Nu har Patrik Nyberg, i en ganska så schematisk och missvisande artikel om debatten om sexuella övergrepp mot barn, på nytt tagit upp diskussionen om vad han väljer att kalla "ritualmordssällskap". Hans behandling av detta ämne är lika missvisande som hans term.
Han syftar uppenbarligen på berättelser om att barn dödats i samband med organiserade sadistiska övergrepp.
Enligt Patrik Nyberg hade dessa berättelser "hämtats från USA och där omfattades övertygelsen bland annat av den kristna högern och högerextrema grupper." Denna beskrivning är grovt missvisande.
Ja, berättelser om att barn dödades i organiserade sadistiska övergrepp började komma upp i USA på tidigt 80-tal. Och, ja, mycket små grupper av den kristna högern hakade på, och försökte utnyttja debatten.
Men man bör notera att de som först började berätta om detta inte alls tillhörde den kristna högern, och att endast en försvinnande liten del av de som senare berättade om liknande erfarenheter hade det minsta med den kristna högern att göra. Man bör också notera att de tongivande delarna av denna kristna höger, som till exempel flaggskeppet "Christianity Today" och de evangelikala propagandisterna Bob och Gretchen Passantino mycket snart ställde sig på förnekarsidan.
Varför då? Framför allt för att diskussionen om rituella övergrepp av denna rörelse mest sågs som ett hot. Vi får hålla i minnet att den kristna högerns grundläggande tema var och är "familjevärden". De ser kärnfamiljen som helig, och har av tradition varit mycket misstänksamma mot försök att ifrågasätta den.
Om berättelser om barn som dödats till någon större del hade riktats mot öppna satanister, eller för den delen mot aktiva wiccaner och andra "nyhedningar", hade de säkert hakat på. Men nu handlade det istället ofta om respektabla familjefäder (och -mödrar) som inte alltför sällan sågs som stöttepelare i samhället. Berättelserna handlade oftast om mord som direkt eller indirekt var kopplade till övergrepp inom familjen.
Psykologer, socialarbetare, eller myndigheter som ifrågasätter vad som händer i "den av Gud instiftade" familjen har aldrig varit populära i den kristna högern. Därför vände sig den stora majoriteten av denna mot anklagelser om rituella övergrepp.
Ja, det fanns som sagt undantag i den kristna högerns periferi. Men de var marginella.
Vad gäller "högerextremister" är det lite oklart vad Nyberg menar. Idag åsyftas vanligen med denna term grupper med rasistiska och fascistiska agendor. Dessa spelade i stort sett ingen roll alls i denna debatt.
När Nyberg sedan övergår till Sverige ger han en bild av att det fanns en period på 90-talet då många aktiva mot sexuella övergrepp mot barn trodde på existensen av, för att använda hans egen formulering, "den kristna högerns idéer om ritualmordssällskap som härjar över hela väst-världen", men att de nu har ändrat sig och inte längre gör det.
Det är än mer missvisande. Jag vet visserligen inte hur Nyberg definierar ordet "ritualmordssällskap" men eftersom han inkluderar Södertälje.- och Umeå-fallen är det uppenbart att han definierar det mycket vidsträckt. Han säger att "få, om ens några" av de aktiva i kampen mot övergrepp mot barn idag "tror" på sådana övergrepp.
Nu är Nybergs kontakter med personer och grupper som aktivt arbetar mot övergrepp mot barn mycket begränsade, om inte annat för att den överväldigande majoriteten av dessa inte skulle vilja ha några mer omfattande kontakter med Patrik Nyberg…. Men jag vill här gärna påpeka att Birgitta Allmos bok om Södertäljefallet fick ett mycket positivt bemötande i stora kretsar, och att författaren tilldelades Trasdockepriset 2009.
Att den offentliga debatten om sådana berättelser i hög grad tystnade efter 1995 berodde inte på att de som "trodde" slutade att "tro" utan att det blev nästan outhärdligt att delta i en bisarr polariserad debatt, där de som var öppna för möjligheten att berättelser som dessa skulle kunna vara sanna utsattes för bland annat grova massmediala angrepp.
Min bedömning är snarast att det idag är en större andel av de som aktivt arbetar mot övergrepp mot barn som är öppna för att dessa "extrema" skildringar skulle kunna vara sanna. Om Birgitta Allmos bok hade kommit ut 1995 hade den med all säkerhet utsatts för rasande angrepp, men när den kom 2008 övervägde de positiva reaktionerna. Den blev till och med hyllad i en krönika i Svenska Dagbladet!
Den enda som vågade angripa boken mer utförligt var ju Max Scharnberg, som Nyberg också nämner. Scharnberg gav ut en bok om Södertäljefallet i Uppsala universitets namn utan att detta universitet var kontaktat. Universitetet tvingades offentligt ta avstånd. Förutom Nyberg och en liten grupp hängivna är det knappast någon som tar Scharnberg på allvar. Som jag tidigare visat vimlar hans bok av uppenbara sakfel (varav en del måste vara medvetna lögner), och en mycket egenartad metodologi.
Och hur kan man ta en person, som redan 1995 hävdade att 80 procent av de incestdömda i Sverige var oskyldiga - och antydde att anledningen till det var att "psykoterapeuterna" bakom kulisserna manipulerade det svenska domstolsväsendet, för att de själva skulle få bedriva tvångsterapi med "oskyldigt dömda" - på något som helst allvar….
Patrik Nyberg vill tydligen att vi ska ta "forskaren" Scharnberg på allvar. Det säger en del om hans egen agenda. I sin förment "objektiva" artikel om debatten om övergrepp mot barn lyckas han mörka att han själv inte är någon utomstående iakttagare. Utan att han under åratal har deltagit i debatten - på dess ena extremkant.
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
"Totem och tabu" - Freuds patriarkala ursprungsmyt
En av de konstigaste böcker som getts ut under 1900-talet måste ha varit Sigmund Freuds "Totem och tabu". Den innehöll en teori om inte bara totemismens utan även om religionens och den mänskliga civilisationens uppkomst - skriven av 1900-talets mest kände psykolog. Lite ironiskt - för den ter sig nog för nästan alla nutida läsare som milt sagt … opsykologisk.
Men det är bara förnamnet. Freuds så kallade teori är väl närmast att se som en myt - en patriarkal urspunsmyt.
Freud utgick från teorin om att totemismen var den "äldsta" religionen. Det var han inte helt ensam om - en så pass sansad forskare som Emile Durkheim utgick från samma sak. Idag är teorier som "religionens ursprung" allmänt övergivna i den akademiska världen. På relativt goda grunder - Homo Sapiens har existerat i hundratusentals år, och om vi går till de första hominiderna kommer vi tillbaks till mer än en miljon år sedan. Vem kan veta något bestämt om hur en eventuell religion såg ut då?
Totemismens grund är som sagt det hemliga, mystiska sambandet mellan människan och naturen. De flesta totem är djurtotem, följt av växttotem. Men Freud fokuserade helt på djurtotem - och hade bestämda åsikter om vad dessa symboliserade.
Två tabun går igenom de flesta totermiska system. Det ena är att man inte får döda, eller åtminstone inte äta, sitt totem, det andra är att medlemmarna i en totemisk grupp inte får gifta sig (eller ens ha sex) med varandra. Eftersom Freud, i motsats till exempelvis Westermarck, utgick från att alla förbud i grunden är avsedda att trycka ner underliggande behov, fick han ju problem med det första av dessa tabun. Skulle verkligen en önskan att döda och äta totemdjuret vara ett av mänsklighetens grundläggande behov?
Freud löser detta problem genom att hänvisa till - djurfobier hos barn. Han drar upp några exempel på att barn som är rädda för djur vid en närmare analys visar sig identifiera ångestdjuret med fadern. Av detta drar han snabbt, alltför snabbt, kan man kanske säga, slutsatsen att totemdjuren också symboliserade fadern! Och så hade han en nyckel till förståelsen av totemismen - menade Freud.
För på så sätt kunde man hitta en parallell till oidipuskomplexet. Eller i alla fall det manliga oidipuskomplexet. För enligt Freud består ju detta , som bekant, av en förbjuden önskan att ha samlag med modern och att döda fadern.
Om nu Freud hade nöjt sig med detta - att totemismen var en religiös avspegling av ett enligt honom universellt manligt komplex - skulle hans teori ändå på något sätt kunnat te sig lite sofistikerad, om än androcentrisk. Men han gick längre. Han letade efter Ursprunget med stort U. Och kom fram till att Ursprunget till totemismen i själva verket var upphovet till inte bara all civilisation, moral och religion - utan också till oidipuskomplexet och kastrationsångesten…
I "Totem och tabus" sista kapitel - "Totemismens infantila återkomst", lägger han ut texten. Hör och häpna,
En gång i tiden - eller kanske vi ska säga "det var en gång"! - bestod den allra tidigaste mänskligheten av en enda urhord. (Här utgick han från en hypotes av Darwin. Senare medgav han att det kan ha varit fler urhorder.). Denna urhord styrdes av en tyrannisk fader. Denna fader hade ensamrätt till alla kvinnor i flocken - oavsett ålder. Det var alltså en klart incestuös enhet.
Alla pojkar som föddes antingen kastrerades, drevs ut ur flocken eller bådadera. Och i många fall blev de dödade. Det var alltså ett patriarkat med stort P, kan man säga.
Men så en gång förenades sönerna inom och utom flocken - och de gjorde uppror. De ville inte alls att fadern skulle ha monopol på alla kvinnor - och de ville vare sig bli utdrivna eller kastrerade, eller dödade. Vad kvinnorna tyckte om situationen tar Freud aldrig upp. De var helt passiva i hans modell. Och uppenbarligen helt maktlösa.
Så sönerna fick alltså nog och dödade fadern. Så skulle det kunna ha "slutat lyckligt" - tyranniet var krossat och jämlikhet (i alla fall mellan männen) skulle kanske kunna börja råda. Alla skulle glädja sig åt faderns död och kvinnorna och männen skulle få varandra.
Men så enkelt var det inte . Och det berodde framförallt på en sak. Sönerna fick nästan med en gång dåligt samvete.
Varför de i allsina dar skulle få det är ett litet mysterium. Det är klart - i den miljö Freud växte upp i - Wiens medelklass - var det ju naturligt att fadersmord skulle leda till dåligt samvete. Men i en urflock där "fadern" var en incestuös best, som dödade och kastrerade sina söner, och de facto våldtog alla kvinnor i gruppen - är detta dåliga samvete ändå aningen märkligt. Dåligt samvete förutsätter väl i sammanhanget åtminstone ett minimum av någon form av personlig relation, kan man tycka.
Men nej, sönerna hade alltså dåligt samvete. Så de "gjorde sitt dåd om intet" genom att införa två taburegler. För det första fick de inte döda totemdjuret - alltså en symbol för fadern - för det andra fick de inte gifta sig med kvinnorna i gruppen!
Lägg märke till att enligt Freud var ett av motiven till mordet att männen ville ha tillgång till gruppens kvinnor. Men så fort de hade genomfört mordet skapade de alltså en regel som gick ut på att de INTE skulle få ha sexuellt umgänge med gruppens kvinnor. Och detta, alltså, på grund av sin vördnad och respekt för den dödade tyranniske "urfadern"!
Ur denna dyrkan av den mördade urfadern - uppstod sedan all religion. Totemdjuret blev efter ett tag en gud, även om det kanske tog många tusen år innan man kom dit. Han menar också att detta också är förklaringen till att sonen måste offras i kristendomen. Det måste vara en son som offras för att försona mordet på urfadern!
Freud "förklarar" några år senare även pojkars kastrationsångest med mordet på urfadern. För enligt Freud har alla pojkar kastrationsångest - även om de har de mest välvilliga föräldrar som aldrig skulle drömma om att hota med att stympa sina barn…. Det beror, menar Freud, ytterst på ett fylogenetiskt minne. Alla människor minns omedvetet urfadern. Och eftersom denne kastrerade sina söner kommer alla söner idag att vara rädda för att bli kastrerade. För Freud kan alltså minnen ärvas, en tro som bekant står i strid med modern ärftlighetslära.
En sak är nog ganska uppenbar. Det är inte svårt att på goda grunder se "Totem och tabu" som ett milt sagt opsykologiskt, och osannolikt - eller rättare sagt otänkbart! - kvalificerat nonsens.
Men det intressanta är nu att detta patriarkala delirium formulerades av 1900-talets utan konkurrens mest kände och ansedde psykolog.
År det inte lite märkligt?
_________________________________________________
PS. Om ni tror att jag överdriver - läs gärna "Totem och tabu" - den gavs ut på svenska av Daidalos förlag 1995. Och gärna också "Moses och monoteismen" där Freud långt senare vidareutvecklar teserna i "Totem och tabu". Den kom ut på svenska 1939 - för övrigt översatt av Pehr Henrik Törngren.
Men det är bara förnamnet. Freuds så kallade teori är väl närmast att se som en myt - en patriarkal urspunsmyt.
Freud utgick från teorin om att totemismen var den "äldsta" religionen. Det var han inte helt ensam om - en så pass sansad forskare som Emile Durkheim utgick från samma sak. Idag är teorier som "religionens ursprung" allmänt övergivna i den akademiska världen. På relativt goda grunder - Homo Sapiens har existerat i hundratusentals år, och om vi går till de första hominiderna kommer vi tillbaks till mer än en miljon år sedan. Vem kan veta något bestämt om hur en eventuell religion såg ut då?
Totemismens grund är som sagt det hemliga, mystiska sambandet mellan människan och naturen. De flesta totem är djurtotem, följt av växttotem. Men Freud fokuserade helt på djurtotem - och hade bestämda åsikter om vad dessa symboliserade.
Två tabun går igenom de flesta totermiska system. Det ena är att man inte får döda, eller åtminstone inte äta, sitt totem, det andra är att medlemmarna i en totemisk grupp inte får gifta sig (eller ens ha sex) med varandra. Eftersom Freud, i motsats till exempelvis Westermarck, utgick från att alla förbud i grunden är avsedda att trycka ner underliggande behov, fick han ju problem med det första av dessa tabun. Skulle verkligen en önskan att döda och äta totemdjuret vara ett av mänsklighetens grundläggande behov?
Freud löser detta problem genom att hänvisa till - djurfobier hos barn. Han drar upp några exempel på att barn som är rädda för djur vid en närmare analys visar sig identifiera ångestdjuret med fadern. Av detta drar han snabbt, alltför snabbt, kan man kanske säga, slutsatsen att totemdjuren också symboliserade fadern! Och så hade han en nyckel till förståelsen av totemismen - menade Freud.
För på så sätt kunde man hitta en parallell till oidipuskomplexet. Eller i alla fall det manliga oidipuskomplexet. För enligt Freud består ju detta , som bekant, av en förbjuden önskan att ha samlag med modern och att döda fadern.
Om nu Freud hade nöjt sig med detta - att totemismen var en religiös avspegling av ett enligt honom universellt manligt komplex - skulle hans teori ändå på något sätt kunnat te sig lite sofistikerad, om än androcentrisk. Men han gick längre. Han letade efter Ursprunget med stort U. Och kom fram till att Ursprunget till totemismen i själva verket var upphovet till inte bara all civilisation, moral och religion - utan också till oidipuskomplexet och kastrationsångesten…
I "Totem och tabus" sista kapitel - "Totemismens infantila återkomst", lägger han ut texten. Hör och häpna,
En gång i tiden - eller kanske vi ska säga "det var en gång"! - bestod den allra tidigaste mänskligheten av en enda urhord. (Här utgick han från en hypotes av Darwin. Senare medgav han att det kan ha varit fler urhorder.). Denna urhord styrdes av en tyrannisk fader. Denna fader hade ensamrätt till alla kvinnor i flocken - oavsett ålder. Det var alltså en klart incestuös enhet.
Alla pojkar som föddes antingen kastrerades, drevs ut ur flocken eller bådadera. Och i många fall blev de dödade. Det var alltså ett patriarkat med stort P, kan man säga.
Men så en gång förenades sönerna inom och utom flocken - och de gjorde uppror. De ville inte alls att fadern skulle ha monopol på alla kvinnor - och de ville vare sig bli utdrivna eller kastrerade, eller dödade. Vad kvinnorna tyckte om situationen tar Freud aldrig upp. De var helt passiva i hans modell. Och uppenbarligen helt maktlösa.
Så sönerna fick alltså nog och dödade fadern. Så skulle det kunna ha "slutat lyckligt" - tyranniet var krossat och jämlikhet (i alla fall mellan männen) skulle kanske kunna börja råda. Alla skulle glädja sig åt faderns död och kvinnorna och männen skulle få varandra.
Men så enkelt var det inte . Och det berodde framförallt på en sak. Sönerna fick nästan med en gång dåligt samvete.
Varför de i allsina dar skulle få det är ett litet mysterium. Det är klart - i den miljö Freud växte upp i - Wiens medelklass - var det ju naturligt att fadersmord skulle leda till dåligt samvete. Men i en urflock där "fadern" var en incestuös best, som dödade och kastrerade sina söner, och de facto våldtog alla kvinnor i gruppen - är detta dåliga samvete ändå aningen märkligt. Dåligt samvete förutsätter väl i sammanhanget åtminstone ett minimum av någon form av personlig relation, kan man tycka.
Men nej, sönerna hade alltså dåligt samvete. Så de "gjorde sitt dåd om intet" genom att införa två taburegler. För det första fick de inte döda totemdjuret - alltså en symbol för fadern - för det andra fick de inte gifta sig med kvinnorna i gruppen!
Lägg märke till att enligt Freud var ett av motiven till mordet att männen ville ha tillgång till gruppens kvinnor. Men så fort de hade genomfört mordet skapade de alltså en regel som gick ut på att de INTE skulle få ha sexuellt umgänge med gruppens kvinnor. Och detta, alltså, på grund av sin vördnad och respekt för den dödade tyranniske "urfadern"!
Ur denna dyrkan av den mördade urfadern - uppstod sedan all religion. Totemdjuret blev efter ett tag en gud, även om det kanske tog många tusen år innan man kom dit. Han menar också att detta också är förklaringen till att sonen måste offras i kristendomen. Det måste vara en son som offras för att försona mordet på urfadern!
Freud "förklarar" några år senare även pojkars kastrationsångest med mordet på urfadern. För enligt Freud har alla pojkar kastrationsångest - även om de har de mest välvilliga föräldrar som aldrig skulle drömma om att hota med att stympa sina barn…. Det beror, menar Freud, ytterst på ett fylogenetiskt minne. Alla människor minns omedvetet urfadern. Och eftersom denne kastrerade sina söner kommer alla söner idag att vara rädda för att bli kastrerade. För Freud kan alltså minnen ärvas, en tro som bekant står i strid med modern ärftlighetslära.
En sak är nog ganska uppenbar. Det är inte svårt att på goda grunder se "Totem och tabu" som ett milt sagt opsykologiskt, och osannolikt - eller rättare sagt otänkbart! - kvalificerat nonsens.
Men det intressanta är nu att detta patriarkala delirium formulerades av 1900-talets utan konkurrens mest kände och ansedde psykolog.
År det inte lite märkligt?
_________________________________________________
PS. Om ni tror att jag överdriver - läs gärna "Totem och tabu" - den gavs ut på svenska av Daidalos förlag 1995. Och gärna också "Moses och monoteismen" där Freud långt senare vidareutvecklar teserna i "Totem och tabu". Den kom ut på svenska 1939 - för övrigt översatt av Pehr Henrik Törngren.
Totemismen och naturen
En lite irriterade sak är att inga teorier jag stött på egentligen tar totemismen på allvar.
Totemismens grunder är ju antagandet av ett mystiskt, hemlighetsfullt samband mellan människa och natur. Att något sådant inte kan finnas är förstås den gemensamma nämnaren, den underförstådda utgångspunkten, för alla akademiska totemismteorier.
Så de fokuserar istället på exempelvis "vildarnas" bristfälliga logik (Frazer), deras faderskomplex (Freud), olika folkgruppers tendens att ge varandra smek- och öknamn (Lang), binära oppositioner i tänkandet (Lévi-Strauss). Den mest sofistikerade av dem alla, Emile Durkheim, ser för sin del totemet som inget annat än en symbol för samhället.
Men var tog alltså den egentliga totemistiska världsbilden vägen? Dess grunder är som sagt antagandet av ett mycket nära samband mellan människor och naturen runt omkring - djur, växter, och andra naturfenomen.
Jag tror att om man ska förstå totemismen bör man börja med att ta detta som utgångspunkt - istället för genast börja med att titta åt alla möjliga andra håll.
Totemismens grunder är ju antagandet av ett mystiskt, hemlighetsfullt samband mellan människa och natur. Att något sådant inte kan finnas är förstås den gemensamma nämnaren, den underförstådda utgångspunkten, för alla akademiska totemismteorier.
Så de fokuserar istället på exempelvis "vildarnas" bristfälliga logik (Frazer), deras faderskomplex (Freud), olika folkgruppers tendens att ge varandra smek- och öknamn (Lang), binära oppositioner i tänkandet (Lévi-Strauss). Den mest sofistikerade av dem alla, Emile Durkheim, ser för sin del totemet som inget annat än en symbol för samhället.
Men var tog alltså den egentliga totemistiska världsbilden vägen? Dess grunder är som sagt antagandet av ett mycket nära samband mellan människor och naturen runt omkring - djur, växter, och andra naturfenomen.
Jag tror att om man ska förstå totemismen bör man börja med att ta detta som utgångspunkt - istället för genast börja med att titta åt alla möjliga andra håll.
James G. Frazer och totemismen
Missförstå mig inte. När jag nedan beskrev Frazers "Totemism and exogamy" som det centrala verket om totemism, syftade jag på att han så grundligt presenterar det etnografiska materialet.
Jag syftade inte på Frazer som teoretiker. Visserligen är han på ett sätt vida överlägsen exempelvis Lévi-Strauss, då Frazer faktiskt syftar till att presentera beläggen för totemism, inte att förklara bort dem. Men...
Frazers egen teoretiska grundsyn präglas av dels hans ohöljda förakt för de folk han beskriver, dels en förkärlek för enkelspåriga enfaktorella teorier om varför totemismen "egentligen" uppstod. Han vill alltid hitta EN orsak, och när han överger den ena, går han raskt över till en annan. Att totemismen rimligen bör ses som ett komplext fenomen, som avspelar såväl samhälle, ekologi, tänkande, som känslor, är ett synsätt som han är helt inkapabel till.
Jag upprepar. Det gemensamma för hans olika teorier är alltså att han alltid vill se en, och endast en, orsak. Och han ändrar sig ju flera gånger, ersätter en endimensionell förklaring med en annan. Och förklaringen hittar han alltid i de "primitiva" folkens ofullständiga tänkande. Ytterst uppstår totemismen som ett resultat av tankefel hos de "primitiva" "vildarna".
Frazer var inte ensam. Överhuvudtaget var den tidens teorier om totemism oftast så oerhört pinsamt endimensionella. Här tar ändå inte Frazer priset, Freud var sjuttio resor värre. Men för Freud var, förstås, orsaken inte några tankefel, utan känslor och (oidipus)komplex.
Av den tidens teoretiker var det väl endast Emile Durkheim som presenterade en teori som på något sätt är värd att begrunda på allvar. Jag återkommer senare till de olika teorierna. Jag ska inleda om totemismen på ett möte med Socialisten den 23 april, så fram till dess ska jag sätta mig in i, och presentera olika apekter av diskussionen på denna blogg.
Jag syftade inte på Frazer som teoretiker. Visserligen är han på ett sätt vida överlägsen exempelvis Lévi-Strauss, då Frazer faktiskt syftar till att presentera beläggen för totemism, inte att förklara bort dem. Men...
Frazers egen teoretiska grundsyn präglas av dels hans ohöljda förakt för de folk han beskriver, dels en förkärlek för enkelspåriga enfaktorella teorier om varför totemismen "egentligen" uppstod. Han vill alltid hitta EN orsak, och när han överger den ena, går han raskt över till en annan. Att totemismen rimligen bör ses som ett komplext fenomen, som avspelar såväl samhälle, ekologi, tänkande, som känslor, är ett synsätt som han är helt inkapabel till.
Jag upprepar. Det gemensamma för hans olika teorier är alltså att han alltid vill se en, och endast en, orsak. Och han ändrar sig ju flera gånger, ersätter en endimensionell förklaring med en annan. Och förklaringen hittar han alltid i de "primitiva" folkens ofullständiga tänkande. Ytterst uppstår totemismen som ett resultat av tankefel hos de "primitiva" "vildarna".
Frazer var inte ensam. Överhuvudtaget var den tidens teorier om totemism oftast så oerhört pinsamt endimensionella. Här tar ändå inte Frazer priset, Freud var sjuttio resor värre. Men för Freud var, förstås, orsaken inte några tankefel, utan känslor och (oidipus)komplex.
Av den tidens teoretiker var det väl endast Emile Durkheim som presenterade en teori som på något sätt är värd att begrunda på allvar. Jag återkommer senare till de olika teorierna. Jag ska inleda om totemismen på ett möte med Socialisten den 23 april, så fram till dess ska jag sätta mig in i, och presentera olika apekter av diskussionen på denna blogg.
torsdag 29 mars 2012
Totemism i Egypten?
Bara en kort kommentar, just nu när jag har gått tillbaka till att läsa om totemism.
Många har ju diskuterat det faktum att de fornegyptiska gudarna ofta är zoomorfa, dvs att de mycket ofta avbildas åtminstone delvis som djur.
Nu gick ju Egypten ovanligt snabbt från ett egalitärt neolitiskt samhälle till en stat, styrd av ett härskande skikt. Med tanke på hur genomgående totemism av olika former återfinns i det etnografiska materialet från stamsamhällen kan man möjligen anta att lokala totem i Egypten på något sätt transformerades till gudar men bibehöll många av dragen från den tidigare perioden.
Det är i alla fall inte direkt osannolikt...
Många har ju diskuterat det faktum att de fornegyptiska gudarna ofta är zoomorfa, dvs att de mycket ofta avbildas åtminstone delvis som djur.
Nu gick ju Egypten ovanligt snabbt från ett egalitärt neolitiskt samhälle till en stat, styrd av ett härskande skikt. Med tanke på hur genomgående totemism av olika former återfinns i det etnografiska materialet från stamsamhällen kan man möjligen anta att lokala totem i Egypten på något sätt transformerades till gudar men bibehöll många av dragen från den tidigare perioden.
Det är i alla fall inte direkt osannolikt...
söndag 25 mars 2012
Allt fler friande domar för sexualbrott
Att det gradvis blir mer och mer omöjligt att få någon dömd för sexualbrott visar kanske denna dom.
En man som anklagas för våldtäkt mot en flicka som har Aspergers syndrom frias eftersom flickans funktionshinder skulle kunna ha bidragit till att hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Detta trots att domstolen bedömer flickan som trovärdig och mannen som inte trovärdig.
Eftersom mannen efter att ha överbevisats om att sex har ägt rum drivit linjen att han och flickan haft frivillig sex är det enda som en domstol kan göra att bedöma trovärdigheten. Här har de alltså också bedömt flickan som trovärdig men med med hänvisning till hennes funktionshinder väljer de att fria mannen i alla fall.
Det här är inget extremfall, tyvärr. De senaste åren har en rad prejudicerande domar från HD lett till att det snart nog är nästan omöjligt att bli dömd för sexuella övergrepp. Vi får allt fler friande våldtäktsdomar och när det gäller sexuella övergrepp mot barn är det än svårare att få fällande domar. Det sistnämnda brottet är, för att citera Madeleine Leijonhufvud, i praktiken avkriminaliserat.
Vad avspeglar detta? Ja, en hel del otäcka saker - men bland annat uppenbarligen att det finns starka krafter i det juridiska systemet som medvetet arbetar för att det i princip ska bli omöjligt att bli dömd för sexualbrott. Ja, ni läste rätt. Det står medvetet. Inte "omedvetet". Och det är inte en felskrivning.
Ni är välkomna att kalla mig paranoid, om ni så vill. Det struntar jag i. När det gäller vissa frågor är det endast "paranoida" som ställer de verkligt relevanta frågorna. Och vågar föreslå de mest sannolika svaren…
En man som anklagas för våldtäkt mot en flicka som har Aspergers syndrom frias eftersom flickans funktionshinder skulle kunna ha bidragit till att hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Detta trots att domstolen bedömer flickan som trovärdig och mannen som inte trovärdig.
Eftersom mannen efter att ha överbevisats om att sex har ägt rum drivit linjen att han och flickan haft frivillig sex är det enda som en domstol kan göra att bedöma trovärdigheten. Här har de alltså också bedömt flickan som trovärdig men med med hänvisning till hennes funktionshinder väljer de att fria mannen i alla fall.
Det här är inget extremfall, tyvärr. De senaste åren har en rad prejudicerande domar från HD lett till att det snart nog är nästan omöjligt att bli dömd för sexuella övergrepp. Vi får allt fler friande våldtäktsdomar och när det gäller sexuella övergrepp mot barn är det än svårare att få fällande domar. Det sistnämnda brottet är, för att citera Madeleine Leijonhufvud, i praktiken avkriminaliserat.
Vad avspeglar detta? Ja, en hel del otäcka saker - men bland annat uppenbarligen att det finns starka krafter i det juridiska systemet som medvetet arbetar för att det i princip ska bli omöjligt att bli dömd för sexualbrott. Ja, ni läste rätt. Det står medvetet. Inte "omedvetet". Och det är inte en felskrivning.
Ni är välkomna att kalla mig paranoid, om ni så vill. Det struntar jag i. När det gäller vissa frågor är det endast "paranoida" som ställer de verkligt relevanta frågorna. Och vågar föreslå de mest sannolika svaren…
Totemismen vore värd ett återbesök
Första gången jag hörde talas om totemism var nog när jag läste Pehr Henrik Törngrens "Striden om Freud" 1969. Där fanns ett avsnitt om debatten om Freuds "Totem und Tabu". Avsnittet var riktigt spirituellt men det lärde mig inte mycket om vad totemism var.
Nästa gång var nog när jag läste Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" i december 1978. Hon gick också igenom totemismdebatten, betydligt mer grundligt, och hade dessutom en klar åsikt om vad totemism var. Det var, ansåg hon, en universell fas i mänsklighetens historia och i grunden det kvinnliga könets försök att genom taburegler upprätta ett fredligt samhälle, och stävde de mer aggressiva männens tendenser till dödande och kannibalism. Nej, det är ingen karikatyr, hon ansåg det, och hon hade en lång och sinnrik, om än inte alltid helt och hållet övertygade, argumentering för saken.
Den tredje gången var när jag började läsa religionshistoria i hösten 1983. Då fick man lära sig betydligt mer, men framförallt fick man reda på att modetrenden för dagen var att totemismen "inte finns" (och aldrig har funnits!) och i den mån den ända på något sätt skulle kunna sägas ha existerat var den endast ett allmänmänskligt tankemönster som finns lika mycket hos oss som hos exempelvis australiska urinvånare. Upphovsmannen till dessa skarpsinnigheter var, jag höll på att säga naturligtvis, Claude Leví-Strauss, som här, liksom nästan alltid, var obegriplig, och som också här liksom nästan alltid hade fel.
