I Magnus Kihlboms tidigare nämnda artikel om bortträngda minnen kan vi dessutom läsa detta milt sagt tveksamma avsnitt.
"På 1990-talet i USA blev ett stort antal kvinnor övertygade om att de i psykoterapi börjat minnas tidiga sexuella övergrepp och därmed orsaken till sina psykiska problem. Senare visade det sig att dessa ”bortträngda” men ”återvunna” minnen var falska i ett stort antal fall, och att flera oskyldiga fäder hade dömts till mångåriga fängelsestraff."
Det är tvetydiga, och obehagligt glidande formuleringar. Av de USA-fall där minnen av övergrepp i barndomen (som så vitt jag känner till, dessutom praktiskt taget alltid understöddes av andra typer av stödbevisning!) bidrog till fängelsestraff, eller där sådana minnen blev kända av andra orsaker, "bevisades" det mig veterligt aldrig att övergreppen inte hade ägt rum, eller att de anklagade var oskyldiga. Däremot friades en hel del i slutändan i brist på bevis, och/eller för att anklagelserna sågs som "orimliga" (exempelvis för att de innefattade berättelser med rituella inslag).
Det är möjligt att det funnits något speciellt fall jag missat, men jag följde ändå när det begav sig debatten mycket noga. Möjligen skulle man i några fall här kunna tala om felaktigt dömda, men det är inte nödvändigtvis detsamma som oskyldigt dömda.*
För övrrigt refererar jag gärna Judith Lewis Hermans uttalande i frågan. Hon påpekade att det i dessa fall inte handlade om bevisat falska minnen, utan om omdiskuterade minnen. Och det är en helt annan sak.
---------------------------------------------------------
*Dessutom handlade de mest kända fallen av kritiserade (och ibland upphävda) domar om övergrepp mot barn under amerikanskt 90-tal inte om bortträngda minnen, utan om barn som till sina föräldrar och under förhör berättat om organiserade "rituella" övergrepp i privata förskolor. Det finns inga belägg för att barnen här under någon period hade hunnit tränga bort de traumatiska upplevelser de berättade om under förhören. Man kan diskutera dessa fall för och emot, men i motsats till vad många tror handlar de inte ens i teorin om bortträngda minnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
8 kommentarer:
Verutschkow postade en kommentar med lite info om ett föredrag i Stockholm av den person som specialiserar sig på att undergräva tron på utsatta människors minne. Ja, ni vet förmodligen vem.
Jag tog inte in den, för jag vill för närvarande inte diskutera den personens aktiviteter på denna blogg.
Jag hade faktiskt tänkt åka till Stockholm av en annan anledning idag, men det blev inte av. Det känns ändå bra att vara på ett betryggande avstånd från personen ifråga....
OK för mig. Det är ju faktiskt din blogg, Erik. Måste bekänna att jag efter det bejublade föredraget och den långa frågestunden i den osedvanligt fullsatta lokalen ställde mig i kö för att köpa billig bok (150:-) och få den signerad. Om du efter detta anser mig förtappad och vill bryta bloggbekantskapen kan jag kanske förstå det.
Annars kan jag gärna skriva några rader om mina intryck från evenemanget ...
OK, då försöker vi.
Manegen var alltså väl krattad för Josefsson. Om det fanns några meningsmotståndare i lokalen så märktes det inte av. Han fick alltså prata själv, utan intervjuare, i bortåt timmen och sedan vidtog en halvtimmes frågestund. Det här med bortträngda minnen kom inte upp förrän alldeles i slutet av föredraget, men det var just de psykiatriska aspekterna som de flesta av frågorna handlade om.
Själv hade jag ingen riktig koll på att Josefsson faktiskt skrivit flera böcker i relationsgenren tillsammans med Egil Linge. Jag hade heller inte klart för mig hur pass mycket insyn i psykiatrin han hade efter ett antal år som anställd inom mentalvården. Böckerna utgjorde ju någon sorts ingång för hans Wallraffande och gav honom en chans att komma de han intervjuade in på livet, vilket väl hade varit svårt, troligen omöjligt annars. Och han hade ju själv tillämpat en del teorier, som han idag ansåg absurda, i sitt praktiska arbete. Fast att han talade nedlåtande om Oidipus hade jag lite svårt för !
Jag gillar ju den teorin !
En intressant sak var också att han faktiskt inte tyckte att det fanns några "onda" människor i den s k sekten, inte heller några cyniker, utan bara människor som varit lätta att manipulera. Och det gällde faktiskt såväl polis som åklagare !
Men visst är det lite synd att Margit inte har någon möjlighet att försvara sig och att man inte heller kan göra någon bedömning av hennes framträdanden. Dock förekommer hon på bild i boken !
Och till dig, som är starkt kritisk till Josefsson, kan jag väl rekommendera Maja Lundgren som tog "heder och ära" av honom i en bok från 2007. Som vanligt gäller ju att vi som inte varit med aldrig säkert kan veta vad som verkligen är sant.
Annars är det givetvis lätt att tycka att en person som talar oemotsagd och låter övertygande lägger fram sanningen ! Men Quick som mördare tror snart bara Göran Lambertz på !
Intressant att det inte fanns något motstånd. Det säger något om tidsandan. Om det hade varit i mitten av 90-talet hade det funnits en massa motstånd.
Dan J kan för en del förefalla trevlig och resonabel, men hans tvärsäkra, arroganta och upprepade förnekande av det faktum att det finns uppenbara belägg för att minnen kan återkallas talar för en dold agenda av det mer olustiga slaget.
Jag ska få tag i Maja Lungdgrens bok!!!
PS. Raderade en kommentar jag skrev som kom "fel" i tidsmässigt för att jag postade den samtidigt som V la ut sin.
Kan f ö säga att den siste person som ställde en fråga under kvällen , såvitt jag förstår var Björn Asplund, far till en av dem som Quick påstod sig ha mördat, men där de närmast anhöriga ju drev enskilt åtal mot en annan person. Bläddrade lite i boken och kom upp med några sidor om just Johanfallet och hur polis och åklagare agerade där och man kan inte annat än skaka på huvudet åt hur det verkar ha gått till.
Jag är en tämligen hopplös bokläsare men jag kommer under den närmaste tiden att läsa diverse sidor och kanske rentav kapitel här och där för att suga in lite av varje. Den metoden fungerar nog inte riktigt på skönlitteratur.
"Margit tar över hela Säter" är annars rubriken på ett kapitel och där kanske man kan tycka att Dan tar i en smula. Men känslomässiga bindningar kan säkert vara oerhört starka jämfört med rent intellektuella resonemang. Samtidigt kan hon ju inte försvara sig.
Den som vill läsa en helt förödande genomgång av Pelle Svenssons agerande i Johanfallet kan ta del av Göran Elwins bok "Fallet Johan" från 1986.
Jag minns att du sagt dig ogilla evighetsdebatter så jag skall inte föra en sådan. Men min egen, högst personliga lässtil, leder mig ofta till att snappa upp ett och annat här och var och jag är svag för kuriosa. Alltså : Quick/Bergwall sökte sig ett tag till KFML(r) men de uppskattade inte borgerliga avvikelser som hans homosexualitet utan han fick återvända till RFSL.
Men en fyrabokstäversförkortning blev det i alla fall !
Nu skall jag inte skriva mera under detta inlägg ...
Skicka en kommentar