Lite personligt om tecknade serier

Under 11-12-årsådern började jag läsa och lyssna på sådant som barn förväntas göra. Innan dess hade jag till stor del varit instängd i en elitistisk egenvärld där ansåg att jag var för fin för den vanliga barnkulturen. Jag läste böcker om forntida historia, nutida historia, astronomi, fysik, filosofi.

Denna syn var inget jag hade skapat själv. Den var definitivt skapad av vuxna, även om jag inte har några klara medvetna minnesbilder över exakt hur den skapades.

Jag har tidigare berättat om hur jag gradvis bröt denna de facto programmering genom att i våren 1966 elvaårsåldern börja läsa Enid Blyton och våren 1967 i tolvårsåldern lyssna på popmusik och läsa Bildjournalen.

En annan sak jag började våga göra våren 1966 var att läsa tecknade serier. Med "tecknade serier" menar jag här då inte Kalle Anka, som jag hade läst sedan 1960, utan sådana som Stålmannen, Stålpojken, Läderlappen (dvs Batman), Fantomen, Nya Seriemagasinet och Gigant.

Nu hade jag till och från tittat i sådana tidigare. Jag hade till exempel i början av 1962 börjat läsa ett avsnitt i Stålpojken, Stålpojkens mardrömmar, och fått en sådan ångest av det att jag inte vågade läsa klart (det gjorde jag inte förrän 1973, då jag hittade numret i en nyööpnad butik som sålde gamla tecknade serier).

Men våren 1966 började jag läsa serier systematiskt. Min mycket låga veckopeng gick efter ett tag mycket ofta till att köpa serietidningar, och framförallt då serier med superhjältar. Och de man inte kunde köpa kunde man ju låna av kompisar.

Sommaren 1966 kom en ny sådan, med namnet "Demonen". Den hette på engelska "Daredvil" och var så vitt jag förstår en av de första av Marvel Comics karaktärer som kom till Sverige. Jag började köpa varje nummer av den, och meningen var att jag skulle få en komplett samling. Men jag tröttnade redan efter något halvår, och gav bort dem till min bror - i utbyte mot något som jag inte minns.

Precis som när det gällde andra saker, fick jag ett behov att rättfärdiga mitt nya intresse. Och då hade jag tur - för just sommaren 1966 kom en rad TV-program och tidningsartiklar som drev linjen att tecknade  serier egentligen var intressanta kulturprodukter, och inte det skräp som de tidigare ofta setts för.

Vad tycker jag nu? Ja, när det gäller Blyton, pop och Bildjournalen tycker jag ju numera att det var ett mycket stort framsteg när jag började intressera mig för dessa...

När det gäller superhjältesserier (för det var alltså nästan enbart dessa det handlade om) är jag lite mer ambivalent. Visserligen var det i sig ett framsteg när jag som barn bröt en fix programmering, som förbjöd mig att ens titta i sånt som många andra barn slukade. Men när det just gäller superjhältesserier tycker jag nog så här i efterhand att mitt oerhörda intresse var lite, på något sätt betänkligt.

Det var ju inte att bryta med den tidigare elitismen. Förut hade jag kunnat läsa om assyriska storkonungar, nu om Stålmannen. Det var mindre elitistiskt i ett avseende - nu blev jag ett av tusentals andra barn som läste om hjälten från Krypton - men handlingen i själva serien var ju desto mer elitistisk...

Hemma hade vi den USA-imperialistiska propagandatidningen Det Bästa ur Readers Digest.. Någonstans i en undagömd vrå hade jag hittat ett gammalt nummer från femtiotalet av denna,  och där stod det om Fredric Wertham. En psykolog i USA som 1954 hade gett ut en bok, "Seduction of the Innocent", där han hade varnat för att serietidningar hyllade våld, de facto glorifierade brott, och spred en fördomsfull människosyn.

Jag fnös åt detta - jag hade ju hittat en ny spännande genre och ville inte att vuxna igen skulle lägga näsan i blöt.

Men idag undrar jag om inte det låg lite i vad han sa. Jag har aldrig läst honom i original, men han influerade uppenbarligen Nils Bejerot, vars bok "Barn - serier - samhälle" också kom ut 1954. Bejerot tillägnade till och med Wertham sin bok.

Bejerots bok kan förresten läsas i PDF-fil här.

Bejerot var 1954 medlem i Sveriges Kommunistiska Parti (som han lämnade 1956, i protest mot nedslåendet av Ungernrevolten), och bokens kritik mot seriegenren kom ofta från vänster. Så mycket att den f.d. kommunisten Ture Nerman, som 1954 hade hunnit bli en varm anhängare av USA, hävdade att kritik av amerikanska serier i sig var en del av en kommunistsk komplott för att underminera den fria världen,

Bejerot finner, föga förvånande, obehagliga drag i många serier - elitism, övermänniksoideal, våldsdyrkan, reaktionär kvinnosyn, inslag av rasism, och så vidare. Det är ett tag sedan jag läste boken, men den verkar värd att läsa om.

Om den hade kommit i dag hade nog de stora tidningarnas kultursidor genast utdefinierat den som ett uttryck för - "moralpanik". Dvs de skulle använt ett av modeorden för dagen, som brukar användas för att stereotypt avfärda människors oro för allehanda obehagliga saker. Vare sig det nu handlar om satanism, tecknad barnporr, våldsfilmer eller black metal-musik. För att nu bara ta fyra exempel.

Men för att återgå till mitt nyvunna intresse som elvaåring. Jag tror nu inte att jag direkt tog skada av att läsa superhjältesserier, men så här efteråt tycker jag kanske att det hade varit bättre om jag hade hittat något annat spännande att läsa istället.