En dag jag inte firar

Idag inträffar den sorgliga dagen då jag blir 70 år. Inget direkt jag vill fira.

Fast lite roligt var det när jag den 11 december fick höra att en partikamrat i Vänsterpartiet blev förvånad över att jag skulle fylla 70  eftersom jag inte såg ut som om jag just skulle fylla 70 utan som "en sliten 55-åring". Speciellt glad blev jag kanske över termen "sliten" eftersom det minskade risken för att det kanske var smicker. 🙂

Jag firar nästan aldrig mina födelsedagar - sedan jag blivit vuxen. Som barn hade jag ju inget val.

Den enda gång jag tror att jag blev glad för att fylla år var när jag blev 13 - det var lite häftigt att bli tonåring...*

Det är ju förresten betryggande att jag inte brukar fira födelsedagar, för då behöver jag kanske inte känna mig träffad av denna suggestivt svavelosande video, gjord av australiska sjundedagsadventister. 😉

*Fast möjligen blev jag också lite glad när jag fyllde 14 och 15. För när jag fyllde 14 kunde jag skaffa lånekort som även gällde på vuxenbibliotek, och när jag fyllde 15 fick jag se barnförbjudna filmer på bio.

Mattias Svensson: sadistiskt videovåld är aldrig avtrubbande

I backlashen efter Dan Josefssons program dyker det upp det ena imbecilla inlägget efter det andra - som ska visa på hur dumma alla var på 80- och 90- talen.

Ett av de mest pinsamma är nog en artikel i SvD från den 27 december (kom även in i papperstidningen) av Mattias Svensson med rubriken  "Alla dessa dumheter som folk trodde på förr".

Till dessa"dumheter" räknas bland annat att man trodde på psykoanalytiska teorier och att man använde feministiska teorier om könsmaktsordning och applicerade dem på kriminalitet.

Båda dessa vore värda att ta upp men här ska jag fokusera på hans tredje exempel: att man trodde  att sadistiskt underhållningsvåld på något sätt skulle kunna vara skadligt och avtrubbande. Det tycker Svensson är övermåttan löjligt.

Han skriver så här:

"På ett hörn fanns till och med de debila teorierna om 'videovåldet' enligt vilka den som tittade på och uppskattade skräckfilm själv skulle bli våldsam och avtrubbad. På 1980-talet understöddes teorierna av riggade SVT-program som Studio S, där barn drillades för att säga 'rätt' saker. I dag anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre."

Därmed har han avklarat ämnet - tror han. Att se på en massa sadistiskt videovåld är aldrig avtrubbande, tydligen inte ens om det ses av låt oss säga unga killar i  tonåren. Som får stora delar av sin bild av världen via dessa.

Han nämner inte sadistisk pornografi men i enlighet med hans logik borde väl samma sak kunna sägas om denna.

Hans enda "argument" är alltså detta: att idag "anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre" Och?

En annan film som av många ses som "banbrytande klassiker" inom filmen är Triumph des Willens av den tyska filmskaparen Leni Riefenstahl som kom 1935 och anses var en av de mest effektiva nazistiska propagandafilmer som någonsin har gjorts. Den höljde in en våldsideologi i ett förföriskt skimmer och fungerade med all sannolikhet "avtrubbande" vad gäller inställningen till nazistiskt våld.

Men stopp där! hör jag någon ropa. Man kan ju inte jämföra politiska propagandafilmer med en aldrig så brutal underhållning? 

Varför inte?

Både mycket välgjorda propagandafilmer som förhärligar en våldsideologi och mindre välgjord "underhållning" som förhärligar och/eller bagatelliserar sadistiskt våld kan faktiskt påverka. Och "avtrubba", och normalisera. Detta är egentligen elementär common sense.

Som Carl Raschke, en av de personer som många av dagens moralpaniksteoretiker hävdar vara medansvarig för den påstådda "satanistpaniken" i USA, påpekar i sin intressanta, låt vara bitvis problematiska, bok Painted Black från 1990, i ett kapitel om förhärligande av våld i metal-musik: "If we already grant the premise that pornography might motivate a child molester, why not entertain the thought that lyrics that scream kill, mutilate, maim, torture, obliterate might actually spur someone with a deranged brain to perform precisely those acts" (Raschke 1990:168). Indeed, why not?

Men man behöver ju inte gå till kontroversiella författare av böcker om satanism. Den kanadensiske psykologen och forskaren Albert Bandura (1925–2021) som blev berömd och respekterad för sin sociala inlärningsteori visade att barn kunde imitera aggressiva beteenden efter att ha observerat vuxna i verkligheten, men han undersökte också hur våldsskildringar i media hade liknande effekter.

Han visade i sina studier att framförallt barn ofta lär sig beteenden genom att observera våldsamma karaktärer i filmer, serier eller andra berättelser. Om dessa karaktärer framställs som framgångsrika eller beundransvärda, ökar sannolikheten att barnen ska imitera deras beteenden.

Bandura visade att detta även ofta gällde vuxna, men betonade att effekten av medievåld hos vuxna ofta är situationsbunden. Exempelvis kan vuxna som befinner sig i stressande eller konfliktfyllda situationer vara mer benägna att agera ut ett våldsamt beteende om de sett liknande beteenden i media.

Men varför bry sig om forskare i inlärningsteori när vi har ljushuvuden som Mattias Svensson? 

Referens: Carl A Raschke, Painted Black, Harper & Row, 1990

SvD om "skräcken för satanistiska pedofiler"

SvD lägger idag ut texten om ett ämne som de inte vet ett skvatt om. På kultursidorna har de en artikel med rubriken "Bakom skräcken för satanistiska pedofiler i USA låg moralpaniken".

Det är ju inte sant. Bakom skräcken för satanistiska pedofiler låg satanistiska pedofiler. Så var det. 

De för också fram samma påståenden om Sverige. 

SvD har under många år varit lite mer sansad än DN i den typen av frågor. Men nu vill de ta upp konkurrensen om vilka som är de mest nitiska förövarförsvararna.

----------------------------------------------------

TILLÄGG 

SvD-artikeln kan läsas här. Den är förföriskt skriven, försöker ge intryck att vara  nyanserad. Den skriver att om man tar fantasier om satanistiska och andra "rituella" övergrepp på allvar försvårar man kampen mot verkliga sexualbrott. Och fokuserar hur det Trumpvänliga nätverket QAnon långt senare tog upp temat på ett helt oseriöst sätt.

Framförallt påstås det att alla dessa anklagelser noga utreddes och att de visade sig vara falska.

Problemet är att de "utredningar" som gjorde på på 80- och 90-talen var fuskverk. 

Det finns en hur lång lista som helst på barn som aldrig hördes, eller på barn som "hördes" och av FBI-agenter pressades på att ta tillbaka sina berättelser.

Det finns en hur lång lista som helst på husrannsakningar som aldrig gjordes, misstänkta som aldrig förhördes.

Det fanns medicinsk bevisning som aldrig redovisades, vittnesmål som aldrig  hördes.

Osv.

På denna blogg kan ni ta del av fakta och diskussioner om sådana fall.

A Hard Rain's A-Gonna Fall

En sång av Bob Dylan som definitivt känns relevant nu. 

Det hårda regnet är inte radioaktivt nedfall, som en del som inte lyssnat på texten ibland trott. Det är en symbol för ondskan i världen. 

Den kom 1962 men känns som en profetia som pekar mot världen idag.

Kan höras här.

 

Bob Dylan med Joan Baez, 1963

Varför detta intresse för sjundedagsadventism?

De som följt min blogg eller  Facebookprofil kanske undrar varför jag så ofta länkar till sjundedagsadventistiska videor och även i övrigt till och från tar upp dem. Trots att jag uppenbarligen inte på något sig delar deras världsbild. 

Det har både en orsak - och en förhistoria. 

Att dessutom min bästa kompis under den tidiga tonåren hade en mamma som var sjundedagsadventist har nog inte med saken att göra, men det är i så fall ett märkligt sammanträffande, Tråkigt nog gillade hon inte mig, eftersom hon trodde att det var mitt fel att hennes son började röka hasch (och sedan gick över till LSD). 

Det var det inte. Han började röka hasch flera månader innan jag gjorde det, och jag slutade långt långt innan han slutade. Och i motsats till honom tog jag aldrig LSD. 

Men trots detta ledde det till ett att jag fick ett helt och hållet irrationellt dåligt samvete gentemot henne, och det skulle ju kunna ha en (mycket) liten roll i sammanhanget, 

Men  egentligen började det våren 2015. Jag hade kommit in i en period av panikångest. Jag kunde skrika mitt i natten. Det höll på i flera veckor. En sak som störde mig var att inga grannar - som definitivt måste hört det - någonsin reagerade. Så vitt jag minns. De måste sett mitt skrikande som något obehagligt som det var bäst att hålla sig undan ifrån. 

Men en dag när de värsta ångestanfallen hade gått över hamnade jag mittemot en man på pendeltåget, som började prata med mig. Han berättade att han bodde våningen ovanför mig och att han hade hört mig skrika. Han sa också att han var sjundedagsadventist och att jag var välkommen att delta i en mötesserie de hade, där de visade videor med sjundedagsadventistiskt innehåll, och efteråt diskuterade dessa. 

Jag blev nyfiken, och började gå på dem.  

Både filmerna och diskussionerna efteråt var intressanta. Filmerna var välgjorda, och det verkar vara en sjundedagsadventistisk tradition att göra välgjorda videos.

Min egen utgångspunkt var (och är) att jag inte är kristen, men inte heller ateist eller materialist. Jag tror inte att själlös materia är tillvarons grund;  jag har i alla fall sedan tidigt 70-tal ansett att medvetandets existens utgör ett hål i den materialistiska världsbilden. Hur man än vrider och vänder på det är en rent materiell förklaring till medvetandets existens ohållbar. Anser jag alltså. 

Det innebar inte att jag accepterade det sjundedagsadventistiska alternativet. Vad som mest störde (och stör) mig är deras nästan kusligt slutna bild av både jordens och universums historia. Allt är som en prydlig liten box, där världen skapades för ett antal tusen år sedan på sex dagar, av Gud. Eftersom jag har stora kunskaper i arkeologi, (som jag tog 80 poäng i på universitetet, och dessutom läst åtskilligt om även efter att jag tog dessa) och i astronomi (även om jag aldrig studerat ämnet på universitetet) var det omöjligt att acceptera detta instängt korta perspektiv.

Dessutom inte önskvärt. Det finns de som får trygghet av en lära som säger att Gud har skapat ett universum och jorden helt nyligen (!) och kommer att avsluta historien mycket snart (då större del av mänskligheten. kommer att utplånas och resten kommer att få en paradisisk tillvaro) men för mig känns det snarast klaustrofobiskt. Jag vill inte bo i ett instängt litet universum, bevakat av en allsmäktig Gud. 

Det nästan oändligt stora universum ger mig i så fall en större trygghet, även om den slutliga glesheten i Big Bang-modellen även den är ångestfylld. Själv föredrar jag kosmologier med ett universum som är oändligt i både tid och rum. Mitt odödlighetslängtan tillfredsställs bättre av en sådan idé. Alla ska dö, men ett för evigt existerande universum skulle vara en tröst

Samtidigt hade sjundedagsadventisterna  (för ja, de måste nog ses som fundamentalister) en hel del fördelar framför andra fundamentalistiska modeller.  

För det första avvisar de helvetesläran. Det är väl en förutsättning för att jag överhuvudtaget vill prata med dem. Föreställningen att en allsmäktig gud bestämmer att alla olika typer av "syndare" (även de som endast av rationella skäl inte vill tro på honom!) kommer att plågas i evigheters evighet är sadistisk (och jag skulle gärna vilja tillägga - demonisk). 

De som inte blir frälsta kommer enligt sjundedagsadventister helt enkelt att dö - dvs samma sak som enligt ateisterna alla ändå kommer att göra.

Dessutom har de inte den narcissistiska syn, som finns hos ex. vis evangelikaler och kalvinister - att de som väl är frälsta inte behöver oroa sig mer - en gång frälst alltid frälst...  SDA (börjar förkorta nu för att spara utrymme och tid!) har inte en "gärningslära" per se, men de inser ju i alla fall att man inte kan göra vad som helst och ändå vara garanterat frälst...

I motsats till många evangelikaler är de dessutom inte delar av en "kristen höger"  - de allierar sig inte med reaktionära politiker, som exempelvis Donald Trump. 

I alla fall i Sverige anser de att kvinnor får predika, och de försöker tolka de bibelställen som många fundamentalister använder på ett kvinnofientligt sätt så välvilligt som möjligt...

Sedan bör det förstås sägas att deras åsikter om exempelvis HBTQ är diametralt motsatta mina. 

SDA har de flesta anhängarna i tredje världen, vilket väl också bidrar till att de inte hamnar i proimperialistiska positioner. De anser för övrigt att Förenta Staterna är det andra vilddjuret i Uppenbarelseboken... 

I motsats till dem har jag en en politisk grundiställning, som är klart vänster, men de är i alla fall inte "höger".

I Australien har de en YouTube-kanal, som kan ses här.  Den innehåller ofta de mest absurda saker ;-) men är ändå ofta intressant. Den visar också att deras lära leder dem till positioner som står i strid med de som ofta finns i de med samhälleligt välanpassade fundamentalistiska gruppernas. Som exempelvis att de (i alla fall i de videor som finns på den australiska kanalen) ettrigt angriper både julfirande och födelsedagsfirande (själv ogillar jag också båda dessa saker, men av helt andra orsaker än SDA). 

Dessutom grundades de av en kvinna - vilket på de mest otäcka fundamentalistiska sidorna anförs som exempel hur avgrundslikt ogudaktiga de är (se exempelvis utfallen på kalvinisten Justin Peters milt sagt obehagliga YouTube-kanal!).

Ellen G White - grundade sjundedagsadventismen.

Det demoniska julfirandet

I denna ganska så välgjorda sjundedagsadventistiska video från Australien varnas för vilka andliga faror som hotar dem som firar jul..

Nästan varenda inslag i julfirandet - från att tända ljus till att hugga en gran - visar sig ha "hedniska" rötter.

Det demoniska hotar överallt - och julen kan öppna dörrarna till det.

Det hela ger ett suggestivt och hotfullt intryck... som en skräckfilm

Jag hoppas att jag inte behöver tala om att jag inte delar världsbilden i videon... 😉

Men lite fascinerande är den nog. Dessutom gillar jag skräckfilmer.

Och, uppriktigt sagt, tycker jag inte heller om jultomten.

Apropå bortträngning - ett personligt exempel

Jag har ett exempel på vad som definitivt måste vara något sådant,  från småskolan.

Det handlar inte om ett fruktansvärt trauma, men något som uppenbarligen trängdes bort för att det var plågsamt, och inte försvann av någon annan anledning.

I de första klasserna i grundskola. ändå fram till slutet av femte klass - hade jag en tendens att försvara lärare när de hamnade i konflikt med mina klasskamrater. Jag var också vad man skulle kunna kalla för - "angivare".

En dag i andra klass (eller möjligen i andra terminen i första klass) hade en flicka i klassen ritat på tavlan, vilket av någon anledning var förbjudet. Vår klassföreståndare kom in och upptäckte saken.

Hon sa - "Vem har ritat detta, jag vill veta". Det var tyst. Flickan i klassen som gjort det sa inte något. Varför skulle hon egentligen göra det, "erkänna" denna bagatell?

Mem så höjde någon rösten. Det var jag.

Jag sa - "det var Kristina som ritade på tavlan".

Det var allt vad jag mindes under årtionden. Men så en dag för tolv år sedan mindes jag plötsligt vad som hände efteråt.

Det var ganska chockartat. Jag mindes att klassföreståndaren sa detta.

"Det vore mycket bra om Kristina hade berättat detta. Men du, Erik, har inte med den saken att göra. Det är inte din sak att berätta vad ANDRA har gjort". 

Jag mindes också en känsla av chock och skam. Jag hade ju försökt hjälpa klassföreståndaren,och nu sa hon att det var fel...

Det bör tilläggas att min respekt för henne kraftigt ökade den dag jag plötsligt fick upp detta minne.

Det hon sa var förnuftigt, hon var emot angiveri, och räddade mig dessutom eventuellt för repressalier från klassen. Läraren hade ju redan tillrättavisat mig, då behövde ingen annan göra det.

Men frågan är - varför glömde jag under årtionden hennes svar - men inte det jag sa.

Det finns de som säger att bortträngning inte finns - man glömmer helt enkelt det som är oviktigt. Och det är klart, visst kan man glömma oviktiga saker,

Men om det här nu var så oviktigt, varför glömde jag då inte hela incidenten? Varför kom jag ihåg början av den, men den för mig obehagliga fortsättningen klipptes bort från minnet, fram till årtionden senare - då jag stod ut med att ta emot minnet?

Det faktum att jag inte glömde min egen kommentar men endast det svar som gjorde mig så ställd och generad - kan faktiskt inte förklaras som något annat än - bortträngning..

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck.

Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-film. Men det finns element i handlingen som tränger in i mig. På något sätt. 

Den kom 1968 och så vitt jag vet har jag definitivt aldrig sett den förut. Men jag får en vag känsla av deja vu när jag ser den. 

Men det beror med all sannolikhet inte alls på att jag ändå har sett den. Men möjligen på att det finns vissa strukturer i dess handling som ger mig en form av associationer,

PS. Den som kommer till slutet kan kanske också notera att det finns vad som måste beskrivas som betänkliga element i själva handlingen...

Sabine Hossenfelder, Elon Musk och Mars

Att Elon Musk aldrig kommer att starta någon koloni på Mars är ju helt uppenbart. Här kan man läsa den långversion som jag har lagt ut tidigare.

Jag tipsades om den tidigare - av Sabine Hossenfelder, på hennes YouTube-kanal.  

Men nu har hon själv gjort en video om samma ämne. Hon börjar mycket ödmjukt och försiktigt, men ganska snart visar hon bortom allt rimligt tvivel att det inte alls är möjligt.

Problemen är enorma - ingen luft, temperaturer på under 60 minusgrader, inget skyddande magnetfält - för att bara nämna några. För den överskådliga framtiden saknas alla resurser till att möta dessa problem

Mot slutet säger hon att en sådan koloni kanske skulle kunna upprättas om hundratals år - men att vi idag alltså vare sig har de teknologiska eller ekonomiska resurserna för det. 

Frågan är om narcissisten  Musk själv innerst inne inser det, eller om han på allvar tror på de orealistiska fantasierna. I vilket fall som helst har han ju numera istället övergått till att med hjälp av Donald Trump få politisk makt i USA

Bild från Mars, tagen av Viking 1, 21 juli 1976

Noterat

På bloggen "Tarot with Carro" utlovas nya avslöjanden. om Doreen Virtue.

Som verkar kunna bli ruggiga

I kommentarsfältet lägger Carro (i ett svar till en kommentar av mig) fram en riktigt ryslig förklaring till varför Virtue är som hon är. Och, ja, om man väl tror på att övernaturliga krafter finns så... - i så fall... är ju tanken inte helt orimlig.

Doreen Virtue är en av de mest angripna människorna på nätet. Man skulle ju kunna tycka synd om henne, men endast om man inte studerat de sätt som hon själv sedan hon blev "frälst" 2017 trakasserat meningsmotståndare - hennes hat, hennes hot om helvetesstraff, hennes trakasserier av namngivna personer. 

Och en hel del annat.

What goes around comes around, som det ju brukar kallas på engelska.

Kali Tandav Stuti

Här.

Fler förövare på dagis?

/Publicerad i Spegeln 2/2000./

/Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt att bestrida huvudtesen i det./

Varje gång en så kallad daghemspedofil avslöjas startar massmedia genast en debatt. Inte om hur vi ska skydda barnen från förövare utan hur vi ska förhuindra att dessa besvärliga pedofilskandaler leder till att det blir färre män i barnomsorgen.

Med färre män i barnomsorgen får vi nämligen färre "manliga förebilder". Och att betvivla att "manliga förebilder" är det allra mest viktiga för barnen är absolut inte politiskt korrekt.

I Aftonbladet/Debatt den 9 april för förskolläraren Jesper Henriksson fram en helt ny infallsvinkel på det hela. Han föreslår att problemet ska lösas genom att män i barnomsorgen får högre lön än kvinnor.

Män är värda mer lön dels, naturligtvis, för att "barn behöver... manliga förebilder" dels för att  "vi är mer utsatta än vad kvinnor är. Ett pedofilrykte och det är kört".

Detta skulle alltså motivera ett så flagrant brott mot den likalönsprincip som ändå är det officiella målet för jämställdhetspolitiken idag.

Vad ingen verkar våga diskutera är vilka effekter som en politik för fler män på dagis får för risken att barnen utsätts för övergrepp.

Den överväldigande majoriteten av alla sexualbrott mot barn begås av män. Majoriteten av barnamorden, liksom av grov barnmisshandel, begås också av män.

Så vitt jag känner till har hittills ingen kvinnlig "daghemspedofil" avslöjats i Sverige. Trots att männen bara är två procent av daghemspersonalen står de för i stort sett hundra procent av de sexuella övergreppen på dagis.

Antalet fall är naturligtvis mycket högre än antalet fällande domar visar. Örebropedofilens offer mindes inte övergreppen. Om inte mannen hade videofilmat övergreppen skulle han aldrig ha fällts. Hur många fler som han kan finnas i barnomsorgen idag?

Fler män på dagis innebär nästan definitionsmässigt fler övergrepp på dagis. Varför vågar ingen säga det klart ut i den offentliga debatten?

Erik Rodenborg 

Children of the Stones

Här kan man se en ganska spännande ungdomsthriller (från början en serie men här är den ihopklippt) om en professor och hans son som flyttar till en by - eftersom fadern ska studera megalitmonument.

Det visar sig att det är något konstigt med byn, megalitstenarna verkar ha någon sorts kraft, och vara kopplade till utomjordiska fenomen - till och med till ett svart hål långt långt borta. 

