Illuminati. papparättsrörelsen och feminismen

Jag såg att en papparättsblogg har länkat till en YouTube-video som verkar mena att feminismen är skapad av Illuminati för att krossa familjen. Lite lustigt, eftersom jag för cirka fyra år sedan stötte på åsikten att papparättsrörelsens framlidne guru, den ökände pedofilförsvararen Richard Gardner, i själva verket var medlem i Illuminati.

Konstigt? Nej, inte konstigare än att det finns hemsidor som bestämt påstår att Illuminati vill avskaffa den privata äganderätten, medan andra lika bestämt hävdar att samma kusliga organisation ligger bakom privatiseringarna. 

Det är nämligen helt riksfritt att påstå saker om Illuminati, för Illuminati kommer aldrig att anklaga någon för förtal. För att göra det måste man nämligen existera. Och det gör inte Illuminati.

Papparättsrörelsen för dummies

Ovanstående är samlingsnamnet på en mycket bra kritisk artikelserie om begreppet "PAS" som My Vingren skrivit på sajten Genusfolket.se. Del ett har underrubriken Vad är PAS?, och del två PAS i praktiken.

Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....

Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."

Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.

PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....

Anna i V: när kvinnomakten hotar världen...

2009 kom det en ny version av TV-serien V.

Den är intressant på flera sätt.

Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.

Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.

Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.

Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.

Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,

Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!

Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...

Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.

Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.

Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.

De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.

Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.

På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.

Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...

Makt genom umgänge – 70-talets bordellhärva

Detta är titeln på en av programpunkterna på Feministiskt Forum i ABF-huset i Stockholm den 11 maj i år. Klockan 15.45 – 17.00 i Erlanderrummet.

I forumprogrammet presenteras det så här:

"En av feminismens konkreta uppgifter är att avslöja manliga nätverk som upprätthåller makt. Bordellhärvan från 70-talet, som inspirerat till filmen Call Girl är ett konkret exempel på hur ett nätverk fungerar. Medverkande: Kerstin Alfredsson, bibliotekarie och medlem i Socialdemokraterna. Arrangör: Föreningen Socialisten."

Läsvärt om hur soc behandlar utsatta barn

Ett tankeväckande inlägg av NoBoyToy kan läsas här. Det utgår från en aktuell skandal om hur en soc-anställd raderat mängder av anmälningar om barn och ungdomar som far illa och går vidare till andra exempel (tagna från Suspicio) på socialas likgiltighet för utsatta barn.

Existensen av internet...

... ökar markant risken att göra bort sig och göra dumheter.

Jag kommer....

... att hålla upp med bloggandet för en ganska så lång tid.

Min brors lösning på problemet

Min bror delar inte min motvilja mot Big Bang-teorin. Han tycker att min oro för saken är komisk. Han försäkrar att han inte är det minsta orolig för att universum ska gå under om ett antal billioner år.

Nu skulle man kunna tro att det beror på att han tänker att båda han och jag är döda för längesen när det händer. Och att det därför inte har någon betydelse - i alla fall inte för oss.

Men så är det inte riktigt.

Han tror nämligen stenhårt på reinkarnation. Alla själar reinkarneras under eoner tills de slutligen förenas med Gud. Så varför är han då inte orolig för att universum skall gå under?

Jo, han är lika stenhårt övertygad att om universum upphör att existera så kommer själarna att inkarnera i något annat lämpligt universum. Han verkar helt säker på den saken....

Ibland avundas jag människor med en så bergfast tro!

I huvudet på en kosmolog

Det finns små mysterier och det finns stora mysterier. Till de stora hör kanske universums ursprung, och medvetandets väsen. Till de små hör möjligen vad som rör sig i huvudet på Lawrence M Krauss - kosmologen som jag skrev om i förra inlägget.

Eller kanske är det tvärtom.

Att han inte tycker att det är tråkigt att tro att universum kommer från ett absolut ingenting och i slutändan också försvinner i ett ingenting är i sig inte konstigt. Det är ju många som inte bryr sig ett skvatt om den saken.

Att han i själva verket verkar tycka att detta scenario är "upplyftande" (sidan 195) är kanske lite mer originellt.  Men inte helt och hållet unikt det heller. Smaken  är olika. Det är ungefär som när det gäller det individuella livet. Somliga är rädda för att dö, andra inte. Somliga skulle gärna vilja få evigt liv, andra är glada att de slipper

Detsamma gäller kanske också synen på universum.

Nej, det konstiga är att det faktiskt  finns en sak han oroar sig för. På sidan 120 börjar ett kapitel som heter "Vår dystra framtid". Det handlar inte, som man skulle kunna tro, om att det är dystert att allt kommer att försvinna utan att det ens finns någon Gud som kan iaktta det hela. Tomrummet i slutändan skrämmer inte Krauss. Det ser han ju som upplyftande.

Nej, det som är dystert enligt Krauss är att - Big Bang-teorin är dömd till undergång. Ja, ni läste rätt. För om 150 miljarder år kommer universum att expandera så snabbt att de närmaste galaxhoparna kommer att röra sig från varandra snabbare än ljuset. Det innebär att de inte längre kan iakttas från varandra. 

Det gör att framtidens kosmologer efter detta inte kommer att kunna se att universum expanderar. Inte nog med det. Efter ett tag kommer rmikrovågsstrålningen från Big Bang att försvagas och drunkna i lokalt brus. Och grundämnena har bränts ut så mycket att inte ens deras fördelning kommer att kunna ge en vink om att Big Bang har funnits.

På 16 sidor lägger han ut texten. Han hoppas och hoppas, men kommer fram till den slutliga dödsdomen. Framtida kosmologer kommer efter en viss tidpunkt inte att kunna utveckla Big Bang-teorin. De kommer att tro att deras galaxhop är den enda som finns.

Han kallar det  "tragiskt". . Att allt ska försvinna beskriver han som upplyftande. men att Big Bang-teorin kommer att gå under bekymrar honom väldeliga

Driver han med oss? Kanske. Det är rentav troligt. Men det  avspeglar en typ av fackidiotisk inskränkthet man ibland  kan stöta på hos kosmologer.

Jag säg för över tio år sedan intervjuer på TV  med en grupp forskare som hade funnit vad de såg som det avgörande beviset för att universums expansion accelererade. Detta anses allmänt utgöra dödsdomen för universum. Det kommer oundvikligen att bli glesare och kallare, expansionen kommer aldrig att stoppas.. 

Men de såg inte endast nöjda ut. De såg extatiska ut. Deras ögon strålade av glädje när de beskrev hur en "mörk energi" sliter universum i stycken. Rösterna höjdes i falsett.

Jag trodde inte mina ögon.

För att gå tillbaka till Krauss scenario tycker jag nog att Big Bang-teorins oundvikliga undergång är dess enda försonande drag. Men jag hoppas att den går under långt innan dess. Genom att den motbevisas. ;-)

Har "ingenting" skapat universum?

För inte så länge sedan fanns det två huvudsakliga åsikter om universum och dess ev. "uppkomst" i den västerländska kulturen. Dels den teistiska - universum är skapat av en Gud, från ingenting. Dels den ateistiskt- materialistiska - universum har inte "skapats" - det har ingen yttre orsak och har med all sannolikhet i en eller annan form funnits för alltid.

Det sympatiska med båda dessa idéer är att de ger någon form av ontologisk trygghet och stabilitet. I båda fallen finns det något evigt och beständigt - antingen det nu är Gud eller universum.

Big Bang-teorin ändrade inte helt och hållet på detta, till en början. Den kunde tolkas teistiskt - som av påven Pius i ett berömt uttalande 1951. Eller den kunde tolkas som att det som föregick Big Bang var en "uratom", en materiell existens som i sin tur måste ha haft någon form av materiell förhistoria. Som vi dock aldrig kommer att kunna få reda på något om då Big Bang utplånade alla spår av en sådan tidigare tillvaro.

Men åren gick och efter ett tag uppkom nya idéer. Och idag verkar den vanligaste åsikten hos de tongivande och mest publicerade kosmologerna vara en säregen kombination av dessa åsikter. Universum har skapats från ingenting - men det finns ingen Gud. Det är en idé som saknar både den teistiska och materialistiska teorins ontologiska trygghet. Nu är ingenting beständigt. Universum har fötts ur ingenting och kommer att försvinna tillbaka till ingenting. Och det finns som sagt ingen Gud.

Mer deprimerande kosmiskt landskap får man leta efter.

I Ett universum ur ingenting (Fri tanke, 2012) läger kosmologen Lawrence M Krauss ut texten om saken. Han är vän med Richard Dawkins, som i ett efterord hyllar boken som det hårdaste slaget mot teismen som delats ut ... sedan Charles Darwins Arternas uppkomst. Vad ska man kalla ett sådant uttalande? Ställföreträdande storhetsvansinne?

Krauss är en intelligent person, och boken är lättfattlig ock logiskt skriven. Men att han skulle ha givit den avgörande dödsstöten åt teismen är väl ändå att ta i...

För hur intressanta hans spekulationer om hur universum kan ha uppkommit som en kvantfluktuation, och att detta kan innebära en skapelse ur ingenting utan någon Gud, än kan vara -återstår ett besvärande faktum.

Det finns med ett enda undantag inga typer av observerade fall där någonting någonsin verkar ha skapats från ingenting. Och undantaget - det Krauss och andra kvantkosmologer bygger hela sin världsbild på - är processer i den subatomära världen.

Det verkar som om elementarpartiklar kan uppstå från "ingenting" och sedan försvinna på bråkdelen av en sekund. Detta har aldrig iakttagits - elementarpartiklar kan aldrig iakttas - utan kan endast härledas. Men det har härletts så många gånger att det mycket väl skulle kunna vara så.

Dessa kortvarigt existerande partiklar kallas ofta "virtuella partiklar". Det är som sagt klart möjligt att de existerar. Men med tanke på att de aldrig kan iakttas direkt tycker jag - lekmannamässigt, amatörmässigt, och common sense-artat - att man kanske inte kan utesluta att det skulle kunna finnas andra faktorer som kan förklara dessa iakttageler. I den gåtfulla värld av subatomära fenomen där vi som sagt inte direkt kan iaktta något, bara härleda, skulle det kunna finnas faktorer som vi inte ser, som vi inte har en aning om, som kanske ger oss illusionen av att partiklar verkligen uppkommer "ur intet".

Men det tycker nog inte Krauss. För enligt honom har dessa iakttagelser alltså bevisat att någonting mycket väl kan skapas ur ingenting. Och om det gäller för elementarpartiklar - varför skulle det då inte kunna gälla - hela vårt universum?

Det finns, förstås, inte bara en utan många hakar. De virtuella partiklar som man kunnat härleda, men alltså inte direkt iaktta, verkar som sagt försvinna på bråkdelen av en sekund. Det tycks inte vårt universum ha gjort. De virtuella partiklarna tycks heller aldrig svälla upp och bli något universum. Det är ju bra för vårt universum, för det skulle knappast överleva om virtuella partiklar hade en tendens att knoppa av sig till nya universium då och då.

Fast det kanske de gör ändå - i andra dimensioner? Den tesen finns inte helt explicit hos Krauss, men den är vanlig i dagens kosmologi. Kanske rentav varenda virtuell partikel som uppstår och försvinner blir ett annat universum i en annan rumtidsvärld? Eller så spekulerar man.

Jag kan inte komma ifrån att jag tror att dagens kosmologi gradvis har fjärmat sig från det vi kan se, det som är resultatet av observationer, till mer och mer luftiga fantasier. Med hjälp av eleganta matematiska modeller kan man konstruera upp scenarior som ligger så långt som kan tänkas från vad som de facto kan obeserveras.

Men som jag sagt många gånger - jag hade trea i matte och kanske bör hålla tyst. Men å andra sidan gör det ju inget om jag har fel - inte ens om jag skulle lyckas få en och annan att påverkas av mina ev. amatörmässiga common sense-idéer. Inget väsentligt i denna värld står eller faller med vad du eller jag tror om universums uppkomst.

Men själv skulle jag av någon anledning bli glad om Big Bang-teorin i sin nuvarande form skulle motbevisas. Man kan förstås undra sig varför.

Endast sanningen...

... gynnar proletariatet, lär Lenin ha sagt. Samma sak kan sägas om de som kämpar mot övergrepp mot barn.

Vi lever i ett samhälle där de som förnekar, bagatalliserar och till och med försvarar övergrepp är starka och välorganiserade. De förvränger, manipulerar, och tystar ner.

Därför är det extra viktigt att de som vill försvara barn, och avslöja förnekarlägret, inte lägger till och drar ifrån. Det finns alltid personer som är beredda att utnyttja varje misstag för att diskreditera.

Därför bör man undvika sådana misstag - och framförallt erkänna dem när de begås. Om man inte gör det kommer förnekarlägret att gynnas.

Något att inte bara tänka på.

Det började med Monkees

En av de större förändringarna i mitt liv började med att jag i tolvårsåldern började lyssna på popmusik. Det var en stor förändring eftersom det i praktiken innebar att bryta ... en programmering.

Jag skriver programmering. Det kan låta extremt men är ganska så adekvat. Jag hade internaliserat uppfattningen att popmusik var skränig musik som man inte borde lyssna på. Eller mer exakt som jag inte vågade lyssna på.

Det var inget som uppkommit spontant. Det var internaliserade vuxenvärderingar. Exakt hur de hade internaliserats vet jag inte, men de var inte i någon genuin mening mina egna.

Popgruppen The Monkees hade en TV-serie. Den var populär i klassen. Alla pratade om hur bra den var. Jag hade en nedlåtande inställning till all popmusik så jag vägrade att se den. Till en början.

Men argumenten från entusiastiska klasskamrater var svåra ett motstå. De sa att serien var väldigt rolig, och jag behövde ju inte bry mig om musiken, jag skulle nog ändå gilla den roliga handlingen.

Så till sist föll jag till föga. Och då upptäckte jag något. Inte bara det att jag faktiskt tyckte att handlingen VAR rolig. Utan att jag också gillade musiken. Till en början med kanske främst seriens signaturmelodi.

Det var som en dörr öppnades. Efter någon månad lyssnade jag regelbundet på Tio i topp, och efter ett tag  också Kvällstoppen. Det sista såg jag som så viktigt att jag slutade att gå på Vargungarnas möten. För de låg på tisdagskvällar, samtidigt som Kvällstoppen.

Men nu var jag inget genomsnittligt barn. Jag brukade regelbundet läsa tidningarnas kultursidor, Och där fick jag reda på att Monkees sågs som obehaglig kommersiell musik. Inte nog med det - de sades inte kunna spela själva.

Det sista var delvis sant, till en början. På de två första LP-skivorna var det studiomusiker som spelade. Men bandet lärde sig ändå ganska snabbt att spela...

Det första var förstås sant, det med. Men vilken popmusik var inte kommersiell? Framförallt var det inget som behövde angå mig. Om jag gillade dem, så gjorde jag det.

Så jag började gilla dom ännu mer, som en sorts protest. Om jag äntligen hade lyckats bryta den programmering som vuxna i min närmiljö hade inplanterat i mig, så tänkte jag då inte bry mig om vad andra vuxna skrev på kultursidor.

Sedan är det en annan sak att det mest strömlinjeformade i musiken efter ett tag tonades ner hos Monkees. De började vägra att acceptera skivbolagets diktat, de började skriva låtar själva. De var förvisso fortfarande både "snälla" och kommersiella, men alltså inte riktigt lika strömlinjeformade. Ett tidigt exempel på en egen komposition (av Micky Dolenz) var en låt som blev kallad Alternate Title efter att skivbolaget vägrade att acceptera den ursprungliga titeln.

Men detta var nog början till Monkees nedgång. De hade inte riktigt kapaciteten att stå på egna ben, och efter ett tag försvann deras låtar från listorna.

Då hade jag redan ersatt dom med andra favoriter - framförallt Beatles. Men även där fick jag problem med vad som skrevs i tidningarna. För den 6 augusti 1967 publicerade DN en stort upplagd artikel om att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band " var reklam för LSD "från omslaget till innerspåret". Aldrig skulle man få ha sina idoler ifred...

Men den ångest den artikeln utlöste  har jag skrivit om på andra ställen....

Önskebrunnen

När jag 1967 som tolvåring började lyssna på "popmusik" (ett ord som då definierades lite vidare än det verkar göras idag) gick det hand i hand med ett känslomässigt avståndstagande från det mesta som brukade kallas "svensktoppsmusik".

Svensktoppen var för mig en plats där i bästa fall menlösa, i värsta fall förfärliga, artister som Östen Warnebring eller  Flamingo-kvintetten (för att nu inte tala om Lasse Lönndahl!) huserade.

Men det fanns en del undantag. Så till exempel gillade jag ofta Sven-Ingvars. Inte allt dom gjorde, men jag gillade ganska mycket.

Hösten 1967 kom så deras låt Önskebrunnen. Den inte bara gillade jag, jag formligen älskade den.

Vad det nu kan bero på....

Bildjournalen återbesökt

Vad var egentligen BJ för tidning och hur påverkade den mig?

Jag har varit på Kungliga Biblioteket och tittat igenom årgångarna 1967 och 1968 av ungdomstidningen Bildjournalen (BJ). Det var väl vad man brukar kalla en "nostalgitripp", men det var lite mer än så

Att läsa BJ, liksom att lyssna på popmusik, var vid den tiden för mig i hög grad en revolt mot familjen. Och en längtan till en tillvaro som var glad och inte dyster, hoppfull och inte ångestfull. Ungefär som mannen som tittade in till de glada människorna bakom det lysande fönstret i Lovecraft-novellen The Outsider...

Så jag läste artiklarna och tittade på bilderna av glada tonåringar och deras idoler. Jag började i sommaren 1967, och fortsatte till BJ lades ner sommaren 1969. Men det var nog 1967 som läsupplevelsen var starkast.

Att läsa igenom BJ igen är en upplevelse. Och väcker upp minnen. Ett sådant var en bild av Davy Jones och hans flickvän Lynne Randell från BJ 22/11 1967. Jag har alltid mints bilden, men jag mindes inte alls att den kom från BJ. Däremot visste jag att jag då tyckte att det såg så sött och romantiskt ut så jag klippte ut bilden och lade den som bokmärke i en skolbok . Nu vet jag alltså varifrån den kom....

En bild som jag inte alls har mints genom åren var av skådespelaren Mary Maude, som spelade i en deckarserie som på svenska kallades "Deckare UPA". Men nu, när jag bläddrade i BJ den 16/10 1968 och såg den igen, kände jag omedelbart igen den. Och blev alldeles tagen. Något i hennes utstrålning, och/eller något inom mig, grep mig 1968. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av bilden, men sedan har jag glömt att den fanns. När jag nu kände igen den var det nästan som en chock...

Men annars - i mina inte riktigt lika unga ögon idag ser jag kanske BJ som en bitvis ganska pinsam tidning. En kommersiell produkt, där medelålders journalister försökte ställa sig in hos tonåringar för att tidningens ägare skulle bli rikare. Eller?

Kanske inte helt och hållet. Journalisterna var ju inte tonåringar, men en del av dem, som Håkan Sandén, var uppenbarligen genuint intresserade av popmusik. Tidningen hade dessutom mitt i sin "töntighet" en obestridlig charm.

Och, som sagt, jag minns mycket i den. Jag kan till och med minnas specifika formuleringar i artiklar....

Och nu förstår jag plöstligt varför jag plötsligt fick för mig att låna Sigmund Freuds Drömtydning på biblioteket i december 1967. För någon vecka innan hade BJ haft en artikel om just - drömtydning. Fast förstås av en helt annan typ än Freuds...

Tiden förändras - som bekant. Vad som definitivt är nytt nu är ju att jag kan se sammanhang som jag inte tänkte på då. Exempelvis hur oerhört mansdominerad popkulturen var. Det handlade i tidningen nästan alltid om manliga musiker och om en (vanligtvis) ung kvinnlig publik. De manliga musikerna fanns på idolbilder. En del av dem var så stora att man måste vika ut dem. De kallades dock inte "utvikningsbilder", för det var en term förbehållen FIB/Aktuellts och de andra herrtidningarnas mjukporrbilder. Så i BJ fick det heta "elefantbilder".

Men mansdominansen var som sagt massiv. Av alla idolbilder var minst 19 av 20 på män. Efter ett tag kom det några bilder på kvinnliga artister, som Supremes. Men det var oerhört sälllan.

En annan iakttagelse som jag gör nu är hur BJ förändrades politiskt 1968. BJ var ju inte en "politisk" tidning, men det fanns en underliggande politisk agenda i den. 1967 kan den nog beskrivas som "vänsterborgerlig*" eller nåt. Man fick intryck att redaktörerna var folkpartister. På insändarsidorna pågick en evig debatt om kriget i Vietnam, där de USA-vänliga till en början var i majoritet.
'
1968 hände efter ett tag något dramatiskt. Tidningen började fyllas med en helt ny typ av artiklar. Intervjuer med amerikanska vietnamdesertörer. En intervju med em ung fransk arbetare, som deltagit i majrevolten. En intervju med en svensk anonym "revolutionär" som var med i Vänsterns Ungdomsförbund som beskrev hur han blev kommunist. Och - hör och häpna! -en intervju med FNL-aktivisten och den aktiva KFML:aren Åsa Hallström som i slutet av intervjun till och med ocensurerat fick ta upp nödvändigheten att bygga ett marxist-leninistiskt parti.....

Och de USA-vänliga insändarna upphörde förresten nästan helt....

Något hade definitivt hänt i tidsandan. På mycket kort tid.

Nu var BJ i en viss mening "politiskt korrekt" redan innan våren 68. Den var klart emot rasism, för jämställdhet mellan könen, mot diskriminering. Artiklarna om "könsroller" utgick som en självklarhet att kvinnor och män skulle vara jämställda. Däremot kan man nog säga att de ofta inte verkade inse att de i praktiken inte var det. Man presenterade en bild om hur det borde vara, men man bekämpade inte det som var.

BJ lades ner 1969, ungefär samtidigt som konkurrenten Hej!, som hade startats hösten 1968. Jag minns att jag var sur på Hej!, som jag trodde hade konkurrerat ihjäl BJ. Men det var nog inte den främsta förklaringen.

Den vänstervåg som BJ försökte anpassa sig till 1968 hade nog en del i saken. För många ungdomar tedde sig nog BJ. efter ett tag som ett sätt att stänga in dem i en artificiell tonårsvärld med popmusik som minsta gemensamma nämnare. Dessutom kom den svenska popmusiken in i en sorts kris 1968. I BJ finns nästan patetiska artiklar där kända popmusiker vädjar till publiken att fortsätta att gå på konserter för att "rädda popmusiken". Publiken svek popartisterna .

Nischen för en tidning som BJ minskade. Den popsagovärld som tidningen stod för utmanades av en annan verklighet.

Fast själv blev jag ledsen när den lades ner. Det skrev jag också då - i ett brev till en sympatisk brevvän som jag hade skaffat genom just Bildjournalen. Henne fortsatte jag att skriva till fram till 1971.

Då hade min egen tillvaro drastiskt förändrats. Till det sämre.

"Hen" - ett användbart ord

"Hen" är ett praktiskt och bra ord som jag använt ett tag.

Det har mött ett starkt känslomässigt laddat motstånd, som faktiskt inte går att ta på allvar. Argumenten emot är aldrig rationella. För det mesta liknar de mest känslouttryck av typen "usch" och "fy".

Det är väl bättre att säga "hen" än att exempelvis säga "han/hon". Det går snabbare och ser mindre konstigt ut. Att det borde finnas ett personligt pronomen för tillfällen där könet inte är bestämt, eller anses mindre intressant, är väl närmast självklart.

Fast Sverigedemokraterna har en egen variant av motståndet mot "hen". De ser ordet som ett uttryck för den otäcka... "kulturmarxismen".

Att någon vågar ta nonsensordet "kulturmarxism" i sin mun efter Utöya och Breiviks manifest är ju lite hisnande, men av SD kan man kanske vänta sig vad som helst.

"Kulturmarxism" är ett ord med nazistiskt ursprung. Det betyder inget meningsfullt, men det används till och från som ett laddat symbolord av personer som sitter fast i en högerextrem mytologisk skuggvärld. Att kalla det svårdefinierat är att vara alltför vänlig. Det är och förblir ett meningsöst nonsensord

I motsats till "hen", alltså, som är både lättdefinierat och användbart.

Vinklad journalistik gör barnen rättslösa

/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/


I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.

Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar.  Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.

När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?

Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.

Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.

Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.

Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försökt hjälpa de här barnen. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.

För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.

Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?

Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.

Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.

Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.

Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.

En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.

ANNIKA SUNDBAUM-MELIN

"I stare at the phone on the wall"

ABBA:s kanske första riktigt stora hit var "Ring, Ring". Den kom 1973, och jag minns den redan från då.

Jag hade i princip slutat att följa poplistor våren 1971, men då och då lyssnade jag på P3. Så om en låt spelades tillräckligt ofta uppmärksammade jag den.

Jag bodde då i ett kollektiv i Roslags Näsby, och jag tror att jag först hörde "Ring, Ring" på gräsmattan utanför huset en solig och varm vårdag. Jag föll för den med en gång

ABBA gav ut "Ring, Ring" både på svenska och engelska och texten var på sätt och vis en lyckträff. Handlingen - en person som nervöst väntar på telefonsamtal från den älskade - var väl något som de allra flesta kunde identifiera sig med.

Det gäller väl än idag, med det möjliga undantaget för det där med just telefonsamtal. Idag väntar man kanske lika nervöst på mail, chattmeddelanden eller SMS. Eller med något annat kommunikationssätt jag inte känner till... Det var enklare då.

Men en sak som kanske inte var helt självklar ens då var en mening i den engelska versionen. "I stare at the phone on the wall"...

På den tiden fanns det de som hade telefonen uppsatt på just väggen. Men det var nog en minoritet. De flesta hade den nog stående på ett bord.

Men som sagt, "Ring, Ring" hade en tilltalande text och en tilltalande melodi. Det tyckte även jag denna vårdag 1973.

Sedan tror jag inte jag lade märke till någon ABBA-låt på nästan ett år. Men då gjorde de en sång som knappast gick att undvika hur man än gjorde. Den gick under namnet "Waterloo".

Flyktingbarn som försvinner

Det kommer ensamma flyktingbarn till Sverige som försvinner - ofta spårlöst. År efter år.

Det uppmärksammas inte speciellt ofta. Men idag har Monica Gunne skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Den kan läsas här.

Då och då ställs frågor till de ansvariga. 2007 fick Tobias Billström frågan om 23 kinesiska flyktingbarn som nyligen försvunnit. Han svarade då att "vi har läget under kontroll". Vad han nu menade med det...

Rent tekniskt skulle det inte vara svårt att stoppa dessa försvinnanden. Inte alls. Men det görs inte.

Uppenbarligen finns det här och var människor som verkligen har läget (och en del av flyktingbarnen!) "under kontroll". Utan att myndigheterna stoppar det.

Man kan drömma mardrömmar för mindre.

Hetsen mot tiggare är rasistisk och inhuman

Jag vill bara länka till ett blogginlägg som jag tycker är bra.

Och citera några avsnitt från det.

"Det finns alltså inte några maffiabossar eller nån organiserad brottslighet utan bara romer som i Rumänien och Bulgarien lever i misär. Detta har undersökts många gånger och ingen kriminell verksamhet eller människohandel har kunnat konstateras vad det gäller de tiggande romerna i Sverige...   

Det finns ingen anledning att hetsa mot tiggare, att hetsa mot romer. Så länge det finns extrem fattigdom och social utfrysning i exempelvis Rumänien, Bulgarien och Serbien är det bara bra om dessa familjer kan hit för att tigga och sjunga på gatorna... Därför ska naturligtvis inte tiggeri förbjudas eller försvåras. 

Förbud mot tiggeri skulle dessutom inte stoppa tiggeri. Bara göra det farligare och osäkrare för de som tigger. Bara göra det svårare för några av Europas allra fattigaste. De som hetsar mot tiggare, de som vill förbjuda tiggeri är inget annat än cyniska antihumanister och kanske också rasister. Men det är väl precis vad man kan förvänta sig av moderata politiker."