Jonas Trolle, Lindberghärvan och "resursbristen"

I en intervju med Feministiskt Perspektiv medger spaningsledaren Jonas Trolle sent omsider att man underlät att försöka få tag i de andra männen som var inblandade i härvan kring polischefen Göran Lindberg. Han skyller det nu bland annat på "resursbrist" och på en omsorg om att Lindberg "inte skulle behöva sitta häktad för länge".

Men så lät det inte när det begav sig. 
Då sa han istället detta: "Polisen är angelägen att påpeka att utredningen bedrivs mot en person. Det finns inga andra misstänkta just nu".

Detta gjorde han i en snabbinsatt presskonferens lördageftermiddagen (!) den 30 januari 2010, som en reaktion på att tidningar tagit fram uppgifter som visade att det fanns fler inblandade. Trolle var då väldigt angelägen om att påpeka att det bara handlade om Lindberg...

Om detta skrev jag ett blogginlägg den 6 februari samma år.

Nu talar Trolle om resursbrist. Det är rent nonsens. Det handlar ytterst om samma fenomen som i bordellhärvan 1976.

Det stavas m-ö-r-k-l-ä-g-g-n-i-n-g.

Jag stöder helt och hållet...

...bussförarnas krav i den pågående strejken, och hoppas att de driver igenom dessa. 

Men för min egen del måste jag ju medge att jag hoppas att det antingen 1) går snabbt eller 2) att de flyttar strejken till någon annanstans än Södertäljeområdet....

Det är lite jobbigt att var och varannan dag gå mellan Hovsjö och Södertälje, speciellt i ett väder där det när som helst kan börja regna, för att inte tala om risken för åska....

Fast å andra sidan får man ju motion.... förstås.

Saknar NBT...

Om det är någon jag saknar i bloggvärlden nu så är det NoBoyToy.

Hon gör som hon vill, förstås, och har sina skäl, förstås, men jag vill ändå på detta sätt markera att det känns lite tomt att hennes blogg inte är aktiv...  

...och alla talar vi engelska...

Började se på en DVD-box jag köpte för ganska så länge sedan. Den heter Stargate Atlantis och är någon sorts science fiction-serie.

Den handlar i första avsnittet om en expedition till Antarktis som hittar en bas som tillhörde en civilisation som lämnade jorden för miljontals år sedan. Från den finns det "maskhål" till andra galaxer.

Orealistiskt? Ja, men det kunde ju vara spännande i alla fall. Men det är (bland annat) en sak som stör mig kopiöst. Och det är att redan i det första avsnittet visar det sig att invånarna på dessa galaxer - både de människor som lämnade jorden (och "Atlantis") för miljoner år sedan och de fientliga utomjordingarna, alla talar ... perfekt engelska.

På Apornas planet fanns ändå en, låt vara helt ohållbar, "förklaring" till att de man träffade på den "främmande" planeten talade engelska, men här finns ingen alls. Talade man engelska på "Atlantis" för miljontals år sedan? Och har inte språket ändrats under årmiljonerna? Och de mystiska angriparna talar också engelska, varför då?

På så sätt försvinner ju all "rymdkänsla" för det främmande och obekanta, och det blir till en vanlig actionserie. Men det var kanske det som var meningen.

Det minskade definitivt min lust att titta på de följande avsnitten...

Kom just tillbaks...

...från Näsåker. Varit där sen i onsdags. Jag trivs alltid så bra där att jag på allvar börjat fundera på att försöka flytta dit.

Dispatch International än djupare ner i träsket

Läser om Dispatch Internationals senaste lågvattenmärke på Anna-Karin Granbergs blogg. Det är snaskigt så att man baxnar. Men det förvånar inte.

Denna högerextrema tidskrift kombinerar nu invandrarfientlighet och islamofobi (av en så extrem typ att även en hel del sverigedemokrater torde bli ordentligt nervösa) med Ingrid Carlqvists tidigare huvudtema - ett så extremt förnekande av övergrepp mot barn att det objektivt sett innebär att ställa sig på förövarnas sida.

Här tar hon hjälp av Patrik Nyberg, som redan för ett antal år sedan, som medarbetare i den högerextrema tidskriften Contra, aktivt drev samma typ av övergreppsförnekande linje.

Han har förresten fått för sig att han är någon sorts "expert" på "bortträngda minnen" och påstår sig alltid veta att teorin om att minnen kan trängas bort är allmänt vederlagd. I själva verket tyder inget på att han vet ett skvatt om den vetenskapliga debatten om frågan.

Nu misstänker jag att Dispatch International riskerar att skjuta sig själv i foten. Alla extrema islamofober och invandrarfiender är inte övergreppsförnekare, och alla övergreppsförnekare är inte extrema islamofober och invandrarfiender.

Att kombinera två typer av ultrareaktionära ståndpunkter på två helt olika nivåer bidrar nog ytterligare till att en redan marginaliserad rännstenstidning blir än mer marginaliserad.

De gudarna vill förgöra slår de, som bekant, först med vansinne.

Förtalat dagboksvittne död

Det så kallade dagboksvittnet i Da Costa-fallet har dött.

Jag noterar att åtminstone den ena av Aftonbladets artiklar om saken faktiskt är respektfullt skriven.

Annars har denna kvinna under de senare åren systematiskt och tvärsäkert kallats för lögnare (den alltid lika vulgäre Jan Guillou använde för sin del ordet "menederska") trots att anklagelserna om mened inte på något sätt kunde styrkas. Följaktligen lades också förundersökningen mot henne mycket snart ner.

I samband med den hade hon förhörts mycket hårt och ingående. Den utredande polisen förklarade senare i att hon hade gett  ett trovärdigt intryck och att det inte framkommit något som tydde på att hon ljög. 

Det fick tyvärr inte förtalskampanjen att upphöra.

"Dagboksvittnet" blev snart en av de mest angripna och förtalade personerna i Sverige. Det är en sorglig historia. .

Må hon vila i frid.

Blekingegadeligan - några funderingar

Har nu läst ut del två av Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan.

Förra gången stannade jag efter att ha läst första delen, som verkade mer politiskt intressant.

Efter att ha läst båda blir man lite konfunderad. Bland annat för att den ursprungliga gruppen kring Gotfred Appel, vars verksamhet inte kretsade kring att begå bankrån, (även om Knudsen på egen hand försöker knyta kanske två tidiga bankrån till den gruppen) verkar betydligt mer sektartad än den senare, vars verksamhet i stor utsträckning kretsade kring sådana.

Saken var ju den att Appel inte endast var en (enligt min åsikt) intressant teoretiker - han kom snart också att bli en ganska så uppenbar sektledare. Efter ett antal år styrde han (och i viss mån hans hustru Ulla Hauton) om man får tro Knudsen gruppen närmast som ett familjeföretag.

När den stora majoriteten av gruppen våren 1978 till sist bröt med Appel, bröt den också med den auktoritära strukturen. Appel fick ingen ersättare, diskussionsklimatet blev fritt, och alla vågade säga vad de tyckte.

Det var i denna mer demokratiska organisation som man beslöt att en av de väsentligaste aktiviteterna skulle bli att begå bankrån, för att ge pengarna till palestinska PFLP. Demokrati leder uppenbarligen inte alltid till mer förnuftiga beslut....

I själva verket ger ju majoritetsgruppen KA (Kommunistisk arbejdsgruppe) ett i mångt och mycket mer sympatiskt intryck än Appels KAK (Kommunistisk arbejdskretse). Inte nog med att man var mer demokratiska i sin organisationsstruktur, man lämnade efter ett tag maoismen, och den nya gruppens analyser verkade mer rationella än Appels. Appel verkade envetet fortsätta att klamra sig fast vid Kina (trots att Kina ju bröt alla kontakter med honom redan 1969!).

Utbrytarna behöll mutteorin, men den fick en mer sofistikerad grund genom deras kontakter med den grekiske marxistiska sociologen Arghiri Emmanuel. De lämnade också synen på Sovjet som socialimperialistiskt, och i motsats till maoisterna stödde de inte islamistgerillorna i Afghanistan.

Däremot måste man nog säga att utbrytargruppen blev än mer mansdominerad än vad Appels grupp var. Det innebar inte att att deras manliga medlemmar verkar ha varit outhärdliga mansgrisar, det ger de inte alls intryck av att ha varit. Men ändå blev det en väldigt manlig organisation, vilket inte förvånar med tanke på vad en av deras huvudsakliga sysselsättningar var.

Appels grupp var förvisso också mansdominerad - men de hade ju åtminstone en kvinna med en klar maktposition - Ulla Hauton.

1977 ledde ju kvinnornas missnöje med sin situation i Appels grupp till en veritabel kvinnorevolt. Den skulle nog kunna ha lett till något konstruktivt, om det inte vore så att Ulla Hauton satte sig i ledningen för den - och såg till att ingen kritik kom att riktas mot den mäktigaste mannen i organisationen - Appel själv. Så medan andra män fick göra förkrossande självkritik på möte efter möte kom Appel alltid undan.

Det finns, för att uttrycka det lite försiktigt, inget som tyder på att Appel var fri från manschauvinism. Tvärtom. Han var den manlige ledaren för en alltmer auktoritär sekt. Han använde nog "könskampen" för att slå mot de yngre männen samtidigt som han själv sågs som höjd över all kritik...

Ända tills bubblan (och organisationen) sprack. De kvinnor som hade lierat sig med Hauton (och indirekt med Appel) i "könskampen" kände sig utnyttjade av ledningen, och bröt med både Hauton och Appel.

De kom enligt Knudsen istället att liera sig med de angripna männen, och en del av dem stödde utbrytargruppen. Men de fick inget större inflytande i den. Den utvecklade sig ju senare till en bankrånarliga. En "politisk" och ganska så demokratisk sådan, förvisso, men som sagt utpräglat manlig - och nästan definitionsmässigt "macho"...

Om inte skottlossningen som ledde till en polis död 1988 hade ägt rum skulle man ändå ha kunnat säga att den kriminella återvändsgränd de valde i alla fall inte ledde till dödligt våld. Men nu ledde det ju faktiskt till det, och det ger en tragisk dimension till gruppens utveckling.

En sak till. Eftersom boken är mest intresserad av bankrånen följer den inte vad som hände med resterna av Appels grupp. Det framgår att de rekryterade en del nya medlemmar efter splittringen. Hur blev kvinnornas situation i den? Hade man lärt sig något av "könskampen"? Det skulle man gärna vilja veta.

En del av de som tillhörde den grupp som bröt med Appel har lagt ut material från Appelgruppen före splittringen och utbrytargruppen efter splittringen (däremot inget från Appelgruppen efter splittringen) på sidan Antiimperialisme & snylterstat. Den innehåller en hel del intressant.

PS. Jag använder konsekvent termen utbrytare om de som bröt med Appel, trots att de var en majoritet. Det beror på att de aldrig utmanande Appels rätt till namnet på vare sig organisationen eller tidningen. De som bröt med Appel bildade en ny organisation, med ett nytt namn, och en ny tidning,

Pessimistiskt gnäll

Jag har alltid tyckt att Mats Olins Jag tror på sommaren är lite töntig, men efter att ha sett hur sommaren försvann förra året, och våren försvann detta år, och sett väderrapporter om fem regndagar i rad, etc. undrar jag om det inte snart kanske verkligen blir nödvändigt att "tro" på sommaren.

Ungefär på samma sätt som en del "tror" på flygande tefat.

I våras....

... försvann våren.

Vågar man hoppas på en sommar, eller är det en naiv utopi?

Apropå att USA hör och ser allt....

När jag var tio år 1965 ville jag ta ut från de små summor jag hade på banken för att prenumerera på kommunistpartiets tidning Ny Dag.

Mina föräldrar sa nej med den märkliga motiveringen att om jag gjorde det skulle USA få veta det på något sätt och då skulle jag inte få åka till USA när jag blev stor.

Att åka till USA när jag blev stor var nu det sista jag längtade efter som barn så för mig var argumentet dummare än dumt.

Frågan är om det bara var ett sätt att skrämmas eller om de verkligen trodde att USA hade kapaciteten att ta reda på sådant. Jag har faktiskt en känsla av att de verkligen trodde det.

Den faderlösa ön

Jag har just läst om Fathers were not genitors, en fascinerande artikel av den danske antropologen Torben Monberg i antropologstidskriften Man 1/1975.

Monberg inledde 1958 ett fältarbete på den polynesiska Bellonaön. Det var en ö med endast 428 invånare som hade omvänts till kristendomen 1938. Innan dess hade de haft en lokalt utvecklad egen religion, som var ganska så fascinerande. Den beskrivs mer utförligt i hans bok The Religion of Bellona Island 1966.

Men hans artikel i Man tar upp en mer specifik sak. Nämligen det faktum att invånarna på Bellonaön bestämt hävdade att innan missionärerna hade kommit 1938 hade de varit helt ovetande om sambandet mellan samlag och reproduktion.

