En fin dikt som torde reta somliga

Nu klagar ju alla hysteriska anti-feminister om hur förtalade män är. Varje sådant utbrott lockar fram min tja, vad ska man säga, min lust att reta vissa personer ännu mer...

Denna över hundra år gamla dikt av Edith Södergran är imponerande. Och om alla män vore som de trista manspersoner som numera gnäller över hur hemskt det är med MeToo, och hur hemska feminister är som "hetsar" mot män, skulle jag faktiskt hålla med om diktens allra mest provokativa rader till 110 procent.

Men nu är det ju inte riktigt så illa, så jag nöjer mig med att säga att Edith Södergran är en stor poet och att detta är en av hennes mest fascinerande dikter.

Och att hon i motsats till Alexander Bard har berikat vårt kulturliv.

Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 

Edith Södergran 1916