Det som händer i Bosnien nu är intressant. I Bosnien förde man 1992-95 en hård kamp mot serbchavinistismen och dess militära styrkor. Det handlade för den bosniakiska folkgruppens sida om en kamp för sin överlevnad.
Mot dem stod mördarband ledda av figurer som Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Deras mål var ett Storserbien, och de bosniaker som stod i vägen för detta skulle fördrivas - eller mördas.
Någon gång hösten 1992 började jag få en bild av vad om hände i Bosnien. Framförallt insåg jag det ohyggliga faktum att stormakterna visserligen i ord kritiserade den serbiska sidan, men att de samtidigt upprätthöll ett vapenembargo som slog hårt mot den bosniska sidan. Serbien var beväpnat till tänderna, men Bosniens armé hade nästan inga vapen.
Så i kraft av sin förkrossande militära överlägenhet kunde serbchauvinsistiska styrkor genomföra den ena massakern efter den andra. Trots detta lyckades Bosnien överleva.
Jag gick med i det nybildade "Låt Bosnien Leva" i maj 1993, och var till och från aktiv i solidaritetsarbetet 1993-96.
Vapenembargot mot Bosnien hävdes aldrig, men den den stora uppmärksamheten som Bosnien fick, tvingade efter ett tag flera stormakter att svänga från det nästan entydiga stöd till Serbien de först hade haft.
Så efter att NATO tvingades till en mycket begränsad militär insats i september 1995 uppnåddes till sist en form av kompromiss, i det så kallade Daytonavtalet.
Jag stödde Bosniens sida mot det utrotningskrig som de serbchavinistiska styrkorna förde, men samtidigt insåg jag förstås att den bosniska regeringen var lika prokapitalistisk som deras motsvarigheter i Serbien, Kroatien, Slovenien och Makedonien. De var alla för en kapitalistisk restauration, och att de socialistiska dragen i det forna Jugoslavien skulle avskaffas.
Idag är serbchauvinismen vingklippt, och utgör inget större hot. Nu står det stora hotet från de privatiseringar och nedskärningar som alla de proimperialistiska regimerna i det forna Jugoslavien försöker genomföra.
Genom sin kamp mot dessa visar befolkningen i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien vägen för folken i resten av Jugoslavien. Den kampvilja som befolkningen visade mot de serbiska chauvinisterna visar de nu också mot den egna borgerliga regeringen. Det är lovande.
Ännu har inte rörelsen nått den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. När den gör det kommer det förhoppningsvis att leda till att serbchavinismens grepp över dess befolkning gradvis kommer att släppa. De kommer förhoppningsvis att inse att deras fiender inte är "muslimer" och "kroater" utan - imperialismen, kapitalismen och privatiseringarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar