Per Gahrtons illusioner om Centerns potential är ungefär lika naiva som hans illusioner om Folkpartiets potential var 1970. Men det finns en skillnad. Då hittade han i alla fall ingen ledande fp-politiker han kunde bedriva personkult kring,
Nu har han hittat Annie Lööf. Han höjer henne till skyarna på ett sätt som är svårt att beskriva på ett annat sätt än öppet pinsamt. Han tror att Lööf är motvikten mot "högerblockets inskränkta egoism" och glömmer hastigt och lustigt bort att Lööfs nyliberalism redan från början inspirerats av "filosofen" Ayn Rand, som öppet hyllade egoismen som princip.
Centerns ekonomiska program är det mest högerinriktade i hela Alliansen - mot svensk nationell egoism ställer Lööf de rikas iskallt ekonomiska egoism: Den ena är inte bättre än det andra.
Och, framförallt, inte mindre "egoistiskt".
Per Gahrton skriver mot slutet: "Annie, som Sveriges första kvinnliga statsminister skulle du inför svenska väljare kunna manifestera att en demokratisk statsledares första plikt är att utgöra ett humanitärt föredöme som betraktar alla människor som likvärdiga."
Hmm... bortsett då från att i Annie Lööfs Sverige är rika, oavsett nationalitet, definitivt mer "värda" än fattiga, alldeles oavsett nationalitet.
Jag tycker att det är bra att Annie Lööfs agerande försvårat möjligheten till en alliansregering, och förhindrat en M-KD-regering. Men även om man kan glädjas åt dessa effekter, betyder det inte att Annie Lööfs syften på något sätt är "goda". Det är de inte.
1 kommentar:
Har för mig att någon har sagt att Stefan Löfven inte direkt är någon
LÖÖFvän ...
Skicka en kommentar