Chat GPT behärskar Lovecrafts stil riktigt bra, men det är absolut något som saknas. Det märks fortfarande att det är en dator som skriver.
--------------------------------------------------------------
Jag:
Berätta hur du plötsligt upptäcker att en dörr i det lokala biblioteket
som alltid brukar var stängd nu är öppen, du går in, på ett bord i
rummet ligger den förbjudna Necronomicon - och vad som händer sedan.
ChatGPT:
Jag
brukade besöka det lilla biblioteket i vår stad varje vecka. Det var en
trygg plats, där bokhyllorna sträckte sig som tysta väktare av gamla
berättelser och kunskap. En dörr längst bak i biblioteket, precis intill
de gamla arkiven, hade alltid varit låst så länge jag kunde minnas.
Ingen verkade lägga märke till den, och bibliotekarien bytte alltid
samtalsämne när någon frågade vad som låg bakom den. Jag hade, som de
flesta, aldrig funderat särskilt mycket på det—förrän den dagen.
Det
var en kall, mulen eftermiddag när jag strövade genom bibliotekets
dammiga gångar och såg det. Dörren, som alltid varit stängd, stod nu på
glänt. Det var bara en liten springa, men tillräckligt för att dra min
uppmärksamhet. Något i mig visste att jag inte borde gå dit, men
nyfikenheten grep mig med en plötslig, obeveklig kraft.
Jag
närmade mig dörren, kände en lätt kylig vind strömma ut från springan,
och utan att tveka mer sköt jag upp den. Rummet på andra sidan var
mycket större än jag förväntat mig, fylld med ett dunkelt ljus som
verkade komma från ingenstans. Väggarna var täckta med tunga bokhyllor,
som om tiden själv hade glömt bort dem. Men mitt i rummet, på ett
massivt ekbord, låg en ensam bok.
Necronomicon.
Jag hade
hört om den, läst de gamla myterna. Det var en bok som inte skulle
finnas, en samling av hemligheter och förbjuden kunskap, bortom vår
verklighets gränser. Att se den där framför mig, med sitt svarta,
åldrade skinn och mystiska symboler inbrända på omslaget, fick mig att
tveka. Men återigen, precis som när jag såg dörren, kände jag mig dragen
till den—en tvångsmässig önskan att röra vid den.
Mina fingrar
var knappt medvetna om vad de gjorde när de sträckte sig fram och lyfte
boken. Den var tyngre än jag förväntat mig, och luften i rummet tycktes
plötsligt bli tjockare. När jag öppnade den första sidan kändes det som
om världen omkring mig förlorade sin form—väggarna suddades ut, och det
tysta biblioteket blev en avlägsen skugga. Orden, skrivna med en
främmande handstil, dansade framför mina ögon.
Och så började jag läsa.
De
första raderna var obegripliga, men ändå började jag förstå dem på ett
sätt som kändes som mer än bara läsning. Varje ord var som en nyckel som
öppnade en port i mitt sinne, och snart hörde jag viskningar, inte från
boken, utan från skuggorna runt mig. Rummet hade förändrats, eller
snarare, jag hade förändrats. Det var som om jag plötsligt befann mig i
en annan värld, där de osedda krafterna som vilat under ytan av vår
verklighet nu rörde sig fritt.
Då hörde jag det—audhumla röster,
något som kallade på mig, från bortom tidens gränser. En närvaro som
kändes som uråldrig och oändlig mörker strök mot mitt sinne. Jag kunde
känna det: en medvetenhet, större än allt jag någonsin kunnat föreställa
mig, som betraktade mig, lika likgiltigt som ett universum betraktar en
ensam stjärna.
Jag borde ha släppt boken, stängt den och lämnat
rummet, men jag kunde inte. Orden hade fastnat i mitt sinne, och de
började forma sig till bilder. Jag såg bortglömda städer som svävade i
tomrummet, monstruösa varelser som kröp fram från avgrunder där ljuset
aldrig nått. Och i centrum av allt—en figur, mörkare än natten, med ögon
som lyste som döende solar.
Plötsligt slog boken igen med en
öronbedövande smäll, som om någon osynlig kraft stängt den. Jag
slungades bakåt, kastad tillbaka till det vanliga rummet. Dörren som
tidigare stått öppen smällde igen, och jag stod där, ensam, med hjärtat
bultande i bröstet.
Necronomicon låg kvar på bordet, men jag
visste att jag inte längre var densamma. Något, eller någon, hade sett
mig. Och jag visste, djupt inom mig, att jag inte var färdig med den
förbjudna boken. Eller kanske var det boken som inte var färdig med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar