Min period i DFFG - ytterligare några funderingar

På senare tid har jag till och från tänkt på den relativt korta tid jag var aktiv i De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Det varade i ungefär ett och ett halvt år, från augusti 1970 till maj 1972 (i praktiken endast till februari 1972). Men det var en viktig period för mig, både personligt och politiskt.

När jag gick med mådde jag efter omständigheterna OK, och såg framtiden med en viss tillförsikt. När jag uteslöts i maj 1972, var jag helt under isen och min personliga framtidsvision sträckte sig väl inte längre än till frågan när jag nästa gång skulle lägga in mig på ungdomskliniken på mentalsjukhuset på Långbro.

Politiskt var jag någon form av vänsterliberal när jag gick med i DFFG , med stora sympatier för FPU:s dåvarande ordförande Per Gahrton. När jag tvingades lämna var jag sympatisör till det "trotskistiska" Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Det var också det som blev orsaken till att jag uteslöts.

Dessa två förändringar gick hand i hand, vilket ter sig lite märkligt. Det var i maj 1971 som jag blev sympatisör till RMF - det var samma månad som jag började glida in i psykos (även om det slutliga sammanbrottet inte kom förrän i juni samma år). Vilket samband, om något, som fanns mellan dessa två saker tål att fundera på. Men att hitta någon enkel förklaring är helt omöjligt.

Någon kan undra över att jag överhuvudtaget kunde upprätthålla någon form av politisk aktivitet när jag blev psykotisk. Men det gick. Det som till stora delar förstördes i mig var den känslomässiga relationen med andra (och med mig själv!). Formallogiken, minnet och förmågan att ta in och strukturera politiska tankar påverkades inte på något uppenbart sätt.

Under våren 1971 uppkom den panikartade känslan av att mitt jags kärna var dött, en paradoxal upplevelse att jag inte kunde tänka längre, och en upplevelse av att allt hade blivit tomt och mekaniskt. Efter några oerhört plågsamma och skräckslagna veckor, verkade jag ha bestämt mig för att OK, mitt jag som jag kände det är dött, men då får jag väl gilla läget och göra det bästa av situationen...

Detta innebar i praktiken en politisk hyperaktivism, till en början med i ett nästan totalt socialt tomrum. Jag hade slutat skolan med usla betyg, jag hade inget jobb, och var inte kapabel att utföra ett. Jag sov inte på nätterna, och utvecklade efter ett tag irrationella rädslor, som skulle ha gjort mig omöjlig på varje arbetsplats. Förutom förstås, det kanske mest förödande, att jag gradvis förlorade förmågan att sköta min personliga hygien.

Samtidigt kunde jag göra inlägg på debattmöten, som var helt logiska, och som ofta blev uppskattade. Det sista är viktigt, för det visar att det inte endast var jag i mitt förvirrade tillstånd som tyckte att det var logiskt. Det faktum att ledningen för Kungsholmens FNL-grupp skrev två texter - varav den ena dessutom var ganska lång - för att bemöta mig politiskt, och att mitt svar på en av dessa inte endast publicerades i Stockholms FNL-grupps medlemstidning, utan även i "Vänsterns Bulletin", som publicerades av vänsteroppositionella inom (och framför allt utom!) DFFG, visar väl på samma sak.

Men min relativa politiska rationalitet hindrade inte att mitt sinne samtidigt var sysselsatt med mycket mindre rationella ting. Några exempel. Om jag råkade på glassplitter kunde jag oroa mig för att en del av detta skulle komma in i ett litet sår hos mig, gå runt i blodet för att slutligen komma upp i hjärnan och trasa sönder mina hjärnceller. Än mer dramatisk var den föreställning som jag fick i mitten av juni 1971. Min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. Trodde jag, Den skulle gradvis förstöras. Jag trodde till och med att några gråvita korn jag fick syn på när jag tvättade håret var ruttnade bitar från hjärnan som på något sätt kommit ut....

Föreställningen om hjärnans bortruttnande försvann gradvis och dog nog någon gång i augusti 1971. Endast för att ersättas med nya rädslor, till en början framförallt en panisk skräck för rökelse.

Men på något sätt skedde detta parallellt med en politisk logik som var - som det verkade - opåverkad av de vanföreställningar som plågade mig "privat". Fast frågan är om den egentligen var helt opåverkad.

Det är en känslig fråga. För den skulle kunna missbrukas å det grövsta. Man skulle kunna komma fram till att min svängning till vänster, och mina sympatier för RMF, endast var ett psykostecken. På så sätt skulle en politisk förändring kunna förklaras, eller snarare bortförklaras. Och psykologiseras.

Det faktum att jag lekande lätt kunde vinna över KFML:are i en diskussion om Stalintidens Sovjet eller Kinas utrikespolitik, varnar för den typen av förenklingar. OK, återigen, det där med "lekande lätt" är ju min egen bedömning och det är ju tänkbart att den andra sidan i en sådan  diskussion inte riktigt uppfattade det på samma sätt... Men faktum är alltså att många förutom mig själv faktiskt också tyckte att jag var förnuftig ...  Men då hade de inte hört mig prata om glasbitar, förstås.

Jag tror att det finns en mellanväg mellan att psykologisera och att inte göra det. Mitt psykotiska tillstånd gjorde mig inte oförmögen att (försöka) analysera stalinismens karaktär, diskutera teorin om den permanenta revolutionen - och den typen av frågor. Men min drastiskt nedsatta förmåga till adekvata interpersonella upplevelser, mitt tillbakadragande från nästan alla personliga relationer, etc gjorde att min syn på politiskt arbete i praktiken, blev förvrängd, orealistisk.

Inte hur som helst, jag skulle aldrig ha vunnits till några, som likt rebellrörelsen 1968, trodde att revolutionen i Sverige kunde startas om man förde ut Maocitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse" till "masssorna". Men ändå, jag ser hur det var något fundamentalt som saknades i mitt sätt att se på världen.

Om jag tänker hur jag fungerade innan min personliga katastrof våren 1971 kan jag nog tänka mig att en hel del av de åsikter jag fick våren.- sommaren 1971 skulle jag förvisso kunnat få ändå, utan en personlighetsförändring. Men på ett helt annat sätt.

Att DFFG de facto styrdes av KFML hade jag fattat sedan september 1970, och att det var något skumt med deras kampanj mot "trotskismen" hade jag fattat så fort jag började bläddra i Uppsala FNL-grupps famösa skrift "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" efter att ha köpt den i KFML:s bokhandel Oktober den 26 november 1970.

Och politiskt hade jag gått gradvis åt vänster sedan i alla fall november 1969, så det var ju inte ologiskt att jag skulle hamna i någon form av "trotskism". Men......

Det faktum att jag genom mina handlingar mer eller mindre frivilligt omöjliggjorde för mig själv att delta i någon form av solidaritetsarbete för det Vietnam, som jag känslomässigt mycket starkt hade engagerat mig för ända sedan jag som brådmogen nioåring råkade läsa en artikel i Ny Dag, är ett beslut jag inte skulle kunna ha tagit utan en veritabel nedbrytning av min känslomässiga upplevelsevärld. Speciellt inte för nöjet att få sälja tidningar för en trotskistisk smågrupp, som på den tiden på största allvar trodde att de avgörande striderna i Europa skulle inledas om ca 4-5 år. Att jag kunde svälja detta så lätt vill jag nog gärna också tro hade något att göra med mitt psykiska tillstånd.

Att tycka att det bästa sättet att mobilisera stöd för Vietnam var att så demonstrativt som möjligt gå i kolonner med oh så "revolutionära" paroller och en massa  röda fanor, skulle jag verkligen  kunnat gjort det utan de nedbrytande effekterna av det  psykotiska tillståndet? Idag tror jag inte det.

Jag tror snarare att jag annars skulle ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som hårt kritiserade "Trotskismen., fronterna och Vietnamrörelsen", men samtidigt stannade kvar i DFFG.

Om jag mentalt hade fungerat som jag gjorde 1970 skulle jag troligen ha stannat kvar i DFFG - ända till befrielsen av Vietnam och Laos 1975 (väl att märka - jag undviker att nämna det tredje landet i Indokina, och det är förstås ingen tillfällighet!) Trots allt, om man höll sig inom vissa ramar var det inte speciellt lätt att bli utesluten ur DFFG. När jag gick bakom RMF:s banderoll i demonstrationen den 20 december 1971 ville Kungsholmens FNL-grupp utesluta mig, men ledningen för Stockholms FNL-grupp sa nej, med motiveringen att ingen kunde uteslutas bara för att denne gått bakom en banderoll!

Nu fanns (tyvärr) ett principbeslut på ett medlemsmöte med Stockholms FNL-grupp den 30 maj 1971 (där jag var med, och argumenterade emot) att medlemskap i RMF och Förbundet Kommunist var oförenligt med medlemskap i DFFG. Men om jag inte hade förlorat all känslomässig balans skulle i detta läge det faktum att RMF sade en hel del förnuftiga saker inte frestat mig att gå med eller ens sälja deras tidning,  Det som fick ledningen för Stockholms FNL-grupp att slutligen gå med på lokalgruppens önskan att jag skulle uteslutas var när jag en dag i februari 1972 sålde RMF:s tidning Mullvaden vid Odenplan. En DFFG:are såg det, rapporterade det, och jag blev suspenderad.

Och i maj 1972 uteslöts jag på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp. Det var fritt från den värsta typen av stalinistiska utgjutelser, med undantag för ett inlägg av en man som hette Jan Lisinski. Han talade om mig som "trotskistisk ohyra" som skulle "utrotas". Jag har på senare tid undrat om det kan ha varit en släkting till den man med samma efternamn som sedan cirka ca 2005 fyllt DN med artiklar om vad han menar är "falska anklagelser" om övergrepp mot barn....

Lisinki var ett undantag, Jag utsattes annars inte för den typ av (ofta extrem) motvilja som drabbade många andra som uteslöts. Detta tror jag beror på att jag från början faktiskt var ganska så omtyckt i FNL-grupperna. Och eftersom det var uppenbart hur dåligt jag mådde förvandlades inte denna sympati till en öppen motvilja, när jag blev en politisk "avvikare".

Men det hela känns i efterhand så sorgligt. Jag styrdes av inre krafter utanför mitt medvetna jag (krafter som ytterst inte skapats av mig, utan av händelsekedjor som jag befann mig i, men inte i någon rimlig mening kunde påverka!) och det påverkade mig mer än vad jag ville inse. Den förvred mitt omdöme på djupet. På ett sätt som påverkade inte endast de politiska valen, utan också nästan alla andra val.

/Jag vet inte om någon annan än jag är intresserad av detta sammelsurium av privatpsykologi och politik, men nu ligger det här!/
___________________________________________________
Mer om DFFG kan man läsa i min artikelkategori "FNL-grupperna" på min politiska blogg, om man klickar här.