Freud, Jung och drömanalys

/Fragmentarisk text, kommer att återkomma till ämnet./

Om det finns en psykolog som jag ganska så medvetet undvikit att läsa är det CG Jung. Det beror nog främst på att denne befann sig någonstans i gränslinjen mellan psykologi och mysticism. Och följaktligen kunde ses som oseriös, och inte riktigt kunde tas på allvar.

Men om man jämför Jung med hans "lärofader" Sigmund Freud (som han bröt med 1913) är det snarast Jung som var den mindre dogmatiska, den mer flexible.

Freud fastnade mycket snart i ett system som inte endast var dogmatiskt. Det var dessutom i så upprörande strid mot all common sense - bisarra positioner som försvarades med en fanatisk frenesi.

Det beror nog mest på hur de uppkom. Freud började sin teoribildning ganska modest. En del psykiska tillstånd (som då kallades "hysteri") ansåg han var resultat av sexuella trauman i barndomen, Andra tillstånd (som då gick under samlingsbegreppet "neurasteni") ansåg han istället vara resultatet av sexuell otillfredsställelse.

Båda dessa teorier byggde på ganska handfasta belägg. När han senare (huvudsakligen pga av ett starkt samhälleligt motstånd) övergav den första teorin (om sexuella övergrepp och "hysteri") inleddes en säregen utveckling.

Han behöll grundantagandet att "hysteri" hade med sexualitet att göra, men eftersom han inte längre såg sexuella övergrepp som speciellt traumatiska (och dessutom började avfärda många av berättelserna som fantasier) blev han tvungen att istället förklara sina observationer med att alla barn hade en mycket stark sexualitet, som inte stod de vuxnas efter, och därför spontant utvecklade intensiva sexuella fantasier. Och detta alldeles oavsett om några övergrepp hade skett eller inte.

Resultatet blev till sist en alltmer bisarr konstruktion, där i stort sett allt inordnats i ett sexuellt schema, (vilket Jung hårt kritiserade - se detta inlägg!). Oidipuskomplex, (positivt /heterosexuellt/ såväl som  negativt /homosexuellt/), kastrationsångest (hos pojkar och män), penisavund (hos flickor och kvinnor), narcissism (som idag brukar ses som självcentrering, men som för Freud från början betydde en sexuell dragning till den egna kroppen), "anala" och "orala" faser i sexualutvecklingen etc etc etc.

Det omedvetna var enligt Freud ett resultat av bortträngning - och anledningen till att vi inte minns större delen av vår barndom är att vi inte vill erkänna den enormt starka sexualitet som vi då alla dominerades av - fram till sjuårsåldern, då den så kallade "latensperioden" satte in.

Detta system försvarades, vidareutvecklades och stelnade alltmer, tills "psykoanalysen” förmodligen blev kanske den mest bisarra psykologiska teori som världshistorien skådat - till och med om man jämför med idiotiska hugskott som charlatanen L. Ron Hubbards Dianetik...

I jämförelse ter sig faktiskt Jung som både ödmjuk och flexibel.  Ja, han hade drag åt mysticism, men det dominerade inte hans teori.

Jag läser numera mycket långsamt (pga av multipla synproblem som jag förhoppningsvis snart kan göra något åt) men jag har börjat titta lite på litteratur om och av CG Jung. Det är lite en okänd kontinent för mig.

I Jungs så vitt jag känner till, sista verk (upptryckt i första kapitlet i "Människan och hennes symboler”,  bokförlaget Forum, 1995 års utgåva) har Jung skissat upp en skillnad mellan Freuds och hans egens teori om drömtolkning.

Jag ska här bara antyda en av skillnaderna, för att visa på hur olika dessa psykologer tänkte.

Jung berättar (på sidan 27) om en man han kände som hade rest i tåg i Ryssland. På tåget fanns anslag med kyrilliska bokstäver som mannen inte förstod ett skvatt av. Han kunde inte språket, och vad mer var, han förstod inte ens bokstäverna.

Han började spontant associera utifrån de underliga tecknen, och fick upp en rad tankar. Efter ett tag märkte han att han kom in på brännbara ämnen, och till och med minnen han hade trängt bort för att han inte stod ut med dem. En helt ny värld av ”komplex” öppnade sig.

För Jung öppnade det ett nytt synsätt på den betydelse fritt associerande kunde få i en drömtolkning. Freud ansåg ju också att fritt associerande kunde öppna dörren till dolda komplex, men ansåg att om man associerar till en viss dröm säger det alltid något väsentligt om inte endast ev. komplex utan om drömmen som sådan.

Men det här var ju ingen  dröm alls. För Jung blev det efter ett tag alltmer uppenbart att associerandet till en dröm kunde leda långt bort från vad drömmen i sig stod för. Andra komplexfyllda tankegångar kunde fungera som en magnet och dra bort tankarna från just drömmen, och leda vidare. Man behöver alltså inte triumferande utropa att man nu har "bevisat" att en viss dröm orsakades av de eller de komplexen.

När Jung sedan resonerar vidare visar han sig mer öppen för drömmens egenvärde än vad Freud var.

Jung menade att associationer som leder alltför långt bort från drömmens innehåll inte behöver säga så mycket om själva drömmen, även om de säger en del om mycket annat.

Och varje analys av en dröm måste utgå från dennas specifika drag. Han tar upp ett exempel. En man drömmer exempelvis om att han sticker en nyckel i ett nyckelhål, eller bänder upp en mur med en murbräcka, eller sticker sn stor käpp i marken. För Freud skulle skillnaderna vara nästan helt ointressanta. Alla tre kan ses som symboler för sexuella akter, men - frågar Jung - varför uttrycker de då detta på så olika sätt?

Frågan varför det i ett fall var en nyckel, i ett annat fall en käpp. säger minst lika mycket om  drömmens egenart som att man utifrån ett dogmatiskt schema KAN se det som närmast ekvivalenta sexualsymboler

Väl att märka, jag tar här ett exempel från något som nog ar en av Freuds starkaste sidor - drömteorin. Den har trots allt ett bestående värde, speciellt  om man jämför med rent nonsens som penisavund och ”anala faser”.

Men även här visar sig Freuds schematism, och hans oförmåga att på ett mer nyanserat sätt behandla det han stöter på.

När jag får bättre syn ska jag nog fördjupa mig i Jung lite mer.

Jag kände en gång en kvinna som höll på att studera Jung, och kanske hade som ambition att bli jungiansk analytiker (det sista vet jag inte, det är en gissning). Men dels förlorade jag kontakten med henne, och dels låmnade hon efter ett tag alla sådana intressen,  och blev isället antroposof. Det var lite tråkigt, tycker jag nu. Annars skulle jag nu kanske ha kunnat se fram mot  riktigt intressanta diskussioner med henne.