och det är inte en felskrivning.
Ni är välkomna att kalla mig paranoid, om ni så vill. Det struntar jag i. När det gäller vissa frågor är det endast "paranoida" som ställer de verkligt relevanta frågorna. Och vågar föreslå de mest sannolika svaren…
Totemismen vore värd ett återbesök
Första gången jag hörde talas om totemism var nog när jag läste Pehr Henrik Törngrens "Striden om Freud" 1969. Där fanns ett avsnitt om debatten om Freuds "Totem und Tabu". Avsnittet var riktigt spirituellt men det lärde mig inte mycket om vad totemism var.
Nästa gång var nog när jag läste Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" i december 1978. Hon gick också igenom totemismdebatten, betydligt mer grundligt, och hade dessutom en klar åsikt om vad totemism var. Det var, ansåg hon, en universell fas i mänsklighetens historia och i grunden det kvinnliga könets försök att genom taburegler upprätta ett fredligt samhälle, och stävde de mer aggressiva männens tendenser till dödande och kannibalism. Nej, det är ingen karikatyr, hon ansåg det, och hon hade en lång och sinnrik, om än inte alltid helt och hållet övertygade, argumentering för saken.
Den tredje gången var när jag började läsa religionshistoria i hösten 1983. Då fick man lära sig betydligt mer, men framförallt fick man reda på att modetrenden för dagen var att totemismen "inte finns" (och aldrig har funnits!) och i den mån den ända på något sätt skulle kunna sägas ha existerat var den endast ett allmänmänskligt tankemönster som finns lika mycket hos oss som hos exempelvis australiska urinvånare. Upphovsmannen till dessa skarpsinnigheter var, jag höll på att säga naturligtvis, Claude Leví-Strauss, som här, liksom nästan alltid, var obegriplig, och som också här liksom nästan alltid hade fel.
Å andra sidan kunde jag glädja mig åt att den dåvarande professorn vid institutionen, Åke Hultkrantz, hade skrivit en bok, "Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen", som nästan vällustigt sågade Lévi-Strauss i allmänhet och hans totemismteorier i synnerhet. Mindre roligt var väl att vår lärare på metodavsnittet för det mesta behandlade just denna bok milt sagt nedlåtande, och antydde att den kanske inte borde tas helt och hållet på allvar - i synnerhet inte avsnitten om Lévi-Strauss…
Jag läste mer om totemismen när jag studerade folkgrupper som var okunniga om fysiologiskt faderskap. Långt senare skrev jag förresten en kortfattad artikel om totemismen som publicerades i Socialisten för några år sedan.
Nu har jag blivit intresserad av saken igen, och det har också med Socialsten att göra. Där finns nämligen en grupp som ska arbeta fram en bok om kvinnoförtryckets uppkomst. En bok som kanske blir av någon gång, om gudinnan så vill och om Murphys lag tar semester. Nu kan både totemismen och dess undergång i global skala kopplas till detta ämne, anser jag i alla fall, och det skulle vara intressant att fördjupa sig i detta.
Nu är en av mina främsta synder på denna blogg det upprepade löftet att jag ska fördjupa mig mer om ditten och datten. Jag vet inte hur många gånger jag har lovat detta och jag vet inte om jag ens en, säger en, gång har hållit vad jag lovat. Men om jag alltså satsar på att jag får en större självdisciplin och, återigen, på att Murphys lag tar semester, kanske jag kan lyckas denna gång.
För en sak anser jag med bestämdhet. Nämligen att om det finns något som skulle ha kunna varit en universellt existerade religiös föreställning är det totemismen, vad sedan Lévi-Strauss (eller Levi Struts, som Hultkrantz brukade kalla honom) än tyckte.
Det främsta arbetet om totemismen är och förblir James George Frazers "Totemism and Exogamy" i fyra volymer från 1910. Den innehåller exempel från i stort sett alla världens hörn och den visar just det universella hos totemismen - som i grunden är föreställningen om ett nära släktskap mellan människor och specifika djur eller växter (eller i något enstaka undantagsfall något annat naturfenomen). Den del av världen där totemismen ter sig mest "utvecklad" ser ut att vara Australien, där urinvånarna hade en mycket komplicerad religion kopplad till denna föreställning. Nu är "utvecklad" nog ett missvisande ord. Australien hade innan de vita kom i stort sett varit isolerat från resten av världen i tiotusentals år, och det mest sannolika är nog att aboriginerna i själva verket hade BEVARAT något som verkar ha gått förlorat på andra ställen.
Nu finns inslag av totemism i så kallat "primitiva" samhällen på alla kontinenter, nästan överallt, med de indoeuropeiska och semitiska kulturerna som anmärkningsvärda undantag. Det är intressant.. Det verkar som om något hände mycket tidigt hos dem som tog död på en föreställningsvärld som annars var just - universell.
För jag anser alltså att totemismen måste ha varit universell en gång. Det kan te sig märkligt - då dess grunder nog ter sig mer egendomliga för de flesta av oss än många andra religiösa grundidéer.
För att ge ett tänkt exempel. Släktskapsgrupp A är släkt med en urtidsräv, och får alltså inte döda rävar, och inte gifta sig med varandra. Medan de däremot får gifta sig med medlemmar i släktskapsgrupp B, som i sin tur är släkt med en urtidsbjörn, inte får döda björnar och, återigen, inte får gifta sig sig med varandra. Detta ter sig för oss nog mer främmande än, låt oss säga, gudinnetro eller shamanism, två religiösa strömningar som också har hävdats en gång var universella.
Jag funderar på att köpa "Totemism and Exogamy", som har kommit ut i en nyutgåva. (Så jag kan göra vilka understrykningar och anteckningar jag vill, vilket man inte bör göra i biblioteksböcker). Den är dyr, milt sagt, men om jag kan ägna mig låt oss säga ett halvår att fördjupa mig i totemismens (och exogamins!) mysterier och av detta kan göra något intressant är det kanske värt det.
Nästa gång var nog när jag läste Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" i december 1978. Hon gick också igenom totemismdebatten, betydligt mer grundligt, och hade dessutom en klar åsikt om vad totemism var. Det var, ansåg hon, en universell fas i mänsklighetens historia och i grunden det kvinnliga könets försök att genom taburegler upprätta ett fredligt samhälle, och stävde de mer aggressiva männens tendenser till dödande och kannibalism. Nej, det är ingen karikatyr, hon ansåg det, och hon hade en lång och sinnrik, om än inte alltid helt och hållet övertygade, argumentering för saken.
Den tredje gången var när jag började läsa religionshistoria i hösten 1983. Då fick man lära sig betydligt mer, men framförallt fick man reda på att modetrenden för dagen var att totemismen "inte finns" (och aldrig har funnits!) och i den mån den ända på något sätt skulle kunna sägas ha existerat var den endast ett allmänmänskligt tankemönster som finns lika mycket hos oss som hos exempelvis australiska urinvånare. Upphovsmannen till dessa skarpsinnigheter var, jag höll på att säga naturligtvis, Claude Leví-Strauss, som här, liksom nästan alltid, var obegriplig, och som också här liksom nästan alltid hade fel.
Å andra sidan kunde jag glädja mig åt att den dåvarande professorn vid institutionen, Åke Hultkrantz, hade skrivit en bok, "Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen", som nästan vällustigt sågade Lévi-Strauss i allmänhet och hans totemismteorier i synnerhet. Mindre roligt var väl att vår lärare på metodavsnittet för det mesta behandlade just denna bok milt sagt nedlåtande, och antydde att den kanske inte borde tas helt och hållet på allvar - i synnerhet inte avsnitten om Lévi-Strauss…
Jag läste mer om totemismen när jag studerade folkgrupper som var okunniga om fysiologiskt faderskap. Långt senare skrev jag förresten en kortfattad artikel om totemismen som publicerades i Socialisten för några år sedan.
Nu har jag blivit intresserad av saken igen, och det har också med Socialsten att göra. Där finns nämligen en grupp som ska arbeta fram en bok om kvinnoförtryckets uppkomst. En bok som kanske blir av någon gång, om gudinnan så vill och om Murphys lag tar semester. Nu kan både totemismen och dess undergång i global skala kopplas till detta ämne, anser jag i alla fall, och det skulle vara intressant att fördjupa sig i detta.
Nu är en av mina främsta synder på denna blogg det upprepade löftet att jag ska fördjupa mig mer om ditten och datten. Jag vet inte hur många gånger jag har lovat detta och jag vet inte om jag ens en, säger en, gång har hållit vad jag lovat. Men om jag alltså satsar på att jag får en större självdisciplin och, återigen, på att Murphys lag tar semester, kanske jag kan lyckas denna gång.
För en sak anser jag med bestämdhet. Nämligen att om det finns något som skulle ha kunna varit en universellt existerade religiös föreställning är det totemismen, vad sedan Lévi-Strauss (eller Levi Struts, som Hultkrantz brukade kalla honom) än tyckte.
Det främsta arbetet om totemismen är och förblir James George Frazers "Totemism and Exogamy" i fyra volymer från 1910. Den innehåller exempel från i stort sett alla världens hörn och den visar just det universella hos totemismen - som i grunden är föreställningen om ett nära släktskap mellan människor och specifika djur eller växter (eller i något enstaka undantagsfall något annat naturfenomen). Den del av världen där totemismen ter sig mest "utvecklad" ser ut att vara Australien, där urinvånarna hade en mycket komplicerad religion kopplad till denna föreställning. Nu är "utvecklad" nog ett missvisande ord. Australien hade innan de vita kom i stort sett varit isolerat från resten av världen i tiotusentals år, och det mest sannolika är nog att aboriginerna i själva verket hade BEVARAT något som verkar ha gått förlorat på andra ställen.
Nu finns inslag av totemism i så kallat "primitiva" samhällen på alla kontinenter, nästan överallt, med de indoeuropeiska och semitiska kulturerna som anmärkningsvärda undantag. Det är intressant.. Det verkar som om något hände mycket tidigt hos dem som tog död på en föreställningsvärld som annars var just - universell.
För jag anser alltså att totemismen måste ha varit universell en gång. Det kan te sig märkligt - då dess grunder nog ter sig mer egendomliga för de flesta av oss än många andra religiösa grundidéer.
För att ge ett tänkt exempel. Släktskapsgrupp A är släkt med en urtidsräv, och får alltså inte döda rävar, och inte gifta sig med varandra. Medan de däremot får gifta sig med medlemmar i släktskapsgrupp B, som i sin tur är släkt med en urtidsbjörn, inte får döda björnar och, återigen, inte får gifta sig sig med varandra. Detta ter sig för oss nog mer främmande än, låt oss säga, gudinnetro eller shamanism, två religiösa strömningar som också har hävdats en gång var universella.
Jag funderar på att köpa "Totemism and Exogamy", som har kommit ut i en nyutgåva. (Så jag kan göra vilka understrykningar och anteckningar jag vill, vilket man inte bör göra i biblioteksböcker). Den är dyr, milt sagt, men om jag kan ägna mig låt oss säga ett halvår att fördjupa mig i totemismens (och exogamins!) mysterier och av detta kan göra något intressant är det kanske värt det.
lördag 24 mars 2012
fredag 23 mars 2012
Vem är den viktigaste guden i fornegyptisk religion?
Jag ställde en gång frågan vem som är den högste guden i fornnordisk religion och kom fram till att det trots allt inte var Oden eller Tor, utan att nornorna tveklöst var mäktigare, och viktigare.
Man kan ställa en liknande fråga om fornegyptisk religion och få ett lika oväntat svar. Vilken gud är egentligen den viktigaste?
På samma sätt som de flesta skulle gissa att Oden och Tor är de mest centrala gudarna i "asatron", som den missvisande brukar kallas, skulle nog de vanligaste svaren när det gäller den egyptiska religionen bli Amon/Ra eller Osiris. En anhängare till Isis skulle i och för sig kunna påpeka att Osiris inte var mäktigare än att han kunde dödas av Set, och att det då var Isis som först på ett mysteriöst sätt lyckades avla fram Horus ur Osiris döda kropp, och efter det återuppväcka Osiris från de döda...
Men, nej, det mest uppenbara svaret skulle nog inte många komma med. Nämligen gudinnan Maat.
Maat är i den fornegyptiska religionen den kosmiska balansens gudinna. Hon kallas ibland för "rättvisans gudinna" men det är ofullständigt. Hon är den kosmiska harmonin, som vid skapelsen var fullständig men som idag hotas av kaosmakterna.
Hela det egyptiska samhället byggde på idén om Maat. Maat var alltså den kosmiska ordningen, som måste försvaras. Varje faraos plikt var att försvara Maat, vilket för Egyptens del innebar lugn, stabilitet, och faktiskt också social rättvisa (vilket här bland annat innebar att alla människor skulle ha mat på bordet och ett minimum av materiell grundtrygghet).
Egypten hade en planekonomi, och just denna sågs definitivt som en tillämpning av Maat. Utanför det välordnade Egypten styrde barbariet, kaosmakterna, Set, Apophisormen.
Farao skulle alltså försvara Maat, men ibland gick det inte så bra. Som när den bisarre Akhenaten vände upp och ner på religionen och ville sätta solskivan Aton som den i praktiken ende guden. Som sagt - det gick inte så bra. Han anklagades för att ha brutit mot Maat, och hans bilder utplånades och hans monument förstördes.
Nåväl, den forntida egyptiska kulturen förstördes också till sist, och ytterst få människor tror på deras gudar idag. Framförallt ställs idag inga som helst krav på de härskande att de ska upprätthålla Maat. Så ser världen också ut som den gör....
Man kan ställa en liknande fråga om fornegyptisk religion och få ett lika oväntat svar. Vilken gud är egentligen den viktigaste?
På samma sätt som de flesta skulle gissa att Oden och Tor är de mest centrala gudarna i "asatron", som den missvisande brukar kallas, skulle nog de vanligaste svaren när det gäller den egyptiska religionen bli Amon/Ra eller Osiris. En anhängare till Isis skulle i och för sig kunna påpeka att Osiris inte var mäktigare än att han kunde dödas av Set, och att det då var Isis som först på ett mysteriöst sätt lyckades avla fram Horus ur Osiris döda kropp, och efter det återuppväcka Osiris från de döda...
Men, nej, det mest uppenbara svaret skulle nog inte många komma med. Nämligen gudinnan Maat.
Maat är i den fornegyptiska religionen den kosmiska balansens gudinna. Hon kallas ibland för "rättvisans gudinna" men det är ofullständigt. Hon är den kosmiska harmonin, som vid skapelsen var fullständig men som idag hotas av kaosmakterna.
Hela det egyptiska samhället byggde på idén om Maat. Maat var alltså den kosmiska ordningen, som måste försvaras. Varje faraos plikt var att försvara Maat, vilket för Egyptens del innebar lugn, stabilitet, och faktiskt också social rättvisa (vilket här bland annat innebar att alla människor skulle ha mat på bordet och ett minimum av materiell grundtrygghet).
Egypten hade en planekonomi, och just denna sågs definitivt som en tillämpning av Maat. Utanför det välordnade Egypten styrde barbariet, kaosmakterna, Set, Apophisormen.
Farao skulle alltså försvara Maat, men ibland gick det inte så bra. Som när den bisarre Akhenaten vände upp och ner på religionen och ville sätta solskivan Aton som den i praktiken ende guden. Som sagt - det gick inte så bra. Han anklagades för att ha brutit mot Maat, och hans bilder utplånades och hans monument förstördes.
Nåväl, den forntida egyptiska kulturen förstördes också till sist, och ytterst få människor tror på deras gudar idag. Framförallt ställs idag inga som helst krav på de härskande att de ska upprätthålla Maat. Så ser världen också ut som den gör....
torsdag 22 mars 2012
The Fellowship of Isis
Jag lämnade Svenska Kyrkan 2008, så det enda trossamfund jag är medlem i är sedan dess The Fellowship of Isis (FOI), som jag blev medlem i 2000.
Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.
Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.
De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.
Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)
Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.
Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.
De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.
Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)
onsdag 21 mars 2012
Case 39 - skräckfilm som försvarar barnamord
För någon vecka såg jag Case 39, som film på DVD. Det var faktiskt väldigt obehagligt.
Filmen handlar om en socialarbetare, Emily, som arbetar med utsatta barn. Hon får ett nytt fall - fall 39 - fast hon egentligen redan har för mycket. Det visar sig vara ett mycket ovanligt fall.
Hon tar kontakt med familjen och träffar två bisarra föräldrar och en skräckslagen tioårig flicka, Lily . Lily öppnar sig efter ett tag och det visar sig att hon är rädd för att föräldrarna ska döda henne. Emily ger flickan sitt telefonnummer och säger att hon kan ringa när som helst.
Sent en kväll ringer Lily. Hon är rädd. Emily hör hur Lily attackeras och tillkallar polis och tar sig till huset. De kommer just i tid för att rädda Lily, som föräldrarna just stängt in i ugnen, och sedan satt på värmen.
Lily räddas och föräldrarna hamnar på rättspsyk . De hävdar att Lily är en demon och att det var rätt av dem att försöka döda henne.
Emily adopterar Lilly efter ett tag .
Så långt liknar handlingen en rad dokumenterade fall. Att föräldrar grovt misshandlar, och till och med dödar, sina barn för att de hävdat att barnen är besatta av demoner händer faktiskt då och då. I Sverige hade vi ett fall nyligen där ett barn misshandlades på sådana grunder och 1999 dödades ett barn i Skogås av den anledningen.
I USA är sådana fall mycket vanligare än här. Troligen därför att det religiösa klimatet är mer hysteriskt i USA, men även för att barns ställning i USA är svagare än i Sverige, och att samhället även i övrigt är mer brutalt..
Det är ju definitivt inte fel att i en spelfilm skildrar ett sådant fall. Men det är inte det filmen gör.
För efter att Emily adopterat Lily ändrar filmen helt karaktär. Lily beter sig mer och mer märkligt, och visar sig ha något att göra med mystiska dödsfall bland andra barn. Efter ett tag inser Emily att Lily faktiskt är en demon. Hennes rädsla ökar, och till sist tar hon kontakt med föräldrarna på rättspsyk. Hon konfererar med fadern om hur man bäst ska döda Lily...
Efter mycket om och men lyckas hon till sist med detta. Det presenteras som ett "lyckligt" slut -monsterbarnet har äntligen dödats.
Efter att ha sett filmen kan man verkligen ställa frågor om filmmakarnas moraliska ansvar. Eftersom barn i världen regelbundet blir misshandlade, och ibland dödade, av föräldrar som påstår att barnen är besatta av demoner, är en sådan film farlig. Och just denna i synnerhet - eftersom den inleds så realistiskt och psykologiskt trovärdigt. Den har blivit en mycket sedd film - och den sprider faktiskt budskapet att barn kan vara demoner, eller demonbesatta, och att det enda som i sådana fall hjälper är att döda dem.
Ja, den överväldigande majoriteten av de som ser filmen kommer förstås inte alls att dra några sådana slutsatser. De kommer att se den som en välgjord skräckfilm. Men bör inte de som gör sådana filmer ägna en liten tanke åt vilka effekter dessa kan få hos den procent, eller de promille, av tittarna som kanske reagerar på helt andra sätt?
Konstnärlig frihet är bra, men det finns gränser. Filmen är på sätt och vis lika ansvarslös som om man gjorde en film om hur någon räddar en svart man från att lynchas av Ku Klux Klan och det sedan visar sig att denne faktiskt systematiskt mördar vita - och att Ku Klux Klan hade rätt. Eller om en jude som räddas från nazisterna bara för att sedan återgå till att förgifta brunnar och äta kristna barn till påsken….
Men sådana etniska hatfllmer kan dessbättre inte göras i vår tid. Den antirasistiska opinionen har gett etniska minoriteter en viss typ av skydd mot allt för vidrig hets. Men barn har uppenbarligen inte något motsvarande skydd….
Filmen handlar om en socialarbetare, Emily, som arbetar med utsatta barn. Hon får ett nytt fall - fall 39 - fast hon egentligen redan har för mycket. Det visar sig vara ett mycket ovanligt fall.
Hon tar kontakt med familjen och träffar två bisarra föräldrar och en skräckslagen tioårig flicka, Lily . Lily öppnar sig efter ett tag och det visar sig att hon är rädd för att föräldrarna ska döda henne. Emily ger flickan sitt telefonnummer och säger att hon kan ringa när som helst.
Sent en kväll ringer Lily. Hon är rädd. Emily hör hur Lily attackeras och tillkallar polis och tar sig till huset. De kommer just i tid för att rädda Lily, som föräldrarna just stängt in i ugnen, och sedan satt på värmen.
Lily räddas och föräldrarna hamnar på rättspsyk . De hävdar att Lily är en demon och att det var rätt av dem att försöka döda henne.
Emily adopterar Lilly efter ett tag .
Så långt liknar handlingen en rad dokumenterade fall. Att föräldrar grovt misshandlar, och till och med dödar, sina barn för att de hävdat att barnen är besatta av demoner händer faktiskt då och då. I Sverige hade vi ett fall nyligen där ett barn misshandlades på sådana grunder och 1999 dödades ett barn i Skogås av den anledningen.
I USA är sådana fall mycket vanligare än här. Troligen därför att det religiösa klimatet är mer hysteriskt i USA, men även för att barns ställning i USA är svagare än i Sverige, och att samhället även i övrigt är mer brutalt..
Det är ju definitivt inte fel att i en spelfilm skildrar ett sådant fall. Men det är inte det filmen gör.
För efter att Emily adopterat Lily ändrar filmen helt karaktär. Lily beter sig mer och mer märkligt, och visar sig ha något att göra med mystiska dödsfall bland andra barn. Efter ett tag inser Emily att Lily faktiskt är en demon. Hennes rädsla ökar, och till sist tar hon kontakt med föräldrarna på rättspsyk. Hon konfererar med fadern om hur man bäst ska döda Lily...
Efter mycket om och men lyckas hon till sist med detta. Det presenteras som ett "lyckligt" slut -monsterbarnet har äntligen dödats.
Efter att ha sett filmen kan man verkligen ställa frågor om filmmakarnas moraliska ansvar. Eftersom barn i världen regelbundet blir misshandlade, och ibland dödade, av föräldrar som påstår att barnen är besatta av demoner, är en sådan film farlig. Och just denna i synnerhet - eftersom den inleds så realistiskt och psykologiskt trovärdigt. Den har blivit en mycket sedd film - och den sprider faktiskt budskapet att barn kan vara demoner, eller demonbesatta, och att det enda som i sådana fall hjälper är att döda dem.
Ja, den överväldigande majoriteten av de som ser filmen kommer förstås inte alls att dra några sådana slutsatser. De kommer att se den som en välgjord skräckfilm. Men bör inte de som gör sådana filmer ägna en liten tanke åt vilka effekter dessa kan få hos den procent, eller de promille, av tittarna som kanske reagerar på helt andra sätt?
Konstnärlig frihet är bra, men det finns gränser. Filmen är på sätt och vis lika ansvarslös som om man gjorde en film om hur någon räddar en svart man från att lynchas av Ku Klux Klan och det sedan visar sig att denne faktiskt systematiskt mördar vita - och att Ku Klux Klan hade rätt. Eller om en jude som räddas från nazisterna bara för att sedan återgå till att förgifta brunnar och äta kristna barn till påsken….
Men sådana etniska hatfllmer kan dessbättre inte göras i vår tid. Den antirasistiska opinionen har gett etniska minoriteter en viss typ av skydd mot allt för vidrig hets. Men barn har uppenbarligen inte något motsvarande skydd….
tisdag 20 mars 2012
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
I en av de mest väsentliga böckerna som getts ut i vår tid, Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, citeras finanskungen Cecil Rhodes, mannen som gav namn till Rhodesia (numera Zimbabwe).
Han förklarar 1895 varför imperialismen är nödvändig.
"Jag var i går på London East End (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse.... Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, dvs. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, som jag alltid har sagt. Om ni önskar undvika inbördeskrig, måste ni bli imperialister."
Han "glömde" i just detta uttalande förstås kapitalexporten, och fördelarna med att ha fabriker i låglöneländer, och med att kunna exploatera de underordna ländernas naturtillgångar...
Men i sak hade ju Rhodes rätt, på sitt cyniska sätt. Om inte imperialismen hade uppstått skulle vi med all sannolikhet ha fått se socialistiska revolutioner i alla industrialiserade länder för kanske 100 år sedan.
Kolonierna finns ju inte längre, rent formellt, men neokolonialismen består. Genom ett otal mekanismer upprätthåller de avancerade kapitalistiska länderna ett jänrgrepp över världen.
Lenins bok är fortfarande grunden för varje adekvat förståelse av relationen mellan "rika" och "fattiga" länder. Den borde läsas av de som vill få en bild av orsakerna till den globala ojämlikheten.
Det finns fnoskiga konspirationteoretiker (antisemitiska och andra!) som tror att världen styrs av "Illuminati", frimurarna, eller andra hemliga sällskap. Men det är en helt överflödig paranoid tankelek. Världsekonomin styrs i allt väsentligt av finanskapitalet. Och de som styr världsekonomin styr i realiteten världen.
Det behövs ju inga superhemliga konspirationer för att förklara detta (sådana kan existera i alla fall, förstås, men analysen kan ju inte börja där...).
Efter murens fall förkunnades det att nu var det ondskefulla imperiet slut, och världen kunde bli fri. Men stalinismen var trots allt endast en amatörmässig skuggbild av (och i vissa fall också en stabiliserande motkraft mot) den verkliga imperialismen.
Samtidigt som muren föll förklarades också Lenin bort som, i bästa fall, förlegad. Det är han ju inte. Läs gärna "Imperialismen..." och fundera över vad den säger oss om världen av idag.
Han förklarar 1895 varför imperialismen är nödvändig.
"Jag var i går på London East End (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse.... Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, dvs. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, som jag alltid har sagt. Om ni önskar undvika inbördeskrig, måste ni bli imperialister."
Han "glömde" i just detta uttalande förstås kapitalexporten, och fördelarna med att ha fabriker i låglöneländer, och med att kunna exploatera de underordna ländernas naturtillgångar...
Men i sak hade ju Rhodes rätt, på sitt cyniska sätt. Om inte imperialismen hade uppstått skulle vi med all sannolikhet ha fått se socialistiska revolutioner i alla industrialiserade länder för kanske 100 år sedan.
Kolonierna finns ju inte längre, rent formellt, men neokolonialismen består. Genom ett otal mekanismer upprätthåller de avancerade kapitalistiska länderna ett jänrgrepp över världen.
Lenins bok är fortfarande grunden för varje adekvat förståelse av relationen mellan "rika" och "fattiga" länder. Den borde läsas av de som vill få en bild av orsakerna till den globala ojämlikheten.
Det finns fnoskiga konspirationteoretiker (antisemitiska och andra!) som tror att världen styrs av "Illuminati", frimurarna, eller andra hemliga sällskap. Men det är en helt överflödig paranoid tankelek. Världsekonomin styrs i allt väsentligt av finanskapitalet. Och de som styr världsekonomin styr i realiteten världen.
Det behövs ju inga superhemliga konspirationer för att förklara detta (sådana kan existera i alla fall, förstås, men analysen kan ju inte börja där...).
Efter murens fall förkunnades det att nu var det ondskefulla imperiet slut, och världen kunde bli fri. Men stalinismen var trots allt endast en amatörmässig skuggbild av (och i vissa fall också en stabiliserande motkraft mot) den verkliga imperialismen.
Samtidigt som muren föll förklarades också Lenin bort som, i bästa fall, förlegad. Det är han ju inte. Läs gärna "Imperialismen..." och fundera över vad den säger oss om världen av idag.
måndag 19 mars 2012
Jane Eyre, inte Wuthering Heights
Jag har skrivit ett tillägg till inlägget "Wuthering Heights" nedan, som jag lyfter upp. Varför lyfter jag upp det? Jo, Gunvor uttryckte en viss oro (visserligen skämtsamt, men ändå..) över att hennes rykte kunde förstöras om någon fick för sig att hon varit så dum att hon verkligen kunde ha kallat "Wuthering Heights" för världens första mysrysare... så det är bäst att alla får reda på att det gjorde hon inte...
Rätt ska vara rätt!
--------
"Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.""
PS. Även Jane Eyre har filmats, och, ja, av döma av denna trailer har den mycket riktigt uppenbara likheter men handlingen i en mysrysare....
Rätt ska vara rätt!
--------
"Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.""
PS. Även Jane Eyre har filmats, och, ja, av döma av denna trailer har den mycket riktigt uppenbara likheter men handlingen i en mysrysare....
söndag 18 mars 2012
Mysrysare, klassresor, och tornet i fjärran
Hela mysrysargenren går förstås att analysera utifrån såväl ett marxistiskt som ett feministiskt perspektiv. Det grundläggande temat är ju ofta en klassresa - en ung, inte speciellt välbärgad kvinna, kommer till en herrgård etc. och efter diverse dramatiska och småkusliga förvecklingar slutar det mycket ofta (men definitivt inte alltid!) med att hon gifter sig men någon förmögen man.
Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.
Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.
En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...
Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång
Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.
Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!
Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.
Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.
En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...
Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång
Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.
Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!
fredag 16 mars 2012
Wuthering Heights
Lite lustigt att jag just nu skrev om mysrysare.
För idag får jag reda på att en bok som jag en gång hörde beskrivas som "världens första mysrysare", Emily Brontës "Wuthering Heights" filmatiserats och just nu går på bio. Boken är väl litterärt bättre än nästan alla uppföljare, men den har i sig många, men långtifrån alla, av de väsentliga temana i mysrysargenren.
Filmen har fått positiva recensioner och har dessutom fått en ganska så suggestiv trailer.
Den som använde uttrycket "världens första mysrysare" om Brontés bok var Gunvor, som bodde i samma kollektiv i Täby som jag 1973 och 1979. Fast med dagens språkruk skulle man kanske snarare säga "alla mysrysares moder" ....
Möjligen ville Gunvor med denna term få mig att utifrån min märkliga fascination för just mysrysare intressera mig för annan litteratur.... eller nåt sånt.
I vilket fall som helst ska jag garanterat se filmen!
___________________________
TILLÄGG
Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.
För idag får jag reda på att en bok som jag en gång hörde beskrivas som "världens första mysrysare", Emily Brontës "Wuthering Heights" filmatiserats och just nu går på bio. Boken är väl litterärt bättre än nästan alla uppföljare, men den har i sig många, men långtifrån alla, av de väsentliga temana i mysrysargenren.
Filmen har fått positiva recensioner och har dessutom fått en ganska så suggestiv trailer.
Den som använde uttrycket "världens första mysrysare" om Brontés bok var Gunvor, som bodde i samma kollektiv i Täby som jag 1973 och 1979. Fast med dagens språkruk skulle man kanske snarare säga "alla mysrysares moder" ....
Möjligen ville Gunvor med denna term få mig att utifrån min märkliga fascination för just mysrysare intressera mig för annan litteratur.... eller nåt sånt.
I vilket fall som helst ska jag garanterat se filmen!
___________________________
TILLÄGG
Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)