När jag 1967 som tolvåring började lyssna på "popmusik" (ett ord som då definierades lite vidare än det verkar göras idag) gick det hand i hand med ett känslomässigt avståndstagande från det mesta som brukade kallas "svensktoppsmusik".
Svensktoppen var för mig en plats där i bästa fall menlösa, i värsta fall förfärliga, artister som Östen Warnebring eller Flamingo-kvintetten (för att nu inte tala om Lasse Lönndahl!) huserade.
Men det fanns en del undantag. Så till exempel gillade jag ofta Sven-Ingvars. Inte allt dom gjorde, men jag gillade ganska mycket.
Hösten 1967 kom så deras låt Önskebrunnen. Den inte bara gillade jag, jag formligen älskade den.
Vad det nu kan bero på....
10 kommentarer:
Åh, svensktoppen, vad jag hat-älskade svensktoppen;)
Jag kan nästan alla gamla dansbandslåtars texter utantill, tex Wizex och Flamingokvintetten som mamma gillade. Jag lärde mig till och med att joddla som barn, tack vare Wizex joddlarlåt "jag har mött en härlig man, ifrån Texas kommer han..":D
Sen kom hon den där gotländskan som var jättepoppis ett tag..? Susanne nånting..? Henne gillade jag inte alls.
Farmor lyssnade på Alf Robertsson på äldre dar och han har väl också legat på svensktoppen med några låtar om jag inte minns fel?
Sven-Ingvars var inte så poppis hemma men jag gillade dem pga att de hade lite rockigare låter, lite mer sväng, sa katten;)
Det fanns en del kvinnliga artister som gjorde en del bra låtar - som Siw Malmkvist och Lill Lindfors.
"Mamma är lik sin mamma" var riktigt feministisk.
Jag har ägt "Önskebrunnen" på singel, att spelas på 45 varv. Minns dock ej Bsidan.
Om NBT kan alltför många dansbandstexter utantill kanske hon borde radera i sitt minne. Själv brukar jag nöja mig med "hårda ord de gör problemen fler och fler", taget ur en av Trio me Bumbas största hits. Annars sjönk kvaliteten på dansbandslåtarna mot en ganska katastrofal nivå när Svensktoppen började vägra ta in översatta poplåtar. Nästan alla svenska schlagersångerskor på 60-talet fick ju sina stora hits från englandslistan.
Mamma är lik sin mamma hette väl "Sadie the cleaning lady" till att börja med ...
Svensktoppen ja! Det var ett problembarn för mig när jag växte upp. Jag föddes i början av 60-talet och i tonåren blev jag hårdrockare. Svensktoppen var något vi hårdrockare inte skulle lyssna på men undertecknad gjorde det ändå. Inte för att jag älskade musiken utan mer för att det var något jag och morsan hade ihop.
Gunnar Wiklund var ett populärt namn när jag var barn och han var mycket bättre än Lasse Lönndahl och de övriga :-)
Men sen fanns det då en grupp som tilltalade örat mer än de övriga och gruppen var Sven-Ingvars. anns massor med låtar jag gillade med dem. Jag tyckte om dem så pass mycket att jag t.o.m vågade spela dem för mina hårdrockspolare. De tyckte att de var ok men det fanns en låt som blev omtyckt bland oss alla. Vi hade ett hårdrocksband och rockade upp den och det fanns fler band vi pratade med om låten som gjorde detsamma.
Låten hette "Vid din sida" och hade uppenbarligen något som tilltalade hårdrockstarmar trots att det inte hade med det att göra. Än idag kan jag lyssna på den låten och få speciella känslor :-)
Om jag ska ta ett exempel åt andra hållet dvs en låt jag inte tyckte om så var det Lill-Babs låt "Leva livet". Tyckte den var enbart jobbig melodi
Jag stod faktiskt inte ut med Gunnar Wiklund heller. Han kanske var en hårsmån bättre än Lasse Lönndahl, men..... jag brukade nog använda hans "Vi ska gå hand i hand" som ett skolexempel på hur en låt INTE ska göras....
"Vid din sida" VAR däremot bra, tyckte jag.
Jag förstod mig inte heller på Gunnar Wiklund vid den tiden utan det var popkungar och schlagerdrottningar som gällde. I dag skulle jag faktiskt kunna tänka mig att köpa en hitsamling med Gunnar !
Apropå Sven-Ingvars så spelade bl a detta band på ABFjubileet (osäker på antalet år där) i Kungsträdgården i somras och de var verkligen bra. Ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, mannen som verkligen ser ut som en fackpamp, var en av de som syntes rocka fett till musiken!
Verutschkow
ALDRIG jag skulle köpa en "hitsamling" med Gunnar Wiklund. Han är så där lagom tråkigt dålig, så att det inte ens har ett underhållningsvärde.
Möjligen då med någon av de som var så dåliga att det blir riktigt kul. som Snoddas - eller Arne "Rosen" Quick...
;-)
PS.
Fast Quick skulle förstås inte kunna ge ut någon hitsamling - han hade så vitt jag minns bara en enda hit...
Apropå hitsamling så finns det minst en dålig vits om Dolly Partons dito ...
Men artister som varit verksamma under så många år skall egentligen inte ge ut hitsamlingar. Den som varit med hela tiden tycker att det blir väldigt krystade och avhuggna projekt. Men för nybörjaren kanske det funkar som en introduktion.
Skicka en kommentar