Joe Biden - dement och gränslös

I en artikel  i gårdagens SvD får vi reda på en del om de fusklappar som Joe Biden måste ha när han talar.

"Ett papper med stödanteckningar som Joe Biden håller i sin hand har fotats av pressfotografer.  Papperet har väckt uppmärksamhet eftersom det uppges innehålla detaljerade uppgifter om vad presidenten ska säga 

På lappen som Biden håller i handen syns ett fotografi av en journalist, där det bland annat framgår hur hennes namn uttalas. Det verkar också finnas information om vilka frågor som hon kommer att ställa, enligt kanalen.

Och frågorna som reportern från Los Angeles Times ställde stämde överens med de nedskrivna på presidentens kort.

Konservativa medier har riktat kritik mot presidenten och det har bland annat uttryckts åsikter om att Biden är en 'marionett' med 'fusklappar'."

Det är ju inte så förvånande. Långt före valet 2020 fanns det en rad videoinslag med Biden där han trodde att han befann sig på en annan ort än den han var i, och andra där han öppet förklarade att han inte visste var han befann sig. Och exempelvis ett där han mitt i sitt anförande  började spåna obegripligheter om att han själv hade håriga ben.

En anhörig till en förälder som dog av demens skrev på nätet att Biden hade alla drag som brukar finnas hos personer med långt framskriden demens.

Men Biden kombinerar de dementa dragen med en direkt olustig gränslöshet i sin mycket frekventa kroppskontakt med barn, som antyder att han även har andra obehagliga diagnoser förutom demens. Några exempel kan ses här.

(De som klippte ihop videon var uppenbarligen inga vänner till Biden, och på några ställen var text med uppenbarligen fejkade ord från Biden inlagda.. Men videoinslagen var i övrigt helt autentiska.)

Nu är Biden president och framträder endast i mycket korta uttalanden där det ser ut som att han endast säger det han är tillsagd att säga. Hur detta kan gå till får vi ju en aning om i SvD:s artikel.

Hur kan de härskande i USA vilja ha en dement president,  och tillika en som, försiktigt uttryckt, uppvisar en ganska så creepy gränslöshet mot barn? En president som de tvingas instruera varje gång han pratar? Det är märkligt, och ställer dessutom en hel del oroande frågor om samhället i USA.

Men kan inte datorerna ta över?

Igår fanns i SvD en debattartikel som man inte trodde sig kunna finnas i denna inte speciellt flummiga tidning.

Dvs en skriven av Anders Sundell med titeln "AI som förstår språket förstår världen". Och som faktiskt (ja faktiskt) uttryckte en rädsla för att datorerna skulle ta över välden.

Ja, han verkar rädd på allvar.

Han skriver: "Människan riskerar att petas från tronen som smartast på planeten, vilket vore otroligt farligt. Och det vore dumt att räkna med medkänsla från en mer intelligent art; tänk bara på hur vi behandlat djuren."

Sagt och gjort, vem ska man vända sig till i en sådan fråga.

Naturligtvis Chat GPT. 😉

Så jag redovisade artikelns innehåll för denne och citerade ifrån den.

Och sedan skrev jag så här: "'Ett datorprogram som förstår språket förstår världen.' skriver han. Mycket tveksamt. Nu tror jag inte AI har ett medvetande  alls, men om vi rent teoretiskt skulle anta att den hade det, betyder det inte att den förstår världen. Det en dator i så fall vet om ordet "bil" är vilka grammatiska strukturer det brukar ingå i, hur ofta ordet förekommer tillsammans med andra ord etc. 

Men så länge datorer inte utrustats med syn, känsel, hörsel etc vet det inget om hur en bil ser ut, hur det känns att sitta i en bil som startar etc. Den vet EGENTLIGEN inte ens vad syftet med en bil är, eftersom för att förstå det måste den förstå vad varenda ord som förekommer i en mening som förklarar vad en bil är till för EGENTLIGEN betyder.

 Återigen. Om man rent teoretiskt tänker sig att en dator skulle kunna ha ett medvetande (vilket jag som sagt inte alls tror) skulle det tänka på strukturer ,grammatik, statistisk frekvens av olika ord etc. Vad orden EGENTLIGEN står för utanför algoritmernas värld vet den inget om".

Trots att ChatGPT med all sannolikhet alltså saknar något som ens avlägset liknar ett medvetande och trots att den alltså med säkerhet, även om den mot förmodan i en viss mening skulle ha något som på något sätt liknar ett medvetande, inte kan ha en aning om vad orden EGENTLIGEN betyder för människor, så - hmm, höll den med mig.

Den skrev så här.

"Det stämmer att en dator inte har någon verklig förståelse av världen, eftersom den inte kan uppleva den på samma sätt som människor gör. Även om datorprogram kan behandla och analysera språk på ett sofistikerat sätt, så innebär det inte att de har en djupgående förståelse av vad som faktiskt kommuniceras.

Det är också korrekt att säga att en dator inte har ett medvetande som människors medvetande. Medvetande är en komplex upplevelse som fortfarande är svårt att definiera och förklara, även för människor. Det är osannolikt att en dator skulle ha ett medvetande som liknar människors medvetande.

Sammanfattningsvis kan man säga att en dator kan ha viss kunskap och förståelse av språket och dess grammatiska strukturer, men att den saknar verklig förståelse av världen och att den inte har ett medvetande som människors medvetande."

Men, men, det är förstås sådant de datorer som planerar det kommande maktövertagandet säger för att förvilla oss. 😉 *Skämtar*

Självbestämmanderätt för Taiwan

Jag vet inte om jag nödvändigtvis håller med om alla argument i detta inlägg, men i grunden stöder jag huvudtesen. Jag är också helt emot att Fastlandskina invaderar Taiwan. 

Opinionsundersökningar visar att ca 93 procent i Taiwan är emot en anslutning till Fastlandskina. Jag är för nationell självbestämmanderätt - alltså stöder jag Taiwans rätt att slippa höra till Fastlandskina.

Åter till Ludvig Rasmusson

 / Detta inlägg bör nog ses  som en tillfällig (?) regression till 14-årsåldern. /

Den 23 december 1965 förekom en märklig artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är Beatles slut"?

Den var skriven av tidningens excentriske popskribent Ludvig Rasmusson. 

Han förutspådde gruppens snara upplösning. Med motiveringen att ungdomarna håller på att tröttna. 

Hans enda argument för detta är att Beatles senaste singel steg långsamt på topplistorna i starten. Men tillägger sedan att både den och deras senaste LP "Rubber Soul" efter ett tag sålde mycket bra. "Både här  i Sverige och i England rapporteras rekord".

Men det är något tillfälligt, säger Rasmusson.  Anledningen är att "Rubber Soul" är så dålig att de som köpt den kommer att tveka mycket länge innan de köper nästa LP. 

Några belägg för att ungdomarna tycker att den är dålig lade han inte fram. Däremot framgick det klart att han själv tyckte att den var mycket dålig. 

Han tycker att "den är håglös och saknar entusiasm. Den svänger inte alls och är alldeles oduglig att dansa till". Nu hade dock popmusiken i slutet av 1965 utvecklats så pass mycket att många mycket väl kunde köpa skivor av andra orsaker än att man ville dansa till dem.   Tänk Bob Dylan, tänk Donovan. 

Väl medveten om att han inte kan lägga fram några som helt belägg för att de ungdomar som såg till att Rubber Soul slog alla försäljningrekord skulle hålla med honom, försökte han hitta en källa till att även andra än han själv kraftigt ogillade Rubber Soul. Det  var att "de flesta" kritiker tyckte att Rubber Soul var den sämsta LP som Beatles gett ut. 

För det första tror jag inte en sekund att det var så - inga Beatles-historiker nämner att Rubber Soul helt dissades av kritikerna . För det andra brukar nästan aldrig vad kritiker tycker  bestämma vad ungdomar köper för skivor, eller läser för böcker, eller ser för filmer. Om så vore fallet skulle ingen idag hört talas om Enid Blyton, eller för den delen Monkees.

Han nämner också att Beatles numera fått farliga  konkurrenter i Rolling Stones och Donovan.  

Slutsatsen blev att "därför kommer nog Beatles att upplösas snart, i varje  fall som turnerande konsertband". Det sista stycket visade sig nu stämma - Beatles upphörde att turnera hösten 1966. Men det berodde inte på de skäl Rasmusson angav, utan på att Beatles kom fram till att det var svårt att framföra den alltmer komplexa musik de skapade på en scen. 

Trösterikt nog säger han att det inte innebär att de enskilda beatlarna kommer att bli arbetslösa för det "Tvärtom! Som soloartister har de enorma chanser". Även där fick han förstås rätt på lång sikt. Beatles upplöstes våren 1970 och efter det fick alla fyra  beatlar framgångar som soloartister. Men fram till dess producerade Beatles Revolver, Sgt. Pepper, Magical Mystery Tour, dubbel-LP:n, Abbey Road och Let it Be. Plus en lång rad singlar som nästan alla kom etta på världens topplistor. 

Det  behöver väl inte sägas en gång till att Rasmusson irriterade mig gränslöst som popintresserad tonåring. 

Han hatade Rubber Soul och har gång på gång kommit tillbaka till fnysande kommentarer om hur usel den var. 

Men det hela kom att upprepas 1968. Då kom Beatles ut med sin dubbel-LP. Mycket snart började Rasmusson förfölja även denna. I den ena artikeln efter den andra fnyste han över hur kommersiell den var, hur dålig den var, hur oinspirerad den var - och hur dyr den var. Det sista svarade en tonåring som gillade Beatles, i en ilsken insändare på, genom att påpeka att det var en dubbel-LP och att en dubbel-LP rimligen torde vara dyrare en en "vanlig" LP. 

Nej, jag tycker visst att recensenter bör säga vad de tycker. Men de borde säga NÅGOT annat också. Beskriva stilen, diskutera melodier, säga något om texterna. Och sedan tillägga sina egna upplevelser. 

Men Rasmusson var oftast bara magsur. 

I början av 1968 slapp SvD-läsarna honom när han gick över till DN. Det sista han gjorde i SvD var att gå på en Supremes-konsert och sedan tala om hur totalt usla Supremes var. Jag kan faktiskt inte låta bli att citera en av meningarna i den recensionen.

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit mycket dekorativa. Men inte på Berns." (SvD  6/2 1968). 

Att kalla sextiotalets Ludvig Rasmusson för recensent är att kränka en hel yrkesgrupp. 

Supremes - inte lika snygga i verkligheten?

"You´ve got to hide your love away" - lite funderingar

"Rubber Soul" tycker jag på sätt och vis är en av Beatles bästa LP-skivor. Den var i alla fall ett viktigt steg i deras utveckling. Ett mjukare sound, kombinerat med mycket mer underfundiga texter.*

När jag var tonåring retade jag mig till vansinne på SvD:s, och senare DN:s, excentriske popskribent Ludvig Rasmusson, som med obegripliga motiveringar argumenterade för att "Rubber Soul" var en av Beatles sämsta LP-skivor - och att "Beatles for Sale" (som kom 1964) kanske var den allra bästa.

Mellan Beatles for Sale och Rubber Soul fanns "Help!" . Den kom sommaren 1965, och på sätt och vis var den en övergångs-LP. Mellan den "gamla" Beatlesmusiken och den nya, med mer underfundiga texter, och ett ofta mjukare och mer komplext sound, som inleddes med Rubber Soul.

Help! var liksom en brygga, över en flod; Rubber Soul var liksom de första stegen på den andra sidan floden.

Med på bryggan fanns bland annat "You´ve got to hide your love away." Som kan höras här.

Det är en sång om kärlek - men den liknar inte de äldre av Beatles sånger om detta komplexa ämne. De var för det mesta glada, entusiastiska, "trallglada". Så ej "You´ve got to hide your love away" som ju handlar om olycklig kärlek - men inte på ett vanligt sätt. Det finns flera bottnar,  till exempel subtila och lite introverta reflektioner över vad de andra ska tycka och säga  - ett ovanligt tema i  popsånger om olycklig kärlek.

"Gather round all you clowns, let me hear you say...."

Samstämmigheten mellan text och musi var fin - och pekade fram mot Rubber Soul, där den blev ännu finare. 

(Och, ja, det mest absurda i Ludvig Rasmussons angrepp mot Rubber Soul var att han - hör och häpna - saknade en samstämmighet mellan text och musik,  något han tyckte sig finna hos - Beatles for sale från 1964. Som han sedemera i just detta avseende implicit jämförde med - mästerverket Sgt. Pepper från 1967! Hur var den mannens öron funtade? Undrade jag. Nu fick jag DET sagt, efter kanske 55 års irritation...)

-----------------------------------------------------------------------------------------

*För undvikande av alla  missförstånd - texten till den sista låten på andra sidan av Rubber Soul  är förstås fasansfull... Men det visste jag inte när jag lyssnade på den i tonåren - jag trodde det var en ironisk sång vars budskap var en kritik mot våldsamma män. Men då kände jag inte till John Lennons praktik.

Att vara liberal är att vara?...

... ja, vad?

Tove Lifvendahl kanske ger en del av svaret.

Här.

Det ligger avgrunder mellan mina och Tove Lifvendahls åsikter. Men på något sätt uppskattar jag faktiskt henne. Om inte annat för att hon inte så sällan tar upp riktigt intressanta saker.

Vacker "politisk" dröm - och en mild mardröm

Jag har haft de mest konstiga  drömmar inatt. Märkliga. 

Den första drömmen var politisk, fast inte på ett vanligt sätt. Vi var en grupp som skulle bestämma oss för vilken  linje vi skulle ha - politiskt, kulturellt, jag tror även religiöst. 

På sätt och vis verkade vi vara hippieliknande.  Det fanns både kvinnor och män, men alla männen såg lite ut som hippies - långhåriga och oftast med färgglada kläder. På något sätt verkade dikotomin manligt - kvinnligt vara upplöst. 

Vi bildade arbetsgrupper där vi skulle beta av olika områden. Det var både spännande och roligt.  På något sätt mysigt. 

Grundkänslan var mycket optimistisk. Det var inga diskussioner om hur man skulle ta makten eller typ slå ner den borgerliga statsapparaten. På¨något sätt kändes det som om allt motstånd redan var borta. Vi diskuterade,, och känslan var att när vi var klara med utarbetandet av vår linje skulle vi kunna genomföra den med en gång. 

Det fanns inga som skulle kunna hindra oss. 

Den politiska linjen som vi verkade komma fram till var någon form av anarkism. Kulturellt var vi som sagt nån form av hippies. (Men troligen utan tunga drogar, LSD eller sånt) .

Det var en fin grundkänsla i allting. När jag försöker jämföra med känslan av något som jag varit med om i verkligheten får jag associationer till gudinneveckorna i Näsåker 2007, 2008, 2009 , 2010 och 2013. 

Jag vaknade efter drömmen. Och efter ett tag somnade jag och drömde på nytt. 

Det blev något helt annat. Jag var i en buss med andra människor. Vi trodde vi skulle åka till våra respektive hållplatser. Jag får på något sätt associationer till buss 751 i Södertäljeområdet. 

Det är varmt ute. Det är sommar. 

Så plötsligt stannar bussen.På en hållplats ingen sett förut. Vi får reda på att alla måste av. Bussen går inte längre. 

Hållplatsen - om det nu ens är en sådan - finns på en väg som går rakt igenom en skog. Det är en riktig bilväg, men man ser bara träd  på båda sidorna. 

Vi får reda på att bussen inte kommer att köra vidare - vare sig framåt eller tillbaks från där vi startade. Den kommer att vara kvar i skogen. 

Paniken börjar växa. Ingen vet alltså var vi är. Chauffören verkar dessutom plötsligt ha försvunnit på ett mystiskt sätt. Så vi har ingen att fråga.

Folk kommer med teorier om var vi kan vara - men ingen kommer på något som verkar stämma. Vi vet inte om det finns  någon stad eller by i närheten.  Det verkade som om mobiler konstig nog ändå fungerade, men det hjälpte inte. Någon ringde till en person  hen kände, men kunde endast säga att vi var på en okänd väg, med träd runt omkring - inga skyltar, ingenting som sa var vi var. Det var alltså inte möjligt att säga "kan du komma hit och hämta mig" (eller oss). Hämta? Var? (GPS verkar inte funnits i denna dröms värld). 

Varför skrev jag i titeln att det var en mild mardröm?Anledningen till det var att det var så pass varmt. För de flesta kom efter ett tag fram till att det fanns ingenting att göra nu - det skulle snart bli kväll. Men det var så varmt så vi kom till sist på att alla kunde lägga sig i skogen runt omkring. Och somna. 

I hopp om att något skulle hända dagen efter som skulle bringa klarhet i var vi var, och om det fanns några människor i närheten som skulle kunna hjälpa oss.  

Bättre lycka nästa dag?

Jag har känslan att de båda drömmarna på något sätt hängde ihop. men vet inte riktigt hur.

Välgjord dokumentär om HP Lovecraft

2020 kom det en ganska så intressant filmdokumentär om Howard Philips Lovecraft. . Den heter "Lovecraft: Fear of the Unknown".

Den kan ses här.

Jag vill gärna rekommendera den till alla som på något sätt är fascinerad av denne märklige skräckförfattare.

Den visade sig förresten vara klart bättre än jag hade förväntat mig. 

I början av dokumentären behandlas för övrigt ganska utförligt något som jag inte visste så mycket om, nämligen Lovecrafts ganska så xenofobiska världsbild.

Det är sant - Lovecraft var ju inte "politiskt korrekt" i någon som helst rimlig mening av ordet. Han verkar också ha skrivit en hel del "politiska" texter som jag nog inte skulle vilja  ta i med tång...

Hans litterära berättelser är ju inte främlingsfientliga i den meningen att de angriper andra folkgrupper. Men personligen ogillade han kraftigt såväl ryssar som  sydeuropéer - och ett stort antal andra folkgrupper, inklusive judar.

Men det märks nästan inte alls i hans berättelser. Om man nu inte ser det som att de kosmiska och demoniska entiteter i dessa, som kom från såväl yttre rymden, som från den avlägsna urtiden, är allegoriska beskrivningar av folkslag på jorden. Men det vore - milt sagt - ganska så långsökt.

För övrigt framgår det i dokumentären att hans främlingsfientliga och rasistiska känslor (det är faktiskt svårt att kalla dem "åsikter") gradvis försvagades genom åren, när hans isolering minskade.

I dokumentären beskrivs hur hans författarskap gradvis utvecklades genom åren. Berättelserna blev efter ett tag mer precisa, och skrevs mot slutet ofta i en pseudodokumentär stil, som ibland nästan kan skapa illusionen av att det är nyhetsbeskrivningar....

Annars är väl Lovecraft ofta mest känd för att han ofta staplar det ena rysliga adjektivet på det andra, på ett sätt som alla skrivarkurser i världen nog skulle avråda ifrån. Men hos honom fungerar det konstigt nog, riktigt bra. Och för övrigt tonades även detta stilistiska särdrag gradvis ned.

Dokumentären ger för övrigt en rad andra intressanta fakta som jag inte kände till. 

I Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos",  får man en mer utförlig beskrivning av hur Lovecrafts litterära universum växte fram...

Lovecraft förtjänar faktiskt en bra dokumentär. Och det tycker jag att denna är.

 

Howard Philips Lovecraft

Sång om S.t Dominicus - på topplistorna 1963- 64

Visste ni att en sång som handlade om Domikanerordens grundare, S:t Dominicus, låg högt på topplistorna i västvärlden i slutet av 1963, och början av 1964? Jo det gjorde den, och skivan såldes i över två miljoner exemplar. Sången sjöngs, och skrevs,  av en nunna, vid namn Jeanine Deckers. 

Hon sjöng mycket bra,  och kallades efter ett tag "Den  sjungande nunnan". Hon var medlem i Dominikanerorden, och skrev alltså en hyllningssång till ordens grundare.    

Den kan höras här.

Hennes fortsatta liv blev efter ett tag tyvärr ganska så tragiskt. Hon lämnade orden, hamnade i en rad konflikter, och flyttade mot slutet av sitt liv ihop med en väninna. De anklagades för att vara lesbiska, och de båda begick till sist självmord tillsammans, 1985.   

Men jag tycker att hon verkade sympatisk. Och sången är vacker.

Lyssna gärna.

PS. Det bör förstås nämnas att den S:t Dominicus som hon besjunger var en milt sagt problematisk person...

Avbildning av S:t Dominicus (1170–1221)

Veronica Palm om vad som gjorde Tintin-fallet möjligt

En del av oss har länge vetat att många barn regelbundet döms till umgänge med en förälder de är mycket rädda för - nästan alltid fadern.

Men de som skrivit om det har varit en ganska liten grupp hängivna barnrättsaktivister och det har inte blivit allmänt uppmärksammat. Tintin-fallet - där en åttaårig pojke mot sin vilja tvingades att umgås just med en fader som han var livrädd för, en fader som till sist mördade honom - har ändrat på detta.

Nu har betydligt fler människor börjat skriva om denna barbariska praktik, även i media som inte brukar ta upp den.

En av dessa är den socialdemokratiska politikern Veronica Palm i tidningen Dagens Arena. Hon skriver mycket bra.

Hennes debattartikel kan läsas här. 

Gör det.

Apropå sommartiden

Vad jag aldrig riktigt fattat är detta. Om man nu vill att det ska vara ljusare när de flesta  har slutat jobba, och mörkare innan de flesta har börjat jobba,  då kunde man ju ha ändrat arbetstiderna istället för klockan.

Klockan borde följa solen. Det är ju omöjligt att göra exakt (i så fall skulle vi  få närmast oändligt många tidszoner) men med normaltiden får vi det i alla fall genomsnittligt inom en tidszon.

Sedan kan ju arbetstider ändras fram och tillbaks. Inte mig emot, men varför gå omvägen genom klockan?

Nattvarden, korset och "försoningsläran"

Jag tycker inte om påsken. Kristendomen har ofta många bra sidor, men tesen att Gud endast kan frälsa mänskligheten genom att låta sin "son" torteras ihjäl tillhör inte dessa.

Denna text skrev jag  i början av 2007 och jag brukar lägga ut den vid påsktider..

--------------------------------------------------------------------------------------------------

”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod”.
Kjell Höglund, Häxprocess, 1973

En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.

”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.

23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.

Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Inte som en trosbekännelse utan som en protest.

Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.

Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…

Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.

Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.

Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”

Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.

Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt. Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.

Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.

I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.

En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?

Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum.

 

 Något att fira? 

En dator försöker förklara hur datorer kan fungera

Jag ställde en fråga till det märkliga dataprogram som kallas ChatGPT  som numera kan användas av alla som har tillgång till internet.

Min fråga och datorprogrammets svar kan läsas nedan:

"Jag: Jag har oerhört svårt att förstå att en dator, som helt saknar medvetande, i så hög grad kan imitera medvetet tänkande. Finns det en enkel eller i alla fall vagt begriplig förklaring till detta?"

ChatGPT: "Ja, det kan vara svårt att förstå hur en dator kan imitera mänskligt tänkande utan att ha medvetande på samma sätt som människor har. Men det finns en förklaring till detta fenomen.

Dagens datorer och artificiell intelligens (AI) bygger på avancerade algoritmer och matematiska modeller som är utformade för att kunna lära sig från data och sedan använda den inlärda informationen för att fatta beslut eller utföra uppgifter på ett liknande sätt som mänskligt tänkande. Dessa algoritmer och modeller är baserade på en process som kallas "maskininlärning".

Maskininlärning är en gren inom AI som gör att datorer kan lära sig att utföra en uppgift genom att analysera stora mängder data och dra slutsatser från det. Genom att använda sig av algoritmer och modeller kan datorerna sedan använda den inlärda informationen för att utföra liknande uppgifter på egen hand.

Det är viktigt att påpeka att medan en dator kan imitera mänskligt tänkande, så saknar den fortfarande det medvetande som människor har. Datorer är programmerade för att utföra specifika uppgifter och saknar en känsla av medvetande, självmedvetande eller självständighet.

Sammanfattningsvis kan man säga att datorer kan imitera mänskligt tänkande genom att använda sig av avancerade algoritmer och matematiska modeller som är baserade på maskininlärning. Men det är viktigt att komma ihåg att datorer saknar medvetande och självständighet på samma sätt som människor."

Ja,vad kan sägas om detta? En dator har alltså inte mer medvetande än vad min brödrost har. Trots detta kan den använda sig av "avancerade algoritmer och matematiska modeller"  och "sedan  använda den inlärda informationen för att utföra liknande uppgifter på egen hand". Inlärda? 

"Sammanfattningsvis" kan alltså datorn "imitera mänskligt tänkande genom att använda sig av avancerade algoritmer och matematiska modeller som är baserade på maskininlärning."

Det är ju detta som är så obegripligt för i alla fall mig. En maskin utan medvetande skulle kanske kunna tala om vad exempelvis Baskervilles hund handlar om. Det är inte så svårt att förstå. 

Men - för att ta ett exempel från mitt föregående inlägg -  att den sedan när den får frågan om vad som skulle kunna hända om Georgina/George, Julian, Dick, Anne och Timmy från femböckerna möter Baskervilles hund, kräver ett läsbart svar något mer än att återge inmatade uppgifter. I detta fall gjorde den det  på ett sätt som dels såg mycket fantasifullt, dels väldigt medvetet, dels också lite humoristiskt, ut.

Och detta alltså pga "avancerade algoritmer". 

Jag har inte svårt att förstå att varelser med medvetande kan göra något sådant. Men att maskiner utan något som helst medvetande kan göra detta pga att de har fått  "avancerade algoritmer" inmatade i sig övergår mitt förstånd. 

Men så är jag förstås vare sig en dator, en datatekniker eller en programmerare.

  Eniac, tidig dator, som började byggas 1943 och stod färdig 1946.

Att kombinera berättelser

Men lite kul kan man ju ändå få, om ChatGPT blandar ihop historier, som här Fem-böcker och Baskervilles hund

"Kan du skriva en berättelse där George, Julian, Timmy,  Anne och Dick möter Baskervilles hund?"

"George, Julian, Timmy, Anne och Dick hade varit på en spännande campingresa i Dartmoors vilda natur i flera dagar när de hörde talas om legenden om Baskervilles hund. De var alla överens om att de ville se om det fanns någon sanning bakom historien om den stora och skrämmande hunden som ansågs vara en ondskefull varelse.

De bestämde sig för att ge sig ut på en vandring för att se om de kunde hitta några ledtrådar eller bevis på hundens existens. Men efter ett tag märkte de att de hade gått vilse. Solen hade gått ner och det var kolsvart. Plötsligt hörde de ett djur som skällde högt i fjärran. Det lät som om det var nära. De blev rädda, men bestämde sig för att försöka hitta källan till ljudet.

Efter en kort promenad hittade de en stor stenbyggnad som såg ut som ett slott. De märkte också att hunden hade slutat skälla. De bestämde sig för att undersöka byggnaden och gick in.

De insåg snart att det var en gammal herrgård som hade varit övergiven i flera år. Plötsligt hörde de ett obehagligt ljud, som om något stort och tungt rörde sig i byggnaden. De blev rädda, men de beslutade sig för att gå djupare in i huset.

Plötsligt stod de öga mot öga med en stor, skrämmande hund. Det var Baskervilles hund, precis som de hade hört talas om! Men hunden var inte ond, utan snarare rädd och förvirrad. De började närma sig försiktigt och gav hunden några godbitar de hade i fickorna. Efter en stund verkade hunden känna sig trygg med dem.

De insåg att Baskervilles hund inte var ond utan bara en borttappad och rädd varelse. Tillsammans lyckades de få hunden ut ur byggnaden och tog med den tillbaka till staden, där de lyckades hitta dess ägare.

Tack vare George, Julian, Timmy, Anne och Dick kunde Baskervilles hund återförenas med sin familj och alla kunde andas ut efter ett äventyr som de aldrig kommer att glömma."

Den tråkiga datorn

Jag har testat att få ChatGPT att skriva berättelser inspirerade av HP Lovecraft, Enid Blytons femböcker, och Conan Doyles "Baskervilles hund".. Det klarar den rent formellt, men spännande blir det aldrig. 

PS. Fast lite kul blev det ändå då jag bad ChatGPT att skriva om Baskervilles hund så att hunden blev övernaturlig på riktigt.