Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat

Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals  låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den  här.

Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30.  Och skrev ner namn på låtar och artister - och  försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .

Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i  formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...

Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.

Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).

Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.

Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö.   Kusligt värre.

När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.

Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig  för barn, om de var känsliga!)  som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.

Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen  uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.

Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska  förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.

Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.

Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.

Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.

Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black. 

(Den som söker på Carl Raschkes  namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)

Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....

För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla  fall  i Sverige.  Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig

Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,