Patrik Nyberg på nya äventyr

I kommentarsfältet till ett inlägg på Cattas Bubbla har Patrik Nyberg ondgjort sig över att Monica Antonsson skulle ha "kopplat ihop" honom med den högerextrema nättidningen Fria Tider. Han skriver: "Antonnson /sic/ ljuger av någon anledning om att jag skickat något anonymt mejl till henne och kopplar ihop mig med Fria Tider. Förvisso har jag skrivit för vänstertidningarna Göteborgs Fria Tidning och Stockholms Fria Tidning. Dock har jag aldrig skrivit för högertidningen Fria Tider. "

Detta har tydligen drivit honom till raseri, och i en annan kommentar under ett annat inlägg blandar han till och med in mig i det hela, och lyckas formulera den lite svårförståeliga meningen: "Jag är helt säker på att Erik Rodenborg vet att Antonsson ljuger om att jag skickat ett anonymt mejl men han är för rädd för att våga säga sanningen. Tyvärr."

Så där helt apropå. Jag hade aldrig uttalat mig i frågan, och kände inte ens till den innan jag uppmärksammades på Nybergs kommentar.

Nu förvånar det mig inte, eftersom Nyberg av anledningar han bäst känner till själv sedan 2012 bedrivit en något underlig kampanj mot mig. Vare sig det handlar om viktiga frågor eller ganska så obetydliga sådana lyckas han allt som ofta få in en liten giftpil åt mitt håll.

Jag har nu fortfarande inte satt mig in i detta mystiska mail han pratar om och är helt enkelt inte intresserad av frågan om någon ljuger och i så fall om vad. Anledningen till detta är enkel.

Även om Patrik Nyberg nu aldrig medarbetat i Fria Tider (jag är nog ändå beredd att tro honom där) har han under åratal medarbetat i Dispatch International, en annan högerextrem tidning, som faktiskt är sju resor värre.

Och i en av hans artiklar där, som handlade om ett av hans favoritämnen, hur man bekämpar teorin om bortträngda minnen,  passade han på att hävda att just jag, tillsammans med fyra andra namngiva personer, var medansvariga till att människor begick självmord: "Men något ansvar har aldrig avkrävts ...Erik Rodenborg och många andra. Trots att deras väg kantas av ett stort antal krossade liv. I en del fall stavas förklaringen psykisk ohälsa och i andra fall var det iskalla karriärval som låg bakom deras agerande – som drev många oskyldiga till självmord."

Jag kommenterade hans utfall här.

Det ter sig ju lite märkligt att den mannen nu i Cattas Bubbla stoltserar som någon sorts motståndare till näthat. Det är han inte. Han är en ovanligt elakartad utövare av detta.

Patrik Nyberg är en de mest ettriga i det läger som under åratal drivit kampanjer för att diskreditera berättelser om sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Men han är dock marginaliserad, vilket ju på ett anmärkningsvärt sätt visas av att han under en lång tid helt frivilligt låtit  sig publiceras i en rännstenstidning som Dispatch International.

I den stora debatten är det snarare figurer som exempelvis Dan Josefsson, eller Maciej Zaremba, som utgör problemet. Patrik Nybergs verksamhet har i stor sett noll effekt på opinionsbildningen, men han kan onekligen skapa en viss irritation hos de individer som han av någon anledning har fått för sig att trakassera.

Att inte spela själva

Att det blev en skandal när det avslöjades att Monkees till en början inte spelade själva, utan att musiken utfördes av studiomusiker är ju allmänt känt, och så att säga en del av pophistorien. Men kanske mindre känt är att Monkees inte var ensamma om att drabbas av sådana avslöjanden.

Ett annat exempel var en grupp som slog igenom ungefär ett år efter Monkeees. Det var den engelska gruppen Love Affair, som i slutet av 1967 fick sitt genombrott med Everlasting Love.

De hade liksom Monkees till en början låtit studiomusiker stå för spelandet.

Jag minns att jag noterade den typen av avslöjanden med en axelryckning, och närmast var road över debatterna som följde. Egentligen var jag ointresserad av vilka som spelade, det var hur det lät som var det väsentliga.

Vem som egentligen spelade var ett problem för vuxna popskribenter, inget som i någon högre grad oroade oss tonåringar. Eller i alla fall inte mig.

Har ändå aldrig varit folkets parti

Nu har Folkpartiet beslutat sig för att avskaffa sitt gamla namn och istället kalla sig "Liberalerna". Gott så.

Något folkets parti har det ju ändå aldrig varit. Det har ju alltid, som jag skrev redan 1971, varit ett parti i de "makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst".

/Den sista meningen låter ju rent absurt högfärdig, ungefär som om jag vill låta som Jan Myrdal. Men jag kunde inte låta bli. ;-)/

"Kärnvapenstaterna tycker inte om att Iran också kan skaffa sig kärnvapen"

Läs gärna detta inlägg från NoBoyToy.

Det är ju ett oerhört hyckleri av de officiella kärnvapenmakterna att lägga ner all energi på att hindra Iran att få kärnvapen, när de inte har några planer att nedrusta själva.

Det bör ju också påpekas att de av någon anledning inte verkar oroa sig över att Israel, enligt alla seriösa bedömare, har haft kärnvapen en längre tid. Israel har ju, i motsats till Iran, startat flera anfallskrig  från 1950-talet och framåt.

Bella notte

Vaknade ur en dröm. Det jag minns från drömmen är endast att denna melodi från Sveriges troligen mest kända julprogram låg i bakgrunden.

I övrigt minns jag ingenting.

Nej, det gör hen inte

Det finns en central erfarenhet jag faktiskt har haft sedan tidig barndom. Det är en man inte gärna skulle tala om i mer fundamentalistiska kretsar, eftersom de skulle kunna se det som rent blasfemiskt.

Men faktum kvarstår. Trots att jag har testat gång på gång, från det att jag var ett förtvivlat och otryggt barn, fram till senare tider, är det en sak som praktiskt taget aldrig har fungerat. Undantagen kan inte ens räknas på ena handens fingrar, utan på sin höjd på en eller två fingrar.

Den erfarenhet jag alltså talar om är denna: Gud hör inte bön...

Daesh istället för IS

Angående namnet på IS.

Signaturen "Tidlösa" har citerat detta på kommentatsfältet, "från nätet": "The term “Daesh” is strategically a better choice because it is still accurate in that it spells out the acronym of the group’s full Arabic name, al-Dawla al-Islamiya fi al-Iraq wa al-Sham. Yet, at the same time, “Daesh” can also be understood as a play on words — and an insult. Depending on how it is conjugated in Arabic, it can mean anything from “to trample down and crush” to “a bigot who imposes his view on others.” Already, the group has reportedly threatened to cut out the tongues of anyone who uses the term."

En annan bibetydelse sägs för övrigt vara inspirerad  från ordet Dahes, "en som sår oenighet"...

Nu har jag inte kollat dessa etymologier så noga, men att det verkar ligga en del i dem visas kanske av det faktum att  den "islamiska" terrororganisationen har en policy av att hårt straffa de som använder termen "Daesh" på sitt territorium.

Men VI lever faktiskt inte på deras territorium, även om en del uppskrämda själar i Dispatch International tycks tro att vi snart håller på att hamna där...  Så det finns ingen anledning att tveka till att använda ordet "Daesh" istället för IS.

Vilket jag hädanefter kommer att göra.

Rålambshovsskolan

Om man ska tala om en period då jag kände verklig optimism är det nog perioden från hösten 1964 till våren 1970. Dvs från att jag började på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ) i augusti 1964, till dess jag slutade på Rålambshovsskolan juni 1970.

Ja, optimismen försvann ju inte i juni detta år direkt, men redan senare samma år dök orosmoln upp, som kanske förebådade kraschen 1971.

Därför har jag en ganska så positiv minnesbild av Rålamshovsskolan, som jag gick på i åttonde klass h 69 - v70. Inte riktig LIKA positiv som den av Lärarhögskolans Övningsskola där jag gick de fem föregående åren, men åndå väldigt ljus!

Det är nu roligare att besöka Rålambshosskolan än det som finns kvar av LHÖ, för det senare är ombyggt till oigenkännlighet. Rålambshovsskolan är sig lik, i alla fall nästan.

Det var alltså åttan. Det var det år man hade PRYO (idag kallat PRAO, tror jag) och höstterminen praktiserade jag som lärare i en mellanstadieklass (tror jag, det KAN kanske varit en trea också!), på vårterminen (dvs i januari!) på skivavdelningen på NK.

Det var också det år vi hade vår längsta klassresa, fem dagar till Savalen i Norge i maj 1970. Detta var några underbara dagar, några av de absolut bästa i mitt liv.

Rålambshovsskolan låg ett stenkast från där jag bodde, tog väl två minuter högst att gå dit. Det var ju praktiskt.

Det var nog året jag slutligen i maj gjorde mitt genombrott och kom in i klasslivet på allvar. Det var just genom resan till Savalen. En vecka efter den hade jag till och med en fest för klasskamraterna hemma hos mig, vilket skulle ha varit otänkbart tidigare. Den resan hade en oerhörd effekt på min ställning i klassen, innan den hade jag varit utanför det mesta, så blev det inte efter den.

Det mesta som kan sägas om åttan är positivt, det enda undantag jag kan komma på var när vi i höstterminen gjorde livet surt för en ung kvinnlig lärare, som undervisade i religionskunskap. Normalt sett var vi en ovanligt snäll klass, det här var det enda undantag jag kan komma på. Jag tror inte vi riktigt insåg hur grymt vi betedde oss mot henne. Inte en enda lektion fungerade för henne, hon fick knappast säga ett ord. Hon slutade i förtid.

Nej, bortsett från detta mystiska undantag var vi en mönsterklass. Välartad, men ändå självständig. Ingen satte sig på oss, vilket en sadistisk vikarie fick erfara redan våren 1967.

Och just åttan gav för mig en känsla av att allt var möjligt,. Det fanns en sorts optimism, då, både i skolan, för mig själv privat, och i det samhälle utanför som då var präglat av starka vänstervindar.

För min del började optimismen spricka upp lite redan den första terminen i nian, för att till sist krossas i den andra. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.


Bild av Rålambshovsskolan tagen av mig idag. Tyvärr reflekterades  solen så starkt  i många av fönstren på den ena flygeln, så de bilder jag tog som visade hela skolan framifrån går inte att lägga ut.

What goes around comes around

Idag har den reaktionära islamistiska terror som under årtionden hemsökt många muslimska länder slagit till i Frankrike. Människor är - med all rätt- upprörda. Man kräver hårdare tag. Man kräver resoluta åtgärder. Det är förståeligt och rimligt.

Men innan man tänker på vilka åtgärder som skulle vara effektiva mot terrorn bör man kanske också tänka lite på hur den uppkommit. Hur ser den dynamik ut som skapat Islamiska Staten, Al Qaida, och talibanerna?

Det började egentligen 1978. Då tog en vänsterregering makten i Afghanistan. Den började nationalisera företag, inleda en jordreform , förbättra kvinnors situation. Den fick stöd frän Sovjet.

Då började USA och CIA satsa på att stöda islamistiska gerillor som kämpade mot den "gudlösa" staten. Dessa växte snabbt, och till sist såg sig Sovjet tvunget att invadera i december 1979. Motiven var komplexa; men det viktigaste torde ha varit att man inte ville ha en militant islamistisk stat alldeles vid gränsen.

Då förstärktes USA:s stöd till islamisterna. Man valde dessutom medvetet att satsa på de mest extremistiska grupperna, då dessa sågs som de mest effektiva. Även USA:s allierade i Saudi-Arabien blandade sig i. En av de som koordinerade detta stöd gick under namnet Usama bin Ladin. Han grundade Al Qaida, vars huvuduppgift först var kampen mot "gudlös" kommunism.

Resultatet känner ju många till. Sovjet lämnade 1989, men vänsterregeringen satt ändå kvar, ända tills det sovjetiska ekonomiska stödet upphörde när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ett år senare tog en allians av islamister över, och 1996 kom talibanerna. En av de sistnämndas första åtgärder var att massakrera de som var kända för att ha varit funktionärer i den tidigare vänsterregeringen.

Al Qaida levde också kvar och i och med västinvasionen av Irak 1991 fick de nya uppgifter. Nu flyttades kampens fokus från den "gudlösa" kommunismen till "korsfararna" i väst. En terrorkampanj inleddes av det före detta USA-allierade Al Qaida. Klimax kom den 11 september 2001.

Ett av USA:s "svar" på detta var synbarligen ologiskt. Det var att invadera Irak en andra gång. Irak leddes av en auktoritär, men sekularistisk regim. Den var brutal, men den hade använt oljepengarna från den nationaliserade oljan till att bygga up en ambitiös välfärdsstat. Kvinnornas ställning var relativt stark, och religionsfrihet rådde.

USA och Storbritannien invaderade, påhejad av ledande opinionsbildare i väst. Irak slogs sönder, välfärden gick upp i rök, kaos rådde. USA hade fått ett fotfäste i en rik oljestat. "Friheten" hade segrat och samhället exploderade i orgier av religiös fanatism och kvinnohat. Sedan kom IS.

Att IS kunde sprida sig till Syrien var nog huvudsakligen Assadregimens skuld. Men att IS kunde sprida sig till Libyen berodde mest på att väst massivt grep in i inbördeskriget 2011 och såg till att Khadaffiregimen krossades. Denna var förvisso brutal, men liknade i viss mån Saddam Husseins - med hjälp av oljan hade en relativ välfärd utvecklats. Kvinnornas ställning var dessutom relativt stark. Det ändrades efter 2011.

Idag kontrolleras Libyen av konkurrerande maktcentrum med olika  varianter av extrema islamistideologier som ledstjärna. Det råder permanenta strider mellan lokala krigsherrar, kvinnornas ställning har sjunkit som en sten, liksom levnadsstandarden.

Och, som ett brev på posten, har IS fått ett fotfäste också där.

Kommer någon att tänka på Frankensteins monster?

Nu står västvärlden inför detta monster. Men de som drabbas är inte de Frankenstein-liknande politiska  ledningarna, det är vanliga människor. Och nu säger man att man ska bekämpa detta monster genom  bombningar,  invasioner, militär hämnd. Det sa George Bush också 2003.

Jag har inga ”recept” på hur extremislamismen ska bekämpas. Ett sätt vore dock att ge militärt stöd till kurdiska vänstergerillor, som PKK och dess avläggare. De är de enda som på ett någorlunda effektivt sätt fört kampen mot IS på marken.

Men fler västinvasioner ser ju inte ut att vara lösningen.... Inte om man tittar på vad de tidigare lett till. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

"The Paris Massacre: Dynamite in the foundations"

Ett längre försök till analys av Parismassakern, och dess bakgrund, kan läsas i denna artikel på marxist.com.

På många sätt intressant och tankeväckande.

Nej, jag tror inte att det är Maria som talar...

Jag har nu ett intresse för Mariauppenbarelser. Det innebär inte att jag tror att det verkligen är Maria som i dessa har kommit för att sprida någon form av budskap. Mina argument för att jag inte ens kan föreställa mig det är inte framförallt "skeptiska" (jag är inte medlem i VoF och kommer dessbättre aldrig att bli det) utan snarare att jag jämför med vad som Maria påstås säga i de av dessa uppenbarelser jag hört talas om - och med vem hon kan ha varit, och vad hon kan ha tyckt i verkligheten.

Maria var alltså moder till en religionsgrundare som fördömde de rika, hyllade de fattiga och predikade radikal jämlikhet. Såväl Jesus som dennes broder Jakob tillskrivs i Bibeln uttalanden som om de vore fällda av någon idag skulle placera denne långt ut på vänsterkanten.

Det gäller ju även Maria. I Lukasevangeliets första kapitel kan vi hitta denna hyllning till Gud som tillskrivs henne.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Men i nästan alla de offentliggjorda Mariauppenbarelser jag hört talas om eller läst om har uttalandena från Maria antingen bestått av katolska plattityder, eller av grumliga utsagor, med ett ofta högerbetonat kvasipolitiskt budskap.

Om det någon gång publicerades någon Mariauppenbarelse med ett budskap som klart gick i linje med Marias lovsång i Lukas 1 skulle jag kanske i mycket djärva ögonblick eventuellt kunna tänka den nästan otänkbara tanken att det finns något samband mellan den "Maria" som människor tror sig höra och se i dessa uppenbarelser,  och modern till världens förmodligen mest kände religiösa gestalt.

Men hittills har jag aldrig hört talas om någon sådan. Tipsa mig gärna om ni själva gjort det...

Mer om uppenbarelsen i Knock

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg som hette "Our Lady of Knock". Där nämnde jag en Mariauppenbarelse i Knock i Irland och talade om en text jag skrev 2003 om just Mariauppenbarelser. Nedan följer ett bearbetat avsnitt ur den texten, det avsnitt som just handlade om Knock. Jag har ändrat några termer och strukit de inskjutna referenserna. Den viktigaste av böckerna som jag byggde på nämner jag dock i slutet av inlägget.

Ja, det går naturligtvis att ställa många frågor, både skeptiska och andra, om händelserna i Knock, men det får vänta.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Den tysta jungfrun

Knock är en avlägsen by i västra Irland. Den ligger på en vindpinad höjd i ett i övrigt platt landskap. Den ganska så anspråkslösa kyrkan var tillägnad aposteln Johannes. I kyrkan fanns statyer av Josef och Maria.

1878, året för uppenbarelsen, förstörde en storm nästan kyrkan. Taket och fönstren skadades och statyerna förstördes. Två nya statyer beställdes, men de skadades vid transporten från Dublin. Ytterligare två statyer beställdes, och kom fram oskadade.

På kvällen den 21 augusti 1879 inleddes kvällen med ett ösregn. Mary McLoughlin var på väg till en väninna, Mary Beirne, när hon passerade kyrkogården. När hon såg tre orörliga figurer på kyrkogården tänkte hon att det var konstigt att de hade beställt en ny uppsättning statyer och än konstigare att dessa hade lämnats ute i regnet. Hon blev det första vittnet till vad som skulle bli den mest omtalade Mariauppenbarelsen i Irlands historia. När hon lämnade väninnan erbjöd denna att följa en bit på vägen. Den här gången syntes inte bara figurer i regnet utan ett intensivt ljussken och de båda kvinnorna tyckte sig se att figurerna rörde sig. De intensifierade figurerna som Maria, Josef och Johannes - identifieringen av Johannes grundades på att Mary Berne sett en staty av Johannes i kyrkan i Lecanvey. Sammanlagt såg 18 personer uppenbarelsen.

Förutom de tre figurerna såg vittnena ett altare med ett stort kors och ett lamm, vänt mot öster. Maria höll ut händerna på ett sätt som liknade hur en präst håller händerna när han förrättar mässan. Hon såg upp mot skyn. De tre figurerna såg ut att vara klädda i dräkter som liknade silver.

Två månader senare upprättade ärkebiskopen av Tuam en kommission för att undersöka uppenbarelsen. Kommissionen kom till slutsatsen att vittnena var trovärdiga. En ny kommission som tillsattes 1936 kom till samma slutsats. När Johannes Paulus II långt senare besökte Irland passade han på att besöka Knock, vilket utgjorde ett indirekt erkännande av uppenbarelsen från Vatikanen.

Uppenbarelsen i Knock skiljer från många andra Mariauppenbarelser genom att den inte orsakat några större kontroverser. Den godkändes av kyrkan mycket tidigt, och bortsett från kritiken från sekulära skeptiker (som naturligtvis drabbar alla sådana uppenbarelser, utan undantag) har den inte skapat några problem för kyrkan. Eftersom alla var vittnen och ingen var "skådare" med privilegierad information från Maria, och eftersom Maria dessutom var tyst, har det inte funnits några störande element i denna uppenbarelse.

Huvudkälla: Mary Purcell: Our Lady of Silence, i John A Delaney: A woman clothed by the sun: Eight great apparitions of Our Lady, Doubleday 1961.

"Mary´s Boy Child" och Sverigedemokraterna

Upptäcker att det inte var en tillfällighet att Lugna Favoriter sände julmusik. De ska tydligen sända (enbart?) julmusik från och med nu ända till annandagen. Frågan är ju om lyssnarna inte hinner bli uttröttade. Själv tycker jag ännu att det är mysigt.

Det som spelats är av lite olika kvalitet. Några jolmiga amerikanska sånger förstör bilden,  och jag saknar förresten "Jingle Bell"....

Men en av mina favoritsånger, Mary´s Boy Child, har spelats ganska så många gånger.

Men apropå den - som förstås syftar på Jesus. Enligt Matteusevangeliet planerade Herodes att döda just alla nyfödda pojkar och Maria och Josef fick ta Jesus med sig och fly till Egypten. Ungefär som många idag tvingas fly från samma region  i världen som Jesus föddes i, för att komma undan mer moderna barnamördare.

En fråga inställer sig: Vad hade egentligen hänt med Jesus om Egypten styrts av några som liknade dagens Sverigedemokrater? Hade han skickats tillbaka till Herodes?

Sverigedemokraterna påstår sig ju försvara kristna värden. Frågan är föstås om Jesus skulle uppskatta SD:s speciella tolkning av dessa,  om han nu plötsligt kom tillbaka? (Som fundamentalisterna ju säger att han ska göra).

Under det tidiga 1900-talet spred pingströrelsen propaganda mot "dansbaneeländet", för enligt dem var det ju syndigt att dansa. De sade ungefär så att "tänk om Jesus kommer tillbaka när ni är på dansbanan, vad tror du han skulle säga ?". De sade förstås så för att skrämma slag på ungdomarna.

Det finns nu inget i Bibeln som tyder på att Jesus skulle ha något emot att någon dansar. Däremot finns det oerhört mycket i Bibeln som tyder på att Jesus definitivt skulle ogilla de som hetsar mot invandrare. Så en modern variant av skrämseltemat vore förstås "tänk om Jesus plötsligt kommer tillbaka och du just då råkar sitta på ett SD-möte. Vad tror du att han skulle säga?".

Ja, vad tror NI att han skulle säga? ;-)

Terrordåden i Paris

Eftersom jag lyssnade på Lugna Favoriter inatt var jag heller inte medveten om vad som hänt i Paris förrän nån gång idag. Det är skakande och otäckt. Det är fruktansvärt för de drabbade, och deras anhöriga.  Nu har den reaktionära fundamentalistiska terror som varje dag drabbar människor i bland annat Syrien, Irak, Libyen, Afghanistan och Pakistan  (och som är huvudorsaken till den senaste flyktingvågen) på allvar kommit till Europa.

Jag har hittills sett endast en kommentar till vad som skett som jag vill lägga ut här, nämligen denna från marxist.com.

I stort sett håller jag med den.

Är det jul redan?

Någon gång inatt satte jag på radion, närmare bestämt på Lugna Favoriter. Anledningen var mest att det kom störande ljud utanför lägenheten och det var lättare att somna när musiken överröstade dessa ljud.

De spelade julsånger hela tiden, och varje gång jag vaknade upp spelade de en ny julsång. Och fortfarande spelar de nästan bara julsånger.  .

Jag har hittills inte hört någon förklaring varför. Men det är lite häftigt. Det regnade hela natten men musiken ger en känsla av att det redan är den 23 eller 34 december.

Jag borde nog...

... följa en del goda råd jag har fått på sistone. Leva mer IRL, och inte så ofta sitta fördjupad i nätet och dess intriger.

I synnerhet sedan jag flyttade till Hovsjö 1 januari 2007 och sedan fick en dator tre månader senare har det dominerat min tillvaro allt för mycket.

Det har sina negativa följder, på många sätt.

Henoteism

"Henoteism" är en term för att tro på flera gudar, men bara dyrka en. Själv fick jag höra detta ord första gången på grundkursen i religionshistoria hösten 1983.

Det var vår lärare Ulf Drobin, som lade ut texten om att den israelitiska religionen från början inte var monoteistisk utan alltså henoteistisk. Han menade att om man läser Gamla Testamentet noga kan man finna en mängd spår efter denna tidigare fas.

Av någon anledning reagerade jag starkt mot detta. Jag sa att det trodde jag inte på, så han började läsa upp det ena bibelcitatet efter det andra, som han menade visade på detta. Jag var envis, och underkände dem alla.

Men till sist kom han med ett som fick mig att ge upp. Det var från Psaltaren 82:1 och det löd sålunda: ”Gud står i gudaförsamlingen, i gudarnas krets håller han dom.”

Då kapitulerade jag. Jag fick så att säga konvertera till det allmänt accepterade religionshistoriska synsättet.

Kristna fundamentalister håller naturligtivs inte med. Mera modesta kristna kan ofta hålla med om detta som ett historiskt faktum, men de är naturligtvis inte själva henoteister... Detsamma gäller förstås dagens judar.

Men det finns ett undantag. Mormonerna är faktiskt henoteister. De tror just att det finns flera gudar, men att man endast ska dyrka "vår", På sätt och vis är de väl en av de ytterst få grupper som anammat detta element i den ursprungliga israelitiska religionen. Och detta innan religionshistorikerna upptäckte att det överhuvudtaget funnits...

No Milk Today

Lyssna gärna på denna vackert vemodiga sång av Herman's Hermits från 1966.

Our Lady of Knock

Hösten 2003 var jag på forskarutbildningen i religionshistoria. Det var bara det att jag inte hade något ämne. Jag förbjöds att fortsätta med ämnet satanism hösten 2000, lite mer än två år efter att min lic-uppsats godkändes. Jag hade sedan under några år arbetet på en text om Gimbutas teori om förhistorisk gudinnekult men blev hårt, enligt mig själv orättvist, angripen för den, så jag hade fått lämna det ämnet också.

En av lärarna, den dåvarande professorn, var öppet fientlig till att jag skulle vara kvar. Det var han nu ganska ensam om, men jag var i en vacuumliknande situation. Jag hade ju inget godkänt ämne.

Under en kort period hösten 2003 började jag tänka tanken att skriva om Mariauppenbarelser. Jag skrev en kanske 30-sidig text om det ämnet, som blev ganska så väl mottagen på ett seminarium.

Jag övervägde alltså att skriva om detta, men insåg att en avhandling om Mariauppenbarelser i allmänhet aldrig skulle accepteras. Om jag skulle tillåtas skriva, var jag tvungen att välja ut en specifik uppenbarelse och sedan bland annat besöka orten, gå igenom arkivmaterial, tala med personer på orten som hade kunskaper om ämnet,  och sedan börja skriva.

Men vad skulle jag välja i så fall? Ganska snart insåg jag att språkfrågan här var det mest centrala. Det är nämligen så att det enda språk förutom svenska som jag behärskar är engelska, och Mariauppenbarelser i engelskspråkiga länder är lätt räknade.

Egentligen fanns det vara två alternativ. Antingen någon av de mer sekteristiska varianterna av sådana uppenbarelser i USA. Det fanns där två omskrivna sådana, dels en serie av uppenbarelser i Wisconsin som började i slutet av 1940-talet, dels en serie som började i New York i början av 1970-talet. Problemet var här delvis att i dessa fall handlade det om enskilda personer som hävdade att de hade haft uppenbarelser, och fått en skara anhängare. Nu var både dessa personer politiskt långt till höger och de påstådda budskapen från Maria var därefter...

Det var inte så roligt, men än mer avgörande var att det var långt till USA och jag var rädd för att flyga.

Då återstod egentligen det andra alternativet. Nämligen uppenbarelsen i Knock i Irland 1879.

Det var en udda uppenbarelse. Den hade setts av många, den var väl dokumenterad. men den hade två saker som gjorde att den var ovanlig. Dels sade Maria ingenting, hon visade sig bara. Dels hade hon sällskap av Josef, och aposteln Johannes. Eftersom ingen av dessa sade något kan man förstås undra sig hur de som såg dem kunde veta att de verkligen såg just dessa tre. Den enda förklaring jag kan komma på just nu är att dessa måste ha liknat statyer och bilder som var allmänt spridda.

Nåväl, jag hade bestämt mig för att det skulle vara  intressant att skriva en avhandling som saken. Det som fick mig att till sist inte våga var något helt idiotiskt. Jag hade publicerat en hel del positiva texter om förhistorisk gudinnetro som låg på nätet, på sidor jag inte hade kontroll över, och alltså  inte kunde ändra i. Men om jag nu skulle åka till Irland skulle jag vara tvungen att ha en rad kontakter med de aktiva katoliker som hade hand om minnesmärkena, arkiven och museet. Jag tänkte att om de hade kunnat se vad jag skrivit på nätet skulle de se mig som en obehaglig hedning och få en negativ inställning till mig.

Det ver lite fånigt. De kunde ju tycka vad de ville, men jag tror numera  inte att de skulle vägra prata med mig av sådana orsaker. Men det var alltså det som fick mig att ge upp.

Nu ligger ju Irland inte så långt borta. så det skulle vara intressant att göra den resan i alla fall Det skulle ju inte bli någon avhandling av det, men  säkert en hel del andra typer av texter. För att inte tala om en del charmiga bilder.


Altarskulpturer vid minneskyrkan i Knock, gjorda efter ögonvittnens berättelser om uppenbarelsen 1871.

Inga signaler från KIC 8462852

Den 4 november skrev jag på denna blogg om spekulationer om intelligent liv i solsystemet KIC 8462852. Nu verkar de ha letat efter radiosignaler därifrån i två veckor men inte hittat något. Det är ju tråkigt.

Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur jag - eller andra - skulle reagera om vi en dag verkligen får ett slutligt bevis på intelligent liv i universum. (Ja, jag skrev intelligent liv, mikroorganismer på någon Jupiter- eller Saturnusmåne vore trevligt, men inte helt överväldigande. Med intelligent liv menar jag väl allt från insekter och uppåt!)

Jag tror nog att jag skulle sammanstråla med andra som var lika fascinerade, och anordna (eller i alla fall delta i!) någon fullkomligt enorm jättefest...med temat "Äntligen!".

Hoppas verkligen jag får vara med om något sådant innan jag dör!

Vänskap är djupare än förhållanden

Bland annat eftersom den människa jag skrev om under posten "Kärleken kom i oktober" är identifierad av ganska många, vill jag skriva detta.

Vi har inte längre ett förhållande.

Däremot är vi mycket nära vänner. MYCKET nära.

Jag känner fortfarande att hon är den underbaraste jag träffat i mitt vuxna liv. Jag har aldrig kommit någon så nära under den tid som jag klart och medvetet  kan minnas. Och denna närhet kommer alltid att finnas kvar.

Vi har lovat varandra att vara nära vänner livet ut, och det är jag övertygad om att vi kommer att vara.

Jag är oerhört glad över att ha fått känna henne. Att vi inte "är ihop" längre är inte det mest centrala för mig. Förhållanden kan komma och gå, vänskapen består.

Eftersom "kärlek" ju inte är något ord som endast kan användas vid sexuella förhållanden kan jag fortfarande säga att jag älskar henne. Och alltid kommer att göra det.

Varför "tror" högutbildade mer på bortträngda minnen?

För ett tag sedan lade pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning (VoF) fram en undersökning som ska behandla inställningen till olika typer av pseudovetenskap hos ett statistiskt urval av svenskar.

Ett av exemplen på pseudovetenskap i undersökningen sägs vara "tron" på bortträngda minnen.

VoF ställer här frågan om hur man ställer sig  till följande påstående: "Med terapi kan man plocka fram bortträngda minnen av traumatiska händelser som man inte hade en aning om att man varit med om."

Resultatet av undersökningen blir detta:  "Relativt många tror fortfarande på att terapi kan plocka fram bortträngda minnen..."

Om man tittar närmare på olika kategorier finner man bland annat att miljöpartister i genomsnitt "tror" mer på detta påstående än sympatisörer till andra partier. Och att kvinnor "tror" mer på  det än män.

Men det intressantaste resultatet är nog detta: Det finns en entydigt positiv korrelation mellan en hög utbildningsnivå och att "tro" på detta, enligt VoF uppenbarligen pseudovetenskapliga, påstående. Ju högre utbildningsnivå, ju mer "tror" man på det.

Den som vill ha exakta siffror från undersökningen kan gå till länken till undersökningen och sedan gå till sidorna 31-37.

Nu är det ju så att det finns entydiga bevis för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. Det betvivlas inte av någon seriös forskare; debatten handlar om försvinnandet  beror, eller inte beror, på en specifik mekanism som kan beskrivas som "bortträngning".

Att det ofta handlar om bortträngning när traumatiska minnen försvinner torde dock nog faktiskt vara en inte alltför orimlig hypotes.

Men om nu försvunna traumatiska minnen bevisligen kan komma tillbaka, finns det definitivt ingen anledning att anta att det inte också skulle kunna ske i terapi. Att svara ja på frågan är faktiskt den mest rationella inställningen. Det finns inget "pseudovetenskapligt" i att göra det.

Det håller tydligen inte VoF med om, men de borde bli lite nervösa över hur procenten fördelar sig på utbildningsnivå.  Varför "tror" högutbildade mer än lågutbildade på bortträngda minnen?

Det svar jag som jag finner mest rimligt är detta. De lågutbildade är mer hänvisade till oseriösa "dokumentärer", sensationsartiklar, eller slaskforum som Flashback och VoF Forum. De som är mer högutbildade har bättre förutsättningar att kritiskt bedöma de påståenden om otäcka terapeuter som "inplanterar" minnen som förs fram i dessa, och har kanske oftare tagit del av mer vetenskapliga artiklar, exempelvis  i Forskning och Framsteg, eller kanske rentav lyssnat på ett radioprogram som Vetandets värld.

Och i vissa fall kanske även tagit del av seriösa psykologiska  arbeten, som tar upp just den frågan.

Man kan ju ställa frågor om VoF:s motiv att ta in en kategori som bortträngda minnen i en undersökning om pseudovetenskap. Men det avstår jag från att göra  just här.

Men konstaterar att VoF.s inställning i denna fråga ligger nära den som är mest förekommande bland de som har endast grundskoleutbildning, men längst ifrån den som är vanligare hos de som har eftergymnasial utbildning. Det är ju faktiskt lite intressant.

Jungfru Maria, en rotfyllning och en katolsk tandläkare

/Uppflyttat från den 18 juli 2010. Jag har bett en hel del i mitt liv, men knappast blivit bönhörd. Det här är väl det enda undantag jag kan komma på nu... /

Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.

Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.

Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.

Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.

Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.

Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.

Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.

Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.

Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.

Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?

Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.

Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.

Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.

Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.

Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.

De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.

Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt

Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?

Ja, svarade hon, det är jag.

Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!

Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…

Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…

KIC 8462852

Vad i allasina dar är KIC 8462852 för något?

Det är en stjärna som befinner sig 1400 ljusår bort. Den som söker på denna beteckning på Google kommer  att finna ganska mycket, och en hel del om hypotesen att det skulle kunna finnas en avancerad civilisation runt den.

Och det handlar inte här om spekulationer från UFO-fantaster, utan av astronomer som försöker lösa gåtan med varför denna stjärnas ljus till och från försvagas på ett mystiskt sätt.

Eftersom det inte finns någon "naturlig" förklaring som är tillfredställande har det uppkommit spekulationer om att det är strukturer runt stjärnan som är skapade av intelligenta varelser som är upphov till fenomenet.

Om detta kan man läsa bland annat i en artikel i Illustrerad Vetenskap.

Man kan ju alltid hoppas.

Själv minns jag inte när jag blev intresserad av astronomi, men jag vet att det måste ha varit några år före första klass i grundskolan. Och en av mina drivkrafter har nog hela tiden varit en önskan att man ska finna intelligent liv någonstans bortom jorden. Möjligen i en förhoppning att de skulle vara mindre disharmoniska och destruktiva än vi är....

Nu ser det förstås inte alls ut som om hypotesen om intelligent liv ses som den troligaste förklaringen på mysterierna runt KIC 8462852. Men det faktum att seriösa astronomer inte verkar UTESLUTA detta tycker jag är lite spännande.

Kärleken kom i oktober

Det gjorde den, märkligt nog. Och det för mig, som innerst inne så länge jag minns har trott på Murphys lag.

Den kom till mig den 10 oktober i år. Då träffade jag för första gången en kvinna som under en viss tid hävdat att hon var förälskad i mig. Eftersom hon aldrig hade träffat mig IRL hade jag inte riktigt kunnat ta detta på allvar.

Så jag svarade avvisande, gång på gång. Ändå kom vi gradvis närmare varandra, först genom mail, sedan genom telefonsamtal. Men min inställning var hela tiden - "vi är vänner, ha inga illusioner om något annat".

Men jag gick till sist med på att träffa henne. Tänkte nog att när hon fick möta mig IRL skulle de illusioner hon byggt upp utifrån vad jag skrivit på nätet dunsta iväg.

Vi träffades på ett av Centralens caféer. Jag var nervös. Så nervös att jag efter bara tio minuter var tvungen att gå på toaletten.

Men vi pratade i kanske två-tre timmar. Efter kanske en halvtimme satt vi och höll hårt i varandras händer och tittade in i varandras ögon.

Nej, det var inte hon som nyktrade till, det var jag som hamnade i samma tillstånd som henne. Jag såg henne som så underbar; det var det närmaste jag i vuxen ålder någonsin kommit någon människa. Tyckte jag.

Och nu har vi faktiskt ett förhållande. För min del är det det första jag haft sedan - 1979. Ja, ni läste faktiskt rätt.

Den dag vi först möttes på Centralen var alltså lördagen den 10 oktober 2015. En dag jag aldrig någonsin glömmer, oavsett vad som händer eller inte händer i framtiden.

Ja, jag är förälskad. Ja, jag upplever något som jag skulle vilja definiera som kärlek. Och ja,  att träffa henne ger upphov till en känsla som kan beskrivas som lycka.

Låt det aldrig ta slut....

Kalla krigs-propaganda i repris

Det finns i media idag ofta uttryckt åsikter om att man måste se upp för rysk propaganda, att den ryska propagandaapparaten sprider desinformation överallt, och att den syftar till att skapa splittring i väst osv.

Det låter lite som 50-talets kallakrigspropaganda. Naturligtvis bedriver Ryssland propaganda, men när man läser utläggningarna får man intrycket att man ofta insinuerar att var och en som ifrågasätter västmakternas agenda är nyttiga idioter, objektiva redskap för Putin etc.

För det första driver även västregeringar propaganda och psykologisk krigsföring, för det andra behöver inte allt som står i Sputnlk etc. NÖDVÄNDIGTVIS vara fel, liksom det inte nödvändigtvis måste vara fel att publicera en nyhet från en rysk nyhetsbyrå...

Under kalla kriget undvek man konsekvent i Sverige att ta nyheter från sovjetiska TASS, som sågs som en ren propagandakanal. Istället förlitade man sig på USA-kanaler som AP och UPI, vilket ledde till en ren katastrof när Vietnamkriget skulle bevakas....

Putin är en obehaglig politiker som står i ledningen för en kapitalistisk stat med auktoritära drag. Men demoniseringen av allt som kommer, eller påstås komma, från Moskva har uppenbara inslag av kalla krigspropaganda i repris.

Lite om Beatles dubbel-LP

När the Beatles den 22 november 1968 släppte den dubbel-LP som många väntat på länge, brukade den vanligtvis kallas "Beatles dubbel-LP", rätt och slätt. Det var först långt senare man började kalla den "The White Album" .

Själv var jag, som 13-åring nära gränsen till 14, oerhört förväntansfull. Jag minns att jag köpte det nummer av den engelska popmusiktidningen "New Musical Express" som hade en helsida (eller två?) med en långvarig presentation av alla låtar på skivan. (En sak jag nog minns ännu mer från detta nummer var dock att det också innehöll denna bild av Dusty Springfield, som jag blev så attraherad av att jag satte upp den på väggen i mitt sovrum!)

Jag kunde dock inte köpa skivan förrän ett tag senare, i slutet av januari eller början av februari 1969. Det berodde på att min veckopeng var så liten att jag inte hade råd.

Alla stora dagstidningar i Sverige hade långa recensioner av dubbel-LP:n. De var alla entusiastiska, med undantag av en ganska gnälligt kritisk recension av Ludvig Rasmusson i DN. Den var ambivalent till skivan; några månader senare skulle denne man starta en ren kampanj mot dubbel-LP:n och beskriva den som en skitskiva och en kommersiell produkt som enligt honom var en konstnärlig katastrof!

Måndagen den 16 december 1968 fick jag en tillfällighet att lyssna på hela dubbel-LP:n. På kvällen den dagen hade skolbiblioteket öppet för alla som ville lyssna på den. Jag gick naturligtvis dit....

Jag tyckte att den var mycket bra. Inte lika superbra som Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band, som jag nog fortfarande tycker var en av de absolut bästa popskivor (möjligen den allra bästa, trots att jag förstås inte har hört alla popskivor!) som någonsin har gjorts. Men ändå förödande bra.

En sak som utmärkte dubbel-LP:n var något som också påpekades av popjournalisten Håkan Sandblad i , tror jag, den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nämligen att den ovanligt djärvt kombinerade en rad olika stilar. Ibland lät det som Tamla Motown, ibland var det jazztakter, ibland rock, ibland lite av Beach Boys. Och till och från närmast parodierade Beatles faktiskt också saker de själv hade gjort tidigare.

Det mest uppenbara exemplet på det sistnämnda var Glass Onion,  som var en sorts parodi på några av Beatles egna mer "mystiska" sånger, och även på olika försök att tolka dem. Ironiskt nog kom en rad i "Glass Onion" att leda till senare, än mer hejdlösa tolkningar! Nämligen "Well, here´s another clue for you all, the walrus was Paul". Det var nog ett av de viktigaste "bevisen" som presenterades i en idiotkampanj som startade kanske ett år senare, som gick ut på att Paul McCartney var död och hade ersatts med en dubbelgångare.

Glass Onion kan man lyssna på här.

Och jag återkommer till the Beatles.