Igår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.
Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.
För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har inte är en dröm....
Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.
Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.
I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.
Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.
Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.
Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.
Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.
Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."
Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.
Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det verkligen var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?
Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.
Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....
Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...
måndag 17 november 2014
måndag 10 november 2014
Auferstanden Aus Ruinen
Detta är titeln på nationalsången i det forna DDR - Tyska Demokratiska Republiken - Östtyskland. Den tystnade väl i alla officiella sammanhang för 25 år sedan, men på nätet kan man höra den.
Om man måste jämföra föredrar jag nog den framför den västtyska (som numera är hela Tysklands).
Forna DDR:s nationalsång kan du alltså höra här.
Om man måste jämföra föredrar jag nog den framför den västtyska (som numera är hela Tysklands).
Forna DDR:s nationalsång kan du alltså höra här.
söndag 9 november 2014
Det talas om "muren"
Alltså muren som "föll" 1989. Det "fall" som historikern Francis Fukuyuma såg som inledningen till "historiens slut". Tidningarna hyllar "fallet" och de hjältar som genom sin kamp mot diktaturen bidrog till att muren föll, och att demokrati och frihet numera rådet i Europa. Och noterar att de murar som numera finns i stället är resta för att förhindra de som är utanför att ta sig in i vårt demokratiska och välmående paradis. Om det nu är ett sådant.
Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.
Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".
Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...
Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .
En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .
Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...
Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.
Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.
Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".
Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...
Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .
En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .
Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...
Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.
fredag 7 november 2014
"Murens fall blev inte en befrielse för alla"
"Många östtyskar längtade tillbaka till sitt liv i DDR, där staten visserligen hade hållit dem i ett järngrepp men i gengäld tagit hand om dem från vaggan till graven. De saknade solidariteten i det östtyska samhället, där alla hade hjälpt varandra för att kompensera bristerna i systemet: ”Om du lagar min radio fixar jag din cykel.” Klimatet i DDR hade kanske varit instängt och kvalmigt men det hade åtminstone varit varmt och tryggt. Nu stod östtyskarna skyddslösa i de kalla vindarna som blåste från väst. De var inte alls förberedda på den konkurrenskamp de tvingades föra och upplevde det kapitalistiska systemet som brutalt och själviskt."
Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!
Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!
torsdag 6 november 2014
Ishtar och babylonisk-assyrisk kungamakt
Jag har ju skrivit mycket om hur gudinnekult i forntiden ingått som en integrerad del i samhällen där kvinnor hade en starkare roll än de fick senare. Men det fanns en egendomlig övergångsperiod i patriarkatets tidigare faser då mäktiga kvinnliga väsen fick legitimera även mycket extrema patriarkala samhällen.
I Babylonien och Assyrien under det första årtusendet före vår tideräkning ansågs fortfarande kungamakten ofta bygga på härskarens relation med gudinnan Ishtar. Ishtar hade tidigare kallats Inanna, i en sumerisk kultur där kvinnor fortfarande hade en mycket starkare ställning.
Ishtars roll var speciellt anmärkningsvärd i Assyrien, som var ett samhälle med ett mycket hårt, krigiskt patriarkat och en anmärkningsvärt kvinnofientlig lagstiftning.
I Helmer Ringgrens bok Forntida religioner i Mellanöstern (1967) finns några fascinerade exempel på hur mäktiga krigarkungar kunde beskrivas (och beskriva sig) som helt underordnade Ishtar, den gudinna sades ha gett dem makten.
Exempelvis finns en text bevarad där kung Assurnasirpal säger detta, riktat till Ishtar:
"Jag föddes bland bergen som ingen känner,
jag kände icke din makt och bad icke till dig.
Assyrierna kände icke din gudom och bad icke till dig.
Men du, Ishtar, fruktansvärd härskarinna bland gudarna,
du utvalde mig till ditt ögas blick och fick lust att se mig som härskare;
du tog mig från bergen, du kallade mig till människornas herde,
du gav mig rättvisans spira".
(Ringgren, s.122f).
Det är en rent rituell text. Assurnasirpal var kungason, han föddes inte bland några berg, och han visste naturligtvis att Ishtar hade dyrkats långt innan han själv föddes. Men den drastiska texten användes för att betona kungens absoluta beroende av gudinnan.
I en annan text citeras guden Nabu i ett uttalande denne påstås ha gjort till en annan mäktig assyrisk kung, Assurbanipal:
"Du är liten, Assurbanipal, du som jag anförtrott åt Ninives drottning (Ishtar).
Du är ett barn, Assurbanipal, du som sitter på Ninives drottnings knän:
hennes fyra bröstvårtor är placerade nära din mun; du diar två av dem och döljer ditt ansikte i de andra två". (s. 124).
Kvinnor hade (milt sagt) ingen stark ställning i det assyriska riket. I dess mycket drakoniska lagstiftning kunde kvinnor dömas till döden om de slog en man.
Men inflytandet från en ideologi som dröjde kvar från en tidigare ordning var så starkt att de mäktigaste kungar ofta kände sig tvungna att motivera sin makt med att de var utvalda och helt dominerade av detta märkliga kvinnligt väsen från en fjärran urtid...
I Babylonien och Assyrien under det första årtusendet före vår tideräkning ansågs fortfarande kungamakten ofta bygga på härskarens relation med gudinnan Ishtar. Ishtar hade tidigare kallats Inanna, i en sumerisk kultur där kvinnor fortfarande hade en mycket starkare ställning.
Ishtars roll var speciellt anmärkningsvärd i Assyrien, som var ett samhälle med ett mycket hårt, krigiskt patriarkat och en anmärkningsvärt kvinnofientlig lagstiftning.
I Helmer Ringgrens bok Forntida religioner i Mellanöstern (1967) finns några fascinerade exempel på hur mäktiga krigarkungar kunde beskrivas (och beskriva sig) som helt underordnade Ishtar, den gudinna sades ha gett dem makten.
Exempelvis finns en text bevarad där kung Assurnasirpal säger detta, riktat till Ishtar:
"Jag föddes bland bergen som ingen känner,
jag kände icke din makt och bad icke till dig.
Assyrierna kände icke din gudom och bad icke till dig.
Men du, Ishtar, fruktansvärd härskarinna bland gudarna,
du utvalde mig till ditt ögas blick och fick lust att se mig som härskare;
du tog mig från bergen, du kallade mig till människornas herde,
du gav mig rättvisans spira".
(Ringgren, s.122f).
Det är en rent rituell text. Assurnasirpal var kungason, han föddes inte bland några berg, och han visste naturligtvis att Ishtar hade dyrkats långt innan han själv föddes. Men den drastiska texten användes för att betona kungens absoluta beroende av gudinnan.
I en annan text citeras guden Nabu i ett uttalande denne påstås ha gjort till en annan mäktig assyrisk kung, Assurbanipal:
"Du är liten, Assurbanipal, du som jag anförtrott åt Ninives drottning (Ishtar).
Du är ett barn, Assurbanipal, du som sitter på Ninives drottnings knän:
hennes fyra bröstvårtor är placerade nära din mun; du diar två av dem och döljer ditt ansikte i de andra två". (s. 124).
Kvinnor hade (milt sagt) ingen stark ställning i det assyriska riket. I dess mycket drakoniska lagstiftning kunde kvinnor dömas till döden om de slog en man.
Men inflytandet från en ideologi som dröjde kvar från en tidigare ordning var så starkt att de mäktigaste kungar ofta kände sig tvungna att motivera sin makt med att de var utvalda och helt dominerade av detta märkliga kvinnligt väsen från en fjärran urtid...
onsdag 5 november 2014
Monica Dahlström-Lannes....
... har skrivet en angelägen debattartikel i Dagens Juridik.
Det är ju bra att den typen av sanningar förs fram i en specialtidskrift. Man skulle dock önska att de stora media också uppmärksammade den typen av fall.
Men de hinner väl inte med - de är väl alltför upptagna med att hylla Dan Josefsson, skrämmas med imaginära u-båtar och bevaka kändisars öden och äventyr.
Det är ju bra att den typen av sanningar förs fram i en specialtidskrift. Man skulle dock önska att de stora media också uppmärksammade den typen av fall.
Men de hinner väl inte med - de är väl alltför upptagna med att hylla Dan Josefsson, skrämmas med imaginära u-båtar och bevaka kändisars öden och äventyr.
Wheels of Confusion
Det finns en säregen form av vemod i denna sång. Trots gruppens namn är för övrigt Black Sabbaths texter sällan speciellt diaboliska. Däremot ofta vemodiga, liksom musiken.
måndag 3 november 2014
"Storebror" behöver inte vara en stat
Det kan också exempelvis vara kontrollerande äkta män/sambos, eller f.d sådana, , med kunskaper om elektronisk övervakning.
Se denna intressanta artikel i SvD.
Några citat från den:
"Föreställ dig att någon spårar din bil, avlyssnar dina samtal, kapar din identitet och köper saker i ditt namn på internet. Föreställ dig sedan att det är din livspartner som står bakom övervakningen och kontrollen. För Johanna är det verklighet."
"I september utförde amerikanska National public radio en undersökning i vilken det framkom att 85 procent av alla kvinnojourer i landet arbetade med brottsoffer som blivit lokaliserade och förföljda med hjälp av GPS-sändare av olika slag. I en liknande enkätundersökning i Sverige svarade 76 procent av 50 tillfrågade kvinno- och tjejjourer att de hade erfarenhet av stödsökande som utsatts för olika typer av kränkningar via nya medier och ny teknologi."
Läs den gärna!
Se denna intressanta artikel i SvD.
Några citat från den:
"Föreställ dig att någon spårar din bil, avlyssnar dina samtal, kapar din identitet och köper saker i ditt namn på internet. Föreställ dig sedan att det är din livspartner som står bakom övervakningen och kontrollen. För Johanna är det verklighet."
"I september utförde amerikanska National public radio en undersökning i vilken det framkom att 85 procent av alla kvinnojourer i landet arbetade med brottsoffer som blivit lokaliserade och förföljda med hjälp av GPS-sändare av olika slag. I en liknande enkätundersökning i Sverige svarade 76 procent av 50 tillfrågade kvinno- och tjejjourer att de hade erfarenhet av stödsökande som utsatts för olika typer av kränkningar via nya medier och ny teknologi."
Läs den gärna!
fredag 31 oktober 2014
Politik, barns rättigheter, Gimbutas - och Murphys lag
Det finns ett antal områden jag engagerat mig under mitt liv. Det började i tonåren, med poltisk aktivitet. Jag hade åsikter innan dess också, men före 15-årsåldern var det ju inte direkt läge att aktivt och utåtriktat engagera sig.
1970-71 blev jag politiskt aktiv, och någon gång våren 1971 skaffade jag mig en klart definierad socialistisk åskådning. Den har jag behållit, även om jag på några delområden från och med 2011 börjat utveckla för mig själv aningen "kätterska" åsikter . Men i stort sett - de bestämda åsikter om nödvändigheten av kapitalismens avskaffande och en socialistisk värld jag fick 1971 har jag behållit.
Och från 1971 och de närmaste kanske åtta åren såg det faktiskt ut att gå i rätt riktning. Sedan började tecken på en högerkantring att märkas både nationellt och internationellt. Både i praktiken och i den offentliga debatten. Detta växte till en storm 1989-91 och numera ser det ut som att drömmarna ganska så konsekvent har krossats.
Det andra område jag starkt engagerat mig i är frågan om övergrepp mot barn. Jag har alltid varit engagerad i det ämnet, men 1993 fick jag en mer klart definierad åsikt om omfattningen av övergrepp mot barn, som innefattade det bestämda ställningstagandet att det som brukar kallas "rituella övergrepp" inte är ett hjärnspöke utan en fasansfull realitet.
Jag har inte på något sätt ändrat mig, men efter kanske åtta-tio år kantrade debatten rejält. Det började med att färre och färre människor vågade stå för existensen av rituella övergrepp, men seden kom backlashen att på område efter område förvrida inte endast debatten utan även den samhälleliga praktiken. Visserligen finns de tecken de senaste åren på att debatten håller på att svänga tillbaka lite, men i praktiken har barn och vuxna överlevare idag - både i vårt land och andra västländer. - mycket svårare att bli trodda och få hjälp än när jag först aktivt engagerade mig i frågan.
Ett annat område jag blev aktivt engagerad i från och med 1986-88 -var lite mer akademiskt, och hade inte samma entydiga effekter på samhället omkring. Det var frågan om existensen av förpatriarkala samhällen i förhistorien - där jag från och med 1986 blev starkt påverkad av Marija Gimbutas. Där är utveckligen av debatten inte riktigt lika entydig, men på ett sätt är den det. Det är att i den strikt akademiska världen var det inte SÅ svårt att försvara åsikter som låg i närheten av Gimbutas på 80-talet, men det har gradvis försvårats och är idag nästan omöjligt.
I det sista fallet har det möjligen kompenserats lite av att utvecklingen av debatten utanför den akademiska världen inte alls är lika entydig som inom den. Å andra sidan är det som sagt ett område där de omedelbara sociala effekterna av olika ställningstaganden inte är lika uppenbara.
Jag fyller 60 år den 31 december 2014. Det känns tråkigt av flera skäl. Jag vill faktiskt inte vara 60, jag vill nog hellre i så fall vara 16... Men det blir extra tråkigt av att på det ena efter andra av de områden jag engagerat mig i har utvecklingen i mångt och mycket blivit antitesen till det jag trott på, och faktiskt också kämpat för.
Utvecklingen har då sannerligen inte gått efter mina önskningar. Utifrån mitt eget perspektiv har det nog snarare verkat som att den styrts av - Murphys lag. Att kalla detta dystert är ett understatement utan like.
1970-71 blev jag politiskt aktiv, och någon gång våren 1971 skaffade jag mig en klart definierad socialistisk åskådning. Den har jag behållit, även om jag på några delområden från och med 2011 börjat utveckla för mig själv aningen "kätterska" åsikter . Men i stort sett - de bestämda åsikter om nödvändigheten av kapitalismens avskaffande och en socialistisk värld jag fick 1971 har jag behållit.
Och från 1971 och de närmaste kanske åtta åren såg det faktiskt ut att gå i rätt riktning. Sedan började tecken på en högerkantring att märkas både nationellt och internationellt. Både i praktiken och i den offentliga debatten. Detta växte till en storm 1989-91 och numera ser det ut som att drömmarna ganska så konsekvent har krossats.
Det andra område jag starkt engagerat mig i är frågan om övergrepp mot barn. Jag har alltid varit engagerad i det ämnet, men 1993 fick jag en mer klart definierad åsikt om omfattningen av övergrepp mot barn, som innefattade det bestämda ställningstagandet att det som brukar kallas "rituella övergrepp" inte är ett hjärnspöke utan en fasansfull realitet.
Jag har inte på något sätt ändrat mig, men efter kanske åtta-tio år kantrade debatten rejält. Det började med att färre och färre människor vågade stå för existensen av rituella övergrepp, men seden kom backlashen att på område efter område förvrida inte endast debatten utan även den samhälleliga praktiken. Visserligen finns de tecken de senaste åren på att debatten håller på att svänga tillbaka lite, men i praktiken har barn och vuxna överlevare idag - både i vårt land och andra västländer. - mycket svårare att bli trodda och få hjälp än när jag först aktivt engagerade mig i frågan.
Ett annat område jag blev aktivt engagerad i från och med 1986-88 -var lite mer akademiskt, och hade inte samma entydiga effekter på samhället omkring. Det var frågan om existensen av förpatriarkala samhällen i förhistorien - där jag från och med 1986 blev starkt påverkad av Marija Gimbutas. Där är utveckligen av debatten inte riktigt lika entydig, men på ett sätt är den det. Det är att i den strikt akademiska världen var det inte SÅ svårt att försvara åsikter som låg i närheten av Gimbutas på 80-talet, men det har gradvis försvårats och är idag nästan omöjligt.
I det sista fallet har det möjligen kompenserats lite av att utvecklingen av debatten utanför den akademiska världen inte alls är lika entydig som inom den. Å andra sidan är det som sagt ett område där de omedelbara sociala effekterna av olika ställningstaganden inte är lika uppenbara.
Jag fyller 60 år den 31 december 2014. Det känns tråkigt av flera skäl. Jag vill faktiskt inte vara 60, jag vill nog hellre i så fall vara 16... Men det blir extra tråkigt av att på det ena efter andra av de områden jag engagerat mig i har utvecklingen i mångt och mycket blivit antitesen till det jag trott på, och faktiskt också kämpat för.
Utvecklingen har då sannerligen inte gått efter mina önskningar. Utifrån mitt eget perspektiv har det nog snarare verkat som att den styrts av - Murphys lag. Att kalla detta dystert är ett understatement utan like.
lördag 25 oktober 2014
Bitande finsk kritik...
Ta gärna del av den bitande kritiken mot den så kallade ubåtsjakten som förs fram av .... Finlands försvarsminister. Precis som förra gången det begav sig gör sig det svenska försvaret sig närmast till åtlöje internationellt. Svenska media har gått in i ett tillstånd av hysteri, men det gör inte det hela mindre pinsamt.
Att till och med en finsk försvarsminister uttrycker sig så syrligt visar kanske på hur monumentalt pinsamt det hela är...
Att till och med en finsk försvarsminister uttrycker sig så syrligt visar kanske på hur monumentalt pinsamt det hela är...
torsdag 23 oktober 2014
Var är "vittnespsykologin" när vi behöver den?
Barn som berättar om övergrepp utsätts allt som oftast av "vittnespsykologer" som försöker massakrera deras berättelser. Deras "analyser" utmärks ofta av att de verkar vara hyfsat kunniga på formallogik, men monumentalt okunniga om barnpsykologi.
Hur var det nu, sa inte barnet att solen sken in genom fönstret under övergreppet? Men nu var det ju så att solen stod på andra sidan huset, eller också var det mulet. Alltså kan man inte ta berättelsen på allvar. Eller det är vad de vill få oss att tro.
Eller sa inte barnet att tapeterna i rummet var gröna? Men de var ju faktiskt blå! Osv. osv, bla, bla, bla. Så brukar det faktiskt låta - jag överdriver inte.
För kanske 20 år sedan var media oftast skeptiska mot "vittnespsykologiska" "analyser" av sexualbrottsfall. Med all rätt. Men nu är det annorlunda. Gurun Dan Josefsson har citerat några av de mest ökända "vittnespsykologerna" som "experter". Och få har några invändningar.
Alldeles bortsett från att några av de mer kända "vittnespsykologerna" (ingen nämnd, men ingen glömd) ger intryck av att vara medvetna förövarförsvarare tror jag att den dogmatiska Trankellinspirerade vittnespsykologin inte är speciellt lämplig för att analysera sexualbrottsfall. Allra minst när barn är inblandade. Dess betoning på formallogik passar inte speciellt bra när det handlar om människor som utsatts för grova trauman. Allra minst när det gäller barn.
Jag skrev att media numera inte längre verkar ha samma sunda misstänksamhet mot "vittnespsykologiska" "analyser" av barns trauman som de hade förut. Men det finns ett annat område där det nog skulle behövas lite vittnnespsykologi, men där det oftast saknas varje antydan till sådana analyser. Jag syftar förstås på iakttagelser av "ubåtar" och "ryska" "grodmän".
Det är verkligen egendomligt att medan det anses logiskt att säga att barn får "falska minnen" av övergrepp från fadern för att mamman har indoktrinerat det att pappan är elak används sällan samma logik för att förklara att människor kanske förmås att tycka sig se "ryska" "ubåtar" överallt när media är fyllda med artiklar om de elaka och farliga ryssarna som hela tiden snokar runt våra kuster.
För hur är det - vilket är lättast att missuppfatta - ett suddigt objekt till havs eller det faktum att någon vuxen grovt förgriper sig på en? För mig är svaret självklart. Jag tror inte en sekund att ett barn får ett falskt minne av ett plågsamt övergrepp endast för att mamman ev. inte gillar den man som barnet berättar om. Däremot är det faktiskt inte så konstigt att om man tror att ryssarna finns överallt är det inte så väldigt svårt att få för sig att en krusning på vattenytan är - en rysk ubåt!
För mig är detta ingenting annat än - sunt förnuft. Men "sunt förnuft" är ofta satt på undantag när media driver sina kampanjer.-
Hur var det nu, sa inte barnet att solen sken in genom fönstret under övergreppet? Men nu var det ju så att solen stod på andra sidan huset, eller också var det mulet. Alltså kan man inte ta berättelsen på allvar. Eller det är vad de vill få oss att tro.
Eller sa inte barnet att tapeterna i rummet var gröna? Men de var ju faktiskt blå! Osv. osv, bla, bla, bla. Så brukar det faktiskt låta - jag överdriver inte.
För kanske 20 år sedan var media oftast skeptiska mot "vittnespsykologiska" "analyser" av sexualbrottsfall. Med all rätt. Men nu är det annorlunda. Gurun Dan Josefsson har citerat några av de mest ökända "vittnespsykologerna" som "experter". Och få har några invändningar.
Alldeles bortsett från att några av de mer kända "vittnespsykologerna" (ingen nämnd, men ingen glömd) ger intryck av att vara medvetna förövarförsvarare tror jag att den dogmatiska Trankellinspirerade vittnespsykologin inte är speciellt lämplig för att analysera sexualbrottsfall. Allra minst när barn är inblandade. Dess betoning på formallogik passar inte speciellt bra när det handlar om människor som utsatts för grova trauman. Allra minst när det gäller barn.
Jag skrev att media numera inte längre verkar ha samma sunda misstänksamhet mot "vittnespsykologiska" "analyser" av barns trauman som de hade förut. Men det finns ett annat område där det nog skulle behövas lite vittnnespsykologi, men där det oftast saknas varje antydan till sådana analyser. Jag syftar förstås på iakttagelser av "ubåtar" och "ryska" "grodmän".
Det är verkligen egendomligt att medan det anses logiskt att säga att barn får "falska minnen" av övergrepp från fadern för att mamman har indoktrinerat det att pappan är elak används sällan samma logik för att förklara att människor kanske förmås att tycka sig se "ryska" "ubåtar" överallt när media är fyllda med artiklar om de elaka och farliga ryssarna som hela tiden snokar runt våra kuster.
För hur är det - vilket är lättast att missuppfatta - ett suddigt objekt till havs eller det faktum att någon vuxen grovt förgriper sig på en? För mig är svaret självklart. Jag tror inte en sekund att ett barn får ett falskt minne av ett plågsamt övergrepp endast för att mamman ev. inte gillar den man som barnet berättar om. Däremot är det faktiskt inte så konstigt att om man tror att ryssarna finns överallt är det inte så väldigt svårt att få för sig att en krusning på vattenytan är - en rysk ubåt!
För mig är detta ingenting annat än - sunt förnuft. Men "sunt förnuft" är ofta satt på undantag när media driver sina kampanjer.-
tisdag 21 oktober 2014
Ubåtsjakt och UFO-spaning
Clas Svahn är vice ordförande i UFO-Sverige. Som sådan har en viss erfarenhet av att spana på (o- eller svåridentifierade) mystiska objekt. Och om alla de felkällor som kan finnas i en sådan spaning.
Nu har han skrivit en betraktelse över den senaste UFO-, förlåt ubåtsjakten. Läs den gärna!
Nu har han skrivit en betraktelse över den senaste UFO-, förlåt ubåtsjakten. Läs den gärna!
söndag 19 oktober 2014
Ubåtshysteri i repris
Det känns som deja vu. Om man varit med om 80-talets så kallade ubåtsjakter känns det som händer nu ohyggligt välbekant.
Efter att U137 gick på grund 1981, efter en alldeles uppenbar felnavigering (för vem kan tro att en ubåt med uppdrag att spionera skulle köra på grund i den svenska kusten i övervattensläge med tjutande motorer?) kom militären ett år senare på att man kunde skapa en opinion för högre anslag med hjälp av imaginära ubåtar.
Eller ska man tro att Sovjet omedelbart efter fadäsen med U137 beslöt att hemsöka just Sverige med fler ubåtar än de någonsin sänt till något annat land? Nej, det ska man inte. Och undersökande journalister som ex.vis Ingemar Myhrberg (se gärna hans bok "Ubåtsvalsen" från 1985!) och senare Lars Borgnäs visade bortom allt rimligt tvivel att den påstådda armadan av sovjetiska ubåtar var en ren bluff. Några av de påstådda ubåtarna kan ha varit NATO-ubåtar, men den överväldigande majoriteten var inte mer verkliga än Storsjöodjuret.
Militären svarade aldrig på de många kritiska frågorna annat än med undanglidande kommentarer och plattityder. Men i högerkretsar är ändå dessa myter gångbara, som någon sorts mörkblå folksägen.
Finns det då inga ryska ubåtar i våra farvatten? Uteslutas kan det ju inte, i synnerhet som Putin för en mer aggressiv utrikespolitik mot väst än vad 80-talets sovjetiska byråkrater vågade göra. Men å andra sidan - vem bryr sig? Även om någon rysk ubåt till äventyrs skulle slunkit in är det inget hot mot "Sverige". Risken för att Ryssland skulle invadera är endast obetydligt större än att små gröna män (eller dito gröna kvinnor) från Zeta Reticuli skulle göra det.
Det finns mycket att oroa sig för i denna otäcka värld, men ryska ubåtar tillhör faktiskt inte det som borde störa någons nattsömn.
Efter att U137 gick på grund 1981, efter en alldeles uppenbar felnavigering (för vem kan tro att en ubåt med uppdrag att spionera skulle köra på grund i den svenska kusten i övervattensläge med tjutande motorer?) kom militären ett år senare på att man kunde skapa en opinion för högre anslag med hjälp av imaginära ubåtar.
Eller ska man tro att Sovjet omedelbart efter fadäsen med U137 beslöt att hemsöka just Sverige med fler ubåtar än de någonsin sänt till något annat land? Nej, det ska man inte. Och undersökande journalister som ex.vis Ingemar Myhrberg (se gärna hans bok "Ubåtsvalsen" från 1985!) och senare Lars Borgnäs visade bortom allt rimligt tvivel att den påstådda armadan av sovjetiska ubåtar var en ren bluff. Några av de påstådda ubåtarna kan ha varit NATO-ubåtar, men den överväldigande majoriteten var inte mer verkliga än Storsjöodjuret.
Militären svarade aldrig på de många kritiska frågorna annat än med undanglidande kommentarer och plattityder. Men i högerkretsar är ändå dessa myter gångbara, som någon sorts mörkblå folksägen.
Finns det då inga ryska ubåtar i våra farvatten? Uteslutas kan det ju inte, i synnerhet som Putin för en mer aggressiv utrikespolitik mot väst än vad 80-talets sovjetiska byråkrater vågade göra. Men å andra sidan - vem bryr sig? Även om någon rysk ubåt till äventyrs skulle slunkit in är det inget hot mot "Sverige". Risken för att Ryssland skulle invadera är endast obetydligt större än att små gröna män (eller dito gröna kvinnor) från Zeta Reticuli skulle göra det.
Det finns mycket att oroa sig för i denna otäcka värld, men ryska ubåtar tillhör faktiskt inte det som borde störa någons nattsömn.
torsdag 16 oktober 2014
Big Bang-kritiker som inte ger sig
Jag ser att Eric J Lerner, Renato Falomo och Riccardo Scarpa nyligen publicerade en artikel i tidskriften International Journal of Modern Physics D , där de argumenterar för att analyser av (den iakttagna) ljusstyrkan från avlägsna galaxer talar för ett icke-expanderande universum. .
Jag har inte sett någon principiell kritik av texten men det kan ju finnas något som jag inte har sett. Det enda jag sett i kritikväg är sura utbrott på ett kommentarsfält.
Men två saker tycker jag är intressanta. Dels att de plasmakosmologiska kritikerna av Big Bang fortfarande kämpar på, och att de fortfarande tillåts att publicera sig i helt etablerade vetenskapliga tidskrifter. Dels att Eric Lerner och de andra plasamakosmologerna gradvis har ändrat sin syn på universums expansion.
Förut argumenterade de för att expansionen var verklig, men att den inte orakades av "Big Bang". Numera verkar de förneka att universum expanderar, och hävdar att rödförskjutningen inte behöver bero på att objekten avlägsnar sig. Det gör deras modell ännu mer sympatisk, vilket ju inte automatiskt behöver betyda - mer trovärdig...
Med sympatisk menar jag att deras nuvarande modell ger en bild av ett universum som ger ett mycket mer tryggt intryck än de skräckbilder som numera ges i den så kallade standardkosmologin. Vi slipper inte bara den accelererande expansionen, utan därmed även de pessimistiska prognoser som följer av denna. Alltså universums död i en oändlig gleshet, för att nu inte tala om de ännu värre scenarior som de som tar del av populärvetenskapliga dokumentärer om kosmologi numera regelbundet plågas med.
Lerner et al förespråkar i texten "a non-expanding, Euclidean Universe". Alltså ett universum som inte kommer att dö sotdöden, och också ett (icke krökt) universum som det "sunda förnuftet" lätt kan acceptera.
Inte för att jag kan förklara varför, men jag hoppas innerligt att de har rätt...
Jag har inte sett någon principiell kritik av texten men det kan ju finnas något som jag inte har sett. Det enda jag sett i kritikväg är sura utbrott på ett kommentarsfält.
Men två saker tycker jag är intressanta. Dels att de plasmakosmologiska kritikerna av Big Bang fortfarande kämpar på, och att de fortfarande tillåts att publicera sig i helt etablerade vetenskapliga tidskrifter. Dels att Eric Lerner och de andra plasamakosmologerna gradvis har ändrat sin syn på universums expansion.
Förut argumenterade de för att expansionen var verklig, men att den inte orakades av "Big Bang". Numera verkar de förneka att universum expanderar, och hävdar att rödförskjutningen inte behöver bero på att objekten avlägsnar sig. Det gör deras modell ännu mer sympatisk, vilket ju inte automatiskt behöver betyda - mer trovärdig...
Med sympatisk menar jag att deras nuvarande modell ger en bild av ett universum som ger ett mycket mer tryggt intryck än de skräckbilder som numera ges i den så kallade standardkosmologin. Vi slipper inte bara den accelererande expansionen, utan därmed även de pessimistiska prognoser som följer av denna. Alltså universums död i en oändlig gleshet, för att nu inte tala om de ännu värre scenarior som de som tar del av populärvetenskapliga dokumentärer om kosmologi numera regelbundet plågas med.
Lerner et al förespråkar i texten "a non-expanding, Euclidean Universe". Alltså ett universum som inte kommer att dö sotdöden, och också ett (icke krökt) universum som det "sunda förnuftet" lätt kan acceptera.
Inte för att jag kan förklara varför, men jag hoppas innerligt att de har rätt...
onsdag 15 oktober 2014
IS - ett hot mot Mellanösterns kulturarv?
Med anledning av IS framgångar i Syrien och Irak kommer jag plötsligt att tänka på den plundring av Iraks kulturarv som skedde vid USA:s invasion 2003. Då tillät USA:s invasionstrupper på det mest skamlösa sätt att museet i Bagdad - som innehöll ofattbart många artefakter från den sumerisk-babylonisk-assyriska kulturen - plundrades.
Nu har så vitt jag fattar mycket av det som försvann kommit tillbaks, och mer än vad man trodde då hade redan förts i säkerhet.
Men frågan är vad som händer med arkeologiska platser, artefakter och minnesmärken, i de områden där IS tar över.
Det finns olika typer av islamister. Det fanns aldrig någon anledning att var orolig för att Muslimska Brödraskapet i Egypten, det idag regerande partiet i Turkiet, Hizbollah i Libanon, eller mullorna i Iran skulle börja förstöra de materiella lämningarna från den förislamska kulturen.
Men IS påminner mer om talibanerna och Boko Haram än om någon av dessa strömningar. Och talibanerna blev bland annat kända för att spränga några av världens mest imponerande Buddhastatyer i luften. Boko Haram för sin del har blivit kända för att till och med förstöra muslimska minnesmärken, om de anser dem vara kätterska...
Såväl i Syrien som i Irak finns oerhört många rester av den förislamska kulturen. De tillhör Mellanösterns och hela världens kulturarv.
Dessutom finns det ju byggnader och lämningar som inte är förislamska men som ändå är hatade av IS, exempelvis shiitiska moskéer.
Det kan verka futtigt att skriva om byggnader och artefakter när människor dödas. men det är det inte egentligen. När spanjorerna i Sydamerika samlade ihop förcolombianska handskrifter och brände dem var det ett oerhört brott mot urinvånarnas kulturella arv. Och man kan ju tänka på andra illdåd, som exempelvis när biblioteket i Alexandria brändes ner.
Nu tror jag inte att det finns skuggan av en risk att IS erövrar Bagdad, eller för den delen Damaskus. Men det är oroväckande att den del av världen där en så viktig del av hela mänsklighetens tidiga historia finns bevarad idag härjas av grupper som på största allvar ser allting som hände före 600-talet som en nattsvart och helt ondskefull hednisk tidsålder, som det inte finns någon som helst anledning att respektera.
Nu har så vitt jag fattar mycket av det som försvann kommit tillbaks, och mer än vad man trodde då hade redan förts i säkerhet.
Men frågan är vad som händer med arkeologiska platser, artefakter och minnesmärken, i de områden där IS tar över.
Det finns olika typer av islamister. Det fanns aldrig någon anledning att var orolig för att Muslimska Brödraskapet i Egypten, det idag regerande partiet i Turkiet, Hizbollah i Libanon, eller mullorna i Iran skulle börja förstöra de materiella lämningarna från den förislamska kulturen.
Men IS påminner mer om talibanerna och Boko Haram än om någon av dessa strömningar. Och talibanerna blev bland annat kända för att spränga några av världens mest imponerande Buddhastatyer i luften. Boko Haram för sin del har blivit kända för att till och med förstöra muslimska minnesmärken, om de anser dem vara kätterska...
Såväl i Syrien som i Irak finns oerhört många rester av den förislamska kulturen. De tillhör Mellanösterns och hela världens kulturarv.
Dessutom finns det ju byggnader och lämningar som inte är förislamska men som ändå är hatade av IS, exempelvis shiitiska moskéer.
Det kan verka futtigt att skriva om byggnader och artefakter när människor dödas. men det är det inte egentligen. När spanjorerna i Sydamerika samlade ihop förcolombianska handskrifter och brände dem var det ett oerhört brott mot urinvånarnas kulturella arv. Och man kan ju tänka på andra illdåd, som exempelvis när biblioteket i Alexandria brändes ner.
Nu tror jag inte att det finns skuggan av en risk att IS erövrar Bagdad, eller för den delen Damaskus. Men det är oroväckande att den del av världen där en så viktig del av hela mänsklighetens tidiga historia finns bevarad idag härjas av grupper som på största allvar ser allting som hände före 600-talet som en nattsvart och helt ondskefull hednisk tidsålder, som det inte finns någon som helst anledning att respektera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)