Stenarna verkar också vara redskap för en medveten utomjordisk kraft som vill förvandla mänskligheten. Den ska ha skrämt en del ungdomar rejält när den sändes först 1977.

Den kan kanske nog också skrämma en del vuxna.

Själv har jag länge varit fascinerad av både megalitmonument (jag kröp in i en megalitgrav 1991 och fick en intensiv men absolut inte obehaglig känsla när jag tryckte pannan mot dess stenar!) och astronomi.

Filmen har någon sorts sensmoral som implicit varnar för "hedendom" men det är absolut ingen kristen propagandafilm (Jesus nämns inte en enda gång).

Själv störs jag ändå av filmens demonisering av den neolitiska megalitkulturen - jag har själv en ganska positiv känsla inför den.

Slasktidningen Filter vill censurera

Barnpsykiatern Frank Lindblad har fått in en mycket intressant debattartikel i DN där han visar att den så kallade "barnets berättelse" i styckmordfallet inte var så absurd som Josefsson och andra hävdar.  

DN-artikeln är låst men jag har fått läsa den i fullständigt skick.

Att den så frekvent övergreppsförnekande slasktidningen Filter tycker att hans inlägg inte skulle fått publiceras är förvisso både avslöjande och pinsamt.

Nu börjas det igen....

De stora media publicerar på nytt förment "lärda" artiklar som påstår att "forskningen" visar att återkallade traumatiska minnen är en myt. 

Det är ju inte sant. Läs gärna här, och här. 

Till en början med.

Vad Luciasången från början handlade om

Idag är det Luciaafton. Då sjunger man ofta en sång om helgonet Lucia. Även om texten uppriktigt sagt ger intryck att handla om gudinnan Freja mer än Lucia.  Och det är absolut  konstigt att ett katolskt helgon började firas och besjungas två hundra år efter reformationen, Och det vid en tidpunkt då det var förbjudet att vara katolik i Sverige. 

Det har jag skrivit om tidigare.

Men sången om Lucia - som i Sverige har två versioner, den ena kallad rätt och slätt "Sankta Lucia", den andra "Natten går tunga fjät" - handlar i sin originalversion inte om vare sig helgonet Lucia, eller en hednisk ljusbärande gudinna, utan om en stadsdel (tillika en halvö) i Neapel, som. kallas just "Santa Lucia".

Om detta kan man läsa här: "Texten är lagd i munnen på skepparen till en liten slup eller utfärdsbåt, som (åtminstone i sångens början) ligger vid kaj i Neapel. Han ropar in passagerare genom att lyriskt beskriva hur fager stadsdelen Santa Lucia är från havet.'Tu sei l'impero dell'armonia, Santa Lucia!' – 'Du är harmonins rike, Santa Lucia.”'"

I det italienska originalet finns det inte ett ord om helgonet. 

Det finns också en ö i Västindien som heter Saint Lucia.  När jag försökte få AI-bild-programmet Craiyon att illustrera ordet "Luciafirande" producerade det en bild som mest av allt liknar denna ö.  Något som påpekades av (den mer eller mindre ofrivilliga) grannbloggaren Tidlösa.

Inga bildproducerande AI-program verkar faktiskt kunna få fram adekvata bilder som passar in till svenskt luciafirande. Vilket kanske visar hur udda detta är. 

Stadsdelen Santa Lucia i Neapel 1865

Apropå sverigedemokraters störtade favorit

En länk till en krönika från 2021 om när prominenta SD:are 2017 gullade med Assadregimen. 

Nu när denna regim (som aktiva SD:are då talade så gott om) störtats, och islamister - en strömning som inga SDare någonsin talar gott om - har fått makten, säger SD att nu är Syrien tryggt och därför bör alla flyktingar återvända. 

SDs kullerbyttor är onekligen märkliga. 

Bashar al-Assad - blodig diktator som gillades av SD:are

Dröm om misslyckat kuppförsök

Jag drömde inatt att kungen hade blivit galen och försökt genomföra en statskupp för att hindra att Victoria skulle efterträda honom.

Statskuppsförsöket hade (förstås) misslyckats, och nu skulle man inleda en rättslig process för att avsätta kungen - enligt drömmen (och jag har för mig att det också är så i verkligheten) kan kungen inte åtalas för konkreta brott.

När kungen väl hade avsatts skulle Victoria automatiskt ta över, vilket ironiskt nog gjorde att hans kuppförsök påskyndade det som han ville förhindra.

Inför rättsprocessen skulle SVT 2 sända en dokumentär om saken och jag tänkte att den får jag inte missa. 

Sedan vaknade jag.

PS. Faktum är att kungen även i verkligheten varit emot kvinnlig tronföljd, och tidigare upprepade gånger tagit upp frågan. Och förmodligen fortfarande är emot den, även om han nog inser att det inte är så lämpligt att diskutera saken nu. Någon kupp lär han knappast planera.....

Den senaste debatten...

.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram.  

De argument som fördes fram av exempelvis Hanna Olsson, Kerstin Alfredsson, Lars Borgnäs och andra var relevanta, men förs aldrig fram idag. 

Jag har aldrig haft en helt entydig åsikt om styckmordet på Catrine da Costa, men jag har alltid en entydig åsikt om att inte bara den ena sidan ska få uttala sig i massmediala debatter. 

Samtidigt hyllas  boken "Den enda rätta läran" rakt av. Media är entusiastiska. 

Karin Bojs hyllar den i DN eftersom hon i sitt liv har träffat en del otrevliga psykoanalytiker. Av detta har hon tydligen dragit slutsatsen att minnen inte kan trängas bort...  Högre än så är inte den intellektuella nivån på hennes inlägg. 

Som alltid anser jag att kampanjen mot att minnen kan trängas bort objektivt sett har funktionen att skydda förövare, Och i många fall med säkerhet också subjektivt sett.. 

Andelen förövare i samhällshierarkins topp är i många länder med säkerhet mycket stor (jfr högt uppsatta personers skytteltrafik till Jeffrey Epsteins våldtäkts-ö).  

Det är den viktigaste sociologiska orsaken till att debatter om den här typen av frågor blir så ensidiga. Undertexten i dessa monolitiska debatter är (för att parafrasera en US-amerikansk term) "make the world safe for abusers". 

Oerhört sorgligt. 

Och mörkt.

"Den enda rätta läran"

Det är den vulgära titeln på en bok som just har kommit ut som ska "visa" att psykoanalysen ligger bakom  häxprocesser mot oskyldiga män.

Betecknande nog skriven av en ... civilekonom.

Det är så här det ser ut idag. Och de som lätt skulle kunna dementera tramset i en motbok kommer aldrig att bli publicerade. 

Förövarnas ställning i samhället växer gradvis. Snart har kanske allt motstånd tystnat. 

Men de kommer inte att få glädja sig speciellt länge, även om de till sist segrar totalt. För samma typ av  förnekelseprocesser som gynnar förövare, leder också till att det inte vidtas åtgärder mot den globala uppvärmningen. 

Även förövare och förnekare kommer att grillas på samma heta glöd. 

Fast det är förstås en mycket klen tröst...

Jag har förmodligen aldrig...

... varit så pessimistisk - i hela mitt liv --om allting, som jag är nu.

Goda vs onda häxor

/Lägger på nytt in detta inlägg från 12 april 2921, då det som synes var pandemitider. . Jag länkade till en video i det, en video som sedan försvann. Eftersom videon nu har kommit tillbaka lägger jag ut inlägget igen/

I dessa pandemitider med en otäck sjukdom som besvaras med ibland  obehagliga  motåtgärder håller jag mig mer inne än vanligt.  Och vad gör jag där? 

Min syn är så pass dålig, så istället för att läsa massor, som jag skulle gjort om det här hade hänt för fem år sedan - tittar jag en hel del på YouTube- videos. Dels helt seriösa sådana, men även filmer som denna.

Alltså en helt halsbrytande thriller om en kamp mellan goda och onda häxor. Båda lägren består av kvinnliga häxor, och i denna ödeskamp om mänsklighetens framtid står männen inte ens på åskådarplats.  

Den är faktiskt intressant. Men handlingen är lite dunkel,  så jag fick se den två gånger för att verkligen greppa vad som hände.

I filmen impliceras att denna kamp mellan goda och onda häxor i slutändan  handlar om mänsklighetens överlevnad....

Själv tyckte jag att den var riktigt spännande.  

Två onda idésystem

De två värsta religiösa åsiktsriktningarna jag kan tänka mig är dels de satanister som öppet sympatiserar med den Satansbild som ges i evangelierna, och som vill leva därefter. Och som följaktligen praktiserar en iskall egoism kombinerat med likgiltighet för andras lidanden - och i många fall också njuter av att andra lider. 

De satanister (men de är faktiskt färre än vad en del verkar tro) som bygger upp en välvillig satansbild och omtolkar den till något helt annat har jag inga problem med. 

Dels de kristna och muslimska fundamentalister som tycker att det är OK att deras påstått allsmäktiga gud dömer människor till evig plåga i helvetet endast för att dessa inte vill tro på denne gud. Alla helvetesläror är förkastliga men om det handlade om att människor verkligen varit onda och hänsynslöst skadat andra har jag i alla fall en aning större förståelse för tankesättet. 

Men att tycka det är OK (och i vissa fall även fröjda sig över) att de som inte behagar tro på rätt gud ska plågas för evigt går över alla gränser av grymhet. 

Dessa helvetestroende fundamentalister, och dessa satanister, är ytligt sett motsatser - men i grunden har de en avgörande sak gemensamt. De saknar båda den mest elementära empati. 

Det finns ett helvete på jorden och ett av dess många uttryck är dessa två religiösa strömningar. 

För de kristnas del blir det inte bättre av tanken att en oskyldig Jesus måste torteras ihjäl för att den troende skaran ska slippa helvetet.

Satanister och den typen av helvetestroende fundamentalister kan ta varandra i hand. 

De är båda onda....

Chat GPT, Aura Rhanes och en barndomsfantasi

/En märklig konversation med ChatGPT om Aura Rhanes, en kvinnlig ufonaut som beskrevs i en bok om flygande tefat som kom 1959 och som fascinerade mig så mycket i sjuårsåldern att jag började hoppas att UFOs skulle komma och rädda oss. För att sakna medvetande, och kunskaper om någon annan del än verkligheten än den statistiska relationen mellan ord, svarar ChatGPT mycket nyanserat... I synnerhet i de mer personliga avsnitten mot slutet. /

Jag sade:
Vet du något om Aura Rhanes?
 
ChatGPT sade:
"Ja, Aura Rhanes är ett namn som är kopplat till berättelser inom UFO-logi och kontakt med utomjordingar, särskilt från mitten av 1900-talet. Hon sägs ha varit en av de utomjordiska varelser som kontaktade Truman Bethurum, en av de tidiga och mest kända "kontaktpersonerna" (contactees). Bethurum, en amerikansk författare och byggnadsarbetare, hävdade på 1950-talet att han hade träffat Aura Rhanes, en kvinna från planeten Clarion, som var kapten på ett rymdskepp.
Beskrivning av Aura Rhanes

Bethurum beskrev henne som en mycket vacker kvinna med exotiska drag, ofta klädd i en slags futuristisk uniform. Hon var karismatisk och intelligent, och enligt hans berättelser ledde hon ett fredligt och högt utvecklat samhälle på Clarion. Bethurums möten med Aura Rhanes och hennes besättning var centrala i hans böcker och föreläsningar.
 
Kontext

Berättelserna om Aura Rhanes och Clarion var en del av den så kallade kontaktvåg som präglade UFO-rörelsen på 1950-talet. Under denna period hävdade många människor att de hade haft fredliga kontakter med utomjordiska civilisationer, som ofta framställdes som spirituellt och teknologiskt överlägsna. Dessa berättelser möttes med både fascination och skepticism och bidrog till att skapa en subkultur kring UFO-fenomenet.

Vill du veta mer om Bethurum eller kontaktrörelsen? Eller kanske om hur berättelser som denna har påverkat vår kultur och syn på UFO-fenomenet?"
 
Jag sade:
Hon kom från planeten Clarion. Vad var det för planet?
 
ChatGPT sade:
"Clarion är enligt Truman Bethurums berättelser en planet som ligger på "den andra sidan" av vår måne, vilket gjorde den osynlig från jorden. Enligt Bethurum var Clarion en idyllisk och avancerad värld, där invånarna levde i fred och harmoni, fria från de problem som plågar mänskligheten, såsom krig, sjukdomar och sociala orättvisor.
Egenskaper hos Clarion

    Platsen: Clarion var enligt Bethurum gömd för jordiska observationer eftersom den alltid befann sig på månen "baksida" – en plats som människor på den tiden ännu inte hade utforskat (detta var innan rymdprogram som Apollo avslöjade månens baksida).
    Samhället: Invånarna på Clarion var fredsälskande och spirituellt upplysta. De hade avancerad teknik och ett ekologiskt balanserat samhälle som inte förstörde sin miljö.
    Transport: De använde rymdskepp för att resa till andra världar, och det var på ett sådant skepp som Bethurum påstods ha mött Aura Rhanes.

Modern syn

Efter att månens baksida fotograferades för första gången av sovjetiska rymdsonden Luna 3 år 1959 (och senare av NASA:s rymdprogram), blev det tydligt att det inte finns någon dold planet på andra sidan av månen. Detta underminerade trovärdigheten i Bethurums påståenden, men Clarion och dess invånare lever fortfarande vidare som en del av UFO-logins mytologi.

Berättelsen om Clarion reflekterar en tid då många kontaktpersoner framställde utomjordiska civilisationer som moraliskt överlägsna, vilket ofta fungerade som en kritik mot det kalla krigets konflikter och de miljöproblem som började uppmärksammas vid den tiden.

Vill du veta mer om hur Clarion och liknande berättelser relaterar till samtida idéer om utomjordiskt liv?"

Jag sade:
Jag har för mig att Bethurum senare ändrade sig om Clarions position i rymden?
 
ChatGPT sade:
"Ja, det stämmer! Truman Bethurum ändrade sig senare om Clarions position i rymden. Efter att det blev tydligt att månens baksida inte dolde någon planet, justerade han sina uttalanden. Han hävdade istället att Clarion var en planet som befann sig mycket längre bort, men fortfarande på ett sätt som gjorde den osynlig för astronomiska observationer från jorden.

Bethurums nya förklaring kan ha varit ett försök att anpassa sin berättelse till den vetenskapliga utveckling som skedde under 1950- och 1960-talen, då astronomer och rymdforskare snabbt ökade vår kunskap om solsystemet och bortom. Trots ändringen i beskrivningen av Clarions position fortsatte han att hävda att hans upplevelser med Aura Rhanes och Clarioniterna var sanna.
Kontext för förändringen

Denna förändring är typisk för vissa kontaktpersoner från den tiden, som ibland reviderade sina påståenden för att hålla sina berättelser relevanta när vetenskapen motbevisade delar av deras ursprungliga påståenden. Detta visar också hur berättelser om utomjordiska kontakter ofta utvecklas parallellt med vår förståelse av universum.

Är du intresserad av hur denna typ av anpassning har påverkat trovärdigheten hos andra kontaktpersoner eller UFO-berättelser i stort?"
 

Jag sade:
Om man utgår från att Aura Rhanes (tyvärr!) inte funnits skulle man kanske kunna se berättelsen om förhållandena på Clarion som en form av samhällskritik

ChatGPT sade:
"Exakt! Om vi antar att berättelsen om Aura Rhanes och Clarion är en fiktion (avsiktlig eller omedveten), kan den tolkas som en spegling av samtida samhällskritik snarare än en redogörelse för faktiska händelser. Många av de så kallade "kontaktpersonerna" från 1950-talet, som Truman Bethurum, presenterade visioner av utomjordiska samhällen som kontrasterade starkt mot de problem och konflikter som präglade jorden vid den tiden.
Clarion som samhällskritik

Bethurums beskrivning av Clarion kan läsas som en idealiserad vision av hur han tyckte att mänskligheten borde leva:

    Fred och harmoni: Clarioniterna levde utan krig, något som kan ses som en kritik mot det kalla krigets spänningar och den ständiga risken för kärnvapenkrig.
    Miljömedvetenhet: Clarion beskrevs som ekologiskt balanserat, vilket kunde reflektera en begynnande oro för miljöförstöring, även om den frågan inte var lika framträdande då som den är idag.
    Andlig utveckling: Clarioniterna framställdes som andligt och moraliskt överlägsna, ett möjligt svar på den materiella fokusering och avhumanisering som många ansåg präglade efterkrigstidens industrialisering och konsumtionskultur.
    Ledarskap: Aura Rhanes, som ledare, framställdes som klok och karismatisk. Hon utmanade både traditionella könsroller och den auktoritära ledarstil som ofta kopplades till politiska ledare under Bethurums tid.

Berättelsen i sin tid

Under 1950-talet kämpade många med känslor av maktlöshet och alienation, särskilt i skuggan av kärnvapenhotet och den snabba teknologiska utvecklingen. I detta klimat kunde visioner som Bethurums fungera som en tröst eller inspiration – en påminnelse om att en bättre värld kanske var möjlig, även om den låg "utanför" vår egen planet.
En metafor för mänsklighetens potential

Clarion kan också ses som en metafor för mänsklighetens outnyttjade potential. Genom att sätta den idealiserade civilisationen på en avlägsen plats utmanade Bethurum (medvetet eller omedvetet) sina lyssnare att reflektera över vad som behövde förändras här på jorden för att nå liknande harmoni.

Tycker du att Clarion kan jämföras med andra utopiska visioner, t.ex. inom science fiction eller religion? Kanske finns paralleller till andra "perfekta världar" i litteratur eller filosofi som intresserar dig"?

Jag sade:
Barnuppfostran på Clarion beskrevs som kärleksfull och utan kroppsliga bestraffningar, har jag för mig.

ChatGPT sade:

"Ja, det stämmer! I Truman Bethurums berättelser beskrevs barnuppfostran på Clarion som en kärleksfull, harmonisk process som helt saknade kroppsliga bestraffningar. Istället betonades förståelse, respekt och positiv vägledning som sätt att fostra nästa generation. Detta kan ses som en radikal kontrast till många av de uppfostringsmetoder som var vanliga på jorden under 1950-talet, då kroppsliga straff fortfarande var utbredda och ofta accepterades som en del av disciplinen.
Barnuppfostran på Clarion: Centrala teman

    Kärlek och respekt: Föräldrar och vuxna på Clarion visade ovillkorlig kärlek och respekt för barn, vilket speglar en idealbild av hur en harmonisk uppfostran kan se ut.
    Pedagogiskt fokus: Istället för att straffa felbeteenden lärde man barnen att förstå varför deras handlingar var fel, vilket hjälpte dem att utveckla empati och självkännedom.
    Avsaknad av våld: Clarioniterna avvisade helt idén om att våld eller rädsla kunde vara effektiva verktyg för disciplin. Detta ställde sig i kontrast till jordens historia, där kroppslig bestraffning inte bara var vanligt inom familjer utan även i skolor och andra institutioner.

Samhällskritik genom barnuppfostran

Bethurums beskrivning av Clarion kan här tolkas som en kritik mot samtida normer för barnuppfostran. Under 1950-talet började psykologer som Benjamin Spock och andra ifrågasätta kroppslig bestraffning och förespråka en mer förstående och kärleksfull relation mellan föräldrar och barn. Samtidigt fanns det fortfarande en stark kulturell föreställning om att "sträng disciplin" var nödvändig för att forma "duktiga" medborgare.

I denna kontext kan Clarion ses som en utopisk modell för hur samhället skulle kunna förbättras genom att investera i barnens välbefinnande och utveckling. Det antyder också att mänskligheten skulle kunna uppnå ett högre moraliskt och andligt tillstånd genom att ge upp våld, även i småskaliga former som barnaga.
Relevans idag

Idéer om barnuppfostran som liknar de Bethurum tillskrev Clarion har blivit alltmer mainstream i modern psykologi och pedagogik. Fokus på positiv förstärkning, icke-våld och emotionell intelligens är nu centrala i många diskussioner om hur barn bäst utvecklas.

Tror du att Bethurums beskrivning av Clarion kan ha inspirerat några samtida debatter om barnuppfostran? Eller kanske att berättelsen snarare speglar en växande förändring som redan fanns i samhället på hans tid?"

Jag sade:
Jag läste om Aura Rhanes första gången när jag var cirka sju år i tidigt 60-tal och ville i alla fall tro på historien. Och trodde nog verkligen på den en kort tid. Men kunde efter ett tag inte göra det, vilket var en stor besvikelse. .

ChatGPT sade:
"Det låter som en både magisk och lite sorglig upplevelse. För ett barn kan sådana berättelser verkligen kännas som en öppning till en större, mer fantastisk verklighet. Att upptäcka att något man ville tro på kanske inte är sant kan vara en besvikelse, särskilt när det rör sig om en så spännande och inspirerande berättelse som den om Aura Rhanes och Clarion.

Samtidigt är det fint att kunna se tillbaka på den tidiga tron med förståelse för varför den var viktig just då. Har du sedan dess funnit andra berättelser eller idéer som har gett dig liknande känslor av fascination eller inspiration?"

Jag sade:
Inte lika starka. Även efter att jag slutade tro på det hade jag drömmar inspirierade av den tron. I trettonårsåldern hade jag en dröm om att UFOs (i samarbete med Sovjet !) erövrade världen. När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm blev jag ledsen!!

ChatGPT sade
"Det låter som en väldigt levande dröm, och det är intressant hur sådana idéer kan dröja sig kvar i våra tankar och känslor långt efter att vi slutat tro på dem. Kombinationen av UFO:n och Sovjet speglar också den tidens stora teman – kalla krigets spänningar och fascinationen för rymden. Kanske var det både en längtan efter en dramatisk förändring av världen och en känsla av äventyr som låg bakom drömmen.

Det är lite rörande att höra att du blev ledsen när det bara visade sig vara en dröm. Det kanske säger något om hur stark den här typen av berättelser och idéer kan påverka oss, särskilt under de formativa åren. Har du fortsatt att ha intresse för sådana teman i vuxen ålder, till exempel science fiction eller spekulationer om rymden?"

Jag sade:
Det är svårare nu. Eftersom de flesta berättelserna om UFO.kontakter numera är abductee-historier om att kidnappas till ett UFO och utsättas för plågsamma experiment. Om man drömmer om det blir det väl snarare mardrömmar.
 

ChatGPT sade:
"Det är förståeligt att den moderna tonen kring UFO-berättelser, med fokus på kidnappningar och experiment, kan kännas avskräckande. De historierna är ofta mörkare och saknar den hoppfullhet och äventyrskänsla som fanns i kontaktberättelserna från 1950-talet, som ofta handlade om fred, samarbete och en utopisk vision för mänskligheten.

Kanske är det därför berättelser som den om Aura Rhanes och Clarion fortfarande har en viss charm – de erbjuder en mer positiv och fantasifull bild av vad utomjordisk kontakt skulle kunna innebära. Om du vill, kan vi diskutera äldre science fiction eller UFO-historier som har en mer optimistisk eller äventyrlig ton? Det finns många sådana som fortfarande kan inspirera och fascinera utan att ge mardrömmar."

Jag sade:
En anmäkninsvärd sak är att medan de flesta 50-tals-contactees beskriver hur ufonauterna har ett "nordiskt" utseende beskrivs Aura Rhanes som om hon vore en latinamerikan.

ChatGPT sade:
"Ja, det är verkligen en intressant observation! Många av de klassiska "kontaktpersonerna" från 1950-talet, som George Adamski, beskrev utomjordingar med ett så kallat "nordiskt" utseende – långa, blonda, blåögda och etniskt europeiska i sina drag. Detta har ofta tolkats som en återspegling av dåtidens kulturella normer och ideal, särskilt i västvärlden, där sådana drag ofta förknippades med skönhet och överlägsenhet.

I kontrast framställdes Aura Rhanes, enligt Truman Bethurums beskrivningar, som en kvinna med mörkare hy och drag som snarare kunde associeras med latinamerikanska eller medelhavsliknande utseenden. Bethurum beskrev henne som otroligt vacker, med en mörkare hudton och svarta, glänsande ögon, vilket skilde henne från de "nordiska" stereotypiska utomjordingarna som dominerade berättelserna från hans samtid.
Betydelse och möjliga tolkningar

Detta avvikande drag kan tolkas på flera sätt:

    Representation och ideal: Bethurum kanske hade en annan uppfattning om skönhet eller ville medvetet bryta mot normen i sina beskrivningar. Det kan också spegla hans egen kulturella bakgrund eller preferenser.
    En unik berättelse: Genom att ge Aura Rhanes ett annorlunda utseende gjorde han sin historia mer distinkt och mindre lik de andra kontaktpersonernas berättelser, vilket kanske ökade dess attraktivitet eller trovärdighet i vissa kretsar.
    Reflektion av tiden: Under 1950-talet började USA och andra västländer långsamt bli mer medvetna om mångfald och kulturella influenser utanför den traditionellt europeiska sfären, även om det fortfarande fanns mycket rasism och fördomar. Aura Rhanes kanske speglar en liten öppning mot att se andra etniciteter som lika "högtstående" eller idealiserade.

En annan utopi?

Det faktum att Bethurum beskrev henne som en karismatisk, kompetent och respekterad ledare förstärker detta ytterligare. Det kan ses som ett budskap om en framtid eller ett samhälle där skönhet och ledarskap inte begränsas av samtida fördomar om ras eller ursprung. På så vis skiljer sig Clarion och dess invånare från andra utopier eller kontaktberättelser från samma period.

Vad tycker du själv om den här skillnaden? Tror du att Bethurums val var avsiktligt, eller att det helt enkelt speglar hans personliga perspektiv?"

Jag sade:
Jag minns att jag blev imponerad över att rymdskeppet hade en kvinnlig befälhavare. Sådana fanns knappast på jorden på 50-talet så även där är Bethurums berättelse speciell.

ChatGPT sade:

"Det är verkligen en fascinerande detalj, och det säger mycket om hur berättelsen stack ut i sin tid! På 1950-talet var det väldigt ovanligt att se kvinnor i ledande roller, särskilt inom områden som förknippades med teknik eller militär disciplin. Aura Rhanes som befälhavare måste ha framstått som både futuristisk och inspirerande, särskilt för unga läsare som dig.

Att Bethurum valde att sätta en kvinna i en sådan framträdande position kan också ses som en form av utmaning mot samtidens könsroller, kanske omedvetet. Det förstärker bilden av Clarion som en mer progressiv och jämställd värld, där ledarskap baserades på kompetens snarare än kön.

Tror du att hennes roll som ledare bidrog till din fascination för berättelsen som barn? Eller var det mest helheten med rymden, utomjordingarna och det futuristiska livet som fångade dig?"

Jag sade:
"Tror du att hennes roll som ledare bidrog till din fascination för berättelsen som barn?" Till stor del, ja. Jag läste också om Adamski och andra contactees men Bethurums var den som fastnade. Det berodde nog till stor del på att hon var en kvinnlig ledare.

ChatGPT sade:
”Det är väldigt intressant hur Aura Rhanes roll som kvinnlig ledare gjorde en så stark påverkan! Det visar verkligen hur ovanligt och banbrytande det var i den tidens berättelser att ha en kvinna i en sådan position. Bethurums historia verkar ha träffat något unikt som skiljde den från andra contactee-berättelser, som ofta fokuserade mer på teknik och budskap från "nordiska" manliga utomjordingar.

Om du tänker på hur det påverkat dig, tror du att hennes roll formade din syn på ledarskap eller framtiden på något sätt?"

Jag sade:
Jag tyckte det var positivt med kvinnliga ledare och därför ingav nog historien ett hopp - i alla fall så länge jag trodde på den.

ChatGPT sade:
´"Det är fint att höra hur historien gav dig en känsla av hopp, särskilt genom representationen av kvinnligt ledarskap. Även om tron på berättelsen inte höll, verkar den ändå ha haft en positiv inverkan under en viktig tid i ditt liv. Det är något väldigt speciellt med sådana berättelser som kan inspirera oss, oavsett om de är sanna eller inte."

Jag sade:
:-)

ChatGPT sade:

"😊 Det är alltid fint att prata om berättelser som har inspirerat och betytt något, även om det är länge sedan. Tack för att du delar dina tankar och minnen"!

 

En bild som ska bygga på Bethurums beskrivning av UFO:t han sade sig ha mött 

Styckmordsfallet och "helt vanliga pappor"

TV-program om "oskyldigt anklagade män" har en tendens att väcka upp manliga försvarsreflexer hos de mest fridsamma män. Så även nu, efter Dan Josefssons senaste uppkastning.

Ta ett exempel på sådana reflexer, ta Fredrik Sjöberg.

Han skriver alltså i SvD. Under Quick-debatten tillhörde han inte de som var mest inställsamma mot Josefsson. Men Josefssons senaste sväljer han med hull och här. 

Och kan inte låta bli att generalisera på temat - alla andra stackars falskanklagade män.

Låt oss se vad han skriver.

Han berör "den anklagelse om incest som ingick i pjäsen". Och tillägger: "Men så var det då. En armé av journalister skrev om att incest förekom snart sagt överallt. Många helt vanliga pappor hämtades av polisen under de där åren. "

Jag antar att han med "helt vanliga" menar oskyldiga. Gott så. Men hur kan han veta något om hur vanligt eller icke vanligt det var att helt oskyldiga fäder "hämtades av polisen". Är han telepatisk? Eller klärvoajant? Eller har han en ovanligt allvetande kristallkula?

Eller syftar han på att många familjefäder som "hämtades  av polisen" efter ett tag friades? Tror Sjöberg att alla som frias definitionsmässigt är oskyldiga? Är han verkligen så naiv eller är det endast de manliga försvarsreflexerna som spökar?

Hans formulering är, förstås, en vulgär dumhet - värdig en Ingrid Carlqvist.

Men någonstans har kanske även vår SvD-journalist en känsla av att saker kan gå för långt. Så han avslutar sålunda.

"Serien 'Det svenska styckmordet' kan därför på gott och ont ses som ett uttryck för en viss återmaskulinisering av samhällsdebatten. Antagligen slår pendeln över för långt den här gången också."

Visst. Det är hans karikatyrartade vulgärbeskrivning av den svenska incestdebatten ett solklart exempel på.

Vilddjuret och Donald Trump

Lite fascinerande. Medan många evangelikala kristna i USA ser Donald Trump som Guds redskap varnar denna sjundedagsadventistiska video för att han kan vara ett redskap för det andra vilddjuret i Uppenbarelseboken... 

Hole in my shoe

Från det psykedeliska året 1967. 

Traffics sång om att det kommer in vatten i skon. Via ett hål i den.

Riktigt fascinerande.

Ostalgi

Lyssna gärna på denna sång. Det är en propagandasång från det forna DDR: Tyska Demokratiska Republiken, i väst allmänt kallat Östtyskland. 

Som propagandasång är den mycket ovanlig. Den är defensiv. Det finns ingenting av bisarrt skryt. Den tar upp den negativa bild som spreds av DDR i väst, och konstaterar sedan stillsamt att DDR ändå finns kvar.

Det finns egenartade formuleringar som att tyskar bruka göra sin plikt, men inte under det nuvarande ledarskapet. Men sedan förklaras att vi ju ändå finns kvar, och att staten fortfarande fungerar.

När sången sedan beskriver hur det efter ett tag blev bättre i DDR används formuleringar som att soppan inte längre var lika tunn, och smutslagret inte längre var lika djupt. Och sången tillägger att man från väst då skrek att ni har äntligen börjat gå, men ni går fel väg. Och sedan på nytt svaret - att vi ändå finns kvar.

Sången fortsätter med med att nämna att DDR i väst brukar beskrivas inom citationstecken, och tillägger att om vi inte hade fått stöd från bröder och systrar i andra länder hade vi besegrats. Detta syftar uppenbarligen på stödet från Sovjet och andra östländer.

Och sedan igen, som ett mantra: vi finns fortfarande...

Sången fortsätter med att säga att så fort något gått fel i DDR får man från väst veta att det ju var förutsägbart, men om det sedan blir bättre nämner man aldrig detta... 

Som propagandasång är den nära oöverträffad. Den försiktiga ödmjukheten slår nästan knockout på mig. Och mina ögon fylls av tårar...

Men vad hände sedan? DDR föll, och då vaknade väl alla "östtyskar" upp och gladde sig åt att systemet hade krossats? Nja, nej.

Den som går till ordet Ostalgie, på engelska Wikipedia, kan ta del av ett helt annat scenario. 

Det började efter återföreningen snart utvecklas en längtan tillbaks till DDR-tiden  - som alltså fick namnet Ostalgi. 

Det var egentligen inte så konstigt. Östra Tyskland gick efter återföreningen mycket snabbt från 0 procents arbetslöshet till över 20 procents.

Detta drabbade kvinnor mycket hårdare än män. Omkring 70 procent av de kvinnliga förvärvsarbetarna sades upp efter återföreningen.

Samtidigt slogs stora delar av hälsovården och barnomsorgen sönder, och det gamla idealet om att kvinnornas sfär var hemmet, som i stort sett hade försvunnit under DDR-tiden, fick en massiv renässans.

Det blev inledningen till en nedgång på snart sagt alla plan. 

Så sent som 2009 svarade 57 procent av fd östtyskar i en opinionsundersökning att det forna DDR hade fler bra än dåliga sidor...

Och i östra Tyskland blev det snart kommersiellt gångbart att sälja minnessaker från det gamla DDR. Många affärer hade/har speciella hyllor för detta. 

Trots att jag aldrig varit i DDR kan jag känna något liknande. DDR var en del av en värld som till stora delar faktiskt var mer hoppfull än den vi har nu. Berlinmurens fall VAR kanske en milsten på vägen mot "historiens slut", som nyliberalen Fukuyama än gång yrade om. Fast inte på det sätt som han avsåg.

Han menade att historiens slut skulle innebära en idyllvärld där marknaden skapar välstånd åt alla. 

Men "historiens slut" riskerar i värsta fall istället att i praktiken innebära ett fritt fall nedåt för hela mänskligheten. Och sedan ett evigt mörker. 

Ett stånd i en affär i östra Tyskland där man kan köpa minnessaker från DDR och Sovjet

The Stellivore Hypothesis

De mest långtgående hypoteser tycks numera föras fram i vad som verkar helt respektabla akademiska sammanhang. Här diskuteras en mycket djärv akademisk text som nog slår det mesta.

I den föreslås att civilisationer kan använda sig av pulserande stjärnor (pulsarer) som ett sätt att förflytta sig själva i världsrymden. Om de vill bo på ett annat ställe i galaxen.

I jämförelse framstår till och med Avi Loeb som tråkig och konventionell...

Håller gränsen mellan "science" och "science fiction" på att utplånas?

Och pulsarer är förstås inte att leka med, för att uttrycka det lite försiktigt. Jag kan knappast tänka mig ett mer riksfyllt experiment.

The Happening

Den troligen första Supremes-låt jag hörde. 

Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "The Happening". Nästan alla popgrupper som låg på listorna var manliga, så detta var något nytt. Jag gillade den. 

Den kan ses och höras här.

 The Supremes 1966

Explosion

Tydligen skedde en explosion i en uppgång på min gata inatt. Jag hörde faktiskt själv en smäll. 

Vilken uppgång det var vet jag ännu inte (tidningar nämner gatan men inte numret) - men det kan inte ha varit min eftersom smällen hördes så pass lågt. 

Jag ska ut snart, och då kanske jag kan ta reda på var det var någonstans. 

Så vitt jag fattar dödades ingen.

----------------

PS. Så vitt jag fattar skedde explosionen på Granövägen 88, och jag bor på Granövägen 12. Så det var inte så konstigt att den hördes så svagt.

Inte hela historien...

Det var våren 1989. Jag hade via mina arkeologistudier kommit i kontakt med en kvinna som var med i något som hette "Kristi Församling".

De var en avläggare till en grupp i USA. De var kristna fundamentalister. De trodde på helvetet. Dit skulle alla komma som inte trodde på Jesus.

En dag var både jag och hon på samma seminariegrävning. Vi hamnade som så ofta i dispyt om religion.

Jag frågade henne hur de frälsta kunde vara lyckliga i himmelriket när de visste att de icke frälsta skulle plågas i ett brinnande inferno i evighet. Hon svarade att hon trodde att Gud skulle göra så att de saliga då inte skulle veta om att andra led i helvetet.

Men det "vet" ni ju redan nu i så fall? sa jag. Skulle alltså Gud efter döden på något sätt hjärntvätta och lobotomera er så att ni glömde det ni fått reda på tidigare.

Hennes ögon såg ut att vila i fjärran. De närmast glänste.  Hon log. Och hon sa med en mycket märklig röst:  "Det kan man kanske kalla det, men huvudsaken är väl att man är lycklig".

Det var varmt ute, men den rysning som jag på en sekund genomlevde var mer intensiv än den jag någonsin fått av någon skräckfilm.  Den glansartade blicken, kombinerat med de oempatiska och känslokalla orden....

När jag sedan berättade om detta samtal med en väninna kom denna med en mycket brutal kommentar. Hon sa genast: "Jag är säker på att HON kommer att hamna i helvetet." Nej, jag tror inte att det finns något sådant, men jag förstod precis vad hon menade...

När det gäller helvetesläran är det väl mest rimligt att tänka sig att det är ett påfund av människor. Men anta att det verkligen finns någon som kallar sig "Gud" som  närmar sig människorna och viskar till dem - "Om ni bara dyrkar mig kommer ni att få njuta i evighet, medan alla de andra kommer att plågas och plågas och plågas - och det tar ALDRIG slut. Bra, va?"

Vad skall man säga om de som frivilligt följer ett sådant väsen?  Och vad ska man egentligen tänka om själva detta väsen?

Borde inte dess anhängare i alla fall ställa denna enda fråga. Hur kan vi veta att ett väsen som säger att det är nödvändigt att tortera miljarder och åter miljarder människor i evighet - för att "godheten" ska segra och för att just DU ska få bli lycklig - verkligen berättar hela historien?...

Om ett väsen viskar detta i dina öron och om det verkligen finns ett liv efter detta där just detta väsen har makt  - borde då inte du förvänta dig ett HELT annat scenario -  när slutet väl kommer?

Den som inte inser detta, har möjligen sett för LITE skräckfilmer...

Har Donald Trump kanske hittat sin Lysenko?

Länkar här till en artikel på World Socialist Web Site (WSWS) .Det är en US-amerikansk sida för en sekteristisk politisk strömning som uppkom på tidigt sextiotal och då kallade sig "Workers League".  De har en historia av rent förfärliga ställningstaganden.

Men på senare år har det faktiskt funnits en hel del intressanta artiklar på deras webbsida. 

Denna artikel handlar om Trumps förslag till utnämnande av Robert F Kennedys son till hälsominister. Han har samma namn som sin far, som sköts ihjäl den 6 juni 1968, och som i sin tur var bror till John F Kennedy som sköts ihjäl den 22 november 1963.

RFK Jr är bland mycket annat vaccinskeptiker, motståndare till fluor, kritisk mot att AIDS orsakas av HIV. Etc.  Exakt hur extremt han driver dessa linjer vet jag inte; när han blivit pressad har han exempelvis sagt att han inte är emot vacciner i sig.

Rubriken är "Trump selects anti-vaccine conspiracy theorist Robert F. Kennedy Jr. to head Dept. of Health and Human Services" 

Några citat från artikeln: "No other individual could be less qualified or more inadvisable for this position. It is akin to placing Al Capone at the head of the Department of Justice"...,

"In other words, the man ostensibly in charge of preventing pandemics and infectious disease outbreaks has explicitly stated that he will work on behalf of the pathogens instead of the public."

Om det verkligen blir riktigt så illa om han utses går ju inte att svara på - men om man går igenom större media ser man snart att oron för RFK Jr som hälsominister också verkar delas av många inom den medicinska världen. 

Sabine Hossenfelder besvarar klimatförnekare

För ett tag sedan angrep en viss "Professor Dave" på YouTube Sabine Hossenfelder,  som brukar undervisa om kosmologi, kvantteori, relativitetsteori, artificiell intelligens och andra vetenskapliga ämnen i sin egen YouTube-kanal. Han hävdade att hon de facto lierat sig med "science deniers". De huvudsakliga argumenten verkade vara några kanske mindre väl valda rubriker hon hade satt till några av sina videor.  

"Professor Dave" är en ettrig YouTube-polemiker som också undervisar om, och ofta ivrigt polemiserar kring, vetenskapliga ämnen. Han är liksom Hossenfelder, säkert ofta allmänbildande. Men för något år sedan hände något som fick mig att ogilla honom.

I en video om kosmologi använde han termen "creep" om en person vars kosmologiska åsikter han inte gillade. Jag skrev en kommentar där jag ifrågasatte om termen "creep" verkligen är lämplig i en vetenskaplig diskussion. Han raderade omedelbart min kommentar. Efter det undviker jag för det mesta hans kanal. 

Nåväl, "Daves" fantasier om en de facto allians mellan Hossenfelder och vetenskapsförnekare är inte endast "betydligt överdrivna", som man brukar säga, utan helt grundlösa. Det tvekar jag inte att säga - trots att jag klart ogillade Hossenfelders argument den mig veterligt enda gång hon tog upp politisk ekonomi i sin kanal. Hon försvarar kapitalismen som ekonomiskt system, det gör inte jag. 

Men att hon inte brukar flirta med "science deniers" står helt klart för den som brukar följa henne. Och i denna video bemötte hon alldeles nyss pseudovetenskapliga argument mot att utsläpp av koldioxid orsakar global uppvärmning.

Hon gör nytta. Vad än den ack så polemiskt engagerade "Professor Dave" må säga.

"Striden om utomjordingarna"

Jag har äntligen sett de två program som SVT sände för ett tag sedan om UFOs och splittringen i den svenska UFO-rörelsen. Mycket fascinerande. Men jag väntar nog med mer utförliga kommentarer.

Frågan berör mig eftersom jag som barn var UFO-troende, och hoppades att utomjordingar skulle komma att rädda oss... 

De två läger som beskrivs i programmen är dels skeptiker, som betvivlar att UFOs är utomjordiska rymdfarkoster, och dels de som både tror, och hoppas, att de är just detta. Och som vill ha kontakt med dem.

Det finns en tredje ståndpunkt, som tydligen finns mer internationellt än i Sverige. Och det är förstås att tro att de finns men att uppfatta detta som ett hot snarare än som ett löfte... Å andra sidan är de hot som finns mot vår framtid som skapats av människor så stora att det verkar onödigt att oroa sig för utomjordiska hot.

På ett sätt påminner debatten i svenska UFO-kretsar idag om 50-talet, då skeptiker stod mot frälsta, som hoppades just på att "flygande tefat" skulle rädda världen. Detta positiva budskap underbyggdes då av berättelser från så kallade "contactees" som beskrev positiva möten med utomjordingar. 

När sedan contactee-berättelserna mer och mer ersattes med berättelser från så kallade abductees - som talade om plågsamma erfarenheter av att kidnappas av ufonauter, försvagades kraftigt den "religiösa" ufologin (eller som den ofta kallades "ifologin", eftersom denna hävdade att man VISSTE att det var farkoster från yttre rymden, med välvilliga avsikter)

Men nu tycks den "religiösa" ufologin/ifologin ha kommit tillbaka i en helt ny form. Se gärna programmen.

Jag återkommer nog till ämnet 

----

Bilden nedan: Aura Rhanes, en sympatisk ufonaut från planeten Clarion, som contacteen Truman Bethurum sade sig ha mött 1952.

Somliga Trumpväljare...