Å andra sidan kunde jag glädja mig åt att den dåvarande professorn vid institutionen, Åke Hultkrantz, hade skrivit en bok, "Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen", som nästan vällustigt sågade Lévi-Strauss i allmänhet och hans totemismteorier i synnerhet. Mindre roligt var väl att vår lärare på metodavsnittet för det mesta behandlade just denna bok milt sagt nedlåtande, och antydde att den kanske inte borde tas helt och hållet på allvar - i synnerhet inte avsnitten om Lévi-Strauss…
Jag läste mer om totemismen när jag studerade folkgrupper som var okunniga om fysiologiskt faderskap. Långt senare skrev jag förresten en kortfattad artikel om totemismen som publicerades i Socialisten för några år sedan.
Nu har jag blivit intresserad av saken igen, och det har också med Socialsten att göra. Där finns nämligen en grupp som ska arbeta fram en bok om kvinnoförtryckets uppkomst. En bok som kanske blir av någon gång, om gudinnan så vill och om Murphys lag tar semester. Nu kan både totemismen och dess undergång i global skala kopplas till detta ämne, anser jag i alla fall, och det skulle vara intressant att fördjupa sig i detta.
Nu är en av mina främsta synder på denna blogg det upprepade löftet att jag ska fördjupa mig mer om ditten och datten. Jag vet inte hur många gånger jag har lovat detta och jag vet inte om jag ens en, säger en, gång har hållit vad jag lovat. Men om jag alltså satsar på att jag får en större självdisciplin och, återigen, på att Murphys lag tar semester, kanske jag kan lyckas denna gång.
För en sak anser jag med bestämdhet. Nämligen att om det finns något som skulle ha kunna varit en universellt existerade religiös föreställning är det totemismen, vad sedan Lévi-Strauss (eller Levi Struts, som Hultkrantz brukade kalla honom) än tyckte.
Det främsta arbetet om totemismen är och förblir James George Frazers "Totemism and Exogamy" i fyra volymer från 1910. Den innehåller exempel från i stort sett alla världens hörn och den visar just det universella hos totemismen - som i grunden är föreställningen om ett nära släktskap mellan människor och specifika djur eller växter (eller i något enstaka undantagsfall något annat naturfenomen). Den del av världen där totemismen ter sig mest "utvecklad" ser ut att vara Australien, där urinvånarna hade en mycket komplicerad religion kopplad till denna föreställning. Nu är "utvecklad" nog ett missvisande ord. Australien hade innan de vita kom i stort sett varit isolerat från resten av världen i tiotusentals år, och det mest sannolika är nog att aboriginerna i själva verket hade BEVARAT något som verkar ha gått förlorat på andra ställen.
Nu finns inslag av totemism i så kallat "primitiva" samhällen på alla kontinenter, nästan överallt, med de indoeuropeiska och semitiska kulturerna som anmärkningsvärda undantag. Det är intressant.. Det verkar som om något hände mycket tidigt hos dem som tog död på en föreställningsvärld som annars var just - universell.
För jag anser alltså att totemismen måste ha varit universell en gång. Det kan te sig märkligt - då dess grunder nog ter sig mer egendomliga för de flesta av oss än många andra religiösa grundidéer.
För att ge ett tänkt exempel. Släktskapsgrupp A är släkt med en urtidsräv, och får alltså inte döda rävar, och inte gifta sig med varandra. Medan de däremot får gifta sig med medlemmar i släktskapsgrupp B, som i sin tur är släkt med en urtidsbjörn, inte får döda björnar och, återigen, inte får gifta sig sig med varandra. Detta ter sig för oss nog mer främmande än, låt oss säga, gudinnetro eller shamanism, två religiösa strömningar som också har hävdats en gång var universella.
Jag funderar på att köpa "Totemism and Exogamy", som har kommit ut i en nyutgåva. (Så jag kan göra vilka understrykningar och anteckningar jag vill, vilket man inte bör göra i biblioteksböcker). Den är dyr, milt sagt, men om jag kan ägna mig låt oss säga ett halvår att fördjupa mig i totemismens (och exogamins!) mysterier och av detta kan göra något intressant är det kanske värt det.
Nästa gång var nog när jag läste Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" i december 1978. Hon gick också igenom totemismdebatten, betydligt mer grundligt, och hade dessutom en klar åsikt om vad totemism var. Det var, ansåg hon, en universell fas i mänsklighetens historia och i grunden det kvinnliga könets försök att genom taburegler upprätta ett fredligt samhälle, och stävde de mer aggressiva männens tendenser till dödande och kannibalism. Nej, det är ingen karikatyr, hon ansåg det, och hon hade en lång och sinnrik, om än inte alltid helt och hållet övertygade, argumentering för saken.
Den tredje gången var när jag började läsa religionshistoria i hösten 1983. Då fick man lära sig betydligt mer, men framförallt fick man reda på att modetrenden för dagen var att totemismen "inte finns" (och aldrig har funnits!) och i den mån den ända på något sätt skulle kunna sägas ha existerat var den endast ett allmänmänskligt tankemönster som finns lika mycket hos oss som hos exempelvis australiska urinvånare. Upphovsmannen till dessa skarpsinnigheter var, jag höll på att säga naturligtvis, Claude Leví-Strauss, som här, liksom nästan alltid, var obegriplig, och som också här liksom nästan alltid hade fel.
Å andra sidan kunde jag glädja mig åt att den dåvarande professorn vid institutionen, Åke Hultkrantz, hade skrivit en bok, "Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen", som nästan vällustigt sågade Lévi-Strauss i allmänhet och hans totemismteorier i synnerhet. Mindre roligt var väl att vår lärare på metodavsnittet för det mesta behandlade just denna bok milt sagt nedlåtande, och antydde att den kanske inte borde tas helt och hållet på allvar - i synnerhet inte avsnitten om Lévi-Strauss…
Jag läste mer om totemismen när jag studerade folkgrupper som var okunniga om fysiologiskt faderskap. Långt senare skrev jag förresten en kortfattad artikel om totemismen som publicerades i Socialisten för några år sedan.
Nu har jag blivit intresserad av saken igen, och det har också med Socialsten att göra. Där finns nämligen en grupp som ska arbeta fram en bok om kvinnoförtryckets uppkomst. En bok som kanske blir av någon gång, om gudinnan så vill och om Murphys lag tar semester. Nu kan både totemismen och dess undergång i global skala kopplas till detta ämne, anser jag i alla fall, och det skulle vara intressant att fördjupa sig i detta.
Nu är en av mina främsta synder på denna blogg det upprepade löftet att jag ska fördjupa mig mer om ditten och datten. Jag vet inte hur många gånger jag har lovat detta och jag vet inte om jag ens en, säger en, gång har hållit vad jag lovat. Men om jag alltså satsar på att jag får en större självdisciplin och, återigen, på att Murphys lag tar semester, kanske jag kan lyckas denna gång.
För en sak anser jag med bestämdhet. Nämligen att om det finns något som skulle ha kunna varit en universellt existerade religiös föreställning är det totemismen, vad sedan Lévi-Strauss (eller Levi Struts, som Hultkrantz brukade kalla honom) än tyckte.
Det främsta arbetet om totemismen är och förblir James George Frazers "Totemism and Exogamy" i fyra volymer från 1910. Den innehåller exempel från i stort sett alla världens hörn och den visar just det universella hos totemismen - som i grunden är föreställningen om ett nära släktskap mellan människor och specifika djur eller växter (eller i något enstaka undantagsfall något annat naturfenomen). Den del av världen där totemismen ter sig mest "utvecklad" ser ut att vara Australien, där urinvånarna hade en mycket komplicerad religion kopplad till denna föreställning. Nu är "utvecklad" nog ett missvisande ord. Australien hade innan de vita kom i stort sett varit isolerat från resten av världen i tiotusentals år, och det mest sannolika är nog att aboriginerna i själva verket hade BEVARAT något som verkar ha gått förlorat på andra ställen.
Nu finns inslag av totemism i så kallat "primitiva" samhällen på alla kontinenter, nästan överallt, med de indoeuropeiska och semitiska kulturerna som anmärkningsvärda undantag. Det är intressant.. Det verkar som om något hände mycket tidigt hos dem som tog död på en föreställningsvärld som annars var just - universell.
För jag anser alltså att totemismen måste ha varit universell en gång. Det kan te sig märkligt - då dess grunder nog ter sig mer egendomliga för de flesta av oss än många andra religiösa grundidéer.
För att ge ett tänkt exempel. Släktskapsgrupp A är släkt med en urtidsräv, och får alltså inte döda rävar, och inte gifta sig med varandra. Medan de däremot får gifta sig med medlemmar i släktskapsgrupp B, som i sin tur är släkt med en urtidsbjörn, inte får döda björnar och, återigen, inte får gifta sig sig med varandra. Detta ter sig för oss nog mer främmande än, låt oss säga, gudinnetro eller shamanism, två religiösa strömningar som också har hävdats en gång var universella.
Jag funderar på att köpa "Totemism and Exogamy", som har kommit ut i en nyutgåva. (Så jag kan göra vilka understrykningar och anteckningar jag vill, vilket man inte bör göra i biblioteksböcker). Den är dyr, milt sagt, men om jag kan ägna mig låt oss säga ett halvår att fördjupa mig i totemismens (och exogamins!) mysterier och av detta kan göra något intressant är det kanske värt det.
lördag 24 mars 2012
fredag 23 mars 2012
Vem är den viktigaste guden i fornegyptisk religion?
Jag ställde en gång frågan vem som är den högste guden i fornnordisk religion och kom fram till att det trots allt inte var Oden eller Tor, utan att nornorna tveklöst var mäktigare, och viktigare.
Man kan ställa en liknande fråga om fornegyptisk religion och få ett lika oväntat svar. Vilken gud är egentligen den viktigaste?
På samma sätt som de flesta skulle gissa att Oden och Tor är de mest centrala gudarna i "asatron", som den missvisande brukar kallas, skulle nog de vanligaste svaren när det gäller den egyptiska religionen bli Amon/Ra eller Osiris. En anhängare till Isis skulle i och för sig kunna påpeka att Osiris inte var mäktigare än att han kunde dödas av Set, och att det då var Isis som först på ett mysteriöst sätt lyckades avla fram Horus ur Osiris döda kropp, och efter det återuppväcka Osiris från de döda...
Men, nej, det mest uppenbara svaret skulle nog inte många komma med. Nämligen gudinnan Maat.
Maat är i den fornegyptiska religionen den kosmiska balansens gudinna. Hon kallas ibland för "rättvisans gudinna" men det är ofullständigt. Hon är den kosmiska harmonin, som vid skapelsen var fullständig men som idag hotas av kaosmakterna.
Hela det egyptiska samhället byggde på idén om Maat. Maat var alltså den kosmiska ordningen, som måste försvaras. Varje faraos plikt var att försvara Maat, vilket för Egyptens del innebar lugn, stabilitet, och faktiskt också social rättvisa (vilket här bland annat innebar att alla människor skulle ha mat på bordet och ett minimum av materiell grundtrygghet).
Egypten hade en planekonomi, och just denna sågs definitivt som en tillämpning av Maat. Utanför det välordnade Egypten styrde barbariet, kaosmakterna, Set, Apophisormen.
Farao skulle alltså försvara Maat, men ibland gick det inte så bra. Som när den bisarre Akhenaten vände upp och ner på religionen och ville sätta solskivan Aton som den i praktiken ende guden. Som sagt - det gick inte så bra. Han anklagades för att ha brutit mot Maat, och hans bilder utplånades och hans monument förstördes.
Nåväl, den forntida egyptiska kulturen förstördes också till sist, och ytterst få människor tror på deras gudar idag. Framförallt ställs idag inga som helst krav på de härskande att de ska upprätthålla Maat. Så ser världen också ut som den gör....
Man kan ställa en liknande fråga om fornegyptisk religion och få ett lika oväntat svar. Vilken gud är egentligen den viktigaste?
På samma sätt som de flesta skulle gissa att Oden och Tor är de mest centrala gudarna i "asatron", som den missvisande brukar kallas, skulle nog de vanligaste svaren när det gäller den egyptiska religionen bli Amon/Ra eller Osiris. En anhängare till Isis skulle i och för sig kunna påpeka att Osiris inte var mäktigare än att han kunde dödas av Set, och att det då var Isis som först på ett mysteriöst sätt lyckades avla fram Horus ur Osiris döda kropp, och efter det återuppväcka Osiris från de döda...
Men, nej, det mest uppenbara svaret skulle nog inte många komma med. Nämligen gudinnan Maat.
Maat är i den fornegyptiska religionen den kosmiska balansens gudinna. Hon kallas ibland för "rättvisans gudinna" men det är ofullständigt. Hon är den kosmiska harmonin, som vid skapelsen var fullständig men som idag hotas av kaosmakterna.
Hela det egyptiska samhället byggde på idén om Maat. Maat var alltså den kosmiska ordningen, som måste försvaras. Varje faraos plikt var att försvara Maat, vilket för Egyptens del innebar lugn, stabilitet, och faktiskt också social rättvisa (vilket här bland annat innebar att alla människor skulle ha mat på bordet och ett minimum av materiell grundtrygghet).
Egypten hade en planekonomi, och just denna sågs definitivt som en tillämpning av Maat. Utanför det välordnade Egypten styrde barbariet, kaosmakterna, Set, Apophisormen.
Farao skulle alltså försvara Maat, men ibland gick det inte så bra. Som när den bisarre Akhenaten vände upp och ner på religionen och ville sätta solskivan Aton som den i praktiken ende guden. Som sagt - det gick inte så bra. Han anklagades för att ha brutit mot Maat, och hans bilder utplånades och hans monument förstördes.
Nåväl, den forntida egyptiska kulturen förstördes också till sist, och ytterst få människor tror på deras gudar idag. Framförallt ställs idag inga som helst krav på de härskande att de ska upprätthålla Maat. Så ser världen också ut som den gör....
torsdag 22 mars 2012
The Fellowship of Isis
Jag lämnade Svenska Kyrkan 2008, så det enda trossamfund jag är medlem i är sedan dess The Fellowship of Isis (FOI), som jag blev medlem i 2000.
Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.
Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.
De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.
Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)
Jag blev medlem på nätet - det finns inga medlemsavgifter och medlemskapet är på livstid.
Praktiskt är det enda som det lett till att jag fick ett medlemsbevis utskickat med e-post.
De har ingen lokal i Sverige, men om man tar med sig medlemsbeviset ska man kunna få komma in i deras lokaler, "Iseum", som väl finns på några ställen i världen. Å andra sidan tror jag nog att man får komma in där även utan medlemsbevis.
Men även om det rent praktiskt inte har lett till mycket är det lite roligt att kunna säga att man är medlem i FOI. Det ger någon form av religiös identitet på något sätt. :-)
onsdag 21 mars 2012
Case 39 - skräckfilm som försvarar barnamord
För någon vecka såg jag Case 39, som film på DVD. Det var faktiskt väldigt obehagligt.
Filmen handlar om en socialarbetare, Emily, som arbetar med utsatta barn. Hon får ett nytt fall - fall 39 - fast hon egentligen redan har för mycket. Det visar sig vara ett mycket ovanligt fall.
Hon tar kontakt med familjen och träffar två bisarra föräldrar och en skräckslagen tioårig flicka, Lily . Lily öppnar sig efter ett tag och det visar sig att hon är rädd för att föräldrarna ska döda henne. Emily ger flickan sitt telefonnummer och säger att hon kan ringa när som helst.
Sent en kväll ringer Lily. Hon är rädd. Emily hör hur Lily attackeras och tillkallar polis och tar sig till huset. De kommer just i tid för att rädda Lily, som föräldrarna just stängt in i ugnen, och sedan satt på värmen.
Lily räddas och föräldrarna hamnar på rättspsyk . De hävdar att Lily är en demon och att det var rätt av dem att försöka döda henne.
Emily adopterar Lilly efter ett tag .
Så långt liknar handlingen en rad dokumenterade fall. Att föräldrar grovt misshandlar, och till och med dödar, sina barn för att de hävdat att barnen är besatta av demoner händer faktiskt då och då. I Sverige hade vi ett fall nyligen där ett barn misshandlades på sådana grunder och 1999 dödades ett barn i Skogås av den anledningen.
I USA är sådana fall mycket vanligare än här. Troligen därför att det religiösa klimatet är mer hysteriskt i USA, men även för att barns ställning i USA är svagare än i Sverige, och att samhället även i övrigt är mer brutalt..
Det är ju definitivt inte fel att i en spelfilm skildrar ett sådant fall. Men det är inte det filmen gör.
För efter att Emily adopterat Lily ändrar filmen helt karaktär. Lily beter sig mer och mer märkligt, och visar sig ha något att göra med mystiska dödsfall bland andra barn. Efter ett tag inser Emily att Lily faktiskt är en demon. Hennes rädsla ökar, och till sist tar hon kontakt med föräldrarna på rättspsyk. Hon konfererar med fadern om hur man bäst ska döda Lily...
Efter mycket om och men lyckas hon till sist med detta. Det presenteras som ett "lyckligt" slut -monsterbarnet har äntligen dödats.
Efter att ha sett filmen kan man verkligen ställa frågor om filmmakarnas moraliska ansvar. Eftersom barn i världen regelbundet blir misshandlade, och ibland dödade, av föräldrar som påstår att barnen är besatta av demoner, är en sådan film farlig. Och just denna i synnerhet - eftersom den inleds så realistiskt och psykologiskt trovärdigt. Den har blivit en mycket sedd film - och den sprider faktiskt budskapet att barn kan vara demoner, eller demonbesatta, och att det enda som i sådana fall hjälper är att döda dem.
Ja, den överväldigande majoriteten av de som ser filmen kommer förstås inte alls att dra några sådana slutsatser. De kommer att se den som en välgjord skräckfilm. Men bör inte de som gör sådana filmer ägna en liten tanke åt vilka effekter dessa kan få hos den procent, eller de promille, av tittarna som kanske reagerar på helt andra sätt?
Konstnärlig frihet är bra, men det finns gränser. Filmen är på sätt och vis lika ansvarslös som om man gjorde en film om hur någon räddar en svart man från att lynchas av Ku Klux Klan och det sedan visar sig att denne faktiskt systematiskt mördar vita - och att Ku Klux Klan hade rätt. Eller om en jude som räddas från nazisterna bara för att sedan återgå till att förgifta brunnar och äta kristna barn till påsken….
Men sådana etniska hatfllmer kan dessbättre inte göras i vår tid. Den antirasistiska opinionen har gett etniska minoriteter en viss typ av skydd mot allt för vidrig hets. Men barn har uppenbarligen inte något motsvarande skydd….
Filmen handlar om en socialarbetare, Emily, som arbetar med utsatta barn. Hon får ett nytt fall - fall 39 - fast hon egentligen redan har för mycket. Det visar sig vara ett mycket ovanligt fall.
Hon tar kontakt med familjen och träffar två bisarra föräldrar och en skräckslagen tioårig flicka, Lily . Lily öppnar sig efter ett tag och det visar sig att hon är rädd för att föräldrarna ska döda henne. Emily ger flickan sitt telefonnummer och säger att hon kan ringa när som helst.
Sent en kväll ringer Lily. Hon är rädd. Emily hör hur Lily attackeras och tillkallar polis och tar sig till huset. De kommer just i tid för att rädda Lily, som föräldrarna just stängt in i ugnen, och sedan satt på värmen.
Lily räddas och föräldrarna hamnar på rättspsyk . De hävdar att Lily är en demon och att det var rätt av dem att försöka döda henne.
Emily adopterar Lilly efter ett tag .
Så långt liknar handlingen en rad dokumenterade fall. Att föräldrar grovt misshandlar, och till och med dödar, sina barn för att de hävdat att barnen är besatta av demoner händer faktiskt då och då. I Sverige hade vi ett fall nyligen där ett barn misshandlades på sådana grunder och 1999 dödades ett barn i Skogås av den anledningen.
I USA är sådana fall mycket vanligare än här. Troligen därför att det religiösa klimatet är mer hysteriskt i USA, men även för att barns ställning i USA är svagare än i Sverige, och att samhället även i övrigt är mer brutalt..
Det är ju definitivt inte fel att i en spelfilm skildrar ett sådant fall. Men det är inte det filmen gör.
För efter att Emily adopterat Lily ändrar filmen helt karaktär. Lily beter sig mer och mer märkligt, och visar sig ha något att göra med mystiska dödsfall bland andra barn. Efter ett tag inser Emily att Lily faktiskt är en demon. Hennes rädsla ökar, och till sist tar hon kontakt med föräldrarna på rättspsyk. Hon konfererar med fadern om hur man bäst ska döda Lily...
Efter mycket om och men lyckas hon till sist med detta. Det presenteras som ett "lyckligt" slut -monsterbarnet har äntligen dödats.
Efter att ha sett filmen kan man verkligen ställa frågor om filmmakarnas moraliska ansvar. Eftersom barn i världen regelbundet blir misshandlade, och ibland dödade, av föräldrar som påstår att barnen är besatta av demoner, är en sådan film farlig. Och just denna i synnerhet - eftersom den inleds så realistiskt och psykologiskt trovärdigt. Den har blivit en mycket sedd film - och den sprider faktiskt budskapet att barn kan vara demoner, eller demonbesatta, och att det enda som i sådana fall hjälper är att döda dem.
Ja, den överväldigande majoriteten av de som ser filmen kommer förstås inte alls att dra några sådana slutsatser. De kommer att se den som en välgjord skräckfilm. Men bör inte de som gör sådana filmer ägna en liten tanke åt vilka effekter dessa kan få hos den procent, eller de promille, av tittarna som kanske reagerar på helt andra sätt?
Konstnärlig frihet är bra, men det finns gränser. Filmen är på sätt och vis lika ansvarslös som om man gjorde en film om hur någon räddar en svart man från att lynchas av Ku Klux Klan och det sedan visar sig att denne faktiskt systematiskt mördar vita - och att Ku Klux Klan hade rätt. Eller om en jude som räddas från nazisterna bara för att sedan återgå till att förgifta brunnar och äta kristna barn till påsken….
Men sådana etniska hatfllmer kan dessbättre inte göras i vår tid. Den antirasistiska opinionen har gett etniska minoriteter en viss typ av skydd mot allt för vidrig hets. Men barn har uppenbarligen inte något motsvarande skydd….
tisdag 20 mars 2012
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
I en av de mest väsentliga böckerna som getts ut i vår tid, Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, citeras finanskungen Cecil Rhodes, mannen som gav namn till Rhodesia (numera Zimbabwe).
Han förklarar 1895 varför imperialismen är nödvändig.
"Jag var i går på London East End (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse.... Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, dvs. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, som jag alltid har sagt. Om ni önskar undvika inbördeskrig, måste ni bli imperialister."
Han "glömde" i just detta uttalande förstås kapitalexporten, och fördelarna med att ha fabriker i låglöneländer, och med att kunna exploatera de underordna ländernas naturtillgångar...
Men i sak hade ju Rhodes rätt, på sitt cyniska sätt. Om inte imperialismen hade uppstått skulle vi med all sannolikhet ha fått se socialistiska revolutioner i alla industrialiserade länder för kanske 100 år sedan.
Kolonierna finns ju inte längre, rent formellt, men neokolonialismen består. Genom ett otal mekanismer upprätthåller de avancerade kapitalistiska länderna ett jänrgrepp över världen.
Lenins bok är fortfarande grunden för varje adekvat förståelse av relationen mellan "rika" och "fattiga" länder. Den borde läsas av de som vill få en bild av orsakerna till den globala ojämlikheten.
Det finns fnoskiga konspirationteoretiker (antisemitiska och andra!) som tror att världen styrs av "Illuminati", frimurarna, eller andra hemliga sällskap. Men det är en helt överflödig paranoid tankelek. Världsekonomin styrs i allt väsentligt av finanskapitalet. Och de som styr världsekonomin styr i realiteten världen.
Det behövs ju inga superhemliga konspirationer för att förklara detta (sådana kan existera i alla fall, förstås, men analysen kan ju inte börja där...).
Efter murens fall förkunnades det att nu var det ondskefulla imperiet slut, och världen kunde bli fri. Men stalinismen var trots allt endast en amatörmässig skuggbild av (och i vissa fall också en stabiliserande motkraft mot) den verkliga imperialismen.
Samtidigt som muren föll förklarades också Lenin bort som, i bästa fall, förlegad. Det är han ju inte. Läs gärna "Imperialismen..." och fundera över vad den säger oss om världen av idag.
Han förklarar 1895 varför imperialismen är nödvändig.
"Jag var i går på London East End (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse.... Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, dvs. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, som jag alltid har sagt. Om ni önskar undvika inbördeskrig, måste ni bli imperialister."
Han "glömde" i just detta uttalande förstås kapitalexporten, och fördelarna med att ha fabriker i låglöneländer, och med att kunna exploatera de underordna ländernas naturtillgångar...
Men i sak hade ju Rhodes rätt, på sitt cyniska sätt. Om inte imperialismen hade uppstått skulle vi med all sannolikhet ha fått se socialistiska revolutioner i alla industrialiserade länder för kanske 100 år sedan.
Kolonierna finns ju inte längre, rent formellt, men neokolonialismen består. Genom ett otal mekanismer upprätthåller de avancerade kapitalistiska länderna ett jänrgrepp över världen.
Lenins bok är fortfarande grunden för varje adekvat förståelse av relationen mellan "rika" och "fattiga" länder. Den borde läsas av de som vill få en bild av orsakerna till den globala ojämlikheten.
Det finns fnoskiga konspirationteoretiker (antisemitiska och andra!) som tror att världen styrs av "Illuminati", frimurarna, eller andra hemliga sällskap. Men det är en helt överflödig paranoid tankelek. Världsekonomin styrs i allt väsentligt av finanskapitalet. Och de som styr världsekonomin styr i realiteten världen.
Det behövs ju inga superhemliga konspirationer för att förklara detta (sådana kan existera i alla fall, förstås, men analysen kan ju inte börja där...).
Efter murens fall förkunnades det att nu var det ondskefulla imperiet slut, och världen kunde bli fri. Men stalinismen var trots allt endast en amatörmässig skuggbild av (och i vissa fall också en stabiliserande motkraft mot) den verkliga imperialismen.
Samtidigt som muren föll förklarades också Lenin bort som, i bästa fall, förlegad. Det är han ju inte. Läs gärna "Imperialismen..." och fundera över vad den säger oss om världen av idag.
måndag 19 mars 2012
Jane Eyre, inte Wuthering Heights
Jag har skrivit ett tillägg till inlägget "Wuthering Heights" nedan, som jag lyfter upp. Varför lyfter jag upp det? Jo, Gunvor uttryckte en viss oro (visserligen skämtsamt, men ändå..) över att hennes rykte kunde förstöras om någon fick för sig att hon varit så dum att hon verkligen kunde ha kallat "Wuthering Heights" för världens första mysrysare... så det är bäst att alla får reda på att det gjorde hon inte...
Rätt ska vara rätt!
--------
"Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.""
PS. Även Jane Eyre har filmats, och, ja, av döma av denna trailer har den mycket riktigt uppenbara likheter men handlingen i en mysrysare....
Rätt ska vara rätt!
--------
"Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.""
PS. Även Jane Eyre har filmats, och, ja, av döma av denna trailer har den mycket riktigt uppenbara likheter men handlingen i en mysrysare....
söndag 18 mars 2012
Mysrysare, klassresor, och tornet i fjärran
Hela mysrysargenren går förstås att analysera utifrån såväl ett marxistiskt som ett feministiskt perspektiv. Det grundläggande temat är ju ofta en klassresa - en ung, inte speciellt välbärgad kvinna, kommer till en herrgård etc. och efter diverse dramatiska och småkusliga förvecklingar slutar det mycket ofta (men definitivt inte alltid!) med att hon gifter sig men någon förmögen man.
Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.
Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.
En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...
Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång
Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.
Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!
Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.
Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.
En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...
Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång
Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.
Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!
fredag 16 mars 2012
Wuthering Heights
Lite lustigt att jag just nu skrev om mysrysare.
För idag får jag reda på att en bok som jag en gång hörde beskrivas som "världens första mysrysare", Emily Brontës "Wuthering Heights" filmatiserats och just nu går på bio. Boken är väl litterärt bättre än nästan alla uppföljare, men den har i sig många, men långtifrån alla, av de väsentliga temana i mysrysargenren.
Filmen har fått positiva recensioner och har dessutom fått en ganska så suggestiv trailer.
Den som använde uttrycket "världens första mysrysare" om Brontés bok var Gunvor, som bodde i samma kollektiv i Täby som jag 1973 och 1979. Fast med dagens språkruk skulle man kanske snarare säga "alla mysrysares moder" ....
Möjligen ville Gunvor med denna term få mig att utifrån min märkliga fascination för just mysrysare intressera mig för annan litteratur.... eller nåt sånt.
I vilket fall som helst ska jag garanterat se filmen!
___________________________
TILLÄGG
Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.
För idag får jag reda på att en bok som jag en gång hörde beskrivas som "världens första mysrysare", Emily Brontës "Wuthering Heights" filmatiserats och just nu går på bio. Boken är väl litterärt bättre än nästan alla uppföljare, men den har i sig många, men långtifrån alla, av de väsentliga temana i mysrysargenren.
Filmen har fått positiva recensioner och har dessutom fått en ganska så suggestiv trailer.
Den som använde uttrycket "världens första mysrysare" om Brontés bok var Gunvor, som bodde i samma kollektiv i Täby som jag 1973 och 1979. Fast med dagens språkruk skulle man kanske snarare säga "alla mysrysares moder" ....
Möjligen ville Gunvor med denna term få mig att utifrån min märkliga fascination för just mysrysare intressera mig för annan litteratur.... eller nåt sånt.
I vilket fall som helst ska jag garanterat se filmen!
___________________________
TILLÄGG
Pratade med Gunvor som bestämt hävdade att det var Charlott Brontës "Jane Eyre" som hon måste ha menat, inte "Wuthering Heights".. Hon förklarade vidare att "Wuthering Heights" enligt henne inte hade det minsta av "mys" i sig, den var bara rysare - otäck och tragisk.
Ja, jag läste "Wuthering Heights" ca 1990, men har däremot inte läst "Jane Eyre", Min minnesbild av "Wuthering Heights" är vag, det som mest liknade den klassiska mysrysaren var kombinationen av en ödslig hed och obehagliga händelser...
Men jag tackar för informationen och ska genast försöka få tag i Jane Eyre.
onsdag 14 mars 2012
Mysrysare
Håller på och läser "Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna" av Richard Berghorn och Annika Johansson. Den får mig att tänka på min relation till skräcklitteraturen.
Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.
Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.
Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.
Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.
Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".
Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.
En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.
På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .
Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädd i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.
Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.
PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.
Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.
Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.
Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.
Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.
Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".
Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.
En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.
På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .
Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädd i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.
Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.
PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.
tisdag 13 mars 2012
"Smarta mobiler gör oss själviska"
Jag har förstås länge misstänkt något sådant. Men ändå tror jag inte mina ögon när jag börjar läsa en SvD-artikel som refererar en undersökning som sägs bevisa just detta. Jag börjar genast leta efter uppenbara felkällor i undersökningen. Men hittar inga.
Jag hade tänkt att de skulle ha undersökt de som redan brukade använda smarta mobiler ofta och kommit fram att de var mer själviska. Det skulle ju inte bevisa ett dugg för det skulle ju kunna betyda att de mest själviska oftare använder smarta mobiller, inte att de som använder smarta mobiler blir mer själviska.
Men så var det inte. Man lät en grupp få fri mobilsurf och en annan fri surf från fast dator och kom fram till att mycket snart blev de som använde smarta mobiler mer själviska än de som använde fast dator. Exempelvis blev de mycket mindre benägna att bidra med mat till hemlösa, eller att hjälpa till att bevara USA:s nationalparker.
Att smarta mobiler på lång sikt skulle kunna göra folk mer egoistiska låter inte orimligt i sig - men så snabbt?
Nu har jag dess bättre ingen smart mobil själv. Den jag hade som åtminstone var lite halvsmart råkade jag ha bort för någon månad sedan. Den jag har nu kan man vare sig ta bilder med eller surfa på nätet med.
Att jag hade bort den mer smarta mobilen var kanske ett omedvetet försök att rädda min själ, eller nåt. Fast jag är inte helt säker på att jag verkligen blivit mindre egoistisk efter att ha tappat bort min smarta mobil. En sak är dock klar, efter artikeln i SvD kommer det nog att dröja länge innan jag köper någon sådan igen...
Jag hade tänkt att de skulle ha undersökt de som redan brukade använda smarta mobiler ofta och kommit fram att de var mer själviska. Det skulle ju inte bevisa ett dugg för det skulle ju kunna betyda att de mest själviska oftare använder smarta mobiller, inte att de som använder smarta mobiler blir mer själviska.
Men så var det inte. Man lät en grupp få fri mobilsurf och en annan fri surf från fast dator och kom fram till att mycket snart blev de som använde smarta mobiler mer själviska än de som använde fast dator. Exempelvis blev de mycket mindre benägna att bidra med mat till hemlösa, eller att hjälpa till att bevara USA:s nationalparker.
Att smarta mobiler på lång sikt skulle kunna göra folk mer egoistiska låter inte orimligt i sig - men så snabbt?
Nu har jag dess bättre ingen smart mobil själv. Den jag hade som åtminstone var lite halvsmart råkade jag ha bort för någon månad sedan. Den jag har nu kan man vare sig ta bilder med eller surfa på nätet med.
Att jag hade bort den mer smarta mobilen var kanske ett omedvetet försök att rädda min själ, eller nåt. Fast jag är inte helt säker på att jag verkligen blivit mindre egoistisk efter att ha tappat bort min smarta mobil. En sak är dock klar, efter artikeln i SvD kommer det nog att dröja länge innan jag köper någon sådan igen...
söndag 11 mars 2012
Underbart
Var på kombinerad fest och planeringsmöte med en del av min gamla grundskoleklass. Vi var sju från klassen, vi pratade gamla minnen, tittade på ett bildband med bilder från klassen och skolan från 1969-71 som några av oss hade gjort, och planerade för en större samling senare. Allt var helt underbart.
torsdag 8 mars 2012
NoBoyToy byter bloggplats
På den internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma en blogg som definitivt är feministisk. Det är nämligen så att bloggaren NoBoyToy, efter att ha trampat på några ömma tår, blev censurerad och slutligen de facto avstängd från "Bloggplatsen", som jag i fortsättningen tycker att man borde bojkotta.
Nu har hon bytt till denna adress.
Som jag skrivit förut tycker jag att hennes blogg är verkligt intressant och för det mesta mycket tänkvärd.
Nu har hon bytt till denna adress.
Som jag skrivit förut tycker jag att hennes blogg är verkligt intressant och för det mesta mycket tänkvärd.
onsdag 7 mars 2012
Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet
Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
I samma Flashbacktråd...
... som förresten heter "Finns det några rituella övergrepp som är bevisade?" kan vi också läsa detta: "Hur som, i västvärlden - enligt paradise lost 3 - så har ett satanistsikt ritualmord aldrig förekommit."
Av detta drar sedan den märklige skribenten "Knutte Ninja" slutsatsen: "Att folk överdirver och hittar på? Händer varje dag i hela världen." (felstavningarna i"Ninjas" text är från originalet).
Men faktum är ju att det till och med finns fällande domar och erkännanden för just sådana mord. Men kan ju bara gå till ett mycket uppmärksammat fall 1999 från vårt grannland Finland som bland annat har beskrivits i en artikel i FINYAR (vänta några sekunder och gå sedan till sidan 5 i PDF-filen!), en tidskrift för akademiker som studerar nya religiösa rörelser.
Flashback behövs om sanningen inte ska fram....
PS. Och om det verkligen stämmer att uppgiften om att det aldrig funnits några satanistiska ritualmord i västvärlden kommer från "Paradise Lost 3" säger det ju en del tråkiga saker om denna Oscarsnominerade film.
Av detta drar sedan den märklige skribenten "Knutte Ninja" slutsatsen: "Att folk överdirver och hittar på? Händer varje dag i hela världen." (felstavningarna i"Ninjas" text är från originalet).
Men faktum är ju att det till och med finns fällande domar och erkännanden för just sådana mord. Men kan ju bara gå till ett mycket uppmärksammat fall 1999 från vårt grannland Finland som bland annat har beskrivits i en artikel i FINYAR (vänta några sekunder och gå sedan till sidan 5 i PDF-filen!), en tidskrift för akademiker som studerar nya religiösa rörelser.
Flashback behövs om sanningen inte ska fram....
PS. Och om det verkligen stämmer att uppgiften om att det aldrig funnits några satanistiska ritualmord i västvärlden kommer från "Paradise Lost 3" säger det ju en del tråkiga saker om denna Oscarsnominerade film.
tisdag 6 mars 2012
Spökflickan
/Eftersom en tråd på Flashback nyligen tagit upp Hannes Råstams nonsenspåstående att flickan i Helsingborgsfallet ("fallet Ulf") mindes övergrepp för att hon hade läst Spökflickan lägger jag här ut min recension av den boken från 2003. Spökflickan är en av de bästa skildringarna jag har läst om ett utsatt barns strävan att frigöra sig från förövarmiljön. Ett försök som till sist lyckades.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt arbetar med utsatta barn. Den bygger på ett autentiskt fall, det är ingen roman som ibland påstås.
Min recension nedan är oförändrad. Den skrevs innan Ulf-fallet. Om jag skrev den idag skulle jag förmodligen ha använt en annan term än "rituella övergrepp" då jag numera anser att det är missledande./
___________________________________________
Spökflickan
En recension från 2003 av Torey Haydens bok.
Om någon som inte kände till något om rituella övergrepp mot barn skulle fråga mig vilken bok om ämnet jag först skulle rekommendera skulle svaret tveklöst bli Torey Haydens "Spökflickan". Torey Hayden är doktor i barnpsykologi och har arbetat med specialundervisning för barn med psykiska störningar. Sina erfarenheter har hon skildrat i flera böcker, som bygger på verkliga fall.
"Spökflickan" är berättelsen om hur Hayden kom som speciallärare till en skola, där hon stötte på ett mutistiskt barn, i boken kallad Jadie. Mycket snart får hon Jadie att prata, och gradvis börjar barnet berätta om en mardrömslik tillvaro, med sexuella övergrepp och våldsamma ritualer med ockulta inslag utförda av en grupp.
Torey Hayden tror Jadie, och efter hand visar det sig att hennes berättelse kan bekräftas på många sätt. I slutändan ingrep sociala myndigheter och Jadie och hennes syster placerades i fosterfamilj. Tyvärr räckte inte bevisningen till åtal mot föräldrarna, men ett par år senare greps Jadies far för ett annat övergrepp mot barn, som han dömdes för.
Torey Hayden kan beskriva det otäcka ämnet med stor empati för det utsatta barnet. Berättelsen är mycket trovärdig, och lärorik. Trots att rituella övergrepp finns i många olika former är det lätt att känna igen mycket av det som Jadie berättar om. Många barn har fått genomlida i stort sett samma saker, även det barnoffer som kanske är det otäckaste i berättelsen.
Och trots att det slutar "lyckligt" d.v.s. att Jadie klarar sig, är det svårt att inte bli ledsen när man läser boken. För Jadie är inte ensam, och de flesta som blir utsatta för liknande saker blir inte hjälpta. De barn eller vuxna överlevare som berättar om rituella övergrepp blir numera oftast rutinmässigt avfärdade som lidande av "falska minnen" eller som varandes mytomaner.
Men just därför är Haydens bok så viktig. Den är övertygande och psykologiskt trovärdig, och kan bidra till att andra utsatta kan bli trodda. Den kan tveklöst och varmt rekommenderas.
Erik Rodenborg juli 2003
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt arbetar med utsatta barn. Den bygger på ett autentiskt fall, det är ingen roman som ibland påstås.
Min recension nedan är oförändrad. Den skrevs innan Ulf-fallet. Om jag skrev den idag skulle jag förmodligen ha använt en annan term än "rituella övergrepp" då jag numera anser att det är missledande./
___________________________________________
Spökflickan
En recension från 2003 av Torey Haydens bok.
Om någon som inte kände till något om rituella övergrepp mot barn skulle fråga mig vilken bok om ämnet jag först skulle rekommendera skulle svaret tveklöst bli Torey Haydens "Spökflickan". Torey Hayden är doktor i barnpsykologi och har arbetat med specialundervisning för barn med psykiska störningar. Sina erfarenheter har hon skildrat i flera böcker, som bygger på verkliga fall.
"Spökflickan" är berättelsen om hur Hayden kom som speciallärare till en skola, där hon stötte på ett mutistiskt barn, i boken kallad Jadie. Mycket snart får hon Jadie att prata, och gradvis börjar barnet berätta om en mardrömslik tillvaro, med sexuella övergrepp och våldsamma ritualer med ockulta inslag utförda av en grupp.
Torey Hayden tror Jadie, och efter hand visar det sig att hennes berättelse kan bekräftas på många sätt. I slutändan ingrep sociala myndigheter och Jadie och hennes syster placerades i fosterfamilj. Tyvärr räckte inte bevisningen till åtal mot föräldrarna, men ett par år senare greps Jadies far för ett annat övergrepp mot barn, som han dömdes för.
