Men att jag i exemplet i inlägget nedan verkade ganska solidarisk hindrar inte att jag före våren 1967 var helt förfärlig.
Ett exempel: en vinterdag i fyran eller femman skulle vi just sluta skolan. Läraren hade glömt att nämna något om läxor och alla drog en lättnadens suck. Dvs alla utom jag. Jag räckte upp handen och sa "men ska vi inte ha några läxor?" "Oj, då, det hade jag glömt, tack för det ,Erik" sa läraren. Och så fick vi läxor.
Efteråt gick en helt rasande tjej i min klass fram till mig i korridoren och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, nästa gång hon stötte på mig på skolgården skulle hon mula mig med en snöboll. Så vitt jag minns verkställde hon aldrig sitt hot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren
Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. Det är en märklig läsning....
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg. Inlägget är ganska så sn...
1 kommentar:
Dina barndomsminnen upphör aldrig att fascinera ...
Skicka en kommentar