Big Bang-teorin och fornegyptisk kosmologi: en parallell

Dagens kosmologi, den så kallade standardmodellen, är som bekant pessimistisk. Universum har uppstått ur ingenting, och det kommer en dag att försvinna ut i ingenting.  Det fanns ingenting, det finns någonting, men i framtiden kommer det åter att finnas - ingenting.  I alla fall i vår rumtid, även om kosmologer numera även antar att det kan finnas andra "bubblor" av rumtid, i andra dimensioner.

Man kan tro att denna pessimistiska syn på universum är en nymodighet. Fanns den verkligen före Big Bang-teorin?

Jo, det verkar så. I Siegfried Morenz "Egyptian Religion", New York 1973 (1960) beskrivs den fornegyptiska kosmologin. Jag bör tillägga att Morenz inte är en udda person med ovanliga åsikter. Den bild han ger går att finna i andra respektabla analyser av fornegyptisk religion.

Kapitel 8 i hans bok heter "Egyptian cosmogonies and doctrines of evolution". Där får man ta del av det fornegyptiska scenariot för universums uppkomst - och undergång.

Från början fanns bara kaos. Det var ett i viss mån tidlöst kaos. Det var inte endast oorganiserat, det var totalt monotont. Kaoset beskrevs som ett "urhav" , kallat Nun.   I detta hände ingenting. Det fanns ett "rum", men egentligen ingen tid. I alla fall ingen mätbar sådan. Det fanns alltså bara kaos. Ingen kausalitet, ingen utveckling.

Men ur detta kaos uppkom då plötsligt en skapargud. Namnet på denna kunde variera - Ptah, Re, Aton  eller Amon. På något sätt skapade han sig själv ur urhavet. Eller möjligen kan man toka berättelserna som att han skapades, förtätades ur urhavet.

Och han började skapa. Ordning uppstod ur kaos, världsalltet, jorden, liv, och även människor. För att inte tala om andra gudar. De första av dessa var skapade av skaparguden, men sedan började de föröka sig sexuellt.

Men ordningen är en parentes. Universum ska inte vara för evigt. Kaoset finns utanför det ordnade universum. Och till sist kommer  universum också att dö. Kaoset kommer att återta universum, och sedan återstår den oändliga monotonin.

I en berättelse får skaparguden, i detta fall Aton, beskriva hur det slutligen kommer att bli. Uroceanen kommer tillbaka, världen, människorna  och gudarna, kommer att försvinna. Med ett undantag. Aton själv kommer i viss mån att finnas, men vara förvandlad till en - orm, som för evigt kommer att glida omkring i det oföränderliga  urhavet, sedd av ingen.

Det låter inte så muntert. Men så gör inte dagens Big Bang-kosmologi heller.

Om jag vore en anhängare till Erich von Däniken (vilket jag inte är!!) skulle jag nog spekulerat i att egypterna en gång besöktes av en utomjordisk civilisation, som lärde dem något som liknade dagens Big Bang-kosmologi, som de sedan omformulerade till något som liknar ovanstående.

Hur som helst. I dagens värld har religioner ofta funktionen att genom ett sammanhängande system ge en hoppfull bild av världen , och utlova någon sorts evighet. Men den egyptiska religionen liknar just i sin kosmologi mer (för)vetenskapliga spekulationer än en religion i vår mening.

Den viktigaste skillnaden mellan deras syn och Big Bang-teorin är väl att i den senare har universum uppstått ur ingenting och ska ersättas av ingenting. Men i den förra har det uppståt ur ett händelselöst kaos och ska ersättas med ett händelselöst kaos.

Båda är pessimistiska, men om jag måste välja föredrar jag den egyptiska. På något sätt är väl ändå ett händelselöst kaos att föredra framför  "ingenting".