Skogsdungarna som höggs ner

Fram till slutet av 2009 fanns utanför mitt hus två skogsdungar. Den ena låg bakom den andra. När man tittade ut från sovrumsfönstret såg man skog.

Jag brukade gå ut på kvällarna och vara bland träden. Det var stämningsfullt. Det var mörkt, för träden stod tätt.

Ibland kunde jag fantisera om vad jag såg i mörkret. Eftersom jag läst en hel del om skogsrån kunde jag läsa in saker i skuggorna. Det var riktigt fascinerande.

Men min förmåga till fantasi är inte så stor att jag såg något skogsrå... förstås. Men en gång fick jag plötsligt en känsla av att någon eller något passerade strax bredvid mig...  Det var en hisnande känsla.

Men en morgon hösten 2009 vaknade jag av något. Det lät som en gräsklippare.

Men det var en maskin som fällde träd. Och efter några timmar hade betydligt mer än hälften av alla träd huggits ner. Jag ringde Telgebostäder och frågade var det var frågan om. De svarade att träden höggs ner för att hyresgästerna skulle få en bättre utsikt.

Nåväl, "utsikten" i fråga var över två bilvägar. Är det verkligen en bättre utsikt än att se in i skog?

Och nu har all trolsk stämning försvunnit. Om man går in i skogsdungarna känns det inte som skog, det är bara glest stående träd.

Jag förstår inte hur man tänker när man gör sådant. Verkligen inte.

Totemismföredrag

Jag skrev tidigare att jag skulle hålla föredrag om totemism på föreningen Socialisten. Det gjorde jag också, och det var en hel del intressanta diskussioner.

Anledningen till detta udda ämne var att det finns en grupp inom Socialisten som håller på att arbeta på en bok om kvinnans situation under förhistorisk tid. Om den tidiga jämlikheten, och om hur den ersattes med patriarkalt förtryck.

Totemism finns dokumenterad  från alla världsdelar, och den ser ut att vara oerhört gammal. Men där entydigt patriarkala samhällen uppstod försvann den. Därför har ämnet totemism en del med frågan om kvinnans ställning att göra, hur udda det än kan verka.

Nedan ett foto från mötet.....

Hunden - mitt totemdjur?

Totem var vanligen kopplade till kollektiv, som klaner  och andra släktskapsgrupper. Men i framförallt Nordamerika fanns det också individualtotem. De var inte ärvda, som klanens totem brukade vara. Man fick sitt totem senare, ofta under puberteten. Det kunde visa sig i en dröm eller en vision. På vissa ställen fick man ungdomar att utstå hunger och andra asketiska övningar för att de skulle få se sitt totem under en vision.

Jag hade då inte genomfört några asketiska övningar natten till den 22 december 1977 :-) men jag drömde ändå om en hund. Drömmen var mycket kort och jag skrev ner den. Jag skulle snart fylla 23, och hade ganska nyligen flyttat till Kvarnhagsgatan, när jag drömde detta.

"En hund skäller utanför min dörr. Tror att det är en farlig hund, men sen knackar nån på dörren. Det är en stor svart snäll hund, som en kvinna har med sig. Jag får hunden."

Det är inte den enda gången jag har drömt om hundar. Vid elvaårsåldern drömde jag att jag träffade en hund som kunde prata. Det var underbart, jag tyckte om hundar, och att kunna prata med en var fantastiskt.

Mina mjukisdjur som barn var nästan bara hundar. Dem har jag faktiskt kvar. Fast jag slutade nog att sova med dem när jag var tolv.

Men min dröm som barn var att få en riktig hund, men det fick jag förstås inte.

Om jag nu har ett indvidualtotem måste det vara en hund.

Är övergrepp mot barn i praktiken avkriminaliserade?

För något år sedan skrev Madeleine Leíjonhufvud att sexuella övergrepp mot barn i praktiken blivit avkriminaliserade. Hon utgick från en prejudicerande dom i Högsta Domstolen och den vidare utvecklingen har tyvärr i stort gett henne rätt.

Men efter att ha sett motiveringarna till den friande domen i ett mål där ett flicka under långa perioder utsatts för både psykisk och fysisk misshandel, med motiveringen att hon var besatt av onda andar, kan man dessutom fråga sig om det inte gradvis börjar gälla snart sagt alla typer av övergrepp mot barn.

I en artikel i Expressen frågar sig Tina Harr med all rätt om inte den domen faktiskt visar att barn i själva verket är rättslösa inom hemmets fyra väggar. Beviskraven har gradvis höjts, och lagtexter har omtolkats, på ett sätt som i slutändan kommer  att drabba nästan alla utsatta barn.

Vi verkar gå mot en situation där det i stort sett nästan alltid i praktiken är tillåtet att göra barn illa. Om vi inte redan är där.

Ellen Key utnämnde en gång 1900-talet till barnets århundrade. Men det århundradet är slut nu. Starka krafter verkar arbeta för att 2000-talet istället ska bli förövarnas och barnaplågarnas århundrade. Ska de verkligen få vinna?

Sadistiskt spektakel på Moderna Museet

På Moderna Museet har det visats konst. Närmare bestämt har ett antal människor fått äta av en tårta som föreställer en skrikande och sargad svart kvinna

Dessa människor skrattade och/eller log förtjust. En av dessa människor var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Sedan diskuteras på olika bloggar om detta är rasism, sexism eller en kombination av båda delarna. Och det är ju en relevant diskussion.

Men ett ord saknas i debatten. Vad är det mest adekvata ordet för att beskriva när människor - låt vara i fantasin - vällustigt äter kroppsdelar från en annan, hjälplöst skrikande, människa? Och som ler förtjust när denna människa skriker.

Det finns ett ord som traditionellt brukar användas för att beskriva sådant. Det ordet är sadism.

Jag avslutar nog här. Dels för att jag vill undvika att utveckla temat närmare och riskera att skriva något direkt åtalbart. Dels för att ögonen är så fulla av tårar att jag nästan inte ser tangentbordet.

Anders Breivik och tempelriddarna

Massmördaren Anders Breivik har på sätt och vis valt en passande förebild - tempelriddarorden. De var nämligen också massmördare.

De var en order av krigarmunkar, som bildades för att delta i korstågen, och var på sätt och vis den medeltida katolska kyrkans motsvarighet till Hitlers SS. De deltog entusiastiskt i slakten av inte "endast" muslimer, utan även av judar och faktiskt också av ortodoxa kristna. De var på en och samma gång disciplinerade, hängivna och nästan ofattbart brutala. De var en kärna i de arméer som under mer än hundra år terroriserade stora delar av Mellanöstern.

När Saladin slutligen drev bort korsfararna, lät han de tillfångatagna soldaterna leva - men inte tempelriddarna. Alla tillfångatagna medlemmar av orden avrättades. De sågs som djävlar, och visades ingen nåd.

Ironiskt nog kom även den katolska kyrkan och den franske kungen i slutändan att betrakta dem som just djävlar. Redan innan de kastats ut från Mellanöstern, började tempelriddarorden att bygga upp ett banksystem, och efter att de slängts ut därifrån växte deras rikedomar, och de ledande tempelriddarna - som formellt sågs som munkar - levde knappast upp till munklöftet om fattigdom...

De kom att ses som en stat i staten, som en obekväm maktfaktor. De krossades slutligen 1307, anklagade för bland annat sataniska riter. Anklagelserna var troligen till större delen uppdiktade - jag har läst igenom dem och man slås över att de var oerhört stereotypa, och de ger ett ganska så overkligt intryck.

Å andra sidan var den idealiserade bilden av tempelriddarna som hängivet idealistiska "kristna" än mer overklig. De må ha varit oskyldiga till de bisarra ritualer som den franske kungen Filip den sköne anklagade dem för, men samtidigt var de ju skyldiga till betydligt värre saker....

På marxist.com från 2003 finns en riktigt bra beskrivning av korstågen och tempelriddarnas roll i dessa. Den kan läsas här.

Men nu har de kanske flyttat....

När man bor ensam kan man fundera över udda småsaker. Det gjorde jag i ett blogginlägg den 5 september 2008.

Det hette "Funderingar i den mörka natten" och jag skrev så här om utsikten från köksfönstret..
"Tvärs över gården nedanför huset där jag bor ligger det ett annat hus. Det är inget konstigt med det, och detta hyreshus verkar helt normalt. Lamporna tänds och släcks och på natten är det mörkt. Som det ska, alltså.

Men bakom detta hus ligger ett högre hus. Och där finns det ett fönster som alltid är tänt. Det är ingen trapphall eller så, även om det ligger ganska långt borta syns det tydligt att det är ett fönster till en lägenhet. Där är tänt hela natten. Alltid. Så vitt jag fattar de senaste ett och ett halvt åren.

Inte en enda gång jag tittat på det har det synts någon människa i fönstret. Jag sitter här och märker att jag funderar intensivt på varför det alltid är tänt där. Det har säkert en helt naturlig förklaring, frågan är bara vad.

Förmodligen får jag aldrig veta varför. Och förmodligen kommer jag att fundera över varför även om tio år, om jag nu lever då."

Ja, så var det. Och så förblev det. På natten var det alltid, säger alltid, tänt. Men man såg aldrig någon i fönstret. Och, ja, det var en lägenhet. Man såg tydligt gardiner och annat.

Så i mer än tre år efter att jag skrev inlägget fortsatte det alltså så.

Men för en eller två månader sedan bröts mönstret. Och nu verkar de som bor där ha en helt normal tillvaro. Förmodligen har det flyttat in helt nya människor.

Och jag kommer aldrig, aldrig att få reda på vad det handlade om. Aldrig någonsin. :-(

Men när jag tänker efter kan det finnas de som från det huset tittar in i mitt fönster (också ofta tänt på natten, om än inte lika så konsekvent) som undrar över vad jag sysslar med...

Miriam från Magdala

Egentligen bör man inte tala om "Maria Magdalena". Av två skäl. Dels för att hon egentligen inte hette Maria, utan Miriam. Dels för att Magdalena ger intryck av att vara ett efternamn. Det är det ju inte.

Magdala var den stad som Miriam sades komma från. Hon kallades "Miriam från Magdala".

Om Miriam har sedan myter vävts genom århundradena. En av de främsta är att hon skulle ha varit prostituerad.

Från början fanns inte den bilden alls. Den skapades bland annat genom att man började smälta samman tre kvinnor i Bibeln till en. Dels en Maria (dvs. Miriam här också, egentligen) som var syster till Marta. Hon smorde Jesu fötter med olja, och därför blev hon dessutom hopkopplad med en anonym "synderska" som i ett annat evangelium smorde Jesu fötter. (Och ja, det heter inte Jesus heller, hans namn var egentligen Jeshua!)

Men dels finns det ingenting som säger att NÅGON av dessa kvinnor var prostituerade. Dessutom finns det inget som säger att de var en och samma kvinna överhuvudtaget.

Vad gäller Miriam från Magdala sägs det hos Lukas att Jesus slängde ut sju demoner från henne. Exakt vad det innebär vet ingen, men långt senare har detta (långsökt nog) associerats till de så kallade sju dödssynderna. Och det passade sedan in i föreställningen att hon var prostituerad. Men inget tyder som sagt på att hon var det.

Bilden av Miriam som en ångerfull f.d. prostituerad skapades från i stort sett ingenting på 500- talet i västkyrkan. Till östkyrkan kom den aldrig. Under århundradena har många försökt utmana bilden men hela tiden motarbetats av kyrkans ledning. Så blev "apostlarnas apostel" reducerad till en ångerfull botgörerska.

Men 1969 ändrade sig Vatikanen till sist. I samband med Andra Vatikankonciliet medgav man för första gången på 1400 år att inget tyder på att Miriam var identisk med de två andra kvinnorna.

Man kan undra sig varför denna föreställning om Miriam, som alltså knappast byggde på någonting alls, kunde leva så länge och stödas av den högsta kyrkoledningen. Det kanske beror på att det fanns någonting i bilden av henne som sågs som lite hotande. Och att det var mer bekvämt att reducera "apostlarnas apostel" till en botgörande "synderska".

Litteraturtips

Esther de Boer, Maria Magdalena bakom myterna, Cordia, Stockholm 1998
Jean Yves Leloup, The Gospel of Mary Magdalene, Inner Traditions, Rochester 1997

Garanterat inget upphovsrättsbrott

Det är kul att se att man ibland kan lägga ut bilder utan att man ens behöver vara det minsta rädd för att det ska vara upphovsrättsbrott. Nedanstående vackra bild av en statyett av den romerska gudinnan Juno har jag hämtat från engelska Wikipedia . Att hämta bilder från Wikipedia är faktiskt inte alltid så oproblematiskt som man kan tro, i varje fall inte bilder som producerats de senaste 70 åren. Där brukar det oftast stå att man har tillstånd att lägga ut bilderna på villkor att - och sedan följer en rad komplicerade förbehåll.

Men i det här fallet skriver den person som lagt ut bilden dessa sympatiska rader:
"I, the copyright holder of this work, release this work into the public domain. This applies worldwide, without any conditions, unless such conditions are required by law. In some countries this may not be legally possible; if so: I grant anyone the right to use this work for any purpose, without any conditions, unless such conditions are required by law."

Tack för det! Jag måste säga att det är sympatiskt. Bloggande skulle vara mer enkelt om fler människor var så givmilda...

Juno. Silverstatyett, från första eller andra århundradet e.kr.

Maria Magdalena - den första aposteln

Tyvärr har diskussionen om Mara Magdalenas betydelse kommit i vanrykte genom DaVinci-koden. Fantasier om ättlinjer och annat har kastat ett löjets skimmer över en allvarlig fråga.

Men…

Det har ganska länge varit känt att apokryfiska skrifter som Mariaevangeliet, Tomasevangliet, och Pistis Sophia, målat upp en bild av hur Maria var den lärjunge som stod närmast Jesus, och hur Petrus reagerade fientligt mot detta. Det har ofta avfärdats som mer sentida gnostiska försök att använda personer från evangelierna för sina egna syften. Nu anses Tomasevangeliet av många vara mycket tidigt, men det finns även andra skäl som tar för att beskrivningen av rivaliteten mellan Petrus och Maria M har en verklighetsbakgrund.

Som Ann Graham Brock visar i sin bok "Mary Magdalene - the first apostle" (Harvard University Press 2003) kan man finna en hel del stöd även i de kanoniska evangelierna för en rivalitet mellan Petrus och Maria Magdalena.

Hon visar hur det finns ett omvänt förhållande mellan inställningen till Petrus och inställningen till Maria Magdalena som går igen i både kanoniskt och apokryfiskt material. Jag återkommer strax till det.

Men först något om ordet "apostel". "Apostel" är inte ett entydigt definierat ord. Det används på olika ställen, på lite olika sätt, i Nya testamentet, och det är inte detsamma som "lärjunge". "Apostel" används framförallt ofta om de som fått möta den uppstående Jesus, och sedan börjat missionera.

Därför finns det tidiga texter som kallar Maria Magdalena för "apostlarnas apostel". Anledningen till det var att i tre av evangelierna (ensam i Markus och Johannes, tillsammans med "den andra Maria" i Matteus) var det hon som först mötte den uppståndne Jesus och berättade för de andra lärjungarna om detta.

Men det finns ett undantag. I Lukasevangeliet, det evangelium som har den mest positiva synen på Petrus, och till exempel kraftigt tonar ner hans förnekelse av Jesus, framställs istället Petrus den första som fick träffa den uppstående Jesus. Nu visar Brock hur Lukas i sin berättelse även i övrigt på olika sätt tonar ner Maria Magdalena.

Motsatsen till Lukasevangeliet bland de kanoniska skrifterna, är i det avseendet Johannesevangliet. Där tonas Petrus ner mycket kraftigt (med undantag av ett avsnitt, som exegeterna anser vara ett sentida tillägg) , medan Maria Magdalena framhålls desto mer. Visserligen inte som den främsta, den rollen är i Johannesevangeliet förbehållen en lärjunge som kallas "den Jesus älskade mest". Vem det är är omstritt, förvisso. Det finns en del som menar att det också är Maria Magdalena, men det stämmer inte helt och hållet rent formallogiskt.

Nu finns det en apokryfisk skrift som kallas "Petrusevangeliet" där Petrus betonas än mer. Och, mycket riktigt, där tonas Maria Magdalena också ner.

Matteus och Markus ligger någonstans mittemellan.

Klart är att de äldsta källorna (Markus och Q-källan) är överens om att Maria Magdalena var den förste som mötte den uppståndne Jesus, och att detta även stöds av Matteus och Johannes. Utifrån detta måste hon ha haft en mycket stor auktoritet. De mest Petruslojala skrifterna förnekar detta, och verkar skriva om historien för att gynna Petrus.

Enligt Mariaevangeliet och Tomasevangeliet bottnade Petrus fientlighet mot Maria Magdalena i hög grad på att hon var kvinna. Petrus beskrivs som en manschauvinist, som inte kunde förstå att Maria M var den som stod närmast Jesus.

Den som läser Ann Graham Brocks bok, inser att det finns mycket som talar för att denna bild skulle kunna stämma.

Ortodox ikonbild av Maria Magdalena.

Freuds "urfader" - och hans egen fader

Det är egentligen lite konstigt att Freud i "Totem und Tabu" beskriver en incestöus mordisk fader. Efter 1897 hade han lagt ner mycket energi på att försvara fäder mot anklagelser om övegrepp. Inte minst de anklagelser han själv kom med under de föregående åren.

Nu vet vi att Freud, när han under 1890-talet beskrev hur hans kvinnliga patienter berättade om sexuella övergrepp från sina fäder, också innefattade sin egen far i denna skara av förövare.

Dagen innan sin fars begravning, då Freud ännu stod fast vid sin "förförelseteori" (det missvisande namnet på teorin att hysteri orsakas av minnen av sexuella övergrepp från barndomen) hade han en dröm. Denna dröm bestod huvudsakligen av ett meddelande: "Du är ombedd att sluta ett öga".

Och det var det han gjorde. Inte så långt efter skrev han sitt berömda brev till Fliess där han övergav "förförelseteorin". Ett av hans argument mot denna var att om teorin var sann skulle också hans fader ha varit pervers.

Så han ångrade sitt eget intellektuella "fadersmord". Hans egen fader, och ett stort antal andra fäder, frikändes från alla anklagelser. Eller det var vad han ville att vi skulle tro.

Men det bortträngda har en tendens att komma tillbaka. Så också hos Freud.

Så i "Totem and Tabu" beskriver han en verklig förövarpappa. Han gör sig inte bara skyldig till incest utan till mord och kannibalism. Och Freud försäkrar att detta inte är en fantasi. Det är verkligt. Det har hänt.

Visserligen menade han att de kvinnor som i hans terapirum hade anklagat sina fäder för övergrepp fantiserade. Visserligen menade han att han själv hade varit ute och cyklat när han själv hade trott dem.

Men en gång i tiden hade det ändå varit verkligt. Urfadern hade funnits, HAN var ingen fantasi. Och han var en förövare av monstruösa mått.

Och precis som Freud hade gripits av dåligt samvete för att han hade anklagat sin far, hade sönerna i urtiden också gripits av dåligt samvete. De hade "gjort sitt dåd om intet". Det gjorde Freud också.

Men att han någonstans förstod vad som hade hänt kanske avspeglar sig i "Totem und Tabu"...

Litteraturtips

Marianne Krüll, Freud and his father, 1986

Religionen, samhället - och naturen

Jag har nästan läst ut Émile Durkheims "The elementary forms of the religious life". Den tar sin utgångspunkt i totemismen - men har egentligen en teori som gör anspråk på att förklara alla religioner.

Att den tar sin utgångspunkt i just totemismen beror på att Durkheim ser denna som den mest "elementära" (och dessutom den äldsta !) av alla religioner. Därför, menar han, är det lätt att utifrån den visa på de grundstrukturer som ligger bakom alla religioner.

Människor har i alla tider uppfattat att det finns en kraft utanför individen. Den har haft olika namn - i delar av Melanesien kallades den för Mana, irokeserna kallade den för Orenda. Från början handlade det enligt Durkhein inte om gudar. Det handlade om opersonliga krafter.

Parallellt med detta uppkom en föreställning om själen. Den ansågs ofta gå in i kroppen av andeväsen som kom utifrån, och som efter döden kunde reinkarnera i nya människor.

I totemismen finns båda dessa element, implicit eller explicit. Men de struktureras runt djur och växter - som ses som besläktade med mystiska anfäder eller anmödrar. Dessa var i australisk totemism övernaturliga väsen som en gång skapade både landskapet och kulturen. Tabureglerna och de andra moralreglerna instiftades en gång av dem.

Varje totem var kopplat till en klan, som med några enstaka undantag var exogama, dvs, man måste gifta sig utanför klanen. De olika klanerna samarbetade och erkände varandras totem.

Vad är nu hemligheten bakom dessa totem? Durkheim avvisar en rad teorier från andra forskare. Exempelvis Andrew Langs som hävdade att det i grunden endast skulle handla om att man tagit över smek- eller öknamn som man fått av andra. Durkheim argumenterar väl, och hans egen teori är rimligare än de han kritiserar.

Han var ju sociolog, och det märks ju på teorin. De övernaturliga makterna, den övernaturliga kraften, totemet - är inte en ren inbillning. Det finns en kraft utanför människan som är starkare än varje enskild människa, som varje människa måste böja sig för, som instiftar moralregler, som på grund av detta väcker känslor av "helighet". Men det finns inget övernaturligt i detta, egentligen. För den kraften är samhället. Och i de tidigaste religionerna identifieras detta med totemet.

Det är ganska bestickande, för totemet är ju nästan alltid identifierat med klanen. Totemet ÄR klanen, enligt Durkheim. Han jämför med hur fanan för en glödande patriot kan bli en symbol för fosterlandet. Totemet är som en fana, en symbol för den klan i vilken man levde verkade och var beroende av.

Ja, det är mer sofistikerat än Freud, Lang, Frazer och de andra. Och i viss mån stämmer det ju. Känslorna inför totemet VAR förvisso hopkopplade med känslorna för klanen. Men är det verkligen hela sanningen?

När Durkheim ska förklara varför de flesta totem är djurtotem förklarar han det med att djuren var den viktigaste näringskällan för dessa folk. Men det stämmer inte, det vet vi idag. För jägare och samlare är det överalt utom i de arktiska och subarktiska områdena samlandet som är den främsta näringskällan.

Över huvud taget trollar Durkheim bort naturmystiken på ett se så simpelt sätt. Det råkar vara djur, men egentligen är det samhället som avses. Omedvetet förvisso (även om Durkheim inte använde det ordet), men i alla fall…

Utifrån denna modell kan sedan Durkheim förstås förklara en hel del, det måste man ju medge. Att det inte fanns några blodtörstiga mäktiga gudar under totemismen beror till exempel på att samhällena var småskaliga, och beskedliga.När stora mäktiga, aggressiva stater uppkommer, uppstår också tron på starka blodtörstiga gudar…. Det låter ju mer än rimligt.

Mer tveksamt är kanske att han verkar mena att även själsbegreppet egentligen är en symbol för samhället. Själen är odödlig, även när människan dör, på samma sätt som samhället finns kvar och överlever de enskilda människorna.

Här börjar man ana att Durkheim går för långt...

Det finns något som kallas "reduktionism". Det innebär att man reducerar ned ett fenomen till "endast" något annat. Många religionsteorier under de senaste tvåhundrade åren, eller så, har varit av den typen. Religion är "endast" … faderskomplex, intellektuella misstag, en överbyggnad av klassamhället, etc. Eller för Durkheim - en symbol för samhället.

Men kuggfrågan när det gäller Durkheim och totemism är förstås dennas koppling till naturen. De australiska urinvånarna såg sig som inbäddade i ett system av relationer med resten av naturen - djur, växter, naturfenomen. De ansåg att andliga väsen fanns i och verkade genom naturen. Människorna var en del av den, och var släkt med djur, växter, och till och med himlafenomen.

Att se detta som något perifert, och att denna syn "endast" avspeglade klanen och samhället ser jag som just reduktionism. Jag tror att när man analyserar religioner måste man ta dessas egen självbild lite mer på allvar än vad Durkheim och de andra gör. Ja, religionen avspegar på många sätt samhället, men den är mycket mer än så. När det gäller totemismen avspeglar det föreställningar hos folkgrupper som levde mycket nära naturen, som inte såg sig som avskilda från den, utan som en integrerad del av den. Samhället och religionen var inte isolerade från naturen.

Därför handlar totemismen också om djur och växter - och inte endast om klanen och dess regelsystem. Detta är inte enbart en tillfällighet eller en rationalisering av något annat. Det är inte endast en överbyggnad. Det är en del av totemismens kärna.

Émile Durkheim

Cattas Bubbla - återigen

Jag har tagit bort Cattas Bubbla från min länklista. Anledningen är hennes de facto allians med en av de mest aktiva, aggressiva och målmedvetna papparättsaktivisterna. En person som systematiskt och målmedvetet under åratal har drivit en kampanj på temat att kvinnor, barn och vuxna överlevare ljuger om övergrepp. Som kampanjat för PAS och FMS. Och som i stort sett varje diskussionsfråga som handlar om övergrepp stöder förnekarsidan.

Cattas Bubbla har fått en poäng under den senaste tiden genom att peka på att Monica Antonsson har låtit en annan känd person på förnekarsidan, den så kallade Bjästamamman, att åtminstone till en del få en plattform på Monicas blogg. Så man kan undra varför jag inte upphör att länka till Monica Antonssons blogg också.

Nej, jag gör inte det. Missförstå mig inte, jag anser att "Bjästamamman" under en lång period bedrev en mycket elakartad kampanj mot två våldtagna flickor, och jag fördömer dessutom kraftigt hennes nuvarande kampanj mot Catta. "Bjästamamman" hatar Catta, framförallt pga den positiva roll Catta spelade i Bjästafallet. Hon har dessutom en egen blogg, som jag aldrig skulle drömma om att länka till, med vildsinta personliga utfall mot Catta, som går långt över det pinsammas gräns.

Jag anser - i motsats till MA - att det är principiellt fel att länka till denna sorgliga blogg, men den är för bisarr för att kunna ses som en fungerande del av backlashen mot de utsatta. Monica Antonsson har heller inte gjort några eftergifter till henne i Bjästafallet.

Min inställning till denna fråga är principiell och politisk, inte personlig. Min länklista är inte "för kännedom" och jag har för övrigt inte heller någon "Läskiga listan"... Så länge Monica Antonsson står fast vid de grundläggande åsikter hon utvecklade efter att ha brutit med Ingrid Carlqvist den 26 februari 2010 kommer jag att länka till hennes blogg.

Det handlar inte om hennes blogg är "trivsam" eller om Cattas blogg inte är det. Eller tvärtom.

Det handlar helt enkelt om att i avgörande principiella frågor står Monica Antonsson, som jag ser det, på samma sida som jag i en polariserad debatt jag deltagit i sedan 1993. Så länge hon gör det kommer jag att fortsätta att länka till henne, även om jag - som alltid - förbehåller mig rätten att kritisera...

PS. Detta inlägg går inte att kommentera. Jag vill inte ha dessa inflammerade debatter hit, och inte heller "diskussionen" om vem som är ihop eller inte ihop med papparättsaktivisten ifråga. Lika lite som jag om jag hade bott i Ryssland 1916 skulle ha tyckt att det vore speciellt meningsfullt att ha en "diskussion" om detaljerna i Rasputins kärleksliv....

The Garden is Open

Sitter här och har tandvärk mitt i natten. Upptäcker till min glädje att The Fugs "The Garden is open" från 1968 nu finns på You Tube. Fugs var en grupp vars texter ibland var aningen problematiska, till exempel drogromantiken. Men den här sången är mycket vacker.

Varför fanns totemism över hela världen?

I inlägget om Freuds "Totem och tabu" (originaltiteln är "Totem und Tabu", och den kom ut 1913) skrev jag lite nedlåtande om det förra sekelskiftets spekulationer om totemismen som den ursprungliga religionen. Men trots att det ju inte är speciellt meningsfullt att spekulera om någon "första" religion måste man ändå nog förmoda att totemismen måste vara oerhört gammal.

De australiska urinvånarna kom till Australien senast för 40.000 år sedan, troligen långt tidigare. Ingenting tyder på att det efter detta förekommit någon stark yttre påverkan på deras kultur och religion - före de vitas ankomst.

Nu har de australiska urinvånarna en komplex form av totemism. Men samtidigt finns det totemistiska drag hos kulturer över hela världen.

Jag tycker därför att allt talar för att totemismen inte endast var världsomspännande ca 50.000 f.kr. utan att den torde ha funnits hos de grupper av Homo Sapiens som började utvandra från Afrika långt tidigare. Det är den mest rimliga förklaringen till dess nästan universella förekomst.

Vad gäller shamanism kan man av dess förekomst i både Asien och Amerika nog anta att den är minst 12.000 år gammal. Men beläggen för totemism är alltså ännu äldre.

Tanken svindlar lite.

Håller just nu på att läsa Emile Durkheims "The elementary forms of the religous life" (Les formes élémentaires de la vie religieuse, 1912). Durkheim ser totemismen som den "elementära" religionen och försöker förklara den som i grunden en dyrkan av samhället som sådant. Vilket han egentligen anser all religion vara - i grunden.

Det är oerhört förenklat, anser jag, men att gå från Freuds "Totem och tabu" till Durkheims bok är ändå lite som att komma ut i friska luften från att ha varit instängd i en möglig jordkällare. De skrevs nästan samtidigt, Durkheims kom 1912, Freuds 1913. Men det känns som om det ligger sekler emellan dem.

Jag återkommer till Durkheim.

"Isis loves me, this I know"...

En vanlig kristen ramsa i USA (egentligen första raden i en längre sång) är "Jesus loves me, this I know, cause the Bible tells me so". Vackert, men lite av ett cirkelresonemang.

För några år sedan letade jag på nätet om det fanns några nyhedniska motsvarigheter, där Jesu namn hade ersatts av olika gudinnor. Jag hittade flera.

En var "Kali loves me, this I know, cause the Vedas tell me so". Ganska så dumt. Kali nämns inte ens i de vediska skrifterna.

En annan var "Freyja loves me, this I know, cause the Edda tells me so". Men det står ingenting i Eddan om att Freja älskar alla människor. Däremot insinuerar Loke i några berömda strofer att Freja har älskat med i stort sett alla gudar, men det är ju inte riktigt samma sak.

En tredje var "Isis loves me, this I know, cause Osiris tells me so". Det finns nu inga citat från Osiris i några fornegyptiska texter som försäkrar att Isis älskar alla. Däremot finns ju sådana påståenden om Isis i den senare Isiskulten, men det är en annan sak. Men, vem vet, den som skrev versen hade kanske fått en personlig uppenbarelse av Osiris...

Alla dessa citat har nu försvunnit från nätet. Men det finns andra, senare.

