Nu skrev han i och för sig inte den själv. Han berättade för Aniela Jaffé, som sedan gav ut den - 1961, omedelbart efter Jungs död.
När man läser Jungs självbiografi får man känslan av en person som levt ett ovanligt fascinerande liv, och som beskriver detta med både fantasi och djup. När man läser Freuds - så glömmer man (eller i alla alla jag) tydligen istället bort innehållet, efter en mycket kort tid...
Jag läste Jungs självbiografi på svenska första gången (tror jag) våren 1969, när jag var 14. Det var en spännande läsning, i alla fall första hälften av den. Har ändå ett vagt minne av att jag mot slutet lite förlorade intresset.
Det jag väl var mest nyfiken på när jag började läsa var väl vad Jung skrev om Freud. Och det var ju fascinerande. Om en del av dessa partier har jag skrivit här.
Men det som gjorde störst intryck på mig i hela boken var beskrivningen av en patientdröm. Den skakade mig djupt. Jag blev faktiskt rädd.
Patienten som drömde var en mycket vanlig och alldaglig person. Han fungerade perfekt socialt, hade inga problem. Han ville bli analytiker. Jung förklarade för honom att i så fall måste han genomgå analys själv, för att lära känna sig själv.
Han började en sådan, men hade kusligt lite att berätta. Jung frågade honom om drömmar, men han sa att – nej, han hade inga. Veckorna gick och han mindes inte en enda dröm
Men så kom plötsligt en. Jag citerar direkt:
"Han drömde att han for med järnväg. Tåget gjorde två timmars uppehåll i en bestämd stad. Då drömmaren inte kände denna stad men gärna ville lära känna den, begav han sig i väg mot stadens centrum.
Där fann han ett medeltida hus, sannolikt stadshuset, och gick in. Han vandrade genom långa korridorer och även in i vackra rum, på vilkas väggar hängde gamla tavlor och vackra gobelänger. Dyrbara gamla föremål stod där runt om.
Plötsligt såg han att det hade blivit mörkare och solen hade gått ner. Jag måste ju tillbaka till stationen, tänkte han. I detta ögonblick upptäckte han att han hade gått vilse och inte längre kunde hitta utgången. Han blev rädd och kom samtidigt att tänka på att han inte hade mött en enda människa i detta hus. Han blev kuslig till mods och påskyndade sina steg i förhoppning om att möta någon. Men han mötte ingen.
Då kom han till en stor port och tänkte lättad: där är utgången. Han öppnade dörren och upptäckte att han hade kommit in i ett jättestort rum. Det var så mörkt att han inte ens kunde se den motsatta väggen. Han blev förfärligt rädd och sprang genom det stora rummet i hopp om att utgångsdörren skulle finnas på den andra sidan om hallen.
Då fick han se - just mitt i rummet - något vitt på golvet, och då han kom närmare upptäckte han att det var ett sinnesslött barn på ungefär två år. Det satt på ett nattkärl och hade smort in sig med exkrementer. I detta ögonblick vaknade han med ett skrik och i full panik.” (Jung 2007: 155)
Jung blir själv skräckslagen. Han kommenterar att nu visste han tillräckligt. Mannen hade en latent psykos. Han hade dolt denna genom en yta av normalitet. Drömmen avspeglade en rädsla för vad som skulle hända om han fortsatte att gå i analys...
Jung delade denna rädsla, och skrev att om denna man konfronterade sitt eget omedvetna skulle han inte utvecklas - han skulle krossas.
Jung berättar inte för patienten om sin diagnos. Han gör några ytliga tolkningar och förmår patienten att avbryta analysen, och tydligen också sina planer på att bli analytiker. Enligt Jung var det i sista sekunden - patienten hade mot slutet haft en dröm om hur han jagades av en farlig sinnessjuk.
Denna berättelse fyllde även mig med skräck. Ungefär ett och ett halvt år tidigare hade jag själv oroat mig för att jag kanske höll på att bli psykotisk, och den här berättelsen aktiverade förvisso den skräcken.
Jag gick ju då i terapi hos Gösta Harding, och berättade för honom om drömberättelsen och om Jungs tolkning.
Harding log lite roat, men mycket vänligt, och sa att Jungs tolkning ju var helt spekulativ. och inte på något sätt automatiskt följde från drömmen, Det enda drömmen möjligen kunde visa var att mannen ifråga var rädd för att bli psykotisk. Inte att han var pre-psykotisk på riktigt.
På något sätt kändes nog just den tolkningen just då som en lättnad...
Referens : G.G. Jung, Mitt liv, Natur och Kultur 2007 (1961)
Carl Gustav Jung
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar