tisdag 7 januari 2014

Lärarhögskolans övningsskola 2

Jag har tidigare skrivit om Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) .

Men nu tänkte jag lägga till något om  om hur jag kom att återuppleva den långt senare.  I en intensiv och innerlig tidsresa.

Det var någon gång 1992 det började. Jag bodde i ett studentrum på Västra Skogen och en dag åkte jag till Fredhäll och gick runt. Så kom jag till LHÖ. Det var en märklig känsla.

Jag gick runt på skolgården och kom till ett stort vattenfat som stod  där. Det hade funnits när jag gick där, och plötsligt fick jag en omtumlande upplevelse av att vara tillbaka i tiden. Det kändes som om ingen tid hade gått.

LHÖ var ett av mina vackraste barndomsminnen, av en som jag tyckte underbar skola, som jag gick i hela fem år. Och då stod jag där och kände att tiden hade upphört.  Det var svindlande.

Jag började gå dit ofta. Speciellt på somrarna. Då satt jag ofta på gräsmattan utanför vad som en gång varit ett skolbibliotek. Jag satt ofta och läste där. Och jag kunde också sitta på en bänk som stod alldeles i närheten av där vi hade haft vårt klassrum.

Och det var magiskt. Det var en så komplett illusion att jag inte skulle ha blivit förvånad om några av mina klasskamrater plötsligt hade dykt upp - i sin dåvarande ålder. Det var en svindlande känsla.

Nu var det ju inte en övningsskola längre, men det var en del av Lärarhögskolan. Och inget hade ändrats.

Så sommar efter sommar satt jag där och drömde om en tid som varit. Ända till 2002.

Då började de bygga om. Mer och mer. Och snart var den nästan oigenkännlig. Jag såg det som om marodörer ville förstöra mina vackraste minnen.

Ingen annan av de skolor jag gått på har byggts om som denna. Just denna, som var den jag tyckte så innerligt om.

Som jag skrev i ett inlägg jag sedan raderade, om jag föreställer mig paradiset så blir det något som liknar LHÖ. Och min bästa föreställning om ett liv efter detta är nog att få komma tillbaks dit.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Du skriver - i din fina krönika - bland annat om ett "vattenfat" på skolgården.
Jag undrar vad du menar, mer exakt?
Tänker du möjligen på den runda bronsfontän som stod i ett hörn uppe på övre, lilla skolgården. Jag skriver fontän med reservation - för det fanns aldrig något vatten i den, även om konstruktionen var tänkt att fungera som fontän.
Den "fontänen" är spårlöst försvunnen efter alla, förfärande hemska ombyggnationer som gjort. Man undrar om det är något som helt enkelt har stulit hela bronsgrejen och smält ner den?
Du kan ju fråga Ove Serrander tidigare rektor för LHÖ som (tror jah) fortfarande lever. Även den lilla bronsstaty av pedagogikens fader Jan Amos Comenius som en gång prydde huvudingången till Lärarhögskolan är borta - spårlöst försvunnen.
Övrigt: själv gick jag tio år på LHÖ (9+1). Många varma minnen som rör både skolan i sig, kamrater och lärare. Bäst gillade jag Börje Gregefalk, Lars Rodny, slöjdläraren Johansson och gympaläraren Lars Larås.

Erik Rodenborg sa...

Vi menar nog samma fat.När det hade regnat kunde det faktiskt samlas vatten i den. Så vitt jag minns.En av de mest inspirerande lärarna som jag minns var för övrigt vår svensklärare Stig Strarrsjö, som numera tyvärr är död.

Erik Rodenborg sa...

PS. Men mest av allt Helge Lundstedt, som hade oss från och med tredje klass (så vi kom tilll LHÖ från Klastorp) till och med femte. Jag har skrivit om honom här. http://kiremaj.blogspot.se/2014/08/helge-lundstedt-och-en-mobbare.html

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...