Torey Hayden kan beskriva det otäcka ämnet med stor empati för det utsatta barnet. Berättelsen är mycket trovärdig, och lärorik. Trots att rituella övergrepp finns i många olika former är det lätt att känna igen mycket av det som Jadie berättar om. Många barn har fått genomlida i stort sett samma saker, även det barnoffer som kanske är det otäckaste i berättelsen.
Och trots att det slutar "lyckligt" d.v.s. att Jadie klarar sig, är det svårt att inte bli ledsen när man läser boken. För Jadie är inte ensam, och de flesta som blir utsatta för liknande saker blir inte hjälpta. De barn eller vuxna överlevare som berättar om rituella övergrepp blir numera oftast rutinmässigt avfärdade som lidande av "falska minnen" eller som varandes mytomaner.
Men just därför är Haydens bok så viktig. Den är övertygande och psykologiskt trovärdig, och kan bidra till att andra utsatta kan bli trodda. Den kan tveklöst och varmt rekommenderas.
Erik Rodenborg juli 2003
måndag 5 mars 2012
Talle-Maja
Skogsrået fortsätter att fascinera även i våra dagar. Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!
söndag 4 mars 2012
Viktor Rydbergs "Skogsrået"
Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
lördag 3 mars 2012
Djurens nyårsnatt
I Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
fredag 2 mars 2012
Gotfred Appel återbesökt
Jag kan inte riktigt slita mig från Gotfred Appel. Jag läste ju "Blekingegadeligen" för ett tag sen, och kom på så sätt att tänka på denne danske oortodoxe maoist, som jag väl inte har funderat på de senaste årtiondena.
Appel är väl efter "Blekingegadeligan" närmast känd för att han startade den danska grupp som (efter att han själv och hans hustru Ulla Hauton först uteslöts!) under 80-talet urartade till en bankrånarliga, som rånade banker och gav pengarna till den palestinska gerillaorganisationen PFLP. Tidigare var han mest känd i relativt perifera kretsar på vänsterkanten för sin "mutteori".
Vad var då "mutteorin". Om man ersätter Appels hårdkokta prosa med mer "moderna" och nyanserade formuleringar ser den ut ungefär så här.
Om man bortser från det lite mer problematiska "östblocket" (som ju numera till större delen inte längre finns) kan världen delas upp i de högt utvecklade kapitalistiska länderna och de fattigare länderna i "tredje världen". Det finns en speciellt typ av relation mellan dessa två kategorier av länder. De imperialistiska västländerna har byggt sitt välstånd på utsugningen av tredje världen. Först genom ren kolonisering, sedan genom bland annat kapitalexport och ojämnt utbyte på alla plan. Och genom att militärt och politiskt backa upp västvänliga regimer i dessa länder som en garant för att västbolagen kan fortsätta att dominera och snedvrida dessa länders ekonomi.
Detta kan verka marxistiskt allmängods, men sedan kommer det specifikt appelianska. Genom utsugningen av tredje världen kan borgarklassram i väst skapa en social stabilitet genom att göra eftergifter till arbetarklassen och befolkningen som vore omöjliga i ett tredje världen-land. Dessa eftergifter ("mutor" i Appels mer drastiska terminologi!) är en garant för att inga socialistiska revolutioner ska kunna ske i västländerna så länge inte tredje världen reser sig. För det relativa välståndet i västvärlden gör att arbetarklasen och andra undertryckta grupper trots allt har det så (relativt) bra att de inte skulle vilja riskera sin, återigen relativa, trygghet genom en öppen konfrontation med den härskande klassen.
Man vet vad man har men inte vad man får. Om man i stort sett har ordentligt med mat, tak över huvudet, semester, folkpension etc. stämmer Marx berömda formulering inte längre helt och hållet: "Arbetarklassen har inget att förlora utom sina bojor, men den har en värld att vinna"...
Därför kommer alltså inga socialistiska samhällsomvandlingar att ske i de avancerade kapitalistiska länderna förrän den ojämna relationen mellan denna och tredje världens länder bryts. Och denna kommer i sin tur inte att brytas förrän socialistiska revolutioner har segrat i tredje världen.
Nåväl, det här är dels kanske en ganska så välvillig tolkning av Appel, en light-version, dels som sagt inte riktigt hans eget språkbruk. Hans texter är litterärt sett en blandning av en hårdför "marxist-leninistisk" prosa - och ett till och från hejdlöst moraliserande.
Han kan låta exempelvis så här ( i en polemik från 1968 mot svenska KFML:s tidning Gnistan):
"När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.".
Detta moraliserande mot den västeuropeiska arbetarklasen är ju lite pinsamt, idealistiskt och inte speciellt marxistiskt. Men det går som sagt att översätta hans retorik till mer nyanserade formuleringar och sedan diskutera dem.
Men vem var då Appel, bortsett från mutteorin? Han blev maoist på sextiotalet och bildade den första maoistgruppen i Danmark. Men hans maoism var av en ganska ovanlig typ. Den var framförallt ovanligt självständig. Han ägnade sig minst ett år åt att försöka överyga personalen på den kinesiska ambassaden i Köpenhamn om "mutteorins" riktighet. Resulatet blev att Kina i sommaren 1969 bröt alla kontakter med Appels grupp.
I hans ganska udda bok "Mao, Komintern och Liu Shao-chi" som gavs ut av Rabén och Sjögren 1971, ser man ytterligare prov på hans självständighet från Kina. Ja, han hyllar förvisso Mao och den kinesiska kulturrevolutionen och menar att denna räddade Kina från att urarta som Sovjet. Men han närmast fnyser åt den officiella kinesiska historieskrivingen. Liu Shao-chi var inte alls någon medveten Kouminangagent sedan 20-talet, som kineserna hävdade. Nej, det stora problemet var att Liu slaviskt följde Stalin. Stalin var nu visserligen en stor marxist enligt Appel - men en som i stort sett gjorde fel i allt. Han jämför Stalin med - Tycho Brahe (!), som var en stor (dansk) vetenskapsman, men som försökte rädda en världsbild där jorden var i universums centrum. Stalin menade väl, trodde Appel, men hans politik ledde till katastrof. Denna katastrof kunde undvikas i Kina - tack vare "kulturrevolutionen".
Förvirrat? Javisst, men det visar i alla fall att Appel i motsats till de flesta andra maoister, faktiskt tänkte själv. Han går dessutom hänsynslöst igenom några av anklagelserna mot Liu och visar att de inte stämmer - att saker denne sagt ryckts lös från sitt sammanhang
Så till exempel anklagades Llu under kulturrevolutionen för att han under 40-talet skulle ha sagt att Kina behövde mer kapitalism, inte mindre., Men, som Appel visar, fanns det under denna tid liknade citat från andra höga kinesiska ledare, även från Mao själv. Anledningen till detta var att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) under den tiden var för en allians med den "nationella borgerligheten".
En sak man kan fråga sig (och det gäller inte endast Appel, utan även en del andra intelligenta maoister i väst under den tiden) är varför han inte såg det faktum att KKP så gärna förvrängde sanningen och ersatte marxistisk analys med fnoskiga konspirationsteorier som någon form av problem. Skulle världens främsta revolutionära ledarskap verkligen inte kommit längre? Sådana frågor verkade vare sig Appel eller de andra ställa sig även om de själva genomskådade mycket av den kinesiska retoriken. Man kan fråga sig varför.
Några som aldrig genomskådade någonting som kom från Kina var dock svenska KFML. Appel vann lekande lätt i polemiken mot dem, när de faktiskt absurt nog försökte förneka sambandet mellan tredje värdens misär och eftergifterna till arbetarklassen och befolkningen i västvärlden. KFML verkade här, liksom på andra områden, helt enkelt sakna förmågan att använda stora hjärnan till något annat än att repetera utantilläxor.
Men hur ska man se på Appels teori, i den försiktiga light-version jag har formulerat här? Jag vet faktiskt inte.
I inget land i den avancerade kapitalistiska västvärlden har man någonsin kommit ens i närheten av att avskaffa kapitalismen. Alla SOCIALA revolutioner efter ryska revolutionen (som i sig skedde i ett efterblivet land!) har skett i tredje världen. Nästan alla dessa kvävdes i och för sig sedan mer eller mindre av stalinistiska ledarskap, men faktum kvarstår. Endast i tredje världen-länder har vi haft massrörelser som lett till kapitalismens störtande. Något sådant har vi inte sett i något avancerat kapitalistiskt land - någonstans.
Detta trots att det inte saknats en mångfald små (och i det tidiga 1900-talet några ganska så stora) grupper som under hela perioden ställt sig uppgiften att försöka genomföra det.
Det närmaste vi kommit var väl Frankrike 1968 och Portugal 1974-75. Men det lyckades inte där heller, och den appelianska synen var förstås att detta inte var någon tillfällighet….
Idag är ju dessutom den enda kontinent där vänstern har det politiska initiativet Latinamerika - en del av tredje världen...
Även om Appel gick på tok för långt lutar jag åt att han kan ha rätt i att sociala rörelser i länder som är ekonomiskt underordnade med nödvändighet måste spela en central roll och skapa den dynamik som en gång förhoppningsvis kommer att leda till kapitalismens avskaffande.
Appel var en sekterist med illusioner om den maostalinistiska diktaturen i Kina. Han startade en grupp som efter att de väl uteslutit sin egen grundare drog någon form av absurd slutsats av Appels teorier - de rånade banker och gav pengarna till en gerillagrupp i tredje världen.
Men han har ändå ställt några frågor som ännu inte har fått något DEFINITIVT svar. Det är i sig inte illa.
_____________________________________
PS. På webbsidan Antiimperialisme & snylterstat finns en hel del intressant information om saken.
Appel är väl efter "Blekingegadeligan" närmast känd för att han startade den danska grupp som (efter att han själv och hans hustru Ulla Hauton först uteslöts!) under 80-talet urartade till en bankrånarliga, som rånade banker och gav pengarna till den palestinska gerillaorganisationen PFLP. Tidigare var han mest känd i relativt perifera kretsar på vänsterkanten för sin "mutteori".
Vad var då "mutteorin". Om man ersätter Appels hårdkokta prosa med mer "moderna" och nyanserade formuleringar ser den ut ungefär så här.
Om man bortser från det lite mer problematiska "östblocket" (som ju numera till större delen inte längre finns) kan världen delas upp i de högt utvecklade kapitalistiska länderna och de fattigare länderna i "tredje världen". Det finns en speciellt typ av relation mellan dessa två kategorier av länder. De imperialistiska västländerna har byggt sitt välstånd på utsugningen av tredje världen. Först genom ren kolonisering, sedan genom bland annat kapitalexport och ojämnt utbyte på alla plan. Och genom att