Electric universe, plasmakosmologi, Velikovsky och Hannes Alfvén

Jag skulle skriva ett svar till Tidlösa under förra inlägget, men det blev för långt så bloggen accepterade det inte. Så nu har jag lagt upp både hens kommentarer och mitt långa svar här. 

Tidlösa sa...

    .....Mitt intryck av velikovskianismen är att den tror på ett kaotiskt universum, vilket gjorde mig väldigt förbryllad. Varför startar man en sekt kring *det*? Antingen har jag missförstått något eller så består "tryggheten" i att den store profeten insett sanningen och kan förläna denna gnosis till andra...

    10 juli 2021 16:24 

 Tidlösa sa...

    Det jag menar är alltså att velikovskianerna visserligen verkar tro på en guldålder i historiens gryning, men senare blev solsystemet snarast ännu mer kaotiskt än vad den officiella vetenskapen påstår (Velikovskys katastrofism), och det är oklart hur vi ska ta oss ur denna situation. Man kan dock få intellektuell tillfredställelse genom att tro på Velikovsky, som avslöjat sanningen om hur allting egentligen fungerar.

    Det fanns ju även en judisk aspekt hos Velikovsky: hans teorier "bevisade" Bibeln utan hänvisning till Gud, vilket väl passade sekulariserade judar och kanske ex-kristna också? Fast den aspekten är kanske inte längre så framträdande?

    Det här är alltså baserat på material jag läste för kanske 15 eller 20 år sedan, så miljön kan ju ha förändrats.

    10 juli 2021 21:34 Radera10 juli 2021 21:34

---------------------------------- 

SVAR

Jo, det finns ett problem med det jag skrev. Men jag tror ändå det ligger en hel del i det. Om man tar den respektabla delen av detta teorikomplex är det ju inte velikovskianskt. Där kan man framförallt hos Lerner se hur han anklagar Big Bang-teoretikerna för att ha en pessimistisk syn på världen och universum, som han verkar mena är påverkad av kapitalismens dödskamp, eller något liknande (han är marxist, även om han sällan uttrycker detta klart). 

 

Jag har också intrycket att Anthony  Peratt, även om han inte är marxist,  på något sätt har en önskan om ett universum som inte kommer att gå under. Som jag även tror gäller Hoyle, Bondi och andra motståndare till  Big Bang-teorin. Och definitivt mig själv - jag försöker inte på något sätt dölja  att mina "åsikter" i just denna fråga direkt bygger på önskningar. Eftersom jag i motsats till Hoyle, Bondi. Peratt, Alfvén, och andra förträffliga motståndare till Big Bang-teorin har fullkomligt rudimentära kunskaper i matematik (ungefär motsvarande sjunde eller åttonde klass i grundskolans högstadium, eller möjligen ännu mindre än så) kan jag inte ens dölja det. vare för mig själv eller andra. 

 

Men om man tar det här med tryggheten är den ju mycket begränsad även i den icke-velikovskianska  plasmakosmologin. I alla fall i dess tidigaste form. Den första teori som Hannes Alfvén utvecklade i motsättning till Big Bang byggde på idén att det som kallades Big Bang endast var en lokal explosion i vår del av universum, orsakad av en kollision mellan materia och anti-materia. Ett sådant universum vore nog akut mycket farligare än det som Big Bang-teorin förespråkar. Om det idag finns lika stora mängder av materia och anti-materia i universum lever vi verkligen farligt. 

 

Men även om vi levde farligt skulle de som, i likhet med mig, lyckas projicera sin önskan om evigt liv på universum som helhet, ändå kunna uppfatta det som tryggare. Allt är förgängligt, men ändå inte allt. Man kan lita på materien, den kommer alltid att finnas kvar, och kommer på något sätt  att ersätta den roll Gud spelar hos de troende. 

 

Och Alfvéns anti-materia-teori, tycks idag vara till större delen  glömd även av plasmakosmologerna. På så sätt ärv det inte svårt för Lerner att koppla sina teorier till utvecklingsoptimism. 

 

Vad gäller Peratt, är jag inte klar på vad hans samarbete med velikovskianer om "petroglyfer" egentligen står för. Men det enda jag kan tänka mig är att han ändå i viktiga avseenden  anammar delar av deras lära - annars finns det ingen rim och reson i hans föredrag om hällristningar som föreställer plasmafenomen. 

 

Jag har inte läst Velikovsky i original, men av det jag vet kan det bli  en underlig blandning av "otrygghet" och "trygghet"  om man anammar hans teorier. 

 

Det är sant att ett solsystem som beter sig a la Velikovsky borde kunna ge en stora skälvan. Å andra sidan verkar Electric Universe inte riktigt ta konsekvenserna av sin egen katastrofism. De menar i anknytning till Velikovsky att endast för några tusen år sedan hade vi, dels en helt annan ordning på planeterna i vårt solsystem - men även gigantiska  elektriska urladdningar, som borde ha gjort jorden till en helvetisk plats. De förklarar exempelvis Grand Canyon och andra liknande områden, på jorden såväl som  motsvarigheter  på Mars, som resultat av gigantiska elektriska urladdningar. Jag betvivlar att en sådan "Electric Sky" skulle kunna vara förenlig med mänskligt  liv.  Men enligt dagens velikovskianer satt våra förmödrar och förfäder , till synes obekymrade, och gjorde ristningar av de enorma elektriska urladdningar som var vardagsmat. Det är definitivt något som inte stämmer. 

 

Jag tror att Electric Universe kan ge en trygghet, dels för att deras anhängare inte verkar dra konsekvenserna av sin egen katastrofism, men dels också pga teorins grundläggande struktur:

 

Universum kommer enligt EU alltid att finnas. Materien kommer inre att falla sönder. Dessutom är materien fortfarande materia. Eftersom man förkastar kvantteorin slipper man dessa potentiellt ångestskapande osäkerhetsprinciper som under 1900-talet har dematerialierat materien och förvandlat den till nästan rent matematiska abstraktioner. Eftersom man dessutom också förkastar relativitetsteorin kan man förutom att bevara vår "trygga" common sense-syn på vad materien är, göra detsamma med rummet. Rum är rum, det kan inte krökas, och det är dessutom tredimensionellt och har inte begåvats med spöklika  extradimensioner. 

 

Så även om solen kan slockna som en glödlampa, riskerar vi inte kusliga scenarier som att all massa upphör om Higgspartiklarna skulle brytas ner, eller andra otäcka saker som kan hända om universum är en kvantfluktuation, exempelvis att nya kvantfluktuationer kan skapa nya universum när som helst - möjligen på bekostnad av vårt eget.  

 

Rummet är tredimensionellt som vi alla uppfattar det, men kan inte ta på det, men man kan gå¨i en rak linje och utgå från att det VERKLIGEN är en rak linje. Materia går att ta på, matematiken beskriver materiens egenskaper  - och inte tvärtom.  Vi kommer alla att dö, men eftersom universum är för evigt, och oändligt i tid och rum, och fattbart, kommer något mycket välbekant alltid att finnas där. 

 

Det har vissa likheter med en av de slogans som fick en hel del att attraheras av Donald Trump. Make America Great Again.  På samma sätt - Make Matter and Space Great Again. Eller snarare "Make matter and space matter and space again." Materia och rum är materia och rum - inte endast abstraktioner som endast kan förstås av matematiker. 

 

Jag tror att lockelsen med såväl den inomvetenskapliga som utomvetenskapliga plasmakosmologin ligger i just detta. 

 

Eller för att citera Hannes Alfvén.   Hans egna matematiska kunskaper var mycket omfattande men han kunde på något sätt uttrycka känslorna hos common sense-människor, som fruktade att materia och rum skulle drunkna i matematikens overkliga gungfly:

 

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (Hämtat från Lerner,  “The big bang never happened”, 1992 s, 127. Se i övrigt Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom? ).

 

 

 C. Leroy Ellenberger med Immanuel Velikovsky i Seaside Heights, New Jersey, 1978.