I backlashen efter Dan Josefssons program dyker det upp det ena imbecilla inlägget efter det andra - som ska visa på hur dumma alla var på 80- och 90- talen.
Ett av de mest pinsamma är nog en artikel i SvD från den 27 december (kom även in i papperstidningen) av Mattias Svensson med rubriken "Alla dessa dumheter som folk trodde på förr".
Till dessa"dumheter" räknas bland annat att man trodde på psykoanalytiska teorier och att man använde feministiska teorier om könsmaktsordning och applicerade dem på kriminalitet.
Båda dessa vore värda att ta upp men här ska jag fokusera på hans tredje exempel: att man trodde att sadistiskt underhållningsvåld på något sätt skulle kunna vara skadligt och avtrubbande. Det tycker Svensson är övermåttan löjligt.
Han skriver så här:
"På ett hörn fanns till och med de debila teorierna om 'videovåldet' enligt vilka den som tittade på och uppskattade skräckfilm själv skulle bli våldsam och avtrubbad. På 1980-talet understöddes teorierna av riggade SVT-program som Studio S, där barn drillades för att säga 'rätt' saker. I dag anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre."
Därmed har han avklarat ämnet - tror han. Att se på en massa sadistiskt videovåld är aldrig avtrubbande, tydligen inte ens om det ses av låt oss säga unga killar i tonåren. Som får stora delar av sin bild av världen via dessa.
Han nämner inte sadistisk pornografi men i enlighet med hans logik borde väl samma sak kunna sägas om denna.
Hans enda "argument" är alltså detta: att idag "anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre" Och?
En annan film som av många ses som "banbrytande klassiker" inom filmen är Triumph des Willens av den tyska filmskaparen Leni Riefenstahl som kom 1935 och anses var en av de mest effektiva nazistiska propagandafilmer som någonsin har gjorts. Den höljde in en våldsideologi i ett förföriskt skimmer och fungerade med all sannolikhet "avtrubbande" vad gäller inställningen till nazistiskt våld.
Men stopp där! hör jag någon ropa. Man kan ju inte jämföra politiska propagandafilmer med en aldrig så brutal underhållning?
Varför inte?
Både mycket välgjorda propagandafilmer som förhärligar en våldsideologi och mindre välgjord "underhållning" som förhärligar och/eller bagatelliserar sadistiskt våld kan faktiskt påverka. Och "avtrubba", och normalisera. Detta är egentligen elementär common sense.
Som Carl Raschke, en av de personer som många av dagens moralpaniksteoretiker hävdar vara medansvarig för den påstådda "satanistpaniken" i USA, påpekar i sin intressanta, låt vara bitvis problematiska, bok Painted Black från 1990, i ett kapitel om förhärligande av våld i metal-musik: "If we already grant the premise that pornography might motivate a child molester, why not entertain the thought that lyrics that scream kill, mutilate, maim, torture, obliterate might actually spur someone with a deranged brain to perform precisely those acts" (Raschke 1990:168). Indeed, why not?
Men man behöver ju inte gå till kontroversiella författare av böcker om satanism. Den kanadensiske psykologen och forskaren Albert Bandura (1925–2021) som blev berömd och respekterad för sin sociala inlärningsteori visade att barn kunde imitera aggressiva beteenden efter att ha observerat vuxna i verkligheten, men han undersökte också hur våldsskildringar i media hade liknande effekter.
Han visade i sina studier att framförallt barn ofta lär sig beteenden genom att observera våldsamma karaktärer i filmer, serier eller andra berättelser. Om dessa karaktärer framställs som framgångsrika eller beundransvärda, ökar sannolikheten att barnen ska imitera deras beteenden.
Bandura visade att detta även ofta gällde vuxna, men betonade att effekten av medievåld hos vuxna ofta är situationsbunden. Exempelvis kan vuxna som befinner sig i stressande eller konfliktfyllda situationer vara mer benägna att agera ut ett våldsamt beteende om de sett liknande beteenden i media.
Men varför bry sig om forskare i inlärningsteori när vi har ljushuvuden som Mattias Svensson?
Referens: Carl A Raschke, Painted Black, Harper & Row, 1990
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar