Somebody to Love, White Rabbit - och Great Society

Som ett resultat av en initierad kommentar (se kommentarsfältet under föregående inlägg) insåg jag efter ett tag att både Somebody to Love och Withe Rabibit gjordes redan 1965. Av en grupp som hette "Great Society" och där Grace Slick var sångerska. Den existerade endast två år, 1965-66.

Ja, jag har hört talas om gruppen  "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.

Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons  (LBJ)  sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen,  om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ.  Men när Great Society  bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..

Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.

Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.

En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade  var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.

1967 var  endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.

Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.

Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.

Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.

 Grace Slick

Flower power, Jefferson Starship - och Cathy Richardson

Den psykedeliska flower power-musiken 1967 hade två huvudsakliga teman: kärlek och hallucinogena droger. Dessa hörde ihop. Denna kulturs företrädare menade att just hallucinogena, "psykedeliska" droger skulle öppna sinnet på ett sådant sätt att den verkliga, otvungna, spontana kärleken skulle växa fram.

Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.

Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...

Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.

"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...

"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.

Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning  får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.

Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.

På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.

Så i denna Jeffersom Starship-konsert  kam man höra  Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om)  i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....

Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande, och  den gör på många sätt ett ännu större intryck... Det kan höras här.

Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.



Jefferson Starship med Grace Slick, 1976. 

Inget samband mellan "homosexualitet" och övergrepp

På förekommen anledning. Apropå det förra inlägget.

Det finns inget som tyder på att det finns ett samband mellan homosexualitet  och sexuella övergrepp mot barn.  Det finns alltså inget som tyder på att gruppen "homosexuella" är överrepresenterade bland de som begår övergrepp mot barn  i förhållande till sin andel av befolkningen. 

Däremot finns ett entydigt och definitivt samband mellan gruppen "män" och sexuella övergrepp mot barn.

Så vitt jag vet görs ingen specifik statistik som jämför sexuella övergrepp mot barn med "sexuell läggning"  i övrigt men utifrån det vi vet om kön och övergrepp kan man definitivt utgå från  att en betydligt större procent av män som ser sig som heterosexuella begår sexuella övergrepp mot barn - än det begås av kvinnor som definierar sig som lesbiska....

De flesta sexuella övergrepp begås inom familjen, och familjerna är i vårt samhälle till överväldigande del heterosexuella.

Så att använda existensen av sexuella övergrepp mot barn i ett homofobiskt syfte är lika malplacerat som att använda det i ex.vis ett invandrarfientligt eller islamofobiskt syfte.

En mycket stor majoritet av sexuella övergrepp mot barn i Sverige begås av män,  en stor majoritet  begås av etniska svenskar, och de flesta  begås dessutom i heterosexuella familjer. 

Varför blir vissa barn trodda, men inte andra?

Läser i SvD idag* om en man som när han var tolv år utsatts för övergrepp av en man han träffat på nätet. Det är mycket bra att detta tas upp, men jag kan inte låta bli att göra denna reflektion.

Barn som berättar att de utsatts av män de träffat på nätet blir för det mesta trodda 

Detsamma gäller vuxna som berättat att de utsatts på nätet som barn.**

Men barn som berättar att de utsatts inom familjen utsätts genast för massivt tvivel. Har de inte hjärntvättats av den andra föräldern, fick de inte ledande frågor när de hördes, är de inte drabbade av PAS?

Och vuxna som berättar att de utsattes för sexuella övergrepp inom familjen som barn får ofta också samma reaktioner. Vilken terapeut har de egentligen gått hos, har de inte inplanterats falska minnen, lider de inte av FMS (False Memory Syndrome)?

Skillnaden i bemötande är anmärkningsvärd.

Och den leder också till att vi idag har den ena domstolen efter den andra som dömer barn till att bo hos föräldrar (vanligtvis fäder) som barnen säger de har utsatt för övergrepp av, som de är livrädda för, som de för allt i världen vill slippa.

Om dessa görs inga centralt placerade reportage i de stora media.

De barn som blir utsatta på nätet blir här vår tids motsvarighet till de som på femtiotalet blev utsatta av "fula gubbar" i en park. De var de enda som blev trodda på femtiotalet och kunde ses som exempel på vad FBI-agenten Kenneth Lanning*** en gång kallade för "stranger danger", en typ av övergrepp som var ofarligt att tro på.

Det var som sagt ofarligt att tro på dem, det onda kunde representeras av  enkom udda, ofta smutsiga, figurer som smög omkring i skogsbrynen. Och idag kan kan man leta efter dem framförallt hos suspekta män som i nattens mörker sitter och letar offer  på  HBTQ-sidor på nätet.... 

Men när det gäller övergrepp inom familjen, som i Sverige började uppmärksammas på tidigt 80-tal, kom en backlash i mitten av 90-talet. Den växte gradvis, och idag är förnekandet nästan lika massivt som det var före 1981.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är mycket bra att de barn som blir våldtagna av skumma män som härjar på nätet blir trodda.  Liksom det var mycket bra att barn som på femtiotalet råkade ut för skumma män som smög i buskarna blev trodda.

Men varför, varför, kan inte de förtvivlade barn som desperat skriker "Men jag vill inte träffa pappa!" också få bli trodda?
.......................
*Artikeln i SvD är låst.
** Barn som berättar att de utsatts för sexuella övergrepp av katolska präster blir också nästan alltid trodda idag. Det är mycket bra, men frågan varför det är så, är ganska komplex, och tas upp på andra ställen på denna blogg.
*** Är annars mycket skeptisk till mycket som Lanning skrivit, speciellt hans avfärdande av "rituella övergrepp"-  men i vissa avseenden var han faktiskt klarsynt.
 -----------------------------------------------------
PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING
Som någon påpekade. När det gäller organiserade övergrepp utanför familjen finns det också ofta ett starkt motstånd att erkänna detta, och tro på berättelser om detta. Det kan gälla barnprostitution, (jfr bordellhärvan 1976!), liksom andra typer av systematiska övergrepp. Men det var inte detta jag skrev om här.

Vampyren Carmilla - och en begravning

Jag har tidigare skrivit om Carmilla av Sheridan Le Fanu. En vampyrroman som kom ut redan 1872 (före Dracula!), och finns i en svensk översättning från 2015.

Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.

Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.

I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.

En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.

Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.

Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:

"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)

På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...

Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.

För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:

"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)

Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...

Nog om detta...

Hur upplever jag begravningar själv?

Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.

Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.

Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015 

 

Är det nya McDonalds ett hot mot min hälsa?

Ett nytt hot mot min hälsa har kanske dykt upp.  Under flera år har det inte funnits ett McDonalds i Södertälje sedan det gamla lades ner. Det finns en del som talar för att mina matvanor blivit lite sundare sedan dess.

Men när jag för några dagar sedan åkte bussen mellan Södertälje centrum och Hovsjö såg jag en ny byggarbetsplats. Vid den fanns en skylt - "Här bygger McDonalds"...

Bara några dagar senare kunde jag konstatera att bygget går i rekordfart. Man kunde redan se konturerna av det framtida huset.

Det ligger mycket strategiskt för mig. Nära en av busshållplatserna - och nästan hela dagen går bussarna varje kvart, och fram till 18.30 ännu oftare.

Så frestelsen KAN ju tänkas bli stor att gå av, äta på McDonalds, och sedan ta nästa buss.

Hmm....

Bild av det gamla McDonalds i Södertälje, taget i december 2015.  Det lades ner februari 2017..

Gå med i Illuminati och bli rik?

Har upptäckt att på en av mina omodererade bloggar har någon lagt ut en uppmaning att gå med i Illuminati.

Illuminati brukar annars beskrivas som en världsomspännande ondskefull organisation som står för en satanisk ordning, Så ej här. Man får en rosenskimrande bild av alla de fördelar man kan få att gå med i Illuminati.

Jag har just raderat denna uppmaning, som kom i hela fyra kopior, men jag tog en kopia och har lagt ut en censurerad version här

Censurerad på endast ett sätt. Jag har raderat mailadressen. Det är en så pinsam bondfångartext så jag utgår från att ingen av mina normalt sett så klarsynta läsare kan gå på det. Men min blogg är ju offentlig, så vem vet om inte ändå någon som råkar se detta kan få för sig att medlemskap i denna icke-existerande organisation kan lösa alla deras ekonomiska problem....

Nåväl, här är texten.
------------------------------------
GREAT ILLUMINATI ORDER May 28, 2019 at 2:05 AM

Hälsningar från ILLUMINATIs stora ordning till Förenta staterna och över hela världen är detta en öppen möjlighet att ansluta sig till Illuminatis brödraskap där du kan återfå dina förlorade drömmar och också där du kan se ljuset av rikedom och lycka utan något blodoffer. Och vi betalar också summan av 650.000 USD för att välkomna alla nya medlemmar när de går med i broderskapet och också ett hus av deras val och placering med investeringar, tillsammans med denna möjlighet i livet för att de ska vara kända.

Förmåner till nya medlemmar som går med i ILLUMINATI.
1. En kontant belöning på USD 650.000 USD.
2. En ny Elegant Dream CAR värderad till USD 150 000 USD
3. Ett drömhus köpt i det land du vill ha.
En månad med möte med de 5 bästa i världen.
Ledarna och de 5 viktigaste kändisarna i världen. Om du är intresserad, vänligen kontakta den tidigare emailadressen = xxxxxxxxx.

NOTERA; detta Illuminati brödraskap som du kan gå med från var som helst i världen Indien, Turkiet, Afrika, USA, Malaysia,
Dubai, Kuwait, Storbritannien, Österrike, Tyskland, Europa. Asien, Australien, etc.,

Hälsningar TEMPLE ILLUMINATI UNITED STATES
--------------------
Bild nedan.  Adam Weishaupt, som grundade det "riktiga" Illuninati på 1700-talet. Men det existerar inte längre, så det är ingen  mening  att försöka gå med i det.

Återigen till "Satanic Temple" och "Grey Faction"

En del som läst det förra inlägget  har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.

Men så enkelt är det inte.

Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.

De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida  exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.

Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.

Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.

Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.

Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....

Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.

Detta tankefoster  är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt.  Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.

Satanic Temple - satanistgruppen som angriper terapeuter

Det finns en organisation som kallar sig The Satanic Temple, som på senare tid blivit uppmärksammad. Den är baserad i USA och beskriver sig själv som satanistisk.

Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.

I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
 
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av  Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle  ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta  använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.  

En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump.  De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...

De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och  empati....

Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk  De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.

När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas,  någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.

Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget  av en grupp som kallas Grey Faction. 

Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen.  Och de som kan tänka sig att  organiserade övergrepp med  "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.

Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.

I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i  en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.

Ett är nödvändigt

Jag har tidigare skrivit* om den ångest jag fick i 13-14-årsåldern efter att ha tagit del av psyskologiska teorier om moralens uppkomst. Alla de jag såg - vare sig de var freudianska, behavioristiska eller något annat - utgick från att den moraliska känslan inte var naturlig, utan skapades i barndomen genom rädsla för, och/eller  anpassning till de vuxnas auktoritet.

Om så var fallet skulle ju människan i grunden vara egoistisk. Jag stod inte ut med den tanken, men var å andra sidan oförmögen att hitta ett alternativ.

Ända tills en dag i början av november 1969 när jag satt i omklädningsrummet till badet (eller möjligen gymnastiken)  i skolan, jag plötsligt fick en aha-upplevelse. Den såg ut så här.

Freuds överjag och behavioristernas betingningsmoral fanns förvisso. Det var en auktoritär moral, skapad av uppfostrarna och var i grunden en falsk moral.

För under den låg en verklig, spontan moral som byggde på medkänsla. Den var i motsats till auktoritetsmoralen inte irrationell. Det var egentligen den enda verkliga moralen. Den utgick alltså från vad som idag brukar kallas empati. Denna fanns potentiellt hos alla människor redan från början,

Det verkar ju inte så originellt, men faktum var att jag då inte läst en, säger en psykologisk författare som fört fram den. Och jag hade läst åtskilliga böcker om psykologi.

Idag skulle det nog gå att hitta liknande tankat i psykologiböcker. Hoppas jag i alla fall. 

Så jag kände mig ensam med denna insikt. Den föreföll så självklar, så varför stötte jag  inte på denna självklara insikt  i den psykologiska litteratur som  jag närmat slukade?

Men så en dag i juni 1970. Jag hade fyllt 15 ett halvår tidigare. Jag hade lånat en bok skriven av en psykoterapeut som hette Iwan Bratt som hette "Ett är nödvändigt". Den kom ut 1946, för övrigt samma år som författaren dog.

Jag visste att han var psykoanalytiker, som efter ett tag hade distanserat sig från Freud och sades vara påverkad av Wilhelm Reich.

Vad jag däremot inte visste var att han faktiskt hade varit terapeut åt Karin Boye...

Redan på  sidorna 22-23 stötte jag på något som fick mig att haja till. Visserligen skrivet med en tung, troligen Wilhelm Reich-inspirerad, och på ett märkligt sätt "fysiologisk" terminologi. Men ändå - det var en nästan exakt beskrivning av vad jag tyckte mig ha kommit på i november året innan. Det blev en oerhörd lättnad.

De fanns i ett underkapitel med rubriken  "Den moraliska känslan" .

Först kommer en beskrivning av en spontan moral, byggd på medkänsla.

"Den ena  människans känsla ger genom sina yttringar eko i medmänniskan, vilket innebär förnimmelse av motoriska reaktioner inom det vegetativa systemet, exempelvis rörelser inom blodkärlssystemet som svar på de retningar förnimmelsen av medmänniskans känsloyttringar innebär.

Lider en människa och uppfattas detta lidande av en medmänniska som inte fått sitt känsloliv förryckt av desorganiserande upplevelser, så blir medlidande följden, och ur detta framgår naturligt den moraliska känslan.. Vi kan kalla denna känsla 'den naturliga moralen'."

Fantastiskt och klart -  bortsett från konstiga fysiologiska avstickare. Vad har blodkärlssystemet egentligen med saken att göra?

Sedan kommer en beskrivning av vad jag själv kallade för auktoritetsmoral.

"Denna moral kan sedan i hög grad modifieras genom den ur det sociala trycket framgångna samfundsmoral som har sina rötter i barnets fruktan för straff eller kärleksförlust".

Och liksom i mina funderingar hade även Bratt noterat att dessa två typer  av moral kan komma i motsättning till varandra.

"Som var man vet är vår samfundsmoral inte alltid uttryck för vare sig  primär eller sekundär medkänsla utan istället för de maktägandes individuella intressen."...

Jag minns när jag läste det. Skolan var slut och jag hade från och med året innan tillkämpat mig rätten att inte behöva åka  på landet så fort skollovet började.   Jag satt vid skrivbordet i mitt rum. Skrivbordet stod vid fönstret, så när jag tittade upp från boken kunde jag se hus och människor.

Och jag minns känslan. Den var mycket speciell
 -----------------------------------------
* Man kan ju tro att min beskrivning  är en efterrationalisering.  men när jag tog del av Gösta Hardings (mycket utförliga) journaler för några år sedan, insåg jag att det var det inte. Han beskriver mina funderingar både före och efter omsvängningen november 1969 (däremot inte mina reaktioner på Bratts bok).

Skolplikt och dysfunktionella familjer

I Österlen har ett fall avslöjats, där föräldrarna lyckats hålla sina fem barn avskilda från yttervälden under arton år. De har inte fått gå ut, de har inte fått lära sig de mest elementära saker - och de har inte fått gå i skolan.  Det går att läsa om fallet, bland annat här och här.

Den första frågan jag spontant ställde mig var - hur fungerar egentligen vår skolplikt? Denna är en viktig demokratisk landvinning, som funnits från och med folkskolestadgan från 1842.   Hur kan man så flagrant  bryta mot denna? 

Att skolplikten i fallet i Österlen inte tillämpades har sedan fått någon form av förklaring. Föräldrarna har sagt att barnen gått på en webbaserad kurs i USA istället. Och skolan och de sociala myndigheterna gick på detta år efter år.

Eller rättare sagt, förklaring? För det första borde inte webbaserade distanskurser alls få ersätta grundskolan. För det andra kollades inte ens uppgifterna upp. När de till sist gjorde det visade sig de inte stämma.

Man förundras. Alla varningsklockor borde ha ringt. Hur skulle ex.vis första och andra klass i grundskolan ens i teorin kunna ersättas av mailundervisning från USA?

Det är ju för väl att det avslöjats nu, men skolplikten bör vara verklig, inte något som man så lätt kan slippa undan. Den är viktig, dels för kunskapernas skull, men också för att skolan öppnar ett fönster till yttervärlden för de barn som har oturen att leva i slutna och dysfunktionella familjer.

Man kan hoppas att  det i fortsättningen kommer att dras några lärdomar av detta. Man ska inte kunna dra sig undan barnens skolplikt genom att hänvisa till mystiska alternativa utbildningar som inte ens kontrolleras.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Nya fakta framkommer hela tiden. De som är bäst att följa det är Expressen och dess syskontidning Sydsvenskan medan övriga media är anmärkningsvärt tysta. Barnen satt isolerade i arton år, så när jag ovan först skrev "minst tio år" var det ett understatement.

I en artikel i Expressen av Fredrik Sjöshult krävs en haverikommission  för att reda ut hur det kunde bli så. Jag kan bara instämma.

I hans inlägg får vi också reda på detta:

"Sveket mot barnen i Ystad är extra allvarligt med tanke på att kommunen redan för flera år sedan larmades om familjen. Politiker fick information om fallet men inget gjordes och det avfärdades som löst prat på bygden om en familj som valt att vara annorlunda" .

Det förvånar mig tyvärr inte. 


 Första sidan i folkskolestadgan från 1842.