Materialet är hämtat från dels fem djupintervjuer med manliga informanter som Monberg gjorde, plus en djupintervju med en kvinnlig informant som en kvinnlig antropolog gjorde. Dels mer ytliga samtal med en stor del av invånarna på ön.

På Bellonaön trodde man före 1938 att barnen kom från en värld kallad Nukuahea. Det var en värld för ofödda barn. För att en kvinna skulle bli gravid krävdes två saker. Dels att hon skulle gifta sig och flytta ihop med en man. Dels att andeväsen som tillhörde avlidna medlemmar i mannens släktskapsgrupp skulle hämta barnen från denna värld och föra in dem i kvinnans livmoder.

För hur konstigt det än kan verka var samhället på Bellonaön faktiskt patrilinjärt. Eftersom det var andeväsen från mannens släkt som förde in barnen i modern räknades barnen till faderns, inte moderns, släkt.

"Fadern"var alltså den man som var gift med kvinnan vid den tidpunkt då barnet föddes. Hans böner till förfädersandarna hade gett resultat....

Även om kvinnan hade varit otrogen hur många gånger som helst med män från andra släktskapsgrupper ansågs barnet alltid tillhöra den äkta mannens släktskapsgrupp. Eftersom samlag alltså inte hade det minsta med saken att göra.

På Bellonaön rådde det stor sexuell frihet, bortsett från exogamireglerna och de strikta incestförbuden. Både för- och utomäktenskapliga förbindelser var vanliga. Ett av argumenten mot förbindelser utanför äktenskapet - att barnen kanske inte skulle vara faderns - bortföll ju dessutom helt.

Skilsmässor var vanliga.

Invånarna på Bellonaön förklarade att de före 1938 hade sett samlag som något som var lustfyllt, en vana som kvinnor och män hade. De hade i stort sett inte funderat över om det hade några andra syften än att vara "roligt".

De var som sagt polynesier. Men i motsats till många andra polynesiska befolkningar hade de inga myter om gudar som hade samlag med varandra. Dessa fyllde ju ingen funktion när samlag endast var något man gjorde för att det var "roligt".

Det är mig veterligt det enda polynesiska samhälle där okunnighet om faderskap har rapporterats. Den polynesiska kulturen var troligen redan från början patrilinjär och den torde inte ha uppstått tidigare än 1600 f.kr. (Kirch 1984).

Därför kan det te sig egendomligt att finna förnekande av faderskap i just en polynesisk& folkgrupp....

Det är lättare att greppa att det fanns i Australien - med en kultur som sträcker sig tillbaks minst 50.000 år i tiden, och som fram till att de vita kom i stort sett varit isolerad. Eller hos de entydigt matrilinjära trobrianderna, där fadern sågs som en främling i familjen, och inte ansågs vara släkt med barnet (och efter en skilsmässa inte längre tog någon del i vårdnaden).

Men tillvaron är mer komplex än vad många inser. Synen på barn ock släktskap har varierat mer än många vill tro.

Vid varje tillfälle där man tar upp frågan om okunnighet om faderskap får man räkna med hårda angrepp. Så sent som 1968-69 fördes just i tidskriften Man en hetsig debatt om saken. Monberg insåg att hans beskrivning från Bellonaön skulle möta tvivel och reaktioner hos andra antropologer, och avslutade därför artikeln med denna förnuftiga kommentar:

"The surprising thing with this 'ignorance' is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that  some anthropologists may be willing to submit themselves to all kinds of intellectual acrobatics to explain it away"....


Referenser
Patrik Vintom Kirch, The evolution of the Polynesian chiefdoms, Cambridge University Press 1984
Torben Monberg, The Religion of Bellona Island, The National Museum of Denmark 1966
Torben Monberg, Fathers were not genitors, Man 1/1975

Bloggen "Mammorna"....

... som jag för övrigt varmt rekommenderar, har i sitt senaste inlägg länkat till ett inlägg jag själv skrev den 26 maj 2010.

Jag tittar lite på det och eftersom det är lika aktuellt idag som då, lägger jag upp det igen. Det är sorgligt att det inte blir bättre, snarare värre, och att förövare i praktiken gradvis verkar få lättare och lättare att få vårdnaden om barn....
----------------------------------------------------------------------------------------------
Vår tids hjältar

Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.

Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.

Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.

Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.

Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.

Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.

Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.

Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.

De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.

Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.

Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.

Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".

1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?

Riktigt tänkvärt

Starhawk är pseodonymen för en kvinnlig nyhednisk feministisk författare och debattör. Det där med nyhednisk kan ju verka flummigt för en del, men att hon i hög grad har båda fötterna på jorden visar kanske detta stycke, från hennes klassiker The Spiral Dance. Den kom ut första gången 1979. Det är faktiskt ett av mina favoritcitat. Jag citerar här från den tredje upplagan, 1999, sidan 139.

"It is fashionable in some occult circles to proclaim piously that 'thouhts are things, and therefore we should think only positive thoughts, because the negative things we think will come to pass.' It is hard to imagine a philosophy that could more swiftly produce extreme paranoia. Were it true, the death rate would rise phenomenally. Overpopulation would be the least of our worries - and no elected politician would survive long enough to be inaugurated. If thoughts and emotions alone could cause things to happen, thousands of my contemporaries would have married the Beatles in 1964. And I would not be writing on the desk - I would be sunning myself in Tahiti..."

Doreen Valiente om Aleister Crowley som intolerant manschauvinist

Efter att jag lade fram min lic-uppsats om Aleister Crowley 1998 spreds snabbt ett rykte, bland annat på en bisarr tråd på Flashback, att jag var en "pånyttfödd kristen" som hade skrivit  denna uppsats i någon form av fanatisk religiös nit. Jag beskrevs nästan som en form av korsriddare i strid mot ockultismen.

Den som läser uppsatsen noga inser att detta var rent nonsens från början till slut. Jag gör i den en mycket stark skillnad mellan satanistiskt anstuckna  ockultister (till vilka jag räknade Crowley) och mera "ljusa" strömningar, som exempelvis wicca (och implicit också exempelvis teosofi). Alla förmuleringar om wicca i uppsatsen är närmast positivt hållna, och det är ingen tillfällighet.

Jag såg inte som min uppgift att bekämpa "ockultism", utan att visa hur just Crowley kombinerade sitt LaVey-liknande förespråkande av skademagi och en egoistisk elitism, med en mixtur av (bland annat) öppet kvinnoförakt, en reaktionär syn på barnuppfostran, och ett till och från förekommande förespråkande av rena övergrepp .

I själva verket såg jag existensen av "ockulta" strömningar som INTE präglades av elitism, skademagi, sexism, förakt för barn, övermänniskoideal, våldsdyrkan etc etc. som något som kunde bli ett positivt alternativ till de "mörkare" strömningarna.

En av de tidigaste centralfigurerna i det tidiga wicca var Doreen Valiente (1922-1999), som var ledande i den öppna engelska wicca-rörelsen från det atr den uppstod i början av 50-talet, efter att den bisarra "Witchcraft Act" avskaffades 1951. I hennes bok Witchcraft for Tomorrow från 1978 (jag har den i en pocketupplaga från 2011) har hon bland annat denna föga älskvärda beskrivning av Crowley, som jag inte kan låta bli att citera.

"In practice, however, Crowley was just as much imbued with the mental attitudes of the old aoen as anyone else. As Gerald Gardner commented in The Meaning of Witchcraft Crowley´s pupils and followers soon found out that what Crowley willed was the whole of the law! Anyone showing signs of differing fron the view of the master, soon found thenselves consigned to outer darkness....

Moreover Crowley was a male chauvinist pig of the crudest kind. This appear plainly in his book Liber Aleph: The Book of Wisdom and Folly, a series of letters to his magical son, Frater Achad, which were never published in his lifetime but have been recently issued in the USA. In this writing, Crowley declares that in the nature of woman there is no truth, nor possibility of truth, and that although ín a 'certain sort' women could obtain the experiences of vision, trance and so on, yet nevertheless woman has no capacity for advancment in magic. The limit of her aspiration, says Crowley, is to be obedient to the right man, so that she may have better luck the next time in the round of rebirth, and be born in a masculine body". (Sidan 43.)

Lägre än Glocalnet

Det var våren 2007, jag hade just fått en dator av min bror. De första veckorna hade jag inte råd med att skaffa ett internetabonnemang. Men till min förvåning kom jag nästan alltid ut på nätet ändå.

Det visade sig att datorn automatiskt sökte efter närmaste trådlösa nätverk. Och det verkade finnas många sådana. Jag läste lite om det. Jag insåg att det inte kostade några grannar något, men att de eventuellt kunde drabbas av att deras datorer gick lite långsammare.

