fredag 25 oktober 2024

Chat GPT försöker skriva som Howard Philips Lovecraft

Chat GPT behärskar Lovecrafts stil riktigt bra, men det är absolut något som saknas. Det märks fortfarande att det är en dator som skriver. 

--------------------------------------------------------------

Jag: 

Berätta hur du plötsligt upptäcker att en dörr i det lokala biblioteket som alltid brukar var stängd nu är öppen, du går in, på ett bord i rummet  ligger den förbjudna Necronomicon  - och vad som händer sedan.
 

ChatGPT:

Jag brukade besöka det lilla biblioteket i vår stad varje vecka. Det var en trygg plats, där bokhyllorna sträckte sig som tysta väktare av gamla berättelser och kunskap. En dörr längst bak i biblioteket, precis intill de gamla arkiven, hade alltid varit låst så länge jag kunde minnas. Ingen verkade lägga märke till den, och bibliotekarien bytte alltid samtalsämne när någon frågade vad som låg bakom den. Jag hade, som de flesta, aldrig funderat särskilt mycket på det—förrän den dagen.

Det var en kall, mulen eftermiddag när jag strövade genom bibliotekets dammiga gångar och såg det. Dörren, som alltid varit stängd, stod nu på glänt. Det var bara en liten springa, men tillräckligt för att dra min uppmärksamhet. Något i mig visste att jag inte borde gå dit, men nyfikenheten grep mig med en plötslig, obeveklig kraft.

Jag närmade mig dörren, kände en lätt kylig vind strömma ut från springan, och utan att tveka mer sköt jag upp den. Rummet på andra sidan var mycket större än jag förväntat mig, fylld med ett dunkelt ljus som verkade komma från ingenstans. Väggarna var täckta med tunga bokhyllor, som om tiden själv hade glömt bort dem. Men mitt i rummet, på ett massivt ekbord, låg en ensam bok.

Necronomicon.

Jag hade hört om den, läst de gamla myterna. Det var en bok som inte skulle finnas, en samling av hemligheter och förbjuden kunskap, bortom vår verklighets gränser. Att se den där framför mig, med sitt svarta, åldrade skinn och mystiska symboler inbrända på omslaget, fick mig att tveka. Men återigen, precis som när jag såg dörren, kände jag mig dragen till den—en tvångsmässig önskan att röra vid den.

Mina fingrar var knappt medvetna om vad de gjorde när de sträckte sig fram och lyfte boken. Den var tyngre än jag förväntat mig, och luften i rummet tycktes plötsligt bli tjockare. När jag öppnade den första sidan kändes det som om världen omkring mig förlorade sin form—väggarna suddades ut, och det tysta biblioteket blev en avlägsen skugga. Orden, skrivna med en främmande handstil, dansade framför mina ögon.

Och så började jag läsa.

De första raderna var obegripliga, men ändå började jag förstå dem på ett sätt som kändes som mer än bara läsning. Varje ord var som en nyckel som öppnade en port i mitt sinne, och snart hörde jag viskningar, inte från boken, utan från skuggorna runt mig. Rummet hade förändrats, eller snarare, jag hade förändrats. Det var som om jag plötsligt befann mig i en annan värld, där de osedda krafterna som vilat under ytan av vår verklighet nu rörde sig fritt.

Då hörde jag det—audhumla röster, något som kallade på mig, från bortom tidens gränser. En närvaro som kändes som uråldrig och oändlig mörker strök mot mitt sinne. Jag kunde känna det: en medvetenhet, större än allt jag någonsin kunnat föreställa mig, som betraktade mig, lika likgiltigt som ett universum betraktar en ensam stjärna.

Jag borde ha släppt boken, stängt den och lämnat rummet, men jag kunde inte. Orden hade fastnat i mitt sinne, och de började forma sig till bilder. Jag såg bortglömda städer som svävade i tomrummet, monstruösa varelser som kröp fram från avgrunder där ljuset aldrig nått. Och i centrum av allt—en figur, mörkare än natten, med ögon som lyste som döende solar.

Plötsligt slog boken igen med en öronbedövande smäll, som om någon osynlig kraft stängt den. Jag slungades bakåt, kastad tillbaka till det vanliga rummet. Dörren som tidigare stått öppen smällde igen, och jag stod där, ensam, med hjärtat bultande i bröstet.

Necronomicon låg kvar på bordet, men jag visste att jag inte längre var densamma. Något, eller någon, hade sett mig. Och jag visste, djupt inom mig, att jag inte var färdig med den förbjudna boken. Eller kanske var det boken som inte var färdig med mig.


Inga kommentarer:

Doreen Virtue, djävulen och paranoian

På Doreen Virtues  Facebooksida lade hon nyss upp denna lilla text. "The reason why:  New Age Wicca/Witchcraft Theosophy New Thought Wo...