På försättsbladet på det exemplar jag har står "31.12.72 Erik Rodenborg av Kulturens Vagga".
Kulturens Vagga var alltså namnet på ett kollektiv, där jag skulle flytta in mindre en månad efter att jag fått boken. Att jag som födelsedagspresent fick just den boken, just då, var för övrigt knappast en slump.
Någon kanske tror att detta kollektiv, dominerat av marxister, ville att jag skulle få en bok som skulle ge mig en grundlig materialistisk skolning, för att motverka idealistiska avvikelser. Nej, så var det definitivt inte. Det var snarare - tvärtom.
Några "idealistiska avvikelser" hade jag inte 1972. Tvärtom, jag var en benhård materialist, av det mer mekaniska slaget. Syftet med att ge mig boken var snarast att mjuka upp just min benhårda mekaniska materialism, för att ersätta den med en mer dialektisk sådan.
Faktum är att åtminstone två av de som låg bakom presenten var kristna, som nog ville att min materialistiska världsbild skulle bli mer ödmjuk och nyanserad. Så att jag inte skulle vara så outhärdligt fyrkantig i diskussionerna.
Nu påverkades jag inte så oerhört mycket av Anti-Dühring. Och när jag några månader senare gav upp och övergav min mekaniska materialism var jag nog mer påverkad av biskop John Robinsons "Gud är annorlunda" än av Friedrich Engels. Dvs. när jag till sist lämnade den mekaniska materialismen var det inte för att bli dialektisk materialist, utan för att skaffa mig en vagt religiös världsbild.
Men Anti-Dühring är väl värd att läsa idag. Det är en pedagogisk och elegant presentation av den marxistiska världsbilden, skriven i en (förbålt elak!) polemik mot en viss Eugen Dühring, en ganska patetisk hemmafilosof, vars pretentiöst förvirrade lära Engels steg för steg obarmhärtigt demolerar.
Men det finns en sak som jag tycker är ovanligt intressant med den idag. Dühring hade en kosmologisk lära som hade vissa likheter med Big Bang-teorin. Inte så att universum expanderade, men just att universum plötsligt fick liv efter ett tidlöst urtillstånd, då det i evighet hade legat orörligt i oändlighet. . Dühring säger också att utan rörelse finns det ingen tid, så denna oändlighet blir också, paradoxalt nog, tidlös.
Nu hör det till saken att Dühring var ateist, liksom Engels. Så hur kunde det orörliga tillståndet helt plötsligt brytas?
När Engels bemöter Dühring visar han först att han själv inte alls definierar tiden på samma sätt som denne.
Engels skriver: "Enligt herr Dühring existerar tiden endast genom förändringen, inte förändringen i och genom tiden. Det är emellertid just emedan tiden är skild från och oberoende av förändringen som man kan mäta den genom förändringen, ty till mätande hör alltid något som skiljer sig från det som skall mätas. Och den tid, i vilken inga förnimbara förändringar försiggår, är långt ifrån att inte vara någon tid alls. Den är tvärtom den rena, av inga främmande tillsatser påverkade tiden, alltså den verkliga tiden, tiden som sådan."
Det är ett storartat common sense-resonemang. som också skulle kunna användas mot de som idag hävdar att tiden har upphört i svarta hål. Nej, skulle Engels nog menat, även ett vid ett totalt stillastående skulle en mer abstrakt tid fortfarande existera.
Men dessutom menar Engels att materian inte kan stå stilla. Dess existensform är "rörelse i oändlighet" - den är alltid i rörelse, ingenting som liknar ett stillastående urtillstånd kan någonsin ha existerat.
Det bör för övrigt påpekas att Engels på filosofiska grunder utgår från att universum är oändligt både i tid och rum. Det har inte skapats, och det kommer aldrig att förintas.
Den avgörande kritiken Engels riktar mot Dührings kosmogoni är denna: om vi nu har ett tillstånd av total "tidlös" orörlighet i ett jämviktsläge som "alltid" har funnits finns det ingen anledning till att det plötsligt skulle börja röra sig. Dvs om man inte antar existensen av en Gud.
Det var det sista Dühring skulle vilja anta, för han var om något en än hårdare ateist än vad Engels var. Så hur löste han problemet? Inte alls, påpekar Engels och skriver diverse sarkastiska meningar om just detta:
"Det absolut oföränderliga, särskilt om det av evighet befunnit sig i detta tillstånd, kan av sig självt omöjligt övergå i rörelse och förändring. Det måste alltså ha kommit en första impuls utifrån, från någonstans utanför världen, som satte den i rörelse. Den "första impulsen" är emellertid som bekant endast ett annat uttryck för gud. Gud och hinsidessfären, som herr Dühring i sin världsschematik föregav sig ha så skickligt avverkat, för han nu återigen fram i naturfilosofin i skärpt och fördjupad form."
"Med sådana mystiska fraser och med försäkringen, att det odifferentierade urtillståndet varken var statiskt eller dynamiskt, varken i jämvikt eller i rörelse, skall vi alltså låta oss avspisas. Vi vet fortfarande inte var den mekaniska kraften fanns i detta urtillstånd och inte heller hur vi utan påverkan utifrån, d.v.s. utan gud, skall kunna komma från den absoluta orörligheten till rörelsen."
"Vi må vända och vrida på saken hur mycket vi vill, under herr Dührings ledning kommer vi ständigt på nytt tillbaka till - guds finger."
Dühring lär ha skrivit ett svar till Engels och det skulle ju vara intressant att se hur den förstnämnde försökte trassla sig ur det hela. ...
Men det hela har ju som sagt likheter med den kosmologiska debatten idag. Enligt den numera vanligaste versionen av Big Bang-teorin skapades universum från ett tillstånd där det just inte fanns någon materiell rörelse. Men Big Bang-teorin är i denna, sin kanske vanligaste version, än mer drastisk än Dührings. För medan Dühring tänker sig en tidlös materia utan rörelse som plötsligt på egen hand börjar röra sig, tänker sig Big Bang-teoretikerna ett tillstånd utan ens någon materia eller energi, eller ens rum och tid. Som plötsligt förvandlades till rum, tid och materia, och omedelbart började expandera.
Nu talar dessa i likhet med Dühring vanligtvis inte heller om Gud. Men i motsatt till Dühring har de kommit med ett mer klart definierat alternativ till Gud. Det kallas kvantfluktuationer. Det är ett begrepp som står för små, mindre än mikroskopiska, fenomen i den subatomära välden som i dagens kosmologi märkligt nog ses som ett alternativ till "guds finger" - när universum uppstod....
Det har jag skrivit om tidigare, och ska inte återkomma till här. Men det är ju intressant hur denna kosmologi så liknar hugskotten hos en av 1800-talets mest förvirrade hemmafilosofer. Dühring skulle kanske, eller kanske inte, känt sig ganska hemma i Big Bang-teorin.
Engels skulle definitivt inte ha gjort det.
Friedrich Engels
16 kommentarer:
Vad intressant Erik!! Jag fick en bok av mitt ex igår som heter "Hemligheten" och är skriven av Rhonda Byrne. Känner du till den?
Hej, det var ju roligt att du tyckte. :-)
Nej, jag har faktiskt aldrig hört talas om den boken, eller om författaren.
Fast nu har jag i alla fall kollat henne på svenska Wikipedia. Ser ju lite fascinerande ut. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rhonda_Byrne
Ja, eller hur?
Jag skulle inte ha någonting emot att bo i kollektiv men jag skulle få spelet om alla var marxister och kommunister ;-)
Å andra sidan är vi inte lika farliga som många tror...
Dessutom är vi inte lika farliga som vi ser ut. ;-)
Allvarligt talat, jag är "marxist" i den meningen att jag ser marxismen som det bästa analysredskapet för hur man ska se på samhället, och hur man ska kunna arbeta för att förändra det. Däremot kan jag inte säga att jag stöder, eller ens förstår, marxismens filosofiska grundval...
Vad gäller "kommunism" är jag kommunist i den meningen att jag ser Kommunistiska Manifestet som en självklar grund för min samhällssyn. Däremot stöder jag inte den praktik som efter ett tag utvecklades i de "kommunistiska" länderna. .
Ja var och en blir salig på sin tro :-) Den praktik som utvecklades i kommunistiska länder som bland annat Kambodja var massmord...
Får jag säga något? Jag gillar inte Rhonda Byrne. Hon är ett slags nyandligt inspirerad "framgångsteolog". Tänk positivt så blir du rik och frisk! Och hittar omedelbart en parkeringsplats. Och så vidare. En bra motvikt (som jag dock inte har läst) torde vara Barbara Ehrenreichs "Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande". ;-)
Annars tycker jag faktiskt att den ståndpunkt Herr Engels polemiserar mot låter mer common sense - hur kan tiden existera om ingenting förändras/rör sig över huvud taget? Vad är "tiden i mer abstrakt mening"?
Rhonda Byrne har jag som sagt inte läst, men i princip är jag förstås emot all "framgånsgteologi". Vad gäller "positivt tänkande" har jag nog inte kunnat pröva det, eftersom jag hela mitt liv istället har trott på Murphys lag. :-(
Jag vet inte, det om tiden, jag har en viss förkärlek för tanken på att tiden "finns" som någonting "i sig." Inte som en "dimension" som är en del av en så kallad "rumtid" utan just som tid rätt och slätt. Fast jag är väl lika 1800-talsmässig som Engels...
Grabbar!
Livet blir vad man gör det till! är man positiv och glad får man positivitet tillbaka. Är man negativ och hatisk får man skit tillbaka. Vi som är födda i Sverige har vekligen alla förutsättningar till ett bra liv (fri sjukvård, skola och omsorg)och det är ett hån mot alla som lever i t ex Syrien att tycka synd om sig själv. Visst, livet är emellanåt ett helvete (jag vet för jag är sjuk) men är man ödmjuk, tacksam och uppskattar det man har, t.ex. bjöd min kompis in mig på Serbiskt kaffe på måndag, så har man mycket att glädjas åt. Det handlar om inställning.
Ja, det är säkert mycket ofta sant. Jag tycker också att man bör ha en positiv livsinställning. Men det finns de som försöker ha det men ändå drabbas av stora tragedier och motgångar, även i Sverige.
Det stora problemet med EN DEL av de som talar om positivt tänkande är att de ibland på ett mer eller mindre subtilt sätt skuldbelägger de som misslyckas med detta. Det FINNS de vars liv konstant blev ett helvete trots att de försökte tänka positivt. Jag behöver inte ta något exempel men det finns de som HAR anledning till att vara bittra, till och med mycket bittra, på livet.
Att tänka positivt är nästan alltid bättre än att tänka negativt, men det är ingen universallösning. Jag reagerar på de som menar att bara man tänker positivt blir allt bra. Det kanske det blir, i det ena fallet efter det andra. Men så har vi de där hemska fallen där människor försöker tänka positivt men ändå i slutändan misslyckas med allt. . De finns OCKSÅ.
Fast naturligtivs ska man glädja sig åt allt positivt som ändå händer, så jag hoppas ni får väldigt trevlig på måndag! :-)
Erik, som vanligt är du mycket klok, och jag instämmer. Jo det finns de som har det jättesvårt i Sverige, t ex en man som är hemlös och som jag pratat en del med (han står på Plattan) men det är INTE honom jag syftar på!!! Men till och med för honom är det bra att försöka tänka positivt. Han missbrukar inte och det är bra och han har därmed en chans att få en lägenhet. Det finns för de flesta som bor i Sverige ett ljus i tunneln som inte finns i många andra länder där det är krig, där det inte finns sociala skyddsnät och där barn inte har råd att gå i skolan. Jag önskar vi kunde vara glada för allt bra som OCKSÅ finns. Alla fina och goda människor. Sjuksköterskor, poliser, frivilligarbetare! Nej, jag tror stenhårt på att tänka positivt men självklart får man vara ledsen och ha problem (jag är ibland väldigt ledsen) men att vara negativ och hata är en MYCKET dålig lösning på en människas problem. Dessutom går det inte att umgås med såna människor.
Håller med, till stor del. Ja, man bör försöka tänka positivt så mycket som det går. Men det FINNS fall där det är så illa att det vore cyniskt att uppmana någon att "tänka positivt". .Det är problematiskt om någon sprider budskap som i praktiken skuldbelägger de som trots allt inte kan eller orkar "tänka positivt"
Vill förresten tillägga att man kan "tänka positivt" på olika sätt. Människor som är förtryckta och har en dålig situation kan "tänka positivt" av typen "ja, men det är inte så farligt, man kan göra det bästa av situations" men också av typen "det är för djävligt, så nu måste vi ta tag i det och kämpa för att få bättre villkor".
Erik 16:12
Precis!
Ann-Chalotte 20 januari 2016 18:02.
"Ja var och en blir salig på sin tro :-) Den praktik som utvecklades i kommunistiska länder som bland annat Kambodja var massmord..."
Upptäckte den först nu, den hade fastnat i spamfiltret.
För det första sätter jag inte likhetstecken mellan kommunism och stalinism. För det andra är Kambodja, liksom en period i Stalins Sovjet mellan 1929-39, en anomali även när det gäller den byråkratiserade karikatyr på "kommunsim" som stalinismen utgör.
Massmord är i normala fall inte något som kännetecknar ens den byråkratiserade "kommunismen" .
Skicka en kommentar