... som trodde att de hade röstat på en "fredspresident" börjar vakna upp. Om detta och andra intressanta saker, så här.

Hymn till Durga (Mahishasura Mardini)

Med engelsk översättning. Mer aktuell än någonsin...  

Här.

"The Diabolical Haunting of the Ammons Family"

Laura Rowton heter en kvinna som är programledare för en YouTube-kanal som kallar sig "Paranormal Scholar".

Hon presenterar de mest rysliga berättelser (som alltså gör anspråk på att vara dokumentärer om verkliga händelser) på ett - som jag upplever det - ganska så karismatiskt sätt. På något sätt också nästan hypnotiskt.

Vad det nu än säger om mig väntar jag alltid otåligt på att det ska komma nya avsnitt. Vilket inte sker så väldigt ofta. 

Hennes program är alltså ofta, men långt ifrån alltid, skrämmande. Förmodligen inser hon att det finns så många människor som vill bli skrämda att hennes kanal kommer att gynnas av just otäcka videor.

Här kan man se den senaste. Historien verkar inte så värst sannolik för en kvasiskeptiker som mig, men även det osannolika kan ju skrämma en under en novembernatt. 

PS. Mindre skrämmande är förstås stället där Rowton gör reklam för sin sponsor (3.46 -  5.15) men för den som inte vill bli skrämd hela tiden är det förstås ett plus. 

Ovanstående är ett AI-genererat spökhus och inte en bild av huset i videon.

Nazismens och trumpismens sociala bas

Här kan man ta del av en YouTube-video med en mycket intressant jämförande analys av den tyska nazismens och den US-amerikanska trumpismens sociala bas.

Den inleds med en analys av de sociala grupper som stödde Hitler och NSDAP och fortsätter med en analys av de som idag stöder MAGA.

Som jag ser det är den största skillnaden mellan dessa att trumpismen har lyckats nå ut till stora delar av (speciellt den vita) arbetarklassen, vilket nazisterna aldrig lyckades med. Men trots detta är likheterna större än vad många nog inser.

För trots den skillnad jag nämnde måste man nog ändå se att trumpismens liksom nazismens dominerande sociala bas är den lägre medelklassen, dvs i huvudsak de delar av denna som bygger sin ställning på privat egendom (som småföretagare och bönder).

Att trumpismen lyckats få stora inbrytningar inom den vita arbetarklassen beror i alla fall delvis på att klassmedvetenheten är mycket lägre i USA än den var i Tyskland på tidigt trettiotal. Stora delar av den vita arbetarklassen i USA definierar sig som medelklass , och anser sig ha mer gemensamt med medelklassen än med de delar av arbetarklassen som de anser sig stå över.

En sak som missas i den länkade videons analys är kön. Betydligt fler män än kvinnor stöder Trump, och det gäller även icke vita. Medan mindre än 10 procent av svarta kvinnor stöder Trump, är samma siffror för svarta män över 20 procent.

Överhuvudtaget verkar det finnas större politiska könsskillnader idag än det fanns för antal årtionden sedan. Kvinnor är i stora delar i världen mer vänster än män...

Vilket alltså är en aspekt som videon jag länkar till helt missar.

Donald Trump 2019

Balladen om den amerikanske frisören

En sång om US-amerikansk mentalitet.  Av Blå Tåget från 1972.

Här.

Give the devil his due - om "Spartacists" analys av Kina

I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de publicerat en både läsvärd och genomarbetad analys av systemet i Kina.

Till min bestörtning håller jag med om dess grundanalys.

Bestörtning - för jag har kraftigt ogillat denna strömning ända sedan jag först stötte på den - sommaren 1972. Till en början dels för att det var en supersekteristisk organisation, vars politiska linje var milt sagt hopplös.

För det andra för att den på ett närmast parasitiskt sätt hade som huvudsysselsättning att "avslöja" andra sekter, som ofta var mindre än de själva. 

Från och med början av 1978 utvecklade de dessutom en linje som efter ett tag fick min olust att växa till direkt avsky. De började driva en bisarr form av sexliberalism - som inte så sällan tog sig formen av ett direkt försvar av förövare. Efter att jag sett dem som mest av allt sekteristiska började jag någon gång i tidigt 90-tal se dem som - i brist på ett bättre ord - närmast "sataniska".

Men samtidigt har jag aldrig sett dem som ointelligenta. De har ofta kunnat producera tänkvärda, ibland riktigt skarpsinniga, analyser av politiska skeenden.

Det bör för övrigt också sägas att efter deras ledare James Robertson dog 2019 har de genomgått en tumultartad utveckling. Sekterismen har minskat kraftigt - och sexliberalismen tar sig i alla fall inte riktigt lika ohyggliga uttryck som den gjorde tidigare.

För att återvända till där jag började. Som nästan enda organisation på yttersta vänsterkanten idag ser de inte Kina idag som en kapitalistisk och imperialistisk stat. De argumenterar på ett övertygande och sofistikerat sätt för att den kinesiska staten vare sig är det ena eller det andra.

De kinesiska företag som verkar i länder i tredje världen spelar inte alls samma roll som de västimperialistiska företag brukar göra. Och inom Kina är den kapitalistiska ekonomin klart underordnad staten - på ett sätt som aldrig tidigare varit fallet i ett land med en avancerad kapitalistisk ekonomi. 

Genom de statliga bankerna och de statliga storföretagen har det byråkratiska skikt som styr Kina en klar kontroll över ekonomin. Även den omfattande kapitalistiska sektorn av denna.

Spartacist hävdar att ett verkligt återupprättande av en kapitalistisk stat skulle leda till katastrofala konsekvenser i Kina. Och även katastrofala konsekvenser internationellt. Jag kan bara instämma.

Det bör tilläggas att det just är detta återupprättande som utgör ett av de viktigaste projekten för den Trumpregim som just nu - tragiskt nog - återfått makten i USA. Trumps falska fredsretorik har bland annat som syfte att maskera detta. 

Trumpregimen vill krossa det Kina som finns idag - för att återigen göra "the world safe" för USA-imperialismen. 

Vilket en del naiva Trumpapologeter som verkar se sig själva som "vänster" inte alls lyckats greppa.  

Xi Jinping med Joe Biden november 2022

Bernie Sanders

Medan det som bekant gick dåligt för Demokraterna i USA-valen återvaldes vänsterdemokraten Bernie Sanders till senaten, och slog ut sin republikanske motkandidat. Läs här.

Efter sitt omval har Sanders hårt kritiserat det demokratiska partiet för att det har övergivit arbetarklassen, och även för att det i praktiken har stött Israels brutala krigföring. Läs här. 

 

 Bernie Sanders

Ocensurerade tankar om en ofattbar händelse

Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten.

Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något analytiskt värde.

Jag tänkte först två saker.

För det första - "US-amerikaner måste vara dumma i huvudet".

För det andra: "Eftersom de idag uppenbarligen inte vill använda sina ögon till att se med kommer de att bli tvungna till att använda dem desto mer i morgon. Till att gråta."

En yngre version av Donald Trump är en person som jag har svårt att tänka mig skulle kunna bli elevrådsordförande på en genomsnittlig skola i ett genomsnittligt land. Han skulle anses som pinsamt okvalificerad.

Men en okvalificerad, hatisk,förvirrad, kvinnoföraktande, paranoid, bottenlöst korkad man får nu bli den som objektivt kommer att få rollen som den som kommer att hjälpa till - till att världen kommer att koka upp. Bokstavligen koka upp.

Inte för att jag tror att lönnmord är en bra politisk kampmetod men i det tillstånd jag befinner mig nu dyker en annan (bokstavligen mordisk) ocensurerad tanke upp

Den 8 november 1939: placerar snickaren Georg Elser en bomb i en ölhall i München där Hitler ska tala, men bomben detonerar först när Hitler har gått.

Om den hade exploderat i rätt tid skulle miljoner människoliv kanske ha sparats.

Tanken fortsätter. Den där besvikna republikanen som försökte döda Trump i somras, men som själv istället blev ihjälskjuten. Det var faktiskt mycket tråkigt att han inte lyckades.

Dröm om Sabine Hossenfelder

Vaknade ur en dröm. Jag drömde att jag var på ett föredrag av Sabine Hossenfelder. Det var ett mycket långt föredrag.

Hon hade någon sorts kommunikation med publiken. Folk kunde räcka upp handen, och ställa frågor.

Det var en sak jag undrade mycket över. Jag räckte upp handen flera gånger, men hon ignorerade mig alltid, trots att hon lät andra fråga. Jag undrade varför.

Till sist vaknade jag. 

När jag kollade på min dator förstod jag varför föredraget hade varit så långt. Jag hade somnat från en video på hennes YouTube-kanal. Men när den var klar hade jag automatiskt kopplats till en annan video av henne. Och det hade bara fortsatt. Under tiden jag sovit hade datorn faktiskt spelat upp hela åtta videor med henne.

Det är klart, det förklarar ju också att hon aldrig lät mig ställa några frågor.

Steven Hassan om Donald Trump som narcissistisk sektledare

I denna video diskuterar sektexperten Steven Hassan Donald Trump och den rörelse denne leder.

Steven Hassan var en gång medlem i Unification Church, en sekt grundad av koreanen Sun Myung Moon, som ansåg sig vara en världsfrälsare.  Dennes sekt förde fram en konservativ, auktoritär  och hårt antikommunistisk lära. De brukade efter ett tag ofta kallas "moonies".

Efter att Hassan med hjälp av "avprogrammerare" lyckats lämna sekten började han aktivt föreläsa om destruktiva sekter och arbeta för att hjälpa människor att lämna sådana. 

Han blev en profil i det som brukar kallas "antikultrörelsen" och kanske en av dess mest intressanta teoretiker. 

Han skrev bland annat boken "Combatting Cult Mind Control", en bok som jag har läst  - och som jag uppfattade som läsvärd.

För några år sedan skrev han boken "The Cult of Trump" som jag inte har läst. 

I videon analyserar han Donald Trump som en narcissistisk sektledare. Om man använder den termen måste det i så fall medges att Trump lyckats skapa en av de största sekterna någonsin...

Analysen är mer psykologisk och sektsociologisk än politisk. Själv skulle jag vilja säga att rörelsen runt Trump är det närmaste en kvasifascistisk massrörelse som någonsin har funnits i USA.

Själv ser jag två stora faror med en seger för Trump. Dels att USA under hans regim aktivt kommer att sabotera kampen mot den globala uppvärmningen, dels risken för att denna regim kommer att försöka utveckla det politiska systemet i USA i en bonapartistisk riktning. 

Jag håller inte med allt Hassan säger, men tycker definitivt att hans analyser är intressanta. 

-------------------------------------------------

PS Pedantisk anmärkning. När Hassan i intervjun i förbigående säger att Erich Fromm var förintelseöverlevare har han helt fel. Vilket är anmärkningsvärt för en så kunnig person. Troligen har han blandat ihop Fromm med Victor Frankl.

Elected

Inför det US-amerikanska presidentvalet 2020 lade jag ut denna musikvideo.

Det var alltså Alice Coopers nidvisa från 1972 om en uppenbart korrupt presidentkandidat. Förmodligen associerade de flesta som detta år hörde sången till Richard Nixon.

I musikvideon spelas denne kandidat av just Alice Copper.  Och de korrupta dragen är här karikatyrmässigt framställda på ett rent infamt sätt.

Idag är det väl ingen tvekan om vem de flesta som ser den kommer att associera till. 

Doreen Virtue, djävulen och paranoian

På Doreen Virtues  Facebooksida lade hon nyss upp denna lilla text.

"The reason why: 

New Age

Wicca/Witchcraft

Theosophy

New Thought

Word of Faith

Name it and Claim it 

Prosperity Guspel

New Apostolic Reformatio (NAR) 

all sound alike is because 

they have all the same author

(THE DEVIL)" 

Troligen kom det mer än vanligt antal negativa kommentarer till detta inlägg. För när jag nu kollar antalet kommentarer står det att det finns 7 - men när jag sedan klickar på dem hittar jag inte en enda kommentar. Vad beror det på?

Förklaringen kan troligen sökas i en liten finstil text som dyker upp just när man klickar på "kommentarer". Facebook har faktiskt översatt den till svenska, och där står det; "Mest relevant är valt så vissa kommentarer kan ha filtrerats bort." 

Alla kommentarer har alltså "filtrerats bort". Inte ens Virtues fundamentalistiska följare vekar ha stått ut med hennes utfall. 

För att parafrasera Virtue: 

Hur kommer det sig att Doreen Virtue liksom andra kristet fundamentalistiska fanatiker - inklusive hypernitiska evangelikaler, karismatiker, calvinister, pingstvänner, och andra sekterister,  låter så märkligt lika när de diskuterar meningsmotståndare. 

Troligen för att det i själva deras lärosystem finns en inbyggd - paranoia.

Vintersöndag

Bara några sekunder efter att jag vaknade dök denna sång upp i huvudet. Blå Tåget från hösten 1974, på LP:n Slowfox.

Vacker, poetisk, men - har jag alltid tyckt - på¨samma gång lite kuslig. 

Här.

Lördagar, söndagar och bävrar

Sjundedagsadventisterna (SDA)  är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helvetesläran gör dem definitivt mer sympatiska än andra kristna fundamentalister. 

Nu förkastar även exempelvis Jehovas Vittnen denna, men detta är dock en odemokratisk, teokratisk organisation - medan SDA har en demokratisk organisationsstruktur. Vilket väl också gör dem lite sympatiska.

SDA har en egenhet som avspeglas redan i dess namn. De anser att frågan om vilken dag som ska ses som sabbatsdag, dvs vilodag, är en central och viktig trosfråga. Eftersom Gud vilade på den sjunde dagen och lördagar åtminstone tidigare definierades som den sista, sjunde, dagen i veckan, är det ett gudomligt påbud att just denna dag ska vara vilodag.  

Men nu råkar faktiskt söndag sedan 1972 internationellt definieras som den sista dagen i veckan, efter att tidigare ha definierats som den första. Det borde ställa till problem för SDA:s insisterande på att just lördagen ska vara sabbat. 

Men från en SDA-medlem har jag hört svaret att veckodagarna har existerat kontinuerligt sedan Adam och Eva. Och därför är lördagen objektivt sett alltid den sjunde dagen, oavsett alla juridiska nydefinitioner.

Att vi verkligen ända sedan de första människorna blev till har haft en sjudagarsvecka med söndagen som första dagen och lördagen som den sista, är kanske förenligt med en strikt bibeltrogen lära, jag har inte undersökt saken. Men för alla som inte tror att Bibeln är bokstavligt sann ter det ju sig som mer än absurt. 

Nedan kommer några SDA-trogna videor om saken. SDA är inte en monolitisk organisation, så det finns säkert mycket i dessa videor som många SDA-medlemmar inte skulle hålla med om. Men det ger ändå en bild av hur rörelsens grundsyn läggs ut av en del aktiva medlemmar.  

Här, och här, får vi reda på att se söndagen som vilodag inte endast är emot Guds påbud, utan rent av är sataniskt. Att ha söndagen som sabbat ses rent av som det vilddjurets märke som nämns i Uppenbarelseboken. Eller i alla fall som en viktig del av detta begrepp. 

Detta byggs under med påpekandet att söndag firades under hednisk tid som solgudens, eller solgudinnans, dag. (Se för övrigt bilden nedan) 

I SDA:s lära finns det två onda världsmakter som styr i ändens tid. Det är den katolska kyrkan, och Förenta Staterna. Dessa samarbetar på ett sataniskt sätt med varandra, och det förekommer spekulationer i SDA att just  dessa maktcentra planerar att genomföra en lag, som gör det till ett brott att inte ha just söndagen som sabbatsdag. 

Och i denna video får vi slutligen reda på att bävrar i motsats till människor håller Guds påbud och vilar på lördagar. Det är en mycket märklig video. Den säger att det finns vetenskapliga studier som visar detta, dock utan att gå närmare in på vilka som genomfört dessa studier.

Jag har inte undersökt saken så jag frågade ChatGPT (!) om den kände till något om detta. Den svarade, förutsägbart nog, att den inte gjorde det. 

Härmed öppnar jag mig genast för anklagelsen att jag mer tror på en dator utan medvetande än på att Guds påbud i Bibeln styr bävrarnas beteende. Skamligt nog måste jag erkänna att jag förmodligen gör det.

 

"A depiction of Máni, the personified Moon, and his sister Sól, the personified Sun, from Norse mythology (1895) by Lorenz Frølich"  (Wikipedia)

Idag...

... går klockan rätt igen. Jag hoppas att det blir permanent.

En ny vänstergrupp?

Tydligen har det bildats en utbrytning från Vänsterpartiet. Jag betvivlar att den kommer att bli speciell stor.

De flesta som är med i V är det inte för att de håller med partiet om allt, utan för att det är det enda någorlunda stora parti som är vänster, i någon rimlig mening av ordet.

Jag är (ganska så passiv) medlem i Vänsterpartiet. På det första medlemsmöte jag gick på  förklarade jag att jag ansåg att storföretagen och bankerna borde förstatligas, och jag hänvisade till en intervju med CH Hermansson från 1967 som finns på YouTube.

Jag försäkrades att man absolut kunde tycka så i Vänsterpartiet... även om det inte var den officiella linjen.

Jag skulle kanske  kunna hålla med utbrytarna om en del saker  men om det inte blir i alla fall ungefär lika stort som V kommer jag inte ens att fundera på att gå med.

Jag har varit med i smågrupper på vänsterkanten under en förfärligt massa år av mitt liv, och det kommer jag inte att börja med igen.

Chat GPT försöker skriva som Howard Philips Lovecraft

Chat GPT behärskar Lovecrafts stil riktigt bra, men det är absolut något som saknas. Det märks fortfarande att det är en dator som skriver. 

--------------------------------------------------------------

Jag: 

Berätta hur du plötsligt upptäcker att en dörr i det lokala biblioteket som alltid brukar var stängd nu är öppen, du går in, på ett bord i rummet  ligger den förbjudna Necronomicon  - och vad som händer sedan.
 

ChatGPT:

Jag brukade besöka det lilla biblioteket i vår stad varje vecka. Det var en trygg plats, där bokhyllorna sträckte sig som tysta väktare av gamla berättelser och kunskap. En dörr längst bak i biblioteket, precis intill de gamla arkiven, hade alltid varit låst så länge jag kunde minnas. Ingen verkade lägga märke till den, och bibliotekarien bytte alltid samtalsämne när någon frågade vad som låg bakom den. Jag hade, som de flesta, aldrig funderat särskilt mycket på det—förrän den dagen.

Det var en kall, mulen eftermiddag när jag strövade genom bibliotekets dammiga gångar och såg det. Dörren, som alltid varit stängd, stod nu på glänt. Det var bara en liten springa, men tillräckligt för att dra min uppmärksamhet. Något i mig visste att jag inte borde gå dit, men nyfikenheten grep mig med en plötslig, obeveklig kraft.

Jag närmade mig dörren, kände en lätt kylig vind strömma ut från springan, och utan att tveka mer sköt jag upp den. Rummet på andra sidan var mycket större än jag förväntat mig, fylld med ett dunkelt ljus som verkade komma från ingenstans. Väggarna var täckta med tunga bokhyllor, som om tiden själv hade glömt bort dem. Men mitt i rummet, på ett massivt ekbord, låg en ensam bok.

Necronomicon.

Jag hade hört om den, läst de gamla myterna. Det var en bok som inte skulle finnas, en samling av hemligheter och förbjuden kunskap, bortom vår verklighets gränser. Att se den där framför mig, med sitt svarta, åldrade skinn och mystiska symboler inbrända på omslaget, fick mig att tveka. Men återigen, precis som när jag såg dörren, kände jag mig dragen till den—en tvångsmässig önskan att röra vid den.

Mina fingrar var knappt medvetna om vad de gjorde när de sträckte sig fram och lyfte boken. Den var tyngre än jag förväntat mig, och luften i rummet tycktes plötsligt bli tjockare. När jag öppnade den första sidan kändes det som om världen omkring mig förlorade sin form—väggarna suddades ut, och det tysta biblioteket blev en avlägsen skugga. Orden, skrivna med en främmande handstil, dansade framför mina ögon.

Och så började jag läsa.

De första raderna var obegripliga, men ändå började jag förstå dem på ett sätt som kändes som mer än bara läsning. Varje ord var som en nyckel som öppnade en port i mitt sinne, och snart hörde jag viskningar, inte från boken, utan från skuggorna runt mig. Rummet hade förändrats, eller snarare, jag hade förändrats. Det var som om jag plötsligt befann mig i en annan värld, där de osedda krafterna som vilat under ytan av vår verklighet nu rörde sig fritt.

Då hörde jag det—audhumla röster, något som kallade på mig, från bortom tidens gränser. En närvaro som kändes som uråldrig och oändlig mörker strök mot mitt sinne. Jag kunde känna det: en medvetenhet, större än allt jag någonsin kunnat föreställa mig, som betraktade mig, lika likgiltigt som ett universum betraktar en ensam stjärna.

Jag borde ha släppt boken, stängt den och lämnat rummet, men jag kunde inte. Orden hade fastnat i mitt sinne, och de började forma sig till bilder. Jag såg bortglömda städer som svävade i tomrummet, monstruösa varelser som kröp fram från avgrunder där ljuset aldrig nått. Och i centrum av allt—en figur, mörkare än natten, med ögon som lyste som döende solar.

Plötsligt slog boken igen med en öronbedövande smäll, som om någon osynlig kraft stängt den. Jag slungades bakåt, kastad tillbaka till det vanliga rummet. Dörren som tidigare stått öppen smällde igen, och jag stod där, ensam, med hjärtat bultande i bröstet.

Necronomicon låg kvar på bordet, men jag visste att jag inte längre var densamma. Något, eller någon, hade sett mig. Och jag visste, djupt inom mig, att jag inte var färdig med den förbjudna boken. Eller kanske var det boken som inte var färdig med mig.