Först en rad om Freja. "Freyja loves me this I know, For the Valkyries told me so." Jag har rättat ett stavfel, "valkyries" var felstavat. Nu nämner inga fornnordiska skrifter något sådant uttalande från någon valkyria, men det kan ju ha varit en uppenbarelse, även detta.

Denna mening som jag också hittade idag är ganska så rimlig. ""Kali loves me this I know, cause the Tantras tell me so". Ja, det finns med all säkerhet tantriska texter som säger att Kali älskar alla, så det låter inte så orimligt.

En lite längre, ganska så vacker, strof om Isis inleds med: "Isis loves me, this I know, Mother God has told me so. She is strong and so are we. Fighting for equality." Jag väljer att inte citera hela för att inte bli beskydd för upphovsrättsbrott..... Men leta gärna efter den på nätet....

Till sist denna. "Isis loves me this i know, she blesses me where ever i go". Den är också riktigt vacker, och den som lade ut det föll inte i fällan att citera några urkunder, som hon inte hade läst....

Var det inte sånt här som inte kunde finnas?

En bisarr kult som dyrkar något de kallar "Sankta död" har enligt den mexikanska polisen rituellt offrat tre personer, bland annat två 10-åriga barn. Man kan läsa om det här.

"Sankta död" är nu inte, som någon påstod på VoF:s forum, ett katolskt helgon. "Sankta död" som entitet ser ut att vara en konstruktion som uppstått i en kriminell subkultur. Kulten tycks ha anhängare bland personer som är involverade i narkotikahandel och annan kriminell verksamhet.

Det hela påminner om liknande offerritualer i Matamoros i slutet av 80-talet som utfördes av en grupp som i Mexiko allmänt kallades "narkosatanister". De var narkotikasmugglare som trodde att människooffer skulle göra dem själva osynliga för polisen.

Om detta kan man läsa här, i en artikel av Michael Newton i åtta delar (klicka er fram när ni kommit längst ner på sidan).

Det skulle vara intressant att se vilken term Patrik Nyberg (se mitt ınlägg från den 31/3) skulle använda om han skrev om saken. Förmodligen inte "ritualmordssällskap", eftersom det är implicit i hans artikel att sådana inte kan existera.

Men vilka termer som man använder är inte det intressanta. Som just Michael Newton visat i en artikel i "Journal of Psychohistory" 1996, "Written in blood: a history of human sacrifice", finns det en rad dokumenterade fall av "rituella" mord som utförts med en motivbild som innefattar övernaturliga föreställningar. Det är ett faktum som ingen ordmagi i världen kan trolla bort.

När moderskärleken reformerade urflocken...

Freuds teori om mordet på urfadern kan te sig bisarr, och är det förvisso också. Och den sågs nog som sådan av de flesta redan när den kom - etnologen Robert R.Marett lär ha kallat den för en "just-so story"...

Men Freud var ju inte ensam om fantasifulla rekonstruktioner av hur det "egentligen" gick till när civilisationen , eller religionen, eller totemismen, eller något annat viktigt, uppkom.

En alternativ teori om exogamins uppkomst som också byggde på att en tyrannisk urfader kom från J.J. Atkinson. I själva verket inspirerades Freud en hel del av en text av Atkinson från 1903. Atkinson utgick också från en tyrannisk urfader som styrde en hel flock, men han kom till helt andra slutsatser när det gällde hur denna situation slutligen upphörde.

Mindre blodigt, och ganska så romantiskt. Och med kvinnor som centrala aktörer.

Alltså, tänk er igen flocken med det tyranniske fadern, som driver ut eller dödar sönerna när de blir könsmogna. Men istället för rebelliska söner tänk er en bekymrad moder.

"We must conceive that, in the march of the centuries, on some fateful day, the bloody tragedy of the last act of the familiar drama was avoided, and the edict of exile or death left unpronounced. Pure maternal love triumphed over the demons of lust and jealousy. A mother suceeded in keeping by her side a male child, and thus, by a strange coincidence, the father and son, who, among mammals, had been the most deadly of enemies, were now the first to join hands." (Atkínson 1903: 131)

För att bevara stabiliteten måste nu regler om undvikande införas mellan den förste son som tilläts stanna kvar i flocken och hordens kvinnor.

Isället för rebelliska söner har vi här moderskärlek - och en kvinna får således instifta exogamin.... och lägga grunden för all senare civilisation!

Atkinsons teori är i grunden lika mycket en just so-story som Freuds. Men på något sätt är den lite mer sympatisk… och i sina slutsatser mindre pessimistisk.


Referens
J. J. Atkinson, "Primal Law", i Andrew Lang (ed.) "Social Origins", London 1903.