Men klart att jag tänkte skaffa ett eget abonnemang, så fort jag fick råd...

Nu hände det sig så att innan jag fick råd ringde Glocalnet. De hade just då en reklamkampanj om att ditten och datten var lågt, men inte lägre än Glocalnet. Exempelvis om en flygpilot som flyger alltför nära marken, från basen sägs att han flyger alltför lågt. Piloten svarar nåt i stil med att då har ni inte sett priserna på Glocalnets bredband, de är ännu lägre.

Så de ringde mig från Glocalnet. Försäljaren sa förstås att de var de allra billigaste. Ingen hade lägre priser än de. Då flög något i mig och jag kunde helt enkelt inte låta bli.... Så jag sa till honom att det jag hade var ännu billigare.

Han blev helt förbluffad. Jo, sa jag, jag surfar på grannarnas trådlösa bredband, det är ännu billigare.

Det han sa sen ingick knappast i manualen för hur försäljare bör bete sig, Han blev rasande och skällde ut mig och  kallade mig för snyltare. Han påstod, helt felaktigt, att det jag gjorde var olagligt. Hans röst blev mer och mer gäll. Jag sa till slut lite avmätt att jag nog tyckte att vi skulle avsluta samtalet. Han hade inga invändningar.

Ett tag efter detta fick jag tillräckligt med pengar för att skaffa mig ett abonnemang hos Telia (inte Glocalnet, som jag efter detta samtal aldrig ens skulle tänka tanken på att välja!). Det var ju förstås bättre...

För ett tag sedan blev det något fel på nätanslutningen. Det varade bara någon timme, men jag passade på att testa om datorn fortfarande kunde hitta trådlösa nätverk att ansluta sig till. Det kunde den inte. Det visade sig att alla tillgängliga trådlösa anslutningar numera verkade vara låsta/säkerhetsskyddade.

Numera har jag Nix, så jag får inte längre sådana samtal. Men jag kommer aldrig att glömma hur jag lyckades visa en Glocalnetförsäljare att det faktiskt finns något som är lägre än Glocalnet!

Idag hände....

... något mycket konstigt, mycket oväntat och helt underbart.

Dessutom anser jag....

... att termen "offerkofta" liknar termen "politiskt korrekt" i det att det är en ganska så meningslös fras som mycket ofta används av personer som har reaktionära och tvivelaktiga syften.

Den används dessutom inte så sällan mot personer som faktiskt har mycket bra anledningar att vara missnöjda med sin situation. Den används ofta som ett sätt att trycka ner och mobba.

Själv skulle jag aldrig använda ordet "offerkofta" mot NÅGON. Jag mår illa så fort jag ser det.

Min bild av Sovjet genom åren

Min första bild av Sovjet uppstod redan i mycket tidigt sextiotal, kanske rentav under sent femtiotal. Den grundades i att de vuxna i min närhet kraftigt ogillade landet ifråga. Nu var det så att jag var för misstänksam mot vuxna för att svälja bilden rakt av. Tvärtom utgick jag från att om de vuxna ogillade något så intensivt måste det finnas något positivt i det.

Annars visste jag inte så mycket om detta Sovjet, utom det att egendomen sades vara gemensam. Det tilltalade mig en del.

När Sovjet skickade upp Jurij Gagarin som den första människan i rymden var jag som sexåring helt entusiastisk. Här hade det land som de vuxna ogillade så starkt uträttat stordåd...

Inför valet 1962 berättade min mor att det fanns ett parti - "kommunistpartiet" - som hon sa ville ha det som i Sovjet. Jag blev alldeles fascinerad.

Men min bild av vad Sovjet var för något var nog dimmig. Det började ändras i nioårsåldern, hösten 1964. Då började jag intressera mig för dagspolitik. Bland annat fick jag reda på att tidningar hade olika politiska linjer, som man kunde ta del av på ledarsidan. Och ibland 'även på andra sätt. Jag började genast använda min snålt tilltagna veckopeng till att till att kanske varannan vecka köpa kommunistparitets dagstidning, Ny Dag (som tråkigt nog i januari 1965 gick över till att bli veckotidning).

Dessutom började jag låna böcker om Sovjet och kalla kriget. Det var inte direkt nrågra Sovjetvänliga böcker - det var böcker av "kremlologer" som Hans Wattrang och Edward Crankshaw.

Hösten 1964 hade jag till sist fått en någorlunda bild av de stora dragen i värdspolitiken. Det gjorde i alla fall att jag inte kunde svälja den värsta antikommunismen. Om det hade varit 1952, under Stalin, hade jag kanske gjort det. Men 1964 kändes allt sådant löjligt.

"Kommunismen" var ju inte det där otäcka monolitiska monstret som de vuxna talade om. Det fanns ju "kommunism" i Sovjet, på Kuba, i Jugoslavien, i Kina - och de verkade oense om det mesta.

I Italien hade kommunistpartiet börjat kritisera Sovjet. Och i Sverige? Ja, där fördes i Ny Dag den mest livliga polemik mellan olika åsikter. Det såg inte ut som en tidning som ville ha diktatur.

Det betydde inte att jag började beundra Sovjet, direkt. Det var ju en diktatur i sig, även om den verkade vara av ett ganska välvilligt slag. Tyckte jag. De hade tagit avstånd från Stalin, de avrättade inte längre oppositionella.

Men 1965 kom och jag blev tio. Och den 21 december 1964 hade i Ny Dag funnits en artikel som kom att förändra min bild av världen. Den handlade om Vietnam.

Genom den fick jag plötsligt reda på detta. Kriget i Vietnam var inte en nordvietnamesisk invasion utan det handlade om en bondegerilla  som slogs mot en militärdiktatur som stöddes av USA. Och källorna i artikeln  var inte Pravda utan USA-tidnngen New York Herald Tribune.

Hela mitt liv började snart kretsa kring Vietnam. Jag hoppades att USA skulle besegras, även om jag inte trodde det var troligt att det skulle kunna ske. Men det ändrade ju också min bild av Sovjet. Utan sovjetiska vapen hade ju Vietnam inte haft en chans. Så Sovjet borde bli så militärt starkt som möjligt, för Vietnams skull, och dessutom borde de få en mer militant linje mot USA. Dessutom borde Sovjet och Kina lägga sina småsinta motsättningar åt sidan och enas om att så effektivt som möjligt bistå Vietnam.

Annars var Sovjet inte så inspirerande, inrikespolitiskt. Det verkade trist och tråkigt, men å andra sidan tyckte jag att jag själv var ganska trist och tråkig... så det gjorde inte så mycket. ;-) Men det ändrades ju under tonåren.

Då började jag gilla popmusik. Och sånt. Och jag visste att det skulle vara lite svårt att köpa popskivor om jag hade levat i Sovjet. Bland annat.

Men ändå hade jag inställningen att i världen stod Sovjet för något mycket bättre än USA. Men det var lite oreflekterat. Jag blev lite ledsen över att USA kom först till månen. Å andra sidan insåg jag att även om staten ägde allt i Sovjet var det inte direkt någon jämlikhet där.

Det var först 1971, då jag var 16, som jag fick en mer teoretisk grund för min syn på Sovjet. Det var då jag kom i kontakt med trotskister, och tog del av deras teorier som Sovjet. Det tog ungefär ett halvår tills jag anammade dem,

I princip gick de ut på att Sovjet var ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism. Men ett där ett konservativt privilegierat byråkratiskt skikt hade tagit makten. De sovjeter som en gång styrde hade fråntagits all reell makt.

Trots det byråkratiska styret fanns det fortfarande landvinningar kvar. Planekonomin var förvriden av byråkratins makt. Men den visade sin progressiva karaktär genom bland annat en arbetslöshet som i princip låg på - noll.

Den linje som man skulle ha gentemot Sovjet var att man skulle försvara landvinningarna mot försök att återinföra kapitalismen men samtidigt vara för att det byråkratiska styret skulle störtas och ersättas med en socialistisk demokrati. Det var vad jag hoppades på.

Det innebar att min känslomässiga bild av Sovjet inte var speciellt positiv under denna period. Sovjet var en maläten byråkratisk hybrid, som diskrediterade socialismen. Visserligen borde det "försvaras" mot kapitalismen med det såg jag mest som något akademiskt. För jag trodde inte en sekund att kapitalismen skulle kunna hota Sovjet. Inte internationellt - det skulle leda till kärnvapenkrig. Och inte inom landet - varför i allsina dar skulle någon kunna driva igenom att den offentliga egendomen skulle reas ut och säljas till högstbjudande?

Men det var ju det sistnämnda som hände. Otroligt nog, Sovjet hade försvagats av den ständiga kapplöpningen med det militärt starkare USA. Och de sista åren också av kriget i Afghanistan.

Byråkratin var allmänt misstrodd, och kunde inte längre leverera det ökade välstånd de hade lovat. Tvärtom stagnerade ekonomin samtidigt som många västkapitalistiska ekonomier gick uppåt. Och så kom så slutligen tragedin 1991.

Ja, det var en tragedi, Istället för att det byråkratiska skiktet störtades och ersattes med en verklig arbetarmakt hände följande. En del av det härskande skiktet bestämde sig för att dess intressen bäst skulle tillgodoses om kapitalismen återinfördes. I nära allians med USA, och restan av den internationella kapitalismen, genomfördes kontrarevolutionen.

Resultatet blev ett fritt fall nedåt för ekonomin och det sociala livet . Arbetslösheten gick snabbt från 0 procent till en av de högsta i världen. Barnadödligheten ökade dramatiskt, Medellivslängden sjönk.

Brottsligheten sköt i höjden. Prostitutionen likaså. Maffian blev snart en av de mäktigaste makterna i landet. Det var nästan ofattbart.

Och ja, det var verkligen en tragedi.

En bild av den tragiska utvecklingen får man i Ted Grants Russia: from revolution to counter-revolution, som kom ut 1997.

Idag har det fria fallet nedåt stoppats, och Ryssland har under Putins auktoritära styre stabiliserats - men på en nivå långt UNDER det gamla Sovjet.

Att det byråkratiska systemet inte ersattes av en socialistisk demokrati utan av den råaste roffarkapitalism har nog starkt påverkat min retroaktiva sovjetbilld. I stället för bilden av det trötta korrupta gråa byråkratstyret som snart skulle störtas av något bättre, framträder istället en helt annan bild.

En - nostalgisk bild. Av en tid då ett (låt vara malätet, byråkratiskt och odemokratiskt) alternativ till kapitalismen ändå existerade nära våra gärnser. Att sovjetsystemets fall inte endast var en tragedi för folken i Sovjet - utan även för oss..

Det ledde ju till att borgarklassen i väst fick blodade tänder. Den systematiska nedmonteringen av den offentliga sektorn i väst hade knappast varit möjlig om inte Sovjet hade kollapsat. "Kommunismens fall" gjorde privatiseringarna, nedskärningarna och de andra försämringarna - politiskt möjliga. Nu var "kommunsimen" död - och nu handlade det om att renodla kapitalismen så mycket som möjligt.....

Så min känslomässiga bild av Sovjet (väl att märka Sovjet efter Stalin!) är nog idag retroaktivt mycket mer positiv än den var på sjuttio- och åttiotalen. Och jag är nog inte ensam om det. Det verkar gälla sovjetbefolkningen också. Som jag visade i ett tidigare inlägg är den mest populära ryske ledaren idag - Leonid Brezjnev! Medan de som ledde vägen till kapitalismens återinförande - Gorbatjov och Jeltsin - hamnar allra längs ner....

Hellre en tråkig och maläten byråkrat än de som medvetet återupprättade kapitalismen i landet - verkar ryssarna mena. Jag tycker faktiskt att de har rätt.

Brezjnev populärast i Ryssland

"Leonid Brezjnev är fortfarande favoriten bland ryssarna, enligt en färsk undersökning från det oberoende opinionsundersökningsinstitutet Lavenda Center. I undersökningen från i mitten av maj har ryssar fått svara på vem av sina ledare de tycker bäst om och helst skulle vilja ha tillbaka. Brezjnev segrade i popularitet över både Lenin och Stalin, som kom på andra och tredje plats, medan Gorbatjov och Jeltsin hamnade i botten.

Moskvas stadshus har nu beslutat att uppföra en minnestavla över Brezjnev vid huset på Kutozovskij Prospekt där han i många år levde och dog. Minnesmärket är tänkt att avtäckas i december lagom till 107-årsminnet av Breznjevs födelse.

Leonid Breznjev var Sovjetunionens ledare 1964-1982, vilket för de flesta ryssar symboliserar en tid av lugn och stabilitet, före det ekonomiska kaos som bröt ut när Sovjetunionen gick under ett par år senare..."

Saxat från Internationalen 22/2013.