Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.
Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.
Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.
Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.
Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.
Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.
Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.
De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.
Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.
Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.
Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".
1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sabine Hossenfelder besvarar klimatförnekare
För ett tag sedan angrep en viss "Professor Dave" på YouTube Sabine Hossenfelder, som brukar undervisa om kosmologi, kvantteori, ...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
4 kommentarer:
Jag har dessa barn som nu blivit vuxna som patienter varje dag - det är ett stort problem. Och det är ett stort problem med mammor som inte tar parti för barnet och kämpar dess sak. Det överordnade problemet är GRÄNSLÖSHET i alla former, tabun som inte längre finns. Mäns (och kvinnors)övergrepp, som ingen sätter ord på och aktivt tar avstånd ifrån.
Gjorde den upptäckten för ett tag sedan att GRÄNSLÖSHETEN går tillbaka ned genom generationerna - och i sverige komma man ofta till en alkoholiserat man och familjefar långt tillbaka typiskt kring sekelskiftet. I resten av Europa ofta till en krigsskadat man med PTSD - har man sett krig och själv dödat har man rivit en gräns som måste finnas, nu borta - och gränslösheten börjar nu vandra framåt i många generationer - tills en människa gör sig medveten och STOPPAR, talar, tar kampen att kalla saken vid dess rätta namn - och sätter gräns igen.
Lycka till Erik.
Hej Kirsten, tack för din kommentar.
Det var en mycket intressant iakttagelse du har gjort.
Jag tror också att övergreppstraditioner ofta sprids intergenerationellt, på olika sätt.
Varma hälsningar Erik
Mycket bra Erik kan jag kopiera?
Ja, visst får du kopiera. Men ange källan, och länka gärna!
MVH Erik
Skicka en kommentar