Använd telefonavlyssning och buggning vid grova sexualbrott!

I Aftonbladets papperstidning idag (har tyvärr inte hittat det på nätupplagan) får vi ta del av en del av Göran Lindbergs i sanning avslöjande kommentarer genom utskriften från hans telefonavlyssnade samtal.

Att telefonavlyssning används vid misstänkta grova sexualbrott är utmärkt, men tyvärr extremt ovanligt (jag känner inte till något tidigare fall, utom bordellhärvan 1976, men då använde man sig inte av materialet, trots att man skulle kunna ha gjort det!).

Man kan hoppas att detta är en inledning till att den typen av metoder börjar användas mer i dessa fall, och att det inte endast handlar om att man i just detta fall ville sätta dit en impopulär polischef.

Själv är jag helt övertygad om att det i många fall där den misstänkte friats för att ord står mot ord, resultatet skulle blivit helt annorlunda om polisen hade använt sig av avlyssning (eller för den delen buggning).

Integritetsfundamentalistiska invändningar väger lätt när det handlar om metoder för att bevisa grova sexual- och våldsbrott mot kvinnor och barn...

Mot en global barbecue? - några skräckslagna funderingar

Läste igår en artikel i Svenska Dagbladet.

I den tas för en gångs skull upp en del av växthuseffekten som man sällan nämner.

När man beskriver dennas verkningar brukar man mest fokusera på de indirekta effekterna av en global uppvärmning – stigande vattennivåer, felslagna skördar, etc.

Men just detta – att det faktiskt blir varmare, och att det finns en gräns för hur mycket värme människor kan klara – nämns nästan aldrig.

Men så är det ju. Det insåg jag om inte annat när jag var i Singapore och Filipinerna. Värmen där var outhärdlig, inte endast för mig, utan även för de som var vana, de som bodde där.

Jag fick känslan att det inte behövs många graders temperaturstegring där för att orsaka en ren massdöd.

Och det är troligen riktigt. Om temperaturen runt ekvatorn ökar drastiskt och om vi på våra breddgrader i sin tur får ett klimat som närmar sig det som finns runt ekvatorn – då handlar det troligen om inget mindre än om att civilisationen som vi känner den kommer att kollapsa.

Och i förlängningen kanske människosläktet…

Det anses att det för många miljoner år sedan fanns flytande vatten på Venus. Venus´ växthuseffekt har nu gjort att yttemperaturen är cirka 300 grader Celsius. Denna växthuseffekt var naturligtvis inte orsakad av några människor – det har aldrig funnits människor på Venus. Men det är en tankeställare.

När en process börjar gå över en viss gräns kan den ju skena iväg.

I Lars Ekborgs version av Tom Lehrers ”We will all go together when we go”, som med svart humor beskriver världens undergång vid ett atomkrig finns följande rader:

”Vi ska grillas på samma heta glöd,
det ska bli barbecuestämning vid vår död,
tre miljarder på spettet,
alla skrämda ifrån vettet,
Satan säger 'tack min serveras röd!'”.

Det kan ju beskriva en växthuseffektens värmedöd också…

Detta inlägg är förvisso ett okunnigt och ovetenskapligt inlägg. Det kan verka skräcklaget. Och jag är ingen expert.

Men om det så bara finns låt oss säga några procents risk för att processen i framtiden KAN skena iväg bortom all kontroll kräver det ju omedelbara och drastiska åtgärder...

Oskyldigt anklagade?

Det finns en rad föreningar och mer lösliga nätverk/kotterier för ”oskyldigt anklagade”. Nästan alla dessa samlar de som anklagats för olika typer av sexualbrott och/eller övergrepp mot barn.

Det handlar om allt från pappor som kämpar om vårdnad, till personer som anklagats av sina vuxna barn för att förgripit sig på dem när de var barn.

Konstigt nog finns inga motsvarande nätverk för de som har blivit falskt anklagade för att vara knarklangare, eller mördare, eller snattare.

Men nu till saken. Anta att jag befann mig i den säkert inte speciellt behagliga positionen att anse mig vara falskt anklagad för sexualbrott och/eller brott mot barn. Det sista jag skulle vilja göra i det läget vore att kasta mig in i en allians med andra som också sade sig vara det.

Varför det? Jo därför att jag ofrånkomligen skulle börja tänka - ”jag anser mig vara oskyldig, men hur vet jag att han, eller han, eller han, verkligen är det”?

Ja, hur vet man det? Det märkliga är nu att de som förenat sig och påstår sig vara oskyldigt anklagade aldrig verkar ha det problemet. De hävdar inte bara sin egen oskuld, de sluter sig samman med andra och hävdar med emfas att de är kollektivt oskyldiga. Hur vet de det?

Nej, det kan de normalt sett inte veta alls. Varför beter de sig då på detta sätt?

Det finns egentligen endast tre möjliga orsaker. Antingen är de inte oskyldiga alls. Då behöver de ju inte bekymra sig för om andra är det eller inte.

Eller så är de helt enkelt så urbota dumma att de inte ställer frågan. Eller så är de så cyniska att de inte bryr sig alls.

Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se några andra alternativ.

Personligen tror jag nog att den stora majoriteten i dessa nätverk för ”oskyldigt anklagade" är skyldiga som bara den. Det är den troligaste förklaringen till att de så oerhört lättvindigt allierar sig med en massa andra som anklagats för sådana brott, och påstår sig vara oskyldiga.

Skulle en person som blivit oskyldigt anklagad för mord verkligen vilja bli en del av en grupp som aggressivt påstår sig vara just ”oskyldigt anklagade för mord”? Knappast, eftersom han/hon skulle inse att om det är några som skulle strömma till en sådan förening så är det verkliga mördare!

Detsamma gäller i minst lika hög grad de som anklagats för sexualbrott och övergrepp mot barn…

Är tillbaka...

... från Gudinneveckan i Näsåker.

Den var en upplevelse. Å ena sidan, och framförallt - värme, gemenskap och glädje - å andra sidan strul... Men strulet gjorde den på sätt och vis än mer intressant.

Näsåkers gudinneveckor är väl kända för både glädje och strul men gradvis har planeringen blivit lite bättre.

Så årets vecka skulle kanske ha kunnat ses som den mest rationellt planerade hittills - om det inte vore för tisdagens utflyktsdag. Vi åkte runt med bilar för att bland annat se Gene fornby och "Räckebergskyrkan". Bilarna skulle åka i karavan, var det tänkt.

Men det blev inte riktigt så.

Jo, vi kom till platserna vi skulle se och de var verkligen värda att besöka. Men sedan...

Vill inte gå in på några detaljer i det scenario som utspelade sig, men - för att nu bara ta ett exempel - just vår bil kom hem 23.00, fast det var menat att vi skulle kommit hem till maten 17-18, sisådär.

Under några dramatiska timmar påminde nog vår utflykt mest av allt om TV4:s serie "Lost”. Om vi i vår vilsekomna bil inte hade stött på en bilist som gav bort sin bilkarta (!) till oss vet nog ingen riktigt vad som skulle ha hänt...

Men just sådana scenarior förstärkte trots allt glädjen. Se här, ett minne för livet, en oförglömlig händelse, om något. En riktigt spännande resa, med andra ord. :-)

Uppriktigt sagt, har jag sällan haft så roligt som under Gudinneveckan 2010. Det dråpliga strulet var nog pricken över i…

Gudinneveckan i Näsåker

Åker nu till Gudinneveckan i Näsåker, där jag kommer att vara en vecka. Jag kommer inte att ha tillgång till internet.

Bordellhärvan mörkas - igen

Läser hos Suspicio om åklagare Håkan Roswalls beslut att hemligstämpla det mesta av utredningen om bordellhärvan runt Göran Lindberg

Det är ett ovanligt beslut, men det är inte förvånande.

Egendomligheterna i polisledningens olika uttalanden om fallet har ju varit milt sagt anmärkningsvärda. Man gick med emfas ut och förnekade att det skulle finnas något nätverk, trots att den inre logiken i fallet visade att det måste finnas ett nätverk, och trots att läckor från polisen, och utsattas egna berättelser, talade om nätverk.

Man hade alltså trasslat in sig ganska så rejält. Nu "löser" Roswall detta problem med en hemligstämpel.

Det stinker.

Varav hjärtat är fullt talar munnen

I en debattartikel i Aftonbladet kritiserar Lars Gårdfeldt att Domkapitlet lät Bjästa-prästen Lennart Kempe komma så lindrigt undan. Han fick endast en skriftlig erinran.

Det är bara att instämma i kritiken. Kempes uttalande i Uppdrag Granskning var förvisso inte speciellt genomtänkt, men det är väl just när någon överraskas i (exempelvis) en intervjusituation och inte hinner tänka igenom vad han BORDE säga som det verkligt intressanta kommer. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" - det stämmer ju inte alltid, men ju mer oförberedd någon är, desto mer torde det kunna stämma…

Kempe hann i detta fall inte planera en "politiskt korrekt" kommentar - och nu står han där avslöjad som en av de tyvärr inte alldeles ovanliga personer som har stor empati för våldtäktsmän och en närmast obefintlig sådan med deras offer. Vilket ju också visades i handling under skolavslutningen.

En sådan person bör inte arbeta som själavårdare.

Och om han nu ändå får göra det ställer det förstås frågor om vad Svenska Kyrkan egentligen har för inställning till präster som uppenbart identifierar sig med förövare.

Kom just.....

...tillbaka från en resa till Sydostasien. Jag var bjuden av min bror, och resan varade i tio dagar.

Det var i sin helhet omtumlande och lärorikt, med några ganska så omskakande upplevelser, framförallt av fattigdomen i Filippinerna.

Den massiva, och närmast outhärdliga, värmen var också av en typ jag aldrig förut har upplevt i mitt liv...

Återkommer på något sätt med funderingar om dessa saker.

Jag är just nu...

... på Filippinerna, med en mycket begränsad internetanslutning. Jag är tillbaka om några dagar.

Har en del kommentarer om vad jag kunnat iaktta under några dagar här och i Singapore, men de får vänta...

Från och med i morgon....

... till och med den 10 juni kommer jag troligen inte att kunna arbeta med, eller kolla, bloggen. Eftersom kommentarsfunktionen är modererad, kommer de som skriver kommentarer inte att kunna få dem utlagda förrän den 10 juni.

På förekommen anledning

Jag är extremt dålig på att kolla, och att svara på, mail. Jag längtar tllbaka till den tid då telefonen var det främsta kommunikationsmedlet.

Den enda sekt jag skulle velat gå med i…

...finns inte längre. Inte nog med det, även när den fanns, fanns den inte i Sverige. Den fanns i USA, men överlevde inte sin grundare.

Jag syftar på ”Sanctuary of Thought”, som grundades av Truman Bethurum på femtiotalet. Den grundades, påstod han, på uppmaning av Aura Rhanes, den kvinnliga befälhavaren på ett rymdskepp från Clarion.

Det vet jag förstås inte riktigt om jag tror på. Aura Rhanes existens verkar vara en aning problematisk, men jag skulle nog ha gått med i alla fall.

För även om hon inte fanns beskrevs både hon och clarioniterna som så sympatiska, att jag gärna skulle gått på sektens möten och fantiserat om hur dessa fantastiska rymdmänniskor eventuellt skulle kunna komma och rädda oss. Trots att jag skulle haft mycket svårt att tro på det skulle jag nog sova bättre på nätterna när jag kom hem.

Men som sagt, "Sanctuary of Thought" finns inte längre. Det är väl ett exempel på Murphys lag, om något. När jag väl kommit på en sekt som jag skulle kunna tänka mig att gå med i visar den sig ha lagts ned redan 1969.

Vår tids hjältar

Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.

Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.

Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.

Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.

Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.

Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.

Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.

Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.

De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.

Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.

Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.

Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".

1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?

Lilla stjärna

Har läst John Ajvide Lindqvists ”Lilla stjärna”. Det var en besvikelse.

Visst var den otäck, men storheten med hans ”Låt den rätte komma in” var inte det otäcka, utan värmen och den empatiska inlevelsen i skildringen av barnen.

Det finns på ytan stora strukturella likheter mellan ”Lilla stjärna” och ”Låt den rätte komma in” - men i "Lilla stjärna" saknas just den värme och inlevelseförmåga som gjorde hans första bok så fantastisk.

Även i "Lilla stjärna" är huvudpersonerna två barn, men skildringen av dem är karikatyrartad, och det är omöjligt att på något djupare plan identifiera sig med någon av dem. Den ena är en helt osannolik psykopat, och den andra blir det också, efter ett tag.

”Låt den rätte komma in” är och förblir något av det bästa jag har läst. ”Lilla stjärna” efterlämnar mest en känsla av vagt obehag.

Tal av Denise Ritchie

/Denna text är tagen från Trasdockans blogg 20 maj 2010. Den är på många sätt läsvärd./

Tal av advokat Denise Ritchie, ECPAT Nya Zealand

Översättning och redigering: Monica Dahlström-Lannes

SECOND WORLD CONGRESS AGAINST COMMERCIAL SEXUAL EXPLOITATION OF CHILDREN, YOKOHAMA 2002

Föreställ dig för ett ögonblick att du är ett barn. Du är i ett litet rum. Det är mörkt. Det luktar sex. Du är trött. Du har nästan tappat räkningen på de män som har kommit in i ditt rum, som har tagit fram sin penis och som har våldtagit och utnyttjat dig. Du vet inte om det blir fem minuter eller fem timmar innan näste man kommer.

Du känner dig som en toalett – en toalett för mäns sperma. Du försöker

värja dig för männens våld. Och de kränkande orden som några kallar dig, slyna, slampa hora. Du känner dig död. Du önskar att du vore död. Du har förlorat hoppet att ditt liv någonsin kommer att förändras.

Men idag finns det en glimt av hopp. Du har hört att över 3000 människor möts i Japan – också en drottning och en prinsessa, hundratals ministrar och icke-statliga eller ideella organisationer. De säger att de vill stoppa de vidrigheter som du utsätts för. Ditt hjärta hoppar till en sekund. Imorgon kanske din mardröm är över. Våldtäkterna kanske upphör.

Och imorgon kommer. Du hör att de säger att din mardröm är komplicerad. De vill forska mer. De ber regeringar om policies och program. Några av dem talar om 5-årsplaner. “Fem-års-planer” vill du skrika!

Allt du önskar är att männen slutar komma. Att våldtäkterna upphör. Att din mardröm tar slut. Du hör att ingen har något särskilt att säga om männen som våldtar dig. Några kallar våldtäktsmännen ”klienter” eller ”kunder”. Orsakerna till varför så många män våldtar dig talar man knappast om. De verkar bara vara intresserade av orsakerna till att du hamnade på denna bordell.

Du hör att allihop åker hem från Japan och de känner sig verkligen goda. Några uttalade sig i pressen. Sade att de uppnått en hel del. Men vem lurar de? De medger till och med att situationen har blivit värre.

Men för dig kommer morgondagen inte att bli förändrad. Du kommer fortfarande att vara där, i helvetet, och vänta på näste man. Medan de firar helg nästa vecka med sina familjer, med presenter från Japan och talar om sin stora Kongress, kommer din helg att vara som alla andra dagar – medan du stålsätter dig inför nästa våldtäkt.

Vi vill alla att sexuella övergrepp på barn skall upphöra. Men hur realistisk är vår vision? Många av oss har sett lagar ändras, förövare gripas, förbättringar skett inom rättsväsendet, policies och program. Och ändå måste vi erkänna – har situationen blivit värre. Vi måste vara ärliga. Vi kanske vinner många kamper, men vi förlorar det här slaget.

För att bli effektiva måste vi ha en strategi. Barnsexhandel är en handel – och liksom all annan affärsverksamhet så finns det två faktorer: tillgång och efterfrågan. Vi måste fokusera på båda. Vår stora svaghet i vår globala kamp är att vi har fokuserat så lite på efterfrågan. I åratal har vi lyssnat till bakomliggande orsaker – för barnen. Fattigdom, splittrade familjer, brist på utbildning, våld och övergrepp i hemmen och så vidare. Men hur mycket har vi diskuterat orsakerna till efterfrågan?

Vem står för efterfrågan? Nästan uteslutande kommer efterfrågan från män. Om vi eliminerade allt manligt sexuellt våld i världen så skulle vi leva i en helt annorlunda värld.

De som utnyttjar barn i barnsexhandeln är nästan bara män. Några är pedofiler, andra inte. Om vår statistik är riktig och det finns över en miljon barn i sexhandeln, och ett barn troligen har många förövare varje dag, så talar vi om hundratusentals män som är sexbrottslingar. Och vi vet att efterfrågan av sex med barn ökar.

Vi har mobiliserat regeringar, lagstiftare och rättsväsende, privata sektorn, särskilt turist- och Internetindustrin. Under åren har vi diskuterat mellanhänder i prostitutionen, som föräldrar, hallickar, kopplare, människohandlare och barnporrproducenter. Men vi har misslyckats med att fokusera på männen som skapar efterfrågan. I elva år har vi diskuterat tillgången på barn, förbättrat barns skydd och grundorsakerna. Men lagt ned lite energi på att fokusera på efterfrågan.

Förändringen vi behöver för framtiden ligger i händerna på de goda männen. Vi behöver manliga ledare och förebilder för att ifrågasätta manlig sexualitet. För att bli förebilder för pojkar och unga män. Män lyssnar på män.

Vi behöver riktiga män som istället för att skratta åt våldtäktsskämt eller att titta på pornografi vill höja sin röst mot sexuellt våld. Män som inte längre förblir tysta. Som inte är rädda för att utmana och tala med andra män, sina vänner och arbetskamrater, om manligt beteende och attityder, manlig sexualitet.

Vi behöver män som handlar. Tystnad är svek.

Som en psykolog i mitt land sade: Det är hög tid för männen att ta sig an problemen för om inte män vill vara en del av lösningen, så blir de kanske en del av problemet.

Vår viktigaste utmaning för framtiden är att få bort efterfrågan. Som Prinsessan Takamado sade: ”Om det inte finns någon efterfrågan så skulle det inte vara lönsamt med tillgång”.

Vems intressen skyddar vi? Barnens eller förövarnas?

Denise Ritchie, ECPAT Nya Zealand