Norman K Gottwalds "The Tribes of Yahweh: A Sociology of the Religion of Liberated Israel 1250 BC - 1050 BC", Sheffield Academic Press 1999 (1979) är ett viktigt arbete. Det ställer frågor på ett sätt som utmanar mångas föreställningar om det tidiga Israel och om Gamla Testamentet.
I korthet ser hans teser ut så här. I en värld av monarkier, och elitstyrda samhällen skapas i Palestina omkring 1250 f.kr. ett egalitärt samhälle. Eller rättare sagt, ett delvis egalitärt samhälle, eftersom Gottwald medger att det var patriarkalt och att jämlikheten inte omfattade kvinnor.... Även om han hävdar att även kvinnorna hade en starkare ställning i det framväxande Israel än i många grannländer.
Detta egalitära Israel uppstår i en hård kamp mot de omkringliggande kungadömena. Framförallt Egypten, som han ser som den makt som backade upp den kananeiska "feodalismen" innan den störtades och Israel upprättades.
Han ser framför sig en "anti-statlig" allians mellan "rövarband" som Apiru och Shasu, som nämns i de egyptiska arkiven, boskapsskötande nomader och undertryckta bönder. De gjorde uppror mot kananeiska kungar och lokala mer eller mindre feodala härskare.
Gottwald avfärdar folkmordsscenariot i Josua och påpekar bland annat att det även där finns beskrivna fall av allianser mellan israeliter och delar av den kanaaneiska befolkningen. Han ser scenariot i Josua som en senare konstruktion, skapad under kungatiden.
Det egalitära Israel existerar bara under två hundra år men det blir en katalysator för en social dynamik i hela regionen. Han antyder till och med att dessa processer kan ha givit impulsen till att exempelvis det feniciska alfabetet uppstod under denna tid,
I detta egalitära Israel fungerar tron på Jahve (vad han kallar för "monojahvismen") som ett ideologiskt kitt som håller samman den nyskapade staten. Jahve är inte knuten till någon plats, eller till någon specifik byggnad, eller till något naturfenomen - utan till "folket" i sig som kategori.
Han beskriver detta samhälle så här: "Ownership of the basic means of production (land, herds, and flocks) was vested in extended families (the primary residential and production units) that were sub-clustered into protective associations, backed by tribes, and charged with implementing measures to inhibit social stratification: prohibition against sale of land outside the family, prohibition of interests on loans, limitation on debtor servitude, periodic redistribution of land holdings, and obligations of mutual economic aid to prevent the destitution or demise of extended families"."
Och vidare: "Determination of public policy was by assemblies of "citizens" (probably largely males) and by heads of families, protective associations, and tribes in various combinations and jurisdictions, assuring the decentralization and diffusion of power.... and with certain "charismatic" leadership open to women as well as men" (s. 613).
Han anser sig belägga sin grundteori genom bland annat en mycket utförlig och sinnrik bibelexeges.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Ja, det är uppenbart att i både politiskt och ekonomisk avseende var Israel före monarkin mer jämlikt och mindre elitstyrt än alla omkringliggande folk. Israel var en association av stammar i en värld av monarkier. I Bibeln beskrivs det förmonarkistiska Israel på detta extrema sätt: "På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott" (Domarboken 21:23).
Gottwald försöker även förklara jahvismens religiösa intolerans med att det egalitära Israel måste försvara sig mot de förhärskande ideologierna i de omkringliggande monarkierna. På samma sätt som Israel inte kunde tillåta ojämlika sociala relationer inom landet kunde det inte tillåta de religioner som representerade dessa ojämlika samhällen.
Kulten av Jahve var kärnan i ett militant försvar av en social revolution.
Det är svårt att bedöma rimligheten i synsättet. Jag vill dock återigen betona något Gottwald erkänner men konsekvent tonar ner. Jämlikheten gällde inte relationen mellan kvinnor och män. Och här vill jag nog säga att kvinnornas situation i det enligt Gottwald "imperialistiska" Egypten i många avseenden verkar ha varit bättre än i det "befriade" Israel.
Det måste också sägas att teorin att Israel skapades genom en allians mellan Shasu, Apiru, boskapsskötande nomader, och undertryckta bönder är helt obevisad och inte kan sägas stödas av arkeologiskt material.
Jag vill också säga att jag inte delar Gottwalds analys av Egypten som en "imperialistisk" stat styrd av en "härskande klass". Jag ser snarare Egypten som "degenererad urkommunism" - där ett härskande skikt tagit den politiska makten men inte brutit med det kollektiva ekonomiska system som fanns tidigare.
Och en del av den egalitära retorik som man kan finna i de gammaltestamentliga skrifterna från det "befriade" Israel kan man faktiskt också hitta i papyrusdokument från det "imperialistiska" Egypten.
Men samtidigt måste jag medge att det faktiskt är något märkligt med den ihållande och för samtiden unika fientlighet mot sociala ojämlikheter som genomsyrar Gamla Testamentet. Det har funnits akademiker (exempelvis i den så kallade "myt och rit-skolan") som verkar ha menat att jahvismen uppstod under monarkin. Och att den genomsyrades av idéer om "det sakrala kungadömet". Det verkar absurt för mig.
Att exempelvis tro att den egalitära retoriken hos profeterna skulle ha blommat upp plötsligt i en renodlat monarkistisk religion så där hux flux är inte rimligt. Profeterna ansluter sig uppenbarligen till en underförstådd tidigare praktik. Utifrån denna kan de sedan angripa monarkin och överklassen för att svika de tidigare idealen.
Det tidiga Israel ger alltså intrycket att ha varit relativt jämlikt - för män. Men trots enstaka kvinnliga centralfigurer (som Debora i Domarboken) ger ändå samhället intrycket att ha varit massivt patriarkalt.
Och - om jag hade varit tvungen att välja mellan att bo i det gamla Israel och det gamla Egypten skulle jag nog ha valt det senare. Israel må ha varit mycket mer socioekonomiskt jämlikt än Egypten men den deprimerande bilden av ett militariserat patriarkat man får i Gamla Testamentet ger mig faktiskt rysningar.
----------------------------------
TILLÄGG
En aspekt som Gottwald dock aldrig tar upp är hur israeliterna efter ett tag tar upp kampen mot det otäckaste i den kananeiska religionen, nämligen de rituella barnoffer som spelade en central roll i kulten. Om detta kan man läsa här.
tisdag 30 oktober 2012
lördag 27 oktober 2012
Mammor i kamp för sina barn
Jag skulle vilja tipsa om en av de bloggar som jag har i min blogglista.
Bakgrunden är att i vårt samhälle är det hur lätt som helst för förövare att få vårdnaden om barn. Det finns hur många som helst rädda, ja, panikslagna barn som måste bo hos den eller de personer som de är mest rädda för.
Det kan handla om båda föräldrarna, eller någon annan kombination av vårdnadshavare.
Ibland har barnet tur och har en förälder (nästan alltid mamman) som står på dess sida. Men här är problemet att myndigheterna då mycket ofta ställer sig på förövarens sida, och tvingar barnet till denne.
De mammor som i ett sådant läge kämpar för sina barn är några av vår tids hjältar.
De kämpar i underläge och ibland tvingas de rentav att gömma sig med sina barn. Att göra det ses av myndigheterna som ett brott som kan leda till fängelse. Och de senaste åren har vi sett flera fall där mammor hamnar i fängelse för att de försökt rädda sina barn.
En av de sidor på nätet som avspeglar den kampen är bloggen "Mammorna". Den kan läsas här.
Gör det gärna. Det är den värd.
Bakgrunden är att i vårt samhälle är det hur lätt som helst för förövare att få vårdnaden om barn. Det finns hur många som helst rädda, ja, panikslagna barn som måste bo hos den eller de personer som de är mest rädda för.
Det kan handla om båda föräldrarna, eller någon annan kombination av vårdnadshavare.
Ibland har barnet tur och har en förälder (nästan alltid mamman) som står på dess sida. Men här är problemet att myndigheterna då mycket ofta ställer sig på förövarens sida, och tvingar barnet till denne.
De mammor som i ett sådant läge kämpar för sina barn är några av vår tids hjältar.
De kämpar i underläge och ibland tvingas de rentav att gömma sig med sina barn. Att göra det ses av myndigheterna som ett brott som kan leda till fängelse. Och de senaste åren har vi sett flera fall där mammor hamnar i fängelse för att de försökt rädda sina barn.
En av de sidor på nätet som avspeglar den kampen är bloggen "Mammorna". Den kan läsas här.
Gör det gärna. Det är den värd.
fredag 26 oktober 2012
Tidig kritik mot monarkin
Apropå kungadebatter, är det nog inte många som vet att den kanske tidigaste kritiken mot monarkin som system finns i Bibeln.
För den som läst Norman K Gottwalds "The Tribes of Yahweh" som jag som sagt håller på att läsa är det ju inte så konstigt.
Enligt Gottwald uppstod det tidiga Israel genom någon form av revolutionär rörelse, och mellan 1250 och 1050 f.kr. var Israel ett ganska så egalitärt samhälle.
Nu ska det inte överbetonas, Israel var tveklöst patriarkalt, även om kvinnoförtrycket definitivt var mildare än hos en del av deras grannar.
Men den tidiga relativt egalitära ideologin kanske ändå avspeglas i Bibelns elaka beskrivning över hur det gick till när Israel till sist ändå blev en monarki.
I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel kan man ta del av denna. Jag tar texten från 1917 års översättning.Ideologin i stycket är ju inte helt egalitär, vilket kanske visas av formuleringar om "tjänare" och "tjänarinnor". Men det är ändå intressant.
Här kan man läsa hur folket vill ha en kung. Gud ogillar detta, och för sin talan genom profeten Samuel.
"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "
Gud ger alltså upp och verkar tycka att om folket är så korkat att de vill ha en kung får de skylla sig själva...
För den som läst Norman K Gottwalds "The Tribes of Yahweh" som jag som sagt håller på att läsa är det ju inte så konstigt.
Enligt Gottwald uppstod det tidiga Israel genom någon form av revolutionär rörelse, och mellan 1250 och 1050 f.kr. var Israel ett ganska så egalitärt samhälle.
Nu ska det inte överbetonas, Israel var tveklöst patriarkalt, även om kvinnoförtrycket definitivt var mildare än hos en del av deras grannar.
Men den tidiga relativt egalitära ideologin kanske ändå avspeglas i Bibelns elaka beskrivning över hur det gick till när Israel till sist ändå blev en monarki.
I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel kan man ta del av denna. Jag tar texten från 1917 års översättning.Ideologin i stycket är ju inte helt egalitär, vilket kanske visas av formuleringar om "tjänare" och "tjänarinnor". Men det är ändå intressant.
Här kan man läsa hur folket vill ha en kung. Gud ogillar detta, och för sin talan genom profeten Samuel.
"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "
Gud ger alltså upp och verkar tycka att om folket är så korkat att de vill ha en kung får de skylla sig själva...
onsdag 24 oktober 2012
"The tribes of Yahweh"
Idag köpte jag en bok som jag hade beställt via Akademibokhandeln. Den kostade mer än tusen kronor. Men det kändes nödvändigt att köpa den.
Den heter "The Tribes of Yahweh: A sociology of the religion of liberated Israel, 1250-1050 BC" och är skriven av Norman K. Gottwald. Den kom ut 1979, men det här är ett nytryck från 1999. Med ett nyskrivet förord.
Annars har jag lånat den flera gånger på bibliotek. Problemet är att jag inte riktigt velat lämna tillbaks den. Senaste gången lånade jag den från (om jag minns rätt) Uppsala universitetsbibliotek, via KB.
De ilsknade till efter att jag ignorerat ett antal anmaningar att lämna tillbaks den. Till sist skrev de ett ilsket hotfullt mail till KB, där de rentav (absurt nog) sade att jag haft den så länge att jag kanske skulle få ersätta den. även om jag lämnade tillbaks den.
Efter att jag kommit över den första chocken kommunicerade jag lite syrligt till båda biblioteken (eller möjligen endast till KB jag minns inte) att de ju hade gett mig ett utmärkt skäl att inte lämna tillbaks den alls. Om jag ändå måste ersätta den även om jag lämnade tillbaks den kunde jag ju lika gärna behålla den....
Det löste sig i alla fall, jag lämnade den och jag slapp att ersätta den.
Att jag var så ovillig att lämna igen boken vad berodde det på, egentligen? Det handlar nog om att den är en sorts terapi för ett barndomstrauma. Bakgrunden är denna.
Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket.
Jag var åtta år, och mycket otrygg och ångestfull. Jag hade hört någon tala om att det fanns en Gud, som var god och ville att människor skulle vara snälla och bry sig om varandra. Den idén tilltalade mig väldigt mycket.
Jag fick också höra talas om att Bibeln var Guds ord. Så våren 1963 satte jag mig ner och började läsa Bibeln. Från början.
Jag började alltså med Första Mosebok. Jag minns var jag satt när jag började. Jag satt i soffan i vardagsrummet i den lägenhet vid Fyrverkarbacken vi just hade flyttat in i.
Bibeln var inte riktig vad jag trott, eller hoppats. Det mesta verkade otäckt. Syndafloden exempelvis, även om jag nog redan då antog att det var en myt.
Men det värsta var när jag kom till Josuas bok. Jag minns var jag läste de centrala partierna i den. Jag låg på golvet i barnens sovrum. Jag läste så ögonen blödde. Jag blev räddare och räddare ju längre jag kom.
Det handlade om ett folkmord. Josua var en israelitisk befälhavare. Han kan ses som en märklig korsning mellan (för att ta några modesta exempel) Tiglat Pileser III, Djingis Khan och Ratko Mladic. Men värre än alla dessa tre tillsammans.
För det jag läste om var att han fick order av Gud att erövra (och förstöra) stad efter stad och där döda alla utan undantag. Män, kvinnor och barn. Inte i ilska, inte för att hämnas något. Utan för att iskallt, systematiskt genomföra Guds befallning.
Det här stod i en bok som jag hade trott skulle handla om en Gud som ville att människor skulle tycka om varandra. Min fasa var oändlig. Och av olika anledningar fanns det inte någon jag kände att jag kunde prata med om saken. Det blev som ett ytterligare inre sår - som lades till de många andra som jag hade redan.
Men var kommer Gottwalds bok in i detta?
Jo, ungefär 1985 insåg jag att folkmordet Josua beskrev i hög grad betvivlades av historiker och arkeologer. Det fanns olika skolor. Under hela 1900-talet hade diskussionen förts mellan i huvudak tre åsiktsriktningar.
Den första var de som trodde på Josua. Den företräddes främst av William Foxwell Albright. Han var en bibeltroende arkeolog och historiker. Han trodde att det mesta i Bibeln var sant, bland annat Josuas bok. Han ställning var ganska stark fram till 1960-talet.
Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.
Den andra åsikten fördes först fram av en Albrecht Alt. Han förnekade scenariot hos Josua. Enligt den skolan skulle erövringen av Kanaan varit en mycket långsam process. Israeliterna var nomader, och infiltrerade långsamt Palestina österifrån. Denna åsikt fick gradvis ett större och större stöd.
De tredje uppfattningen fördes först fram av George E. Mendenhall i tidskriften "Biblical Archaeologist" 1962. Det var den mest sympatiska av de tre. Den gick i princip ut på att det vare sig var ett blixtkrig eller en långsam infiltration österifrån. Mendenhall trodde att "erövringen" istället var en social revolution. "Israeliterna" var inte en folkgrupp, utan undertryckta kananéer. Det fanns en rad skäl som talade för det. Bland annat var skillnaden mellan kananeiska och hebreiska i själva verket snarast mindre än den mellan svenska och norska. Dessutom visar arkeologin att de tidiga israelitiska samhällena verkar ha varit mycket mer jämlika än vad de kananeiska verkade vara.
Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.
Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.
Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.
Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.
Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.
Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.
Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.
Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon form av lokala revolutionära processer.
Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum? När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.
Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...
Den som framförallt systematiserade dessa idéer var just Norman K Gottwald.
Jag tyckte spontant om dom. För om de stämde skulle min fasa i åttaårsåldern berott på att jag hade läst en missvisande historieskrivning. Det ohyggliga blodbad som beskrevs hade aldrig inträffat.
Sedan kan man ju i så fall undra sig vilken mentalitet som fick den eller de som nedtecknade Josuas bok kanske 800 år efter den påstådda invasionen att gotta sig i imaginära massakrer. Det är en intressant fråga, förvisso.
Idag är nog den allmänna tendensen hos historiker och arkeologer att ha en syn som ligger nära den som Albrecht Alt förde fram. Den anses stödas av arkeologiska fakta, mer än de två andra teorierna.
Framförallt är det ingen seriös forskare som tror på Josuas bok längre. Det ohyggliga blixtkrigsartade folkmordet kan helt enkelt inte ha ägt rum. Det skulle ha lämnat arkeologiska spår, och några sådana finns inte. Josuas bok räknar pedantiskt upp stad efter stad som förintades i israeliternas blixtkrig. Men endast några få av dessa förstördes under den aktuella perioden (1200-talet f.kr.). De andra hände inget alls med, eller också hade de varit ruiner redan hundratals år innan. eller också var de inte ens byggda då.
Och även de få städer som faktiskt förstördes anses idag snarare ha fallit offer för filistéer och egypter, snarare än israeliter.
Däremot kan man se hur israelitiska bosättningar gradvis, mycket gradvis, sprider sig västerut. De saknar i motsats till de kananeiska tecken på stora sociala skillnader. Den israelitiska kulturen tränger gradvis ut den kananeiska, men det finns inga tecken på våldsamma strider eller massiv förstörelse.
Idag är inte heller revolutionsteorin så populär bland forskarna. Det brukar ju inte vara så politiskt korrekt med revolutioner i dessa dagar, men jag tycker inte argumenten emot är entydigt övertygande. Om israeliterna hade mer jämlika samhällen än kananéerna, om de dessutom nästan talade samma språk, är det väl inte så otänkbart att deras samhälle kunde ses som ett alternativ för kananéer, som var undertryckta av sina egna lokala kungar. Det kan ju ha varit en blandning av en gradvis folkvandring och någon form av lokala revolutionära processer.
Men - slutligen- varför skildrar Josua ett folkmord som inte har ägt rum? När Josuas bok skrevs fanns det ursprungliga relativt egalitära israelitiska samhället inte kvar. Det hade uppstått en monarki, som sedan hade splittrats i två rivaliserande hälfter. Man var en del av maktspelet i Mellanöstern, och troligen avundades man sina mäktiga grannar, allierade och fiender - krigförande imperier som assyrier, babylonier, egypter, hettiter, persier, meder.
Och så beskriver man alltså sitt eget dimhöljda förflutna på ett sätt som låter som en proklamation av Sargon II eller Tiglat Pileser III. Skryt om hur man förstör och förintar sina fiender en efter en. Det var så den härskande monarkin ville se på sitt ursprung. Hellre det än en långsam och "tråkig" invandring österifrån - för att nu inte tala om en social revolution.
'
Nu har jag i alla fall köpt Gottwalds bok. Den är på nära tusen sidor, och eftersom den inte är en biblioteksbok kan jag göra hur mycket understrykningar jag vill i den. Och det kommer jag att göra...
tisdag 23 oktober 2012
Bättre rojalister än kungen själv?
Två hängivna monarkister har gett ut en bok där de hävdar att Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers "Den motvillige monarken" i stort sett bara består av lögner.
Men det var ju inte direkt vad kungen själv sa när det begav sig. Vad han sa var ju istället "nu vänder vi blad och går vidare".
Det skulle han knappast ha sagt om han själv tyckte att nästan allt var lögn och förbannad dikt.
De som på allvar vill försvara monarkin borde väl inte ge ut en bok där de förnekar saker som inte ens kungen själv orkade förneka.
Ett bättre sätt att försvara monarkin hade kanske varit att övertala kungen att göra slag i saken och abdikera. Till förmån för Victoria.
Men det var ju inte direkt vad kungen själv sa när det begav sig. Vad han sa var ju istället "nu vänder vi blad och går vidare".
Det skulle han knappast ha sagt om han själv tyckte att nästan allt var lögn och förbannad dikt.
De som på allvar vill försvara monarkin borde väl inte ge ut en bok där de förnekar saker som inte ens kungen själv orkade förneka.
Ett bättre sätt att försvara monarkin hade kanske varit att övertala kungen att göra slag i saken och abdikera. Till förmån för Victoria.
lördag 20 oktober 2012
June April, Edwin Roman - och Alpha Centauri
När jag läser om att att en jordliknande planet har upptäckts vid Alpha Centauri tycker jag att det är lite kul.
Alpha Centauri är det närmaste stjärnsystemet och ligger "bara" lite mer än 4 ljusår bort.. Det är naturligtvis i sig roligt att jordliknande planeter upptäcks så pass nära.
Men för mig är det kul också av en annan anledning. För i åttonde klass - närmare bestämt i april 1970 - skrev jag en liten romantisk novell i svenskan som just handlade om att en planet upptäcks runt Alpha Centauri.
Någon gång mellan 1984 och 1990 hade jag bort pärmen med svenskuppsatser som den satt i, men jag minns den mycket väl. Dessutom har den nog nog inte försvunnit helt, jag är nästan säker på att den finns någonstans i Gräddö. Och att jag förr eller senare kommer att läsa den igen.
Den är som sagt romantisk, men samtidigt aningen misantropisk.. För att uttrycka det försiktigt.
Så här kom den till. Vi skulle skriva uppsats i svenska för vår svensklärare, Stig Starrsjö. Han gav oss några alternativa ämnen. Ett var "Vi missade jorden". Det lät ju lite kryptiskt, och jag var nog den ende som valde detta.
Handlingen i uppsatsen var att två astronauter -som jag döpte till June April och Edwin Roman - skulle åka på den första färden till vår närmaste stjärna. Det kan tyckas vara en lång resa, men jag antog väl att einsteinska relativitetseffekter - eller möjligen nedfrysning - skulle göra att de inte hann dö innan de kom fram.
Själva grundtemat i uppsatsen var alltså dels romantiskt, dels misantropiskt. I den fanns inbyggd en stark kontrast mellan den positiva idealiserade beskrivningen av de två astronauterna och de syrliga beskrivningarna av hur dumma alla andra var. Ungefär. Jorden beskrevs som en plats präglad av inskränkthet, dumhet, elakhet och hyckleri. I kontrast med detta framställdes de två astronauterna närmast som ett romantiskt idealpar.
Nåväl, vare sig de nu hade fått vara med om tvillingparadoxen eller om de hade frysts ner så kom de fram till Alpha Centauri nästan lika unga som när de for. Där upptäckte de en jordliknande planet.
Jag tror att jag hade inspirerats av Fred Hoyles sf-roman "Den femte planeten" när jag beskrev den. Där fanns en atmosfär av vår typ, samt gräs, frukter, och grönsaker. Däremot är jag inte säker på att de stötte på några djur.
När de väl hamnar på denna planet börjar de reflektera över hur fint och vackert det är där - och hur hopplöst och eländigt det är på jorden. Och framförallt hur jobbiga (för att inte säga obehagliga) människorna var.
Men det är ju inte meningen att de ska stanna där. Så en dag ska de sätta sig i rymdskeppet för att ta sig tillbaka. Men det kan de inte. Det är nämligen något fel på det. Det startar inte.
Och jag tillade (citerat ur minnet, med siffrorna utbytta mot bokstäver): "Och det var nog lika bra det. För exakt X år, Y månader, X dagar. Å timmar, Ä minuter och Ö sekunder tidigare hade det vi kallar jorden förvandlats till ett ljusknippe i universum".
Jorden hade alltså förintats i någon katastrof. Och Edwin och June skulle alltså bli de nya Adam och Eva på en idealplanet med idealisk temperatur, och enorma fält av växande gräs, skogar, hav, och sjöar.
Den underförstådda poängen var förstås att det skulle bli mycket bättre. Sämre kunde det ju inte bli...
Jag hoppas faktiskt att uppsatsen ligger någonstans där jag tror att den ligger och att jag får tag i den nån gång.
Alpha Centauri är det närmaste stjärnsystemet och ligger "bara" lite mer än 4 ljusår bort.. Det är naturligtvis i sig roligt att jordliknande planeter upptäcks så pass nära.
Men för mig är det kul också av en annan anledning. För i åttonde klass - närmare bestämt i april 1970 - skrev jag en liten romantisk novell i svenskan som just handlade om att en planet upptäcks runt Alpha Centauri.
Någon gång mellan 1984 och 1990 hade jag bort pärmen med svenskuppsatser som den satt i, men jag minns den mycket väl. Dessutom har den nog nog inte försvunnit helt, jag är nästan säker på att den finns någonstans i Gräddö. Och att jag förr eller senare kommer att läsa den igen.
Den är som sagt romantisk, men samtidigt aningen misantropisk.. För att uttrycka det försiktigt.
Så här kom den till. Vi skulle skriva uppsats i svenska för vår svensklärare, Stig Starrsjö. Han gav oss några alternativa ämnen. Ett var "Vi missade jorden". Det lät ju lite kryptiskt, och jag var nog den ende som valde detta.
Handlingen i uppsatsen var att två astronauter -som jag döpte till June April och Edwin Roman - skulle åka på den första färden till vår närmaste stjärna. Det kan tyckas vara en lång resa, men jag antog väl att einsteinska relativitetseffekter - eller möjligen nedfrysning - skulle göra att de inte hann dö innan de kom fram.
Själva grundtemat i uppsatsen var alltså dels romantiskt, dels misantropiskt. I den fanns inbyggd en stark kontrast mellan den positiva idealiserade beskrivningen av de två astronauterna och de syrliga beskrivningarna av hur dumma alla andra var. Ungefär. Jorden beskrevs som en plats präglad av inskränkthet, dumhet, elakhet och hyckleri. I kontrast med detta framställdes de två astronauterna närmast som ett romantiskt idealpar.
Nåväl, vare sig de nu hade fått vara med om tvillingparadoxen eller om de hade frysts ner så kom de fram till Alpha Centauri nästan lika unga som när de for. Där upptäckte de en jordliknande planet.
Jag tror att jag hade inspirerats av Fred Hoyles sf-roman "Den femte planeten" när jag beskrev den. Där fanns en atmosfär av vår typ, samt gräs, frukter, och grönsaker. Däremot är jag inte säker på att de stötte på några djur.
När de väl hamnar på denna planet börjar de reflektera över hur fint och vackert det är där - och hur hopplöst och eländigt det är på jorden. Och framförallt hur jobbiga (för att inte säga obehagliga) människorna var.
Men det är ju inte meningen att de ska stanna där. Så en dag ska de sätta sig i rymdskeppet för att ta sig tillbaka. Men det kan de inte. Det är nämligen något fel på det. Det startar inte.
Och jag tillade (citerat ur minnet, med siffrorna utbytta mot bokstäver): "Och det var nog lika bra det. För exakt X år, Y månader, X dagar. Å timmar, Ä minuter och Ö sekunder tidigare hade det vi kallar jorden förvandlats till ett ljusknippe i universum".
Jorden hade alltså förintats i någon katastrof. Och Edwin och June skulle alltså bli de nya Adam och Eva på en idealplanet med idealisk temperatur, och enorma fält av växande gräs, skogar, hav, och sjöar.
Den underförstådda poängen var förstås att det skulle bli mycket bättre. Sämre kunde det ju inte bli...
Jag hoppas faktiskt att uppsatsen ligger någonstans där jag tror att den ligger och att jag får tag i den nån gång.
torsdag 18 oktober 2012
Sanningen kan inte trängas bort för alltid
I Aftonbladet idag kan vi läsa den skakande berättelsen om Jeanette.
Hon utsattes för sexuella övergrepp av sin morfar under hela barndomen och tonåren. Trots att alla tecken fanns där fick hon aldrig någon hjälp.
Hon skickades hem från Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus trots att de ansvariga där faktiskt verkade inse vad som hände.
Det är så skakande, så sorgligt.
Men det finns en annan sak med berättelsen som bör uppmärksammas.
I artikeln kan vi läsa detta:
"1986 när Jeanette var 25 år och mamma till två små barn kom krampen i benen tillbaka med full kraft.
– Jag bestämde mig för att pröva hypnos, jag hade alltid velat göra det men jag fick höra att det skulle vara livsfarligt för mig.
Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes morfaderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt."
Liknande saker kunde man läsa i svensk dagspress under åttiotal och tidigt nittiotal. Sedan startades en väl organiserad kampanj som talade om för oss att återkallade minnen (med eller utan hypnos, med eller utan terapi) var en myt, och att man aldrig borde tro på sådana.
I den pågående Quick-debatten har vi fått höra detta till leda.
Nu startades denna kampanj från början av en liten klick förövarförsvarare - men den fick ett enormt gemomslag. Media hakade på direkt - det var så bekvämt att kunna avfärda bortträngda minnen. Så skönt för alla som slapp oroa sig - och så bra för många förövare.
Men sanningen kan inte trängas bort för alltid - inte ens från media. Inte i den epok vi lever i.
Så nu kan man på nytt läsa om bekräftade och dokumenterade fall av återkallade minnen av övergrepp.
Till och med i Jan Guillous husorgan.
Hon utsattes för sexuella övergrepp av sin morfar under hela barndomen och tonåren. Trots att alla tecken fanns där fick hon aldrig någon hjälp.
Hon skickades hem från Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus trots att de ansvariga där faktiskt verkade inse vad som hände.
Det är så skakande, så sorgligt.
Men det finns en annan sak med berättelsen som bör uppmärksammas.
I artikeln kan vi läsa detta:
"1986 när Jeanette var 25 år och mamma till två små barn kom krampen i benen tillbaka med full kraft.
– Jag bestämde mig för att pröva hypnos, jag hade alltid velat göra det men jag fick höra att det skulle vara livsfarligt för mig.
Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes morfaderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt."
Liknande saker kunde man läsa i svensk dagspress under åttiotal och tidigt nittiotal. Sedan startades en väl organiserad kampanj som talade om för oss att återkallade minnen (med eller utan hypnos, med eller utan terapi) var en myt, och att man aldrig borde tro på sådana.
I den pågående Quick-debatten har vi fått höra detta till leda.
Nu startades denna kampanj från början av en liten klick förövarförsvarare - men den fick ett enormt gemomslag. Media hakade på direkt - det var så bekvämt att kunna avfärda bortträngda minnen. Så skönt för alla som slapp oroa sig - och så bra för många förövare.
Men sanningen kan inte trängas bort för alltid - inte ens från media. Inte i den epok vi lever i.
Så nu kan man på nytt läsa om bekräftade och dokumenterade fall av återkallade minnen av övergrepp.
Till och med i Jan Guillous husorgan.
Jag tror faktiskt inte på utvecklingsläran....
... i sin renodlade darwinistiska eller neodarwinistiska variant.
Möjligen skulle jag ha trott på den om om det hade funnits liv på jorden i en massa kvadriljoners kvadriljoners år så där, men att slump och naturligt urval på så (kosmiskt sett) kort tid kan skapa en genstruktur som i sin tur kan skapa något så komplext som (exempelvis) den mänskliga hjärnan - nej!
Visst har det funnits en utveckling, och jag tror ju inte alls att jorden skapades 4004 f.kr. men jag tror inte att den är rent slumpvis.
Bara för att ta ett mindre exempel - hur skulle enbart slump och naturligt urval på så relativt kort tid kunna skapa en genuppsättning hos flyttfåglar som får dem att varje vinter flyga till en viss specifik plats i ett specifikt land?
Dessutom har ju ingen någon aning om HUR en viss struktur hos generna leder till en viss struktur i kroppen. Men kan ibland konstatera att de som har den eller den egenskapen har den eller den typen av gener men hur EXAKT generna skapar denna egenskap, rent konkret, verkar ingen veta något om.
Dalai Lama föreslår i boken "The universe in a single atom" (2005) att mutationerna inte behöver vara slumpvisa. Han har inga problem med det naturliga urvalet men han antyder att det ju inte behöver vara någon slump vilka mutationer som dyker upp vid ett givet tillfälle - och sedan startar en specifik utveckling.
Det låter förnuftigt.
Möjligen skulle jag ha trott på den om om det hade funnits liv på jorden i en massa kvadriljoners kvadriljoners år så där, men att slump och naturligt urval på så (kosmiskt sett) kort tid kan skapa en genstruktur som i sin tur kan skapa något så komplext som (exempelvis) den mänskliga hjärnan - nej!
Visst har det funnits en utveckling, och jag tror ju inte alls att jorden skapades 4004 f.kr. men jag tror inte att den är rent slumpvis.
Bara för att ta ett mindre exempel - hur skulle enbart slump och naturligt urval på så relativt kort tid kunna skapa en genuppsättning hos flyttfåglar som får dem att varje vinter flyga till en viss specifik plats i ett specifikt land?
Dessutom har ju ingen någon aning om HUR en viss struktur hos generna leder till en viss struktur i kroppen. Men kan ibland konstatera att de som har den eller den egenskapen har den eller den typen av gener men hur EXAKT generna skapar denna egenskap, rent konkret, verkar ingen veta något om.
Dalai Lama föreslår i boken "The universe in a single atom" (2005) att mutationerna inte behöver vara slumpvisa. Han har inga problem med det naturliga urvalet men han antyder att det ju inte behöver vara någon slump vilka mutationer som dyker upp vid ett givet tillfälle - och sedan startar en specifik utveckling.
Det låter förnuftigt.
onsdag 17 oktober 2012
Till Anna L
Tack för CD-skivan. Jag är alldeles överväldigad. Det var inte meningen att ...men det var jätteroligt att få den.
Jag har inte hört "Baskervilles hund" i sin helhet sedan början på 80-talet.
För den som undrar vad det handlar om så nämnde signaturen Anna L i en kommentar på min blogg att hon hade Kjell Höglunds sång "Maffian" på CD.
Jag skrev något om att det vore kul om hon ville lägga ut den på You Tube, om hon någon gång hade tid och lust.
Så idag dag fick jag ett brev. I den låg en självinspelad CD-skiva, Kjell Höglunds "Baskervilles hund", från 1974 (där "Maffian" är en av låtarna!).
Med fanns en bifogad handskriven lapp från "Anna L" där hon skrev att just den låten inte gick att lägga ut på You Tube. Så hon skickade en CD istället. Eftersom Kjell Höglund valt att inte ge ut sina tidigare skivor på CD går den inte att få tag på för den som inre har kvar vinylversionen...:
Anna L, jag upprepar, det var VERKLIGEN inte meningen att du skulle lägga ner så massa tid och till på köpet bränna en CD-skiva. Jag skäms ....
Men nu när jag ändå har den vill jag säga att det var jätteroligt att lyssna på den.....
Tack. :-)
Jag har inte hört "Baskervilles hund" i sin helhet sedan början på 80-talet.
För den som undrar vad det handlar om så nämnde signaturen Anna L i en kommentar på min blogg att hon hade Kjell Höglunds sång "Maffian" på CD.
Jag skrev något om att det vore kul om hon ville lägga ut den på You Tube, om hon någon gång hade tid och lust.
Så idag dag fick jag ett brev. I den låg en självinspelad CD-skiva, Kjell Höglunds "Baskervilles hund", från 1974 (där "Maffian" är en av låtarna!).
Med fanns en bifogad handskriven lapp från "Anna L" där hon skrev att just den låten inte gick att lägga ut på You Tube. Så hon skickade en CD istället. Eftersom Kjell Höglund valt att inte ge ut sina tidigare skivor på CD går den inte att få tag på för den som inre har kvar vinylversionen...:
Anna L, jag upprepar, det var VERKLIGEN inte meningen att du skulle lägga ner så massa tid och till på köpet bränna en CD-skiva. Jag skäms ....
Men nu när jag ändå har den vill jag säga att det var jätteroligt att lyssna på den.....
Tack. :-)
Bobbys mördare fria
Läser på Cattas Bubbla att Bobbys mördare har släppts fria.
Det är störande, och oroande. För det första borde de ha dömts för mord, inte endast för misshandel. För det andra borde åtminstone Eddy - som var den aktivt drivande i dödsmisshandeln - fått livstid.
För det tredje sägs det på ett annat ställe på nätet att de har fått byta namn. Den ultimata mardrömmen är ju att Eddy kan förändra sitt utseende så mycket att han anonymt kan flyta in i mängden någonstans och sedan bakom lyckta dörrar obemärkt fortsätta sin sadistiska praktik
USA är - för att uttrycka det milt - inte någon kriminalpolitisk förebild, men i just det här fallet skulle den praxis som finns där varit bättre. Där skulle Bobbys mördare inte ha kunnat dölja sig i mängden efter en frigivning. Myndigheterna skulle tvärtom ha varit tvungna att meddela allmänheten var dessa skulle bosätta sig någonstans.
I just detta fall skulle detta faktiskt ha varit att föredra.
Det är störande, och oroande. För det första borde de ha dömts för mord, inte endast för misshandel. För det andra borde åtminstone Eddy - som var den aktivt drivande i dödsmisshandeln - fått livstid.
För det tredje sägs det på ett annat ställe på nätet att de har fått byta namn. Den ultimata mardrömmen är ju att Eddy kan förändra sitt utseende så mycket att han anonymt kan flyta in i mängden någonstans och sedan bakom lyckta dörrar obemärkt fortsätta sin sadistiska praktik
USA är - för att uttrycka det milt - inte någon kriminalpolitisk förebild, men i just det här fallet skulle den praxis som finns där varit bättre. Där skulle Bobbys mördare inte ha kunnat dölja sig i mängden efter en frigivning. Myndigheterna skulle tvärtom ha varit tvungna att meddela allmänheten var dessa skulle bosätta sig någonstans.
I just detta fall skulle detta faktiskt ha varit att föredra.
måndag 15 oktober 2012
Ett möte med Krister Stendahl
Har just köpt Bibeln. Eller mer exakt bibelkommissionens utgåva med noter. Den jag redan har är samma utgåva från 2000, men en som saknade noter.
Satte mig genast och började läsa om de första kapitlena i Första Mosebok. De var till och med värre än jag mindes.
Berättelsen om Edens lustgård är skrämmande. Gud planterar vackra frukter, på "kunskapens träd". De är vackra och tillgängliga. Han förbjuder samtidigt de nyligen skapade Adam och Eva att äta dem.
Men de gör de förstås. Frukterna är vackra och Adam och Eva är som sagt nyskapade. De är som barn. De vill gärna äta vackra frukter, speciellt när ormen berättar att de får kunskap av att äta dem. Vilket också visade sig vara sant.
Guds straff blir gruvligt. Han driver ut dem från lustgården och instiftar dessutom patriarkatet.
Han liknar mest av allt en auktoritär och nyckfull fader i en dysfunktionell familj.
Inte undra på att jag fick ångest av det när jag läste det i åttaårsåldern.
Det får mig att tänka på när jag hamnade i debatt med Krister Stendahl. En känd svensk teolog som verkade i USA.
Det var i början av 90-talet på Stockholms universitet. Det var i efterdyningarna av den debatt som uppstod efter att Birgitta Onsell hade krävt att Gamla Testamentet skulle förses med ett förord som förklarade hur kvinnofientligt det var. I det hade hon rätt, framförallt vad gäller första hälften av GT. Profeterna och vishetslitteraturen är mer uthärdliga. Och det bör nog tilläggas att den första hälften av GT inte endast är kvinnofientligt ;- det är dessutom i hög grad barnfientligt och allmänt människofientligt.
Nåväl, Stendahl berörde denna debatt och tyckte inte alls man skulle skriva något sådant förord. Jag fick ordet efter föredraget och berättade självutlämnande om hur skrämd jag hade blivit av att läsa Bibeln som barn. Hur det var hemskt att se hur Gud uppmanade till folkmord och annat otäckt. Och jag tillade att det ju var tur att jag hade undvikit att läsa Uppenbarelseboken - om jag hade gjort det hade mardrömmarna blivit än värre.
Krister Stendahl svarade mig, Jag tycker än idag att hans svar var skandalöst.
Han hånade mig för att jag var "barnslig". Ja, det var det ord han använde. Flera gånger. Han förklarade med ett mycket arrogant tonfall att Bibeln faktiskt var till för vuxna, och att jag med mitt barnsliga perspektiv saknade kompetens att avgöra vad som var eller inte var en helig skrift. Han avslutade med att beklaga att jag inte hade läst Uppenbarelseboken som barn. Där fanns, menade han, sånt som borde roa barn, till exempel beskrivningar av gator av guld. '
Nu innehåller förstås Uppenbarelseboken även annat som inte är lika barnvänligt. Exempelvis beskrivningar av hur Gud straffar de ogudaktiga genom att låta otäcka insekter sticka ihjäl dom.
Jag är än idag sur över att ordföranden aldrig lät mig få replik. Han låtsades inte se min uppsträckta hand.
För jag vet vad jag hade tänkt svara.
Nämligen detta.
"Du kallar mig barnslig. Det är jag glad över. För du kanske minns vem som sade att den som inte är som ett barn aldrig kommer in i Guds rike. Om du ändå inte minns det kan jag berätta det för dig. Det råkar faktiskt vara Jesus."
Sedan skulle jag ha satt mig ner.
Nu slapp han svara på detta. Jag undrar än idag vad han skulle ha sagt.
---------------------------------------------------
TILLÄGG 16/10
Det här var ett ganska så känslomässgt inlägg. När jag satte mig på caféet på Akademibokhandeln och började läsa om de första kapitlen i GT upplevde jag faktiskt en märklig regression till den obehagskänsla jag fick vid min bibelläsning vid åttaårsåldern.....
Och det är ju inte endast känslor. Att hitta kvinno- och barnfientliga citat (och förespråkande av etnisk rensning!) från GT är inte svårt (se till exempel Psaltaren 137:9!). Men det finns en sak jag ändå bör tillägga. Annars blir bilden ofullständig.
Även om den barnfientliga retoriken i stora delar av GT är outhärdlig var i praktiken synen på barn ett framsteg gentemot den tidigare kanaaneiska praktiken. I GT fördöms sida upp och sida ned rituella barnoffer. Om detta har jag skrivit här.
Dessutom var förstås synen på kvinnan bättre än hos en del grannfolk. I assyriska skrifter, till exempel, stod det endast att barnen ska hedra sin fader, i hebreiska stod det att de skulle hedra sin fader och sin moder. För att nu ta ett exempel.
Straffet för våldtäkt i GT (döden) var ju också mindre kvinnofientligt än hos de grannfolk där det istället var så att den våldtagna kvinnans man eller far fick rätt att som hämnd våldta våldtäktsmannens fru eller dotter...
Så historiskt var GT ett framsteg i jämförelse med mycket som fanns innan, och det som fanns bland en del, om än inte alla, av israeliternas dåtida grannar. Men i förhållande till de värderingar som den stora majoriteten av oss har idag är det ju helt förskräckligt!
Satte mig genast och började läsa om de första kapitlena i Första Mosebok. De var till och med värre än jag mindes.
Berättelsen om Edens lustgård är skrämmande. Gud planterar vackra frukter, på "kunskapens träd". De är vackra och tillgängliga. Han förbjuder samtidigt de nyligen skapade Adam och Eva att äta dem.
Men de gör de förstås. Frukterna är vackra och Adam och Eva är som sagt nyskapade. De är som barn. De vill gärna äta vackra frukter, speciellt när ormen berättar att de får kunskap av att äta dem. Vilket också visade sig vara sant.
Guds straff blir gruvligt. Han driver ut dem från lustgården och instiftar dessutom patriarkatet.
Han liknar mest av allt en auktoritär och nyckfull fader i en dysfunktionell familj.
Inte undra på att jag fick ångest av det när jag läste det i åttaårsåldern.
Det får mig att tänka på när jag hamnade i debatt med Krister Stendahl. En känd svensk teolog som verkade i USA.
Det var i början av 90-talet på Stockholms universitet. Det var i efterdyningarna av den debatt som uppstod efter att Birgitta Onsell hade krävt att Gamla Testamentet skulle förses med ett förord som förklarade hur kvinnofientligt det var. I det hade hon rätt, framförallt vad gäller första hälften av GT. Profeterna och vishetslitteraturen är mer uthärdliga. Och det bör nog tilläggas att den första hälften av GT inte endast är kvinnofientligt ;- det är dessutom i hög grad barnfientligt och allmänt människofientligt.
Nåväl, Stendahl berörde denna debatt och tyckte inte alls man skulle skriva något sådant förord. Jag fick ordet efter föredraget och berättade självutlämnande om hur skrämd jag hade blivit av att läsa Bibeln som barn. Hur det var hemskt att se hur Gud uppmanade till folkmord och annat otäckt. Och jag tillade att det ju var tur att jag hade undvikit att läsa Uppenbarelseboken - om jag hade gjort det hade mardrömmarna blivit än värre.
Krister Stendahl svarade mig, Jag tycker än idag att hans svar var skandalöst.
Han hånade mig för att jag var "barnslig". Ja, det var det ord han använde. Flera gånger. Han förklarade med ett mycket arrogant tonfall att Bibeln faktiskt var till för vuxna, och att jag med mitt barnsliga perspektiv saknade kompetens att avgöra vad som var eller inte var en helig skrift. Han avslutade med att beklaga att jag inte hade läst Uppenbarelseboken som barn. Där fanns, menade han, sånt som borde roa barn, till exempel beskrivningar av gator av guld. '
Nu innehåller förstås Uppenbarelseboken även annat som inte är lika barnvänligt. Exempelvis beskrivningar av hur Gud straffar de ogudaktiga genom att låta otäcka insekter sticka ihjäl dom.
Jag är än idag sur över att ordföranden aldrig lät mig få replik. Han låtsades inte se min uppsträckta hand.
För jag vet vad jag hade tänkt svara.
Nämligen detta.
"Du kallar mig barnslig. Det är jag glad över. För du kanske minns vem som sade att den som inte är som ett barn aldrig kommer in i Guds rike. Om du ändå inte minns det kan jag berätta det för dig. Det råkar faktiskt vara Jesus."
Sedan skulle jag ha satt mig ner.
Nu slapp han svara på detta. Jag undrar än idag vad han skulle ha sagt.
---------------------------------------------------
TILLÄGG 16/10
Det här var ett ganska så känslomässgt inlägg. När jag satte mig på caféet på Akademibokhandeln och började läsa om de första kapitlen i GT upplevde jag faktiskt en märklig regression till den obehagskänsla jag fick vid min bibelläsning vid åttaårsåldern.....
Och det är ju inte endast känslor. Att hitta kvinno- och barnfientliga citat (och förespråkande av etnisk rensning!) från GT är inte svårt (se till exempel Psaltaren 137:9!). Men det finns en sak jag ändå bör tillägga. Annars blir bilden ofullständig.
Även om den barnfientliga retoriken i stora delar av GT är outhärdlig var i praktiken synen på barn ett framsteg gentemot den tidigare kanaaneiska praktiken. I GT fördöms sida upp och sida ned rituella barnoffer. Om detta har jag skrivit här.
Dessutom var förstås synen på kvinnan bättre än hos en del grannfolk. I assyriska skrifter, till exempel, stod det endast att barnen ska hedra sin fader, i hebreiska stod det att de skulle hedra sin fader och sin moder. För att nu ta ett exempel.
Straffet för våldtäkt i GT (döden) var ju också mindre kvinnofientligt än hos de grannfolk där det istället var så att den våldtagna kvinnans man eller far fick rätt att som hämnd våldta våldtäktsmannens fru eller dotter...
Så historiskt var GT ett framsteg i jämförelse med mycket som fanns innan, och det som fanns bland en del, om än inte alla, av israeliternas dåtida grannar. Men i förhållande till de värderingar som den stora majoriteten av oss har idag är det ju helt förskräckligt!
söndag 14 oktober 2012
Ordspråksboken om dagens nätdebatt?
Såvitt jag känner till anses nedanstående bibelvers INTE vara en profetia om olika forum på internet idag.
Men vem vet? ;-)
"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...
(Ordspråksboken 28:11, 1917 års översättning).
Men vem vet? ;-)
"Lik en hund som vänder åter till sina spyor,
är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft"...
(Ordspråksboken 28:11, 1917 års översättning).
lördag 13 oktober 2012
Seppo Penttinen, Hannes Råstam och sakfelen
Den i Quick-fallet så hårt angripne polisen Seppo Penttinen har i nättidningen Paragraf lagt fram en lista över sakfel i Hannes Råstams bok om fallet.
Det skulle vara fantastiskt om någon med resurser och kunskaper på samma sätt kunde gå igenom sakfelen i samme Råstams olika TV-program om Bo Larsson-fallet 2004 och 2005.
I så fall skulle kanske en rad personer som grovt förtalades i dessa djupt ohederliga program kunna få upprättelse....
Det skulle vara fantastiskt om någon med resurser och kunskaper på samma sätt kunde gå igenom sakfelen i samme Råstams olika TV-program om Bo Larsson-fallet 2004 och 2005.
I så fall skulle kanske en rad personer som grovt förtalades i dessa djupt ohederliga program kunna få upprättelse....
fredag 12 oktober 2012
Vulkanus och teosofin
Inom teosofin finns uppfattningen att Merkurius inte är den innersta planeten. Innanför Merkurius bana finns Vulkanus, (engelska Vulcan). I dagens värld är den dock vanligtvis osynlig.
Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).
"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)
Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.
Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.
I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:
"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"
Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...
Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."
Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.
Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,
Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .
Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.
Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för the Académie des Sciences in Paris.
I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.
Dessutom noterade man också att det funnits tidigare observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.
När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.
Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.
Flera andra observatörer bekräftade detta.
Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.
Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall handla om asteroider eller rester av kometer.
Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i.... :-(
Vulkanus nämns endast i förbigående i Blavatskys "Den hemliga läran". Men en av teosofins mest systematiska teoretiker, G. de Purucker (1874-1942), som tillhörde den strömning som idag kallas Pasadena, skriver bland annat detta i "Den hemliga lärans grundtankar" (Teosofiska bokförlaget, 1988).
"Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsteori förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus". .(s. 126.)
Citatet är från föreläsningar Purucker, som sedemera ersatte Katherine Tingley som ledare för Pasadenaströmningen, höll mellan 1924 och 1927.
Nu får vi hålla i minnet att planeterna i teosofin inte endast är död materia, utan andliga entiteter.
I en långt senare text refererar Andrew Rooke ett annat verk av Purucker och skriver:
"The beautiful and sometimes forbidding photographs taken by modem spacecraft come alive as the words of ancient sages regarding the seven (or twelve) sacred planets echo in the recesses of our consciousness. Theosophical writers state that the solar system is alive with many more planets and suns than are visible or known to science. These planets and suns are invisible to us because they exist on planes of cosmic matter either above or below the level of our perceptions. The seven planets with which the destiny of our earth is most closely connected are called the Seven Sacred Planets. They are Saturn, Jupiter, Mars, Sun (standing as a substitute for an invisible planet very near the sun, sometimes referred to as Vulcan), Venus, Mercury, and the Moon (also a substitute for an invisible planet). These planets are sacred to us because they, as conscious entities, cooperate in the building and subsequent evolutionary history of the earth...[G. de Purucker, Fountain-Source of Occultism, pp. 204-5.]"
Vad som exakt menas med att solen står som ett substitut för Vulkanus har jag dock inte riktigt fattat...
Rooke kommenterar vidare: "Theosophy teaches that one of the sacred planets has its orbit between Mercury, the innermost planet recognized by astronomers, and the sun. For long ages this planet has been invisible to us but in future, as we grow in spiritual perception, it may become more visible....The French astronomer Le Verrier investigated 50 sightings whereof he considered 6 to be reliable. In 1878 U.S. astronomers also saw a dark body transiting the face of the sun. Many astronomers now dispute these sightings, attributing them to asteroids which occasionally transit the sun. However, other evidence, such as perturbations of the orbit of Mercury, suggests that there may indeed be an intramercurial planet, one of the many invisible worlds of the solar universe postulated by theosophy."
Nu är denna Vulkanus-teori svår att testa, eftersom Vulkanus i stort sett ses som osynlig. Även om det tycks ingå i teorin att den till och från kan glimta till.
Och inbyggd i Vulkanus-teorin är ju också en implicit kritik av Einsteins relativitetsteori. Vulkanus existens antas ju förklara avvilkelser i Merkurius bana som annars brukar förklaras med Einsteins teori,
Men idén om Vulkanus uppstod alltså utanför teosofin. Urbain Le Verrier (mest känd för upptäckten av Neptunus!) föreslog 1859 att avvikelser i Merkurius bana skulle kunna förklaras av en planet som låg närmare solen, och föreslåg att den skulle få namnet "Vulkanus". .
Samma år fick La Verrier ett brev från Edmond Modeste Lescarbault som sade sig ha iakttagit en passage över solskivan av denna hypotetiska palnet. Han beskrev hur han den 26 mars 1859 med teleskop observerade en svart pukt över solskivan. Den rörde sig över denna och hade passerat den på en timme, 17 minuter och 9 sekunder.
Den 2 January 1860 presenterade La Verrier upptäckten av Vulkanus på ett möte för the Académie des Sciences in Paris.
I motsats till vad Purucker skriver ovan så iakttogs vad som antogs vara Vulkanus vid flera senare tillfällen.
Dessutom noterade man också att det funnits tidigare observationer 1819, 1822, 1836, och 1837. Efter 1859 har observationer rapporterats 1860, 1861, 1862, 1865, och 1878.
När Einsteins relativitetsteori accepterades antogs den som sagt ge en fullgod förkaring till avvikelserna i Merkurius bana, och letandet efter Vulkanus upphörde.
Men inte helt. 1970 studerade Henry C Courten och hans medarbetare på Dowling College i New York, fotografier över solytan och observerade flera objekt som verkade röra sig över den.
Flera andra observatörer bekräftade detta.
Courten ansåg att en planetoid mellan 130 och 800 kilometer i diameter kretsade runt solen innanför Merkurius bana.
Idag anses det dock allmänt att inga objekt med en större diameter än 60 km kan kretsa runt solen innanför Merkurius bana. De objekt som ev, skulle kunna finnas där ska inte ses som planeter eller ens planetoider - det skulle i så fall handla om asteroider eller rester av kometer.
Å andra sidan - enligt teosoferna blev ju Vulkanus osynlig redan under den tredje rotrasen (som samexisterade med dinoasurierna). Så det kanske inte är så stor poäng att leta - i alla fall inte i den oandliga epok vi lever i.... :-(
tisdag 9 oktober 2012
Fallet Kenneth Lanning
Hur en FBI-agent bortdefinierar rituella övergrepp.;
/Något redigerad version av en artikel från Spegeln 4/2003. Till Spegelnartikeln valde jag som synes att översätta de Lanningcitat jag citerade till svenska. /
De backlashförfattare som argumenterar för att rituella övergrepp inte existerar brukar ofta hänvisa till diverse auktoriteter, som påstods ha fastslagit detta. De två vanligaste är förmodligen J.S La Fontaine i Storbritannien, som ledde en offentlig kommission som lade fram en undersökning om rituella övergrepp som publicerades 1994, och FBI-agenten Kenneth Lanning, som 1989 och 1992 publicerade artiklar om ockultrelaterad brottslighet och rituella övergrepp. LaFontaines undersökning har jag redan tagit upp i en artikel i Spegeln 3/1999; här ska jag koncentrera mig på Lanning.
Special Agent Kenneth Lanning är mycket populär hos backlashförfattare. I Sverige har bland annat Lilian Öhrström och Max Scharnberg refererat till honom. I tidningen Folkvett hävdar Lennart Sjöberg att "USA: s polismyndigheter uppger sig aldrig ha kunnat belägga något fall av satanism" - ett något märkligt påstående som åtföljs av en referens till Lanning. På samma sätt som LaFontaines utredning brukar presenteras som ett officiellt ställningstagande från det brittiska hälsovårdsdepartementet brukar Lannings två artiklar presenteras som "FBI: s syn".
Lannings två artiklar är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första. (Det bör noteras att den idag spridda nätversionen av den andra artikeln i några väsentliga avseenden skiljer sig från den ursprungliga pappersversionen.*) Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.
Det första som kan sägas är att Lanning inte är typisk för backlashförfattarna. I motsats till dessa försöker han aldrig minimera eller förneka de sexuella övergrepp mot barn som inte sker i en "rituell" eller "satanistisk" kontext, eller innefattar element som rituella barnamord och kannibalism. Tvärtom skriver han: "Samhällets attityd till sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn kan sammanfattas i ett ord: förnekande". (Lanning 1992 119). Han rekommenderar också Florence Rushs The Best-kept Secret (Rush 1981) till läsning. Rushs bok tillhör sannerligen inte backlashlitteraturen utan är en av de tidigaste, och fortfarande en av de bästa, böckerna som från en feministisk utgångspunkt tog upp ämnet sexuella övergrepp mot barn.
Att Lanning inte tillhör de mer primitiva förnekarna visas också av att han erkänner att den stora majoriteten av de som har minnen av rituella övergrepp faktiskt utsatts för någon typ av övergrepp, om än inte rituella (aa, s. 135). Det förklarar kanske varför de backlashförfattare som refererar till honom sällan går in på vad Lanning verkligen säger. Han är, trots allt, inte speciellt användbar för de som vill få anklagade förövare friade.
Men trots att Lanning inte entydigt kan placeras i det extrema förnekarlägret är hans artikel från 1992 ett skickligt komponerat dokument, med syftet att skapa intrycket att just rituella övergrepp troligen inte finns, eller är ett meningslöst begrepp, eller kanske är mycket sällsynt,. Han skriver medvetet så vagt och undanglidande att han mest förmedlar en stämning av att hela det här "rituella" nog är ganska så substanslöst.
I sin tidigare artikel var han mer oförsiktigt konkret: han råkade påstå att det inte hade ägt rum ett enda dokumenterat satanistiskt mord i USA. Denna oförsiktiga kommentar fick han äta upp rejält (jfr gärna Michael Newtons /1996/ mer än skoningslösa kommentarer till Lanning, där han frågar sig hur en FBI-agent kan vara så okunnig om FBI:s egen brottsstatistik; en mer utförlig kritik av Lannings text från 1989 finns hos Raschke 1992: 126 ff) och följaktligen är hans artikel från 1992 i stort sett kemiskt fri från konkreta fakta.
Han börjar med att diskutera definitioner av satanism (aa, s. 112 ff). Eftersom satanism har definierats på så många olika sätt, och vissa extremister till och med påstår att katolska kyrkan eller buddhismen är satanistisk, finner han begreppet meningslöst. Här refererar han till Rebecca Brown, en kristet fundamentalistisk fanatiker, som påstått att rockmusiken är en skapelse av Satan själv. På så sätt göt han lätt för sig: han citerar anti-satanistiska fanatiker för att diskreditera allt tal om satanistiska övergrepp, och undviker att diskutera överlevares konkreta berättelser om hur de utsatts för övergrepp av personer som åberopar sig på Satan, eller andra "satanistiska" teman. (För att undvika ett vanligt missförstånd: det handlar här praktiskt taget aldrig om personer som är medlemmar i öppet verkande satanistgrupper, utan om slutna grupper av förövare)
Han övergår till en annan diskussion om definitioner: han finnes orden "rituell"/"ritualistisk" meningslösa i sammanhanget eftersom de flesta ritualer vid sexbrott mer avspeglar psykopaters egen fantasivärld än ett religiöst eller ideologiskt system. (aa, s. 114 f). Återigen är han inte konkret. Det finns berättelser från överlevare om organiserade ritualer som just bygger på genomarbetade ideologiska och religiösa system. Inte heller här går han in i en seriös diskussion om dessa berättelser.
Han fortsätter med att diskutera begreppet rituella (eller ritualistiska) övergrepp mot barn. (aa, s, 115 ff). Även här kastar han in sig i en sofistikerad (eller kanske snarare sofistisk) diskussion om definitioner. Han frågar sig exempelvis om ett övergrepp mot barn blir rituellt, bara för att det äger rum på Halloween, eller om förövaren äger ett krucifix. Han ställer sedan frågor av den typen på över en sida och bortser helt från att anklagelser om rituella övergrepp oftast handlar om mycket konkreta berättelser om hur övergrep mot barn utförs i öppet rituella sammanhang, där satanistiska eller andra typer av religiösa symboler inte endast förekommer någonstans i bakgrunden utan har en central roll i hur övergreppen utförs.
På något sätt är Lannings sofisterier och lek med ord ganka så cyniska, om man betänker ämnets allvar. Att definiera bort rituella övergrepp ur ordlistan ändrar inte den materiella verkligheten, men det kan förvisso lugna en del oroade människor.
Efter en riktigt intressant historik om hur fokus i debatten om övergrepp mot barn flyttats från "den farlige främlingen" till övergrepp i familjen, och sedan tillbaka till "främlingar" igen (pedofilringar, barnpornografi), kommer Lanning slutligen till en analys av anklagelserna om rituella övergrepp. Den är mycket kortfattad, men skulle ändå kunna användas som utgångspunkt för en diskussion om vad rituella övergrepp egentligen handlar om. Lanning kallar de grupper som utför rituella övergrepp för "multidimensionella sexringar", och analyserar på några sidor dessa gruppers dynamik (126 - 130). Han beskriver hur dessa fall oftast kännetecknas av flera unga offer, flera förövare, hur de utsatta kontrolleras genom hot och skräck, samt bisarra och/eller rituella aktiviteter. Dessa grupper kännetecknas ofta av att uppemot 40 procent av förövarna är kvinnor, övergreppen verkar ofta ha fler orsaker än rent sexuella, det är fler flickor än pojkar bland de utsatta, i motsats till i de "pedofila sexringar" där majoriteten av de utsatta är pojkar. Slutligen verkar ilska och aggressioner spela en större roll i förövarnas motivbild än vad som ofta är fallet i andra typer av sexuella övergrepp,
Så långt får man intrycket att Lanning beskriver händelser som han anser har ägt rum. Men så plötsligt förändras temat. Efter att inledningsvis konstaterat att små barn vid några tillfällen har beskrivit händelser som inte kan ha ägt rum, som att offer har styckats och sedan satts ihop igen, (sådana berättelserr är ytterst sällsynta, och kan vanligtivs förklaras med att barnen drogats eller utsatts för någon form av trick) och att en del berättelser verkar "osannolika" (människooffer, kannibalism, vampyrism) övergår Lanning till att diskutera vilka anledningar barn och vuxna kan ha för att fantisera saker som inte ägt rum. För Lanning är berättelser om dödade barn osannolika eftersom FBI: s statistik visar att barn mördade av icke-familjemedlemmar varierar mellan 52 och 58 barn per år, och att grupper som ägnar sig åt sådana saker troligen kommer att falla samman av sig själv pga. avhopp och dåliga samveten hos medlemmarna.
Men FBI: s statistik handlar ju endast om antalet upptäckta fall, och bortser från antalet fall av försvinnanden som aldrig löses. Dessutom saknas totalt statistik över försvunna barn från Latinamerika, som spelar ungefär samma roll i den amerikanska barnsexhandeln som Östeuropa går i den europeiska. Att grupper som begår mord "automatiskt" skulle falla sönder pga. av inre konflikter är en syn som ter sig något naiv. Det finns ju många dokumenterade fall av grupper som inte fallit sönder...
Lanning går sedan igenom alla tänkbara orsaker till att barn fantiserar ihop händelser som inte ägt rum. Vi får höra om psykotiska fantasier, mardrömmar, förvrängda minnen, missförstånd, osv. Naturligtvis kan man inte kategoriskt utesluta att sådana fantasier skulle kunna existera, men Lanning är här bekvämt vag. Han diskuterar aldrig några konkreta fall av rituella övergrepp, och försöker alltså aldrig koppla teorierna om "fantasier" till några verkliga fall, och i synnehet inte till de som lett till fällande domar, erkännanden, och/eller teknisk bevisning. Istället närmast suggererar han fram bilden av att det mesta av det här nog är ganska osannolikt,
Den slutsats Lanning drar är (s. 118 ff) att polisen bör tona ned de ockulta/satanistiska aspekterna i fallen, skilja mellan religiös övertygelse och konkreta brott, och bedöma de barn som berättar om ockulta/rituella inslag med kritiska ögon.
Han skriver: "Vi brukar vanligtvis inte definiera brotten utifrån förövarens religion, och det finns ingen anledning att handla på annat sätt med pedofiler, våldtäktsmän, sadister, och mördare som råkar vara inblandade i satanism eller ockultism" (s. 144).
Det hela låter förnuftigt - rent abstrakt. Men här handlar det om berättelser om hur övergrepp sker i ritualer som just är direkt kopplade till religiösa eller andra ideologiska moment. Lanning har rätt i att en våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om den sker utan en "religiös" eller "ideologisk" motivering som om den sker inom ramen för ett religiöst-ideologiskt system. Detsamma gäller flygplanskapningar och bombattentat, men den FBI-agent som för den skull inte vill kartlägga den religiösa och politiska bakgrunden till brottslighet som utförs av islamister kommer förmodligen inte att tas på allvar. Ett brott blir vare sig mer eller mindre ett brott för att det utförs med en religiös eller politisk motivering (eller förevändning) - men att avstå från en kartläggning av motivbilden minskar naturligtvis möjligheten att förstå vad som händer, och därmed att kunna fälla förövarna.
Lannings text är egendomligt undanglidande. Han antyder att barn och vuxna överlevare ofta fantiserar om ritualer, men medger som nämnts att de nog ändå utsatts för övergrepp. Men Lanning verkar mena att alla hänvisningar till "satanism" eller "ockultism" i överlevarnas berättelser nästan automatiskt är mindre trovärdigt än de minnen som inte har sådana element.. Och i de fall han ändå är beredd att tro på sådana inslag föreslår han att det handlar om att förövare medvetet introducerar element av satanism i övergreppen för att förvirra barnen (s. 134). Han lägger inte fram några belägg för att en sådan förklaring skulle vara mer rimlig; det är uppenbart att han helt enkelt har en inre motvilja mot att acceptera att förövare skulle vara "satanister" eller "ockultister" och att han är beredd att leta efter varje annan tänkbar förklaring för att undvika denna slutsats.
Kenneth Lannings två, abstrakt resonerande artiklar har som nämnts presenterats som "FBI-rapporter" som påstås bevisa att rituella övergrepp inte existerar. Men det handlar snarare om två resonerande essäer, skriven av en person som underligt nog endast verkar ha en ytlig kunskap om de ämnen han behandlar. (Lanning har för övrigt i en intervju medgett att han aldrig själv träffat någon överlevare från rituella övergrepp!) Den som noga studerar Lannings artiklar finner att han egentligen inte säger något bestämt. Han insinuerar och suggererar fram bilden av att rituella övergrepp inte existerar, samtidigt som han egentligen aldrig säger det i klartext.
Lannings artiklar har haft ett stort inflytande och har lett till att polisen, inte bara i USA, ofta undvikit att utreda "religiösa", "ideologiska" och "rituella" aspekter av sexualbrott mot barn. På så sätt har Lannings teser blivit en självuppfyllande profetia: den som inte vill undersöka rituella inslag i och religiösa/ideologiska bakgrunder till övergrepp mot barn kommer naturligtvis mycket ofta inte att kunna upptäcka dem. Och så kan Lannings efterföljare, som ett mantra, sedan upprepa att "belägg saknas" och "det finns /nästan/ inga fällande domar"...
Referenser
Kenneth Lanning: A Law-Enforcement Perspective on Allegations of Ritual Abuse, I: David Sakheim/Susan Devine, Out of Darkness: Exploring Satanism and Ritual Abuse, Lexington New York 1992
Michael Newton: Written in Blood: A History of Human Sacrifice, Journal of Psychohistory, nr 24, 1996
Carl A Raschke, Painted Black, Harper and Row 1992 (1990)
Florence Rush, The Best-kept Secret: Sexual abuse of children, McGraw-Hill, New York 1981
Erik Rodenborg
*Den viktigaste förändringen är nog denna. Lanning skriver i den ursprungliga pappersversionen : "I believe that the vast majority of victims alleging "ritualistic" abuse are in fact victims of some form of abuse or trauma." (Lanning 1992:135.) I den version som finns på nätet har ordet "vast" fallit bort, "ritualistic" ersatts med "ritual" och en extramening som betonar att traumat inte nödvändigtvis behöver vara av kriminell natur lagts till...
/Något redigerad version av en artikel från Spegeln 4/2003. Till Spegelnartikeln valde jag som synes att översätta de Lanningcitat jag citerade till svenska. /
De backlashförfattare som argumenterar för att rituella övergrepp inte existerar brukar ofta hänvisa till diverse auktoriteter, som påstods ha fastslagit detta. De två vanligaste är förmodligen J.S La Fontaine i Storbritannien, som ledde en offentlig kommission som lade fram en undersökning om rituella övergrepp som publicerades 1994, och FBI-agenten Kenneth Lanning, som 1989 och 1992 publicerade artiklar om ockultrelaterad brottslighet och rituella övergrepp. LaFontaines undersökning har jag redan tagit upp i en artikel i Spegeln 3/1999; här ska jag koncentrera mig på Lanning.
Special Agent Kenneth Lanning är mycket populär hos backlashförfattare. I Sverige har bland annat Lilian Öhrström och Max Scharnberg refererat till honom. I tidningen Folkvett hävdar Lennart Sjöberg att "USA: s polismyndigheter uppger sig aldrig ha kunnat belägga något fall av satanism" - ett något märkligt påstående som åtföljs av en referens till Lanning. På samma sätt som LaFontaines utredning brukar presenteras som ett officiellt ställningstagande från det brittiska hälsovårdsdepartementet brukar Lannings två artiklar presenteras som "FBI: s syn".
Lannings två artiklar är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första. (Det bör noteras att den idag spridda nätversionen av den andra artikeln i några väsentliga avseenden skiljer sig från den ursprungliga pappersversionen.*) Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.
Det första som kan sägas är att Lanning inte är typisk för backlashförfattarna. I motsats till dessa försöker han aldrig minimera eller förneka de sexuella övergrepp mot barn som inte sker i en "rituell" eller "satanistisk" kontext, eller innefattar element som rituella barnamord och kannibalism. Tvärtom skriver han: "Samhällets attityd till sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn kan sammanfattas i ett ord: förnekande". (Lanning 1992 119). Han rekommenderar också Florence Rushs The Best-kept Secret (Rush 1981) till läsning. Rushs bok tillhör sannerligen inte backlashlitteraturen utan är en av de tidigaste, och fortfarande en av de bästa, böckerna som från en feministisk utgångspunkt tog upp ämnet sexuella övergrepp mot barn.
Att Lanning inte tillhör de mer primitiva förnekarna visas också av att han erkänner att den stora majoriteten av de som har minnen av rituella övergrepp faktiskt utsatts för någon typ av övergrepp, om än inte rituella (aa, s. 135). Det förklarar kanske varför de backlashförfattare som refererar till honom sällan går in på vad Lanning verkligen säger. Han är, trots allt, inte speciellt användbar för de som vill få anklagade förövare friade.
Men trots att Lanning inte entydigt kan placeras i det extrema förnekarlägret är hans artikel från 1992 ett skickligt komponerat dokument, med syftet att skapa intrycket att just rituella övergrepp troligen inte finns, eller är ett meningslöst begrepp, eller kanske är mycket sällsynt,. Han skriver medvetet så vagt och undanglidande att han mest förmedlar en stämning av att hela det här "rituella" nog är ganska så substanslöst.
I sin tidigare artikel var han mer oförsiktigt konkret: han råkade påstå att det inte hade ägt rum ett enda dokumenterat satanistiskt mord i USA. Denna oförsiktiga kommentar fick han äta upp rejält (jfr gärna Michael Newtons /1996/ mer än skoningslösa kommentarer till Lanning, där han frågar sig hur en FBI-agent kan vara så okunnig om FBI:s egen brottsstatistik; en mer utförlig kritik av Lannings text från 1989 finns hos Raschke 1992: 126 ff) och följaktligen är hans artikel från 1992 i stort sett kemiskt fri från konkreta fakta.
Han börjar med att diskutera definitioner av satanism (aa, s. 112 ff). Eftersom satanism har definierats på så många olika sätt, och vissa extremister till och med påstår att katolska kyrkan eller buddhismen är satanistisk, finner han begreppet meningslöst. Här refererar han till Rebecca Brown, en kristet fundamentalistisk fanatiker, som påstått att rockmusiken är en skapelse av Satan själv. På så sätt göt han lätt för sig: han citerar anti-satanistiska fanatiker för att diskreditera allt tal om satanistiska övergrepp, och undviker att diskutera överlevares konkreta berättelser om hur de utsatts för övergrepp av personer som åberopar sig på Satan, eller andra "satanistiska" teman. (För att undvika ett vanligt missförstånd: det handlar här praktiskt taget aldrig om personer som är medlemmar i öppet verkande satanistgrupper, utan om slutna grupper av förövare)
Han övergår till en annan diskussion om definitioner: han finnes orden "rituell"/"ritualistisk" meningslösa i sammanhanget eftersom de flesta ritualer vid sexbrott mer avspeglar psykopaters egen fantasivärld än ett religiöst eller ideologiskt system. (aa, s. 114 f). Återigen är han inte konkret. Det finns berättelser från överlevare om organiserade ritualer som just bygger på genomarbetade ideologiska och religiösa system. Inte heller här går han in i en seriös diskussion om dessa berättelser.
Han fortsätter med att diskutera begreppet rituella (eller ritualistiska) övergrepp mot barn. (aa, s, 115 ff). Även här kastar han in sig i en sofistikerad (eller kanske snarare sofistisk) diskussion om definitioner. Han frågar sig exempelvis om ett övergrepp mot barn blir rituellt, bara för att det äger rum på Halloween, eller om förövaren äger ett krucifix. Han ställer sedan frågor av den typen på över en sida och bortser helt från att anklagelser om rituella övergrepp oftast handlar om mycket konkreta berättelser om hur övergrep mot barn utförs i öppet rituella sammanhang, där satanistiska eller andra typer av religiösa symboler inte endast förekommer någonstans i bakgrunden utan har en central roll i hur övergreppen utförs.
På något sätt är Lannings sofisterier och lek med ord ganka så cyniska, om man betänker ämnets allvar. Att definiera bort rituella övergrepp ur ordlistan ändrar inte den materiella verkligheten, men det kan förvisso lugna en del oroade människor.
Efter en riktigt intressant historik om hur fokus i debatten om övergrepp mot barn flyttats från "den farlige främlingen" till övergrepp i familjen, och sedan tillbaka till "främlingar" igen (pedofilringar, barnpornografi), kommer Lanning slutligen till en analys av anklagelserna om rituella övergrepp. Den är mycket kortfattad, men skulle ändå kunna användas som utgångspunkt för en diskussion om vad rituella övergrepp egentligen handlar om. Lanning kallar de grupper som utför rituella övergrepp för "multidimensionella sexringar", och analyserar på några sidor dessa gruppers dynamik (126 - 130). Han beskriver hur dessa fall oftast kännetecknas av flera unga offer, flera förövare, hur de utsatta kontrolleras genom hot och skräck, samt bisarra och/eller rituella aktiviteter. Dessa grupper kännetecknas ofta av att uppemot 40 procent av förövarna är kvinnor, övergreppen verkar ofta ha fler orsaker än rent sexuella, det är fler flickor än pojkar bland de utsatta, i motsats till i de "pedofila sexringar" där majoriteten av de utsatta är pojkar. Slutligen verkar ilska och aggressioner spela en större roll i förövarnas motivbild än vad som ofta är fallet i andra typer av sexuella övergrepp,
Så långt får man intrycket att Lanning beskriver händelser som han anser har ägt rum. Men så plötsligt förändras temat. Efter att inledningsvis konstaterat att små barn vid några tillfällen har beskrivit händelser som inte kan ha ägt rum, som att offer har styckats och sedan satts ihop igen, (sådana berättelserr är ytterst sällsynta, och kan vanligtivs förklaras med att barnen drogats eller utsatts för någon form av trick) och att en del berättelser verkar "osannolika" (människooffer, kannibalism, vampyrism) övergår Lanning till att diskutera vilka anledningar barn och vuxna kan ha för att fantisera saker som inte ägt rum. För Lanning är berättelser om dödade barn osannolika eftersom FBI: s statistik visar att barn mördade av icke-familjemedlemmar varierar mellan 52 och 58 barn per år, och att grupper som ägnar sig åt sådana saker troligen kommer att falla samman av sig själv pga. avhopp och dåliga samveten hos medlemmarna.
Men FBI: s statistik handlar ju endast om antalet upptäckta fall, och bortser från antalet fall av försvinnanden som aldrig löses. Dessutom saknas totalt statistik över försvunna barn från Latinamerika, som spelar ungefär samma roll i den amerikanska barnsexhandeln som Östeuropa går i den europeiska. Att grupper som begår mord "automatiskt" skulle falla sönder pga. av inre konflikter är en syn som ter sig något naiv. Det finns ju många dokumenterade fall av grupper som inte fallit sönder...
Lanning går sedan igenom alla tänkbara orsaker till att barn fantiserar ihop händelser som inte ägt rum. Vi får höra om psykotiska fantasier, mardrömmar, förvrängda minnen, missförstånd, osv. Naturligtvis kan man inte kategoriskt utesluta att sådana fantasier skulle kunna existera, men Lanning är här bekvämt vag. Han diskuterar aldrig några konkreta fall av rituella övergrepp, och försöker alltså aldrig koppla teorierna om "fantasier" till några verkliga fall, och i synnehet inte till de som lett till fällande domar, erkännanden, och/eller teknisk bevisning. Istället närmast suggererar han fram bilden av att det mesta av det här nog är ganska osannolikt,
Den slutsats Lanning drar är (s. 118 ff) att polisen bör tona ned de ockulta/satanistiska aspekterna i fallen, skilja mellan religiös övertygelse och konkreta brott, och bedöma de barn som berättar om ockulta/rituella inslag med kritiska ögon.
Han skriver: "Vi brukar vanligtvis inte definiera brotten utifrån förövarens religion, och det finns ingen anledning att handla på annat sätt med pedofiler, våldtäktsmän, sadister, och mördare som råkar vara inblandade i satanism eller ockultism" (s. 144).
Det hela låter förnuftigt - rent abstrakt. Men här handlar det om berättelser om hur övergrepp sker i ritualer som just är direkt kopplade till religiösa eller andra ideologiska moment. Lanning har rätt i att en våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om den sker utan en "religiös" eller "ideologisk" motivering som om den sker inom ramen för ett religiöst-ideologiskt system. Detsamma gäller flygplanskapningar och bombattentat, men den FBI-agent som för den skull inte vill kartlägga den religiösa och politiska bakgrunden till brottslighet som utförs av islamister kommer förmodligen inte att tas på allvar. Ett brott blir vare sig mer eller mindre ett brott för att det utförs med en religiös eller politisk motivering (eller förevändning) - men att avstå från en kartläggning av motivbilden minskar naturligtvis möjligheten att förstå vad som händer, och därmed att kunna fälla förövarna.
Lannings text är egendomligt undanglidande. Han antyder att barn och vuxna överlevare ofta fantiserar om ritualer, men medger som nämnts att de nog ändå utsatts för övergrepp. Men Lanning verkar mena att alla hänvisningar till "satanism" eller "ockultism" i överlevarnas berättelser nästan automatiskt är mindre trovärdigt än de minnen som inte har sådana element.. Och i de fall han ändå är beredd att tro på sådana inslag föreslår han att det handlar om att förövare medvetet introducerar element av satanism i övergreppen för att förvirra barnen (s. 134). Han lägger inte fram några belägg för att en sådan förklaring skulle vara mer rimlig; det är uppenbart att han helt enkelt har en inre motvilja mot att acceptera att förövare skulle vara "satanister" eller "ockultister" och att han är beredd att leta efter varje annan tänkbar förklaring för att undvika denna slutsats.
Kenneth Lannings två, abstrakt resonerande artiklar har som nämnts presenterats som "FBI-rapporter" som påstås bevisa att rituella övergrepp inte existerar. Men det handlar snarare om två resonerande essäer, skriven av en person som underligt nog endast verkar ha en ytlig kunskap om de ämnen han behandlar. (Lanning har för övrigt i en intervju medgett att han aldrig själv träffat någon överlevare från rituella övergrepp!) Den som noga studerar Lannings artiklar finner att han egentligen inte säger något bestämt. Han insinuerar och suggererar fram bilden av att rituella övergrepp inte existerar, samtidigt som han egentligen aldrig säger det i klartext.
Lannings artiklar har haft ett stort inflytande och har lett till att polisen, inte bara i USA, ofta undvikit att utreda "religiösa", "ideologiska" och "rituella" aspekter av sexualbrott mot barn. På så sätt har Lannings teser blivit en självuppfyllande profetia: den som inte vill undersöka rituella inslag i och religiösa/ideologiska bakgrunder till övergrepp mot barn kommer naturligtvis mycket ofta inte att kunna upptäcka dem. Och så kan Lannings efterföljare, som ett mantra, sedan upprepa att "belägg saknas" och "det finns /nästan/ inga fällande domar"...
Referenser
Kenneth Lanning: A Law-Enforcement Perspective on Allegations of Ritual Abuse, I: David Sakheim/Susan Devine, Out of Darkness: Exploring Satanism and Ritual Abuse, Lexington New York 1992
Michael Newton: Written in Blood: A History of Human Sacrifice, Journal of Psychohistory, nr 24, 1996
Carl A Raschke, Painted Black, Harper and Row 1992 (1990)
Florence Rush, The Best-kept Secret: Sexual abuse of children, McGraw-Hill, New York 1981
Erik Rodenborg
*Den viktigaste förändringen är nog denna. Lanning skriver i den ursprungliga pappersversionen : "I believe that the vast majority of victims alleging "ritualistic" abuse are in fact victims of some form of abuse or trauma." (Lanning 1992:135.) I den version som finns på nätet har ordet "vast" fallit bort, "ritualistic" ersatts med "ritual" och en extramening som betonar att traumat inte nödvändigtvis behöver vara av kriminell natur lagts till...
måndag 8 oktober 2012
Gläder mig...
.. i dessa tidiga morgontimmar över att Hugo Chavez vann presidentvalet i Venezuela.
Det finns ljuspunkter i världen... även om det kan vara svårt att se det ibland.
Det finns ljuspunkter i världen... även om det kan vara svårt att se det ibland.
söndag 7 oktober 2012
Chemtrails - myt eller verklighet?
Det finns en konspirationsteori som går under namnet "Chemtrails". Den går i princip ut på att mer eller mindre giftiga kemikalier med regeringars godkännande sprutas från flygplan.
På frågan varför finns olika svar, men det vanligaste och mest rationella är att det ingår i en plan för att kyla ner jorden. Med andra ord att mildra växthuseffekten utan att behöva minska utsläppen av växthusgaser.
Att sådant har planerats vet man. Bland annat har Andreas Malm tagit upp detta i en artikel i Aftonbladet.
Det kallas "geo engineering" (ibland "weather engineering") och det har hållits många konferenser på det temat.
Men vad konspirationsteoretikerna bakom Chemtrails-idén menar är (ofta) att detta praktiseras redan idag. I hemlighet.
Att bekämpa växthuseffekten med kemiska utsläpp kan ju verka som en bra idé. Men som Andreas Malm påpekar riskerar det att dölja den reella uppvärmningen. Man botar symptomen istället för sjukdomen.
Dessutom finns det ju (milt sagt) hälsorisker inblandade med att sprida kemikalier i atmosfären.
Men vad ska man tro om Chemtrails? Jag har en vän som är övertygad om att Chemtrails är verkligt, Jag närmast suckade under flera månader och öppnade inte ens de You Tube-länkar hon skickade.
Jag svarade en gång något om kondensstrimmor. Vilket är standardkommentaren från skeptiker när frågan kommer upp.Men de som som förespråkar teorin ÄR nu inte så okunniga att de inte vet vad kondensstrimmor är.
Slutligen lät jag mig övertalas att se denna film. Jag blev lite skakad.
Under cirka en och en halv timme kan man där se en någorlunda sansad presentation av Chemtrails-teorin. Den tar upp planerna på "geo engineering" som en bakgrund till rapporter om chemtrails, dramatiskt ökande aluminiumhalter i naturen, och mycket annat.
Är den trovärdig? Jag har ingen aning. Men en sak anser jag mig veta. Argumentet att myndigheter i "demokratiska" länder inte skulle kunna vara så falskspelande och cyniska att de skulle kunna ägna sig åt något sådant är nonsens. Det kan de visst.
Ett exempel. 1969 inledde USA ett högintensivt bombkrig mot Kambodja. Det hölls hemligt i fyra år. Det var inledningen till en längre kampanj som bidrog till att förstöra Kambodjas natur och infrastruktur. För att inte tala om hur många människor som dödades.
Det var ett led i den krigsföring som bidrog till den process som gjorde att Pol Pots gerillagrupper utvecklades i mer extrem riktning och alltså indirekt till de massmord som inleddes efter att de röda khmererna tog makten.
Att myndigheter (och privata företag, som också sägs delta i Chemtrails) kan ljuga, kan vara cyniska, kan föra folket bakom ljuset är uppenbart. All kritik som grundar sig på vanföreställningen att detta inte kan vara möjligt är ju bara dum och naiv.
Men det finns måhända annan mycket vägande kritik mot Chemtrails. Om ni ser filmen och har väsentlig kritik mot den - kommentera här. Jag är vare sig "anhängare" eller "motståndare" till Chemtrailsteorin, men vill gärna höra argumenten från båda sidor. Men om någon bara vill haspla ur sig vulgärskeptiska argument utan att ha sett filmen tycker jag att hen kan avstå.
På frågan varför finns olika svar, men det vanligaste och mest rationella är att det ingår i en plan för att kyla ner jorden. Med andra ord att mildra växthuseffekten utan att behöva minska utsläppen av växthusgaser.
Att sådant har planerats vet man. Bland annat har Andreas Malm tagit upp detta i en artikel i Aftonbladet.
Det kallas "geo engineering" (ibland "weather engineering") och det har hållits många konferenser på det temat.
Men vad konspirationsteoretikerna bakom Chemtrails-idén menar är (ofta) att detta praktiseras redan idag. I hemlighet.
Att bekämpa växthuseffekten med kemiska utsläpp kan ju verka som en bra idé. Men som Andreas Malm påpekar riskerar det att dölja den reella uppvärmningen. Man botar symptomen istället för sjukdomen.
Dessutom finns det ju (milt sagt) hälsorisker inblandade med att sprida kemikalier i atmosfären.
Men vad ska man tro om Chemtrails? Jag har en vän som är övertygad om att Chemtrails är verkligt, Jag närmast suckade under flera månader och öppnade inte ens de You Tube-länkar hon skickade.
Jag svarade en gång något om kondensstrimmor. Vilket är standardkommentaren från skeptiker när frågan kommer upp.Men de som som förespråkar teorin ÄR nu inte så okunniga att de inte vet vad kondensstrimmor är.
Slutligen lät jag mig övertalas att se denna film. Jag blev lite skakad.
Under cirka en och en halv timme kan man där se en någorlunda sansad presentation av Chemtrails-teorin. Den tar upp planerna på "geo engineering" som en bakgrund till rapporter om chemtrails, dramatiskt ökande aluminiumhalter i naturen, och mycket annat.
Är den trovärdig? Jag har ingen aning. Men en sak anser jag mig veta. Argumentet att myndigheter i "demokratiska" länder inte skulle kunna vara så falskspelande och cyniska att de skulle kunna ägna sig åt något sådant är nonsens. Det kan de visst.
Ett exempel. 1969 inledde USA ett högintensivt bombkrig mot Kambodja. Det hölls hemligt i fyra år. Det var inledningen till en längre kampanj som bidrog till att förstöra Kambodjas natur och infrastruktur. För att inte tala om hur många människor som dödades.
Det var ett led i den krigsföring som bidrog till den process som gjorde att Pol Pots gerillagrupper utvecklades i mer extrem riktning och alltså indirekt till de massmord som inleddes efter att de röda khmererna tog makten.
Att myndigheter (och privata företag, som också sägs delta i Chemtrails) kan ljuga, kan vara cyniska, kan föra folket bakom ljuset är uppenbart. All kritik som grundar sig på vanföreställningen att detta inte kan vara möjligt är ju bara dum och naiv.
Men det finns måhända annan mycket vägande kritik mot Chemtrails. Om ni ser filmen och har väsentlig kritik mot den - kommentera här. Jag är vare sig "anhängare" eller "motståndare" till Chemtrailsteorin, men vill gärna höra argumenten från båda sidor. Men om någon bara vill haspla ur sig vulgärskeptiska argument utan att ha sett filmen tycker jag att hen kan avstå.
lördag 6 oktober 2012
Att läsa Bibeln och forntida historia
Jag skrev förut om hur jag lånade "Folkens öden och äventyr" i första klass första gången jag var på Gubbängens bibliotek, i hösten 1962.
Exakt vad jag mer lånade på det biblioteket minns jag inte, mer än "Robinson Crusoe" och "Den schweiziske Robinson". Däremot minns jag två böcker jag fick av läraren i Gubbängsskolan. Den ena var Lois Lenskis "Indianernas fånge", den andra Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson.
"Indianernas fånge" vågade jag inte läsa ut, av anledningar jag inte tänker gå in på här. Nils Holgersson läste jag mycket noggrant, och hade stor behållning av.
När jag kom till Klastorpsskolan våren 1963 började jag läsa mycket mer. Det fanns inget skolbibliotek på Klastorpsskolan men man kunde gå till den näraliggande Lärarhögskolans Övningsskola - där fanns ett.
Där fick jag snart reda på att man också kunde beställa böcker från vuxenbibliotek. Det öppnade en helt ny värld.
Ganska snart efter att vi flyttade till Fredhäll började jag också läsa Bibeln. Jag hade nog en form av längtan efter att läsa om något som handlade om Gud. Nu är Bibeln en problematisk bok för en åttaåring, men jag tvingade mig igenom den. Jag började från början och läste ut det mesta.
Dvs. allt med handling i. Jag bläddrade snabbt förbi sånt som Psaltaren eller de paulinska breven.
Mycket i Bibeln var otäckt. Vad jag hade av tillkämpad barnatro försvann till stor del. De två otäckaste sakerna var nog dels syndafloden, dels beskrivningen i Josuas bok om hur "Israels barn" på uppmaning av Gud förintade alla kananéer. Men å andra sidan upptäckte jag lite förtjust att när man kom till Domarboken verkade de utrotade kananéerna finnas kvar i alla fall. Det var något som inte stämde.
Syndafloden hade jag nog slutat tro på redan före åttaårsåldern men folkmordet i Josua var oroande.
När min farmor julen 1963 gav mig något som hette "Bibel för barn" var det en märklig upplevelse. Den var ganska kortfattad och tillrättalagd för barn och jag kunde bistert konstatera vad som var censurerat i den.
Men ändå ville jag nog tro att det mesta i Bibeln var sant, trots otäckheterna Anledningen var nog att om Bibeln inte var sann kunde man heller inte tro på livet efter detta. Och det ville jag tro på.
Så jag började läsa mer forntida historia, med ett fokus på Mellanöstern. Jag ville se hur mycket i Bibeln som hade visat sig vara sant.
Och jag beställde tjocka böcker från vuxenbibliotek, och lusläste dem. Jag kunde namnen på alla viktiga assyriska kungar och bekymrade mig för att jag inte kunde hitta någon Tiglat Pileser II. Det fanns en Tiglat Pileser I och en Tiglat Pileser III - så varför hittade jag aldrig något om Tiglat Pileser II? Långt senare fick jag reda på att han hade funnits - men att så lite var känt om honom att han oftast inte ansågs värd att ta upp.
Men jag minns hur jag luftade mina bekymmer om den frånvarande Tiglat Pileser II för två äldre kvinnor som bodde nära vårt landställe. Jag minns att de var väldigt roade över hur engagerad jag var i frågan.
I princip ägnade jag nästan hela 1963 och första häften av 1964 åt att läsa forntida historia. Sommaren 1964 hade jag som sommarlån lånat en uppslagsbok. Där stod det en massa om andra världskriget så när jag kom tillbaka till skolan hösten 1964 hade jag bytt intresse. Nu började jag läsa om nutidshistoria, istället.
Men dagarna innan jag åkte tillbaks till stan denna augusti, var jag väldigt orolig. Jag hade förstört ryggen på en tjock bok om historia jag hade lånat som sommarlån. Jag låg på kvällarna och oroade mig över det skäll jag skulle få när jag lämnade tillbaks den. Men jag har inget minne av när jag så till sist lämnade tillbaks den. Förmodligen för att jag inte fick något skäll överhuvudtaget...
När det gäller folkmordet i Kanaan, som så oroade mig som barn, inser jag nu att nästan alla arkeologiska fakta talar för att det inte funnits något sådant. Nästan alla städer som Josuaboken påstod hade blivit förstörda och "tillspillogivna", som det så vackert (eller snarare brutalt) hette, hade inte blivit förstörda under en och samma tidsperiond. Några hade varit ruiner i hundratals år innan den förmodade invasionen, och andra grundades inte förrän hundratals år senare.
Det tror jag inte att jag fick reda på förrän på 80-talet. Det var ju långt senare, men jag minns hur lättad jag blev när jag upptäckte hur arkeologin kunde dementera ett av de otäckaste partierna i Bibeln.
fredag 5 oktober 2012
Ingrid Carlqvist i västerled
Lars Vilks var inte den ende svensken på den beryktade konferensen som anordnades av SION (Stop Islamization of Nations). En annan var Ingrid Carlqvist (IC). Hon tillhör dem man kan se och höra i detta inslag i Uppdrag Granskning.
Innan hon för något år sedan började fokusera på det stora hotet från islam var hennes främsta hatobjekt de feminister som hon ansåg diskriminerade män, inte lät dem få vårdnaden om barnen och som anklagade fäder för hemska saker, som att de begick övergrepp mot barn.
Själv kan vi se Ingrid i filmen i sällskap med en annan svensk, en man som hävdar att barn i muslimska familjer regelbundet våldtas av sina fäder och andra släktingar. Hans namn nämns också i filmen, men jag har tyvärr trängt bort det. Det var väl för olustigt att lägga på minnet.
Å andra sidan är feminismen ofta svag i många muslimska länder, och det borde väl IC gilla. Kan man tycka.
Men jag vill gärna skrämma upp henne lite. I Indonesien finns en muslimsk kultur som kallas Minangkabau.
De är som sagt muslimer, och det är väl illa nog för IC. Men, nu ska ni få höra. De kallar sig dessutom själva för ett "matriarkat", och - hör och häpna - i deras samhälle skulle aldrig en fader någonsin kunna få vårdnaden i en vårdnadstvist. De är nämligen matrilinjära, och barnen räknas överhuvudtaget inte till faderns släktskapsgrupp.
IC får väl be en stilla bön att "islamiseringen", om och när den kommer, inte kommer att ledas av Minangkabau. För då har ju hennes två främsta mardrömmar förtätats till en...
Själv tycker jag att de verkar vara riktigt sympatiska. Och om nu våra samhällen ändå kommer att islamiseras (SIONs noja, alltså inte min!) föredrar jag definitivt Minangkabau framför wahabiter och talibaner. Frågan är förstås vad Ingrid Carlqvist skulle föredra...
Innan hon för något år sedan började fokusera på det stora hotet från islam var hennes främsta hatobjekt de feminister som hon ansåg diskriminerade män, inte lät dem få vårdnaden om barnen och som anklagade fäder för hemska saker, som att de begick övergrepp mot barn.
Själv kan vi se Ingrid i filmen i sällskap med en annan svensk, en man som hävdar att barn i muslimska familjer regelbundet våldtas av sina fäder och andra släktingar. Hans namn nämns också i filmen, men jag har tyvärr trängt bort det. Det var väl för olustigt att lägga på minnet.
Å andra sidan är feminismen ofta svag i många muslimska länder, och det borde väl IC gilla. Kan man tycka.
Men jag vill gärna skrämma upp henne lite. I Indonesien finns en muslimsk kultur som kallas Minangkabau.
De är som sagt muslimer, och det är väl illa nog för IC. Men, nu ska ni få höra. De kallar sig dessutom själva för ett "matriarkat", och - hör och häpna - i deras samhälle skulle aldrig en fader någonsin kunna få vårdnaden i en vårdnadstvist. De är nämligen matrilinjära, och barnen räknas överhuvudtaget inte till faderns släktskapsgrupp.
IC får väl be en stilla bön att "islamiseringen", om och när den kommer, inte kommer att ledas av Minangkabau. För då har ju hennes två främsta mardrömmar förtätats till en...
Själv tycker jag att de verkar vara riktigt sympatiska. Och om nu våra samhällen ändå kommer att islamiseras (SIONs noja, alltså inte min!) föredrar jag definitivt Minangkabau framför wahabiter och talibaner. Frågan är förstås vad Ingrid Carlqvist skulle föredra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
