Apropå bortträngning - ett personligt exempel

Jag har ett exempel på vad som definitivt måste vara något sådant,  från småskolan.

Det handlar inte om ett fruktansvärt trauma, men något som uppenbarligen trängdes bort för att det var plågsamt, och inte försvann av någon annan anledning.

I de första klasserna i grundskola. ändå fram till slutet av femte klass - hade jag en tendens att försvara lärare när de hamnade i konflikt med mina klasskamrater. Jag var också vad man skulle kunna kalla för - "angivare".

En dag i andra klass (eller möjligen i andra terminen i första klass) hade en flicka i klassen ritat på tavlan, vilket av någon anledning var förbjudet. Vår klassföreståndare kom in och upptäckte saken.

Hon sa - "Vem har ritat detta, jag vill veta". Det var tyst. Flickan i klassen som gjort det sa inte något. Varför skulle hon egentligen göra det, "erkänna" denna bagatell?

Mem så höjde någon rösten. Det var jag.

Jag sa - "det var Kristina som ritade på tavlan".

Det var allt vad jag mindes under årtionden. Men så en dag för tolv år sedan mindes jag plötsligt vad som hände efteråt.

Det var ganska chockartat. Jag mindes att klassföreståndaren sa detta.

"Det vore mycket bra om Kristina hade berättat detta. Men du, Erik, har inte med den saken att göra. Det är inte din sak att berätta vad ANDRA har gjort". 

Jag mindes också en känsla av chock och skam. Jag hade ju försökt hjälpa klassföreståndaren,och nu sa hon att det var fel...

Det bör tilläggas att min respekt för henne kraftigt ökade den dag jag plötsligt fick upp detta minne.

Det hon sa var förnuftigt, hon var emot angiveri, och räddade mig dessutom eventuellt för repressalier från klassen. Läraren hade ju redan tillrättavisat mig, då behövde ingen annan göra det.

Men frågan är - varför glömde jag under årtionden hennes svar - men inte det jag sa.

Det finns de som säger att bortträngning inte finns - man glömmer helt enkelt det som är oviktigt. Och det är klart, visst kan man glömma oviktiga saker,

Men om det här nu var så oviktigt, varför glömde jag då inte hela incidenten? Varför kom jag ihåg början av den, men den för mig obehagliga fortsättningen klipptes bort från minnet, fram till årtionden senare - då jag stod ut med att ta emot minnet?

Det faktum att jag inte glömde min egen kommentar men endast det svar som gjorde mig så ställd och generad - kan faktiskt inte förklaras som något annat än - bortträngning..