Har läst John Ajvide Lindqvists ”Lilla stjärna”. Det var en besvikelse.
Visst var den otäck, men storheten med hans ”Låt den rätte komma in” var inte det otäcka, utan värmen och den empatiska inlevelsen i skildringen av barnen.
Det finns på ytan stora strukturella likheter mellan ”Lilla stjärna” och ”Låt den rätte komma in” - men i "Lilla stjärna" saknas just den värme och inlevelseförmåga som gjorde hans första bok så fantastisk.
Även i "Lilla stjärna" är huvudpersonerna två barn, men skildringen av dem är karikatyrartad, och det är omöjligt att på något djupare plan identifiera sig med någon av dem. Den ena är en helt osannolik psykopat, och den andra blir det också, efter ett tag.
”Låt den rätte komma in” är och förblir något av det bästa jag har läst. ”Lilla stjärna” efterlämnar mest en känsla av vagt obehag.
måndag 24 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Krisen i MAGA...
... fortsätter, liksom desperationen. Och Marjorie Taylor Greenes opposition fortsätter att fördjupas. Se här . Hur ska det sluta?
-
Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade...
-
Det är svårt att exakt översätta ordet "fairies" till svenska. Somliga försöker översätta det till "älvor", men det stä...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar