Vad jag inte visste då var att det ytterligare finns ett skäl till varför denna kult är ovanligt intressant. Det är att den gudom som egentligen är viktigast i den egentligen felbenämnda kulten, gudinnan Kybele, i den romerska ikonografin ibland ser ut som en nästan identisk kopia av den figurin från ca 7000 f.kr. som återfanns i Çatalhöyük i Anatolien i det nuvarande Turkiet i början av 1960-talet! I båda fallen ser vi en kvinna sittande på en tron eller stol, med armarna vilande på två stora kattdjur, på Çatalhöyük-figurinen leoparder, på den romerska lejon. I närheten av Çatalhöyük finns Hacilar, där utgrävningar också pågick i tidigt 60-tal. Där har andra figuriner påträffats med stora likheter med hellenistiska och romerska avbildningar av Kybele.
Det här skulle kanske kunna ses som ett rent sammanträffande, om det inte vore så att den så kallade ”Attiskulten” hade sitt ursprung just i Anatolien. Den nästan bokstavligen ”importerades” till Rom 204 f.kr., genom ett officiellt beslut - enligt traditionen för att oraklet i Delfi hade sagt att det skulle kunna ge Rom segern i kriget mot Hannibal och Kartago.
Trots detta är det inte riktigt politiskt korrekt idag i den akademiska världen att erkänna det sambandet. I Lynn E Rollers ambitiösa, och läsvärda, verk om kulten av Kybele, "In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele", försöker hon bortförklara detta på ett för mig mycket svårbegripligt sätt. Det är sant att det finns ett enormt tidsgap mellan figurinerna från Hacilar och Çatalhöyük och senare avbildningar av den frygiska gudinnan, men för mig väger de oerhörda ikonografiska likheterna tyngre än detta argument.
Under årtusenden efter den neolitiska anatoliska kulturen utsattes regionen av upprepade invasioner och invandringar av indoeuropeiska folk. Det anmärkningsvärda var att de snabbt utvecklade egna varianter av gudinnekult, som blev ovanligt centrala i religionen i jämförelse med andra indoeuropeiska folk. Hettiternas främsta gudom blev solgudinnan från Arinna, och en senare, ”neo-hettitisk” civilisation dyrkade en gudinna med namn Kubebe (det råder delade meningar om det finns ett samband mellan det namnet och namnet Kybele).
Men det direkta ursprunget till den Kybele som dyrkades i den hellenistiska världen och senare i romarriket är den frygiska gudinnan, som helt enkelt kallades Matar (moder). Ett av hennes epitet var kubileya, ett ord som antas hänsyfta på bergen i regionen. Gudinnan kallades kanske i vissa sammanhang för ”Bergens moder”. Enligt vissa forkare är detta ord upphovet till namnet "Kybele".
I början av 500-talet f.kr. kom hon till Grekland, och mötte uppenbarligen ett visst motstånd. Enligt en berättelse från antiken kom en av Kybeles präster till Aten, och försökte inviga kvinnorna i kultens mysterier. Han blev dödad av atenarna, och som svar kom en pest till Aten, som drabbade befolkningen svårt. Man trodde att det var gudinnan som hade hämnats, och ett tempel byggdes till henne för att blidka henne.
Det var i Grekland som Attis blev en del av kulten, som en gud som var kopplad till gudinnan. Den myt om Attis och Kybele som var allmänt känd i romarriket, verkar uppkommit först under den hellenistiska tiden.
Under hellenistisk tid helleniserades även den ursprungliga kulten i Frygien. Här finns för övrigt ett intressant dokument från det första eller andra århundradet f.kr. om en lokal kult i Lydien, en grupp som ställde höga krav på medlemmarna och deras moral, i synnerhet sexualmoral. Med tanke på det rykte som kulten av Kybele senare fick är det ganska intressant.
Det är under hellenistisk tid som de första uppgifterna kommer om att de manliga prästerna, ”Galli”, var kastrerade. De beskrivs dessutom som feminiserade, de hade långt hår, och gick i kvinnokläder. Det bör nämnas att det hela tiden fanns prästinnor i Kybelekulten. Det var endast de manliga prästerna som var tvungna att genomföra kroppsliga ingrepp för att godkännas som präster.
Till Rom kom Kybelekulten som nämnts 204 f.kr, med en staty, direkt importerad från Frygien. Den fick ett starkt stöd av den romerska staten, dess uppgift var ju att garantera Rom segern över Kartago. Samtidigt uppstod gradvis en spänning mellan prästerskapet och den romerska intelligentian.
Nästan alla litterära källor från romersk tid om kulten är nedlåtande. Dess processioner hånas som primitiva, och framförallt hånas de kastrerade manliga prästerna. De kallas ”halv-män”, och får en hel del andra epitet. Ett av de mest kända uttalandena mot kulten kommer från Catullus, som i en dikt låter huvudpersonen be till gudinnan: ”Stora gudinna, gudinnan Kybele… låt allt ditt vansinne hålla sig borta från mitt hem. Driv andra till vanvett, driv andra till galenskap”.
Trots motståndet förbjöds aldrig kulten, men romerska medborgare förbjöds efter ett tag att vara präster i den.
Med början den 15 mars hölls i Rom varje år en festival till Kybele och Attis. Den byggde på den kända myten om Kybele och Attis, där Attis är Kybeles älskare, som dör efter att ha frivilligt ha kastrerat sig, som en självbestraffning efter att ha varit otrogen. Den 22 mars var i festivalen dagen för Attis död, den 23 mars en sorgedag. Den 24 mars, Dies Sanguinis, var en dag för självspäkningar, prästerna piskade sig själva tills blodet flöt. Det anses ofta att det framförallt var på denna dag som den rituella kastreringen av de blivande prästerna ägde rum. Dagen efter, den 25 mars, var en glädjedag, med närmast karnevalliknande processioner på Roms gator.
Nu var kastrerade män inte någon ovanlighet i Rom, men de var i allmänhet slavar eller andra personer med låg social ställning. Att de manliga prästerna i en kult, som officiellt var kopplad till, och beskyddad av, statsmakten, var kastrerade, och oftast framträdde i kvinnokläder, kan förklara det starka och hårda motståndet.
Annars kan nämnas att Kybelekulten i hög grad verkar ha rekryterat från samhällets lägre skikt.
Mot slutet av kejsartiden snarast stärktes kultens ställning, kanske beroende på de politiska behoven att integrera icke-romerska kulter i det officiella religiösa livet. Romarriket var internationellt, och lojaliteten hos de icke-romerska folken kunde stärkas om deras gudar togs på större allvar.
I och med kristendomens seger krossades, naturligtvis, Kybelekulten, och det ganska snabbt. Den förbjöds av kejsar Theodosius, och den var ganska lätt att krossa, då den var impopulär också hos stora delar av den ”hedniska” intelligentian. Men det bör noteras att Julianus ”Avfällingen”, den siste hedniska kejsaren, öppet hyllade kulten av Kybele, och i dess myter såg en djupare, filosofisk sanning.
Kyrkofadern Augustinus kommenterar Kybelekulten i hårda ordalag. Han menade att hon ingalunda var ”Gudars moder”, ett av hennes epitet, utan demoners moder. Han kommenterade att de enligt honom obscena ceremonierna på Roms gator visserligen innefattade denna ”Gudars moder”, men att inga andra mödrar, inte ens mödrarna till ceremoniernas deltagare, skulle vilja ha någon del av dessa skändligheter.
Att män frivilligt kastrerade sig, frivilligt gjorde sig ”till kvinnor”, var hotande för många. Och medan Isis fick en renässans när kyrkans grepp över Europa började försvagas, dröjde det längre för "Gudars moder”. Det är nog först i och med queer-rörelsen som kulten av henne på allvar börjar bli en del av den nyhedniska miljön.
Kybele flankerad av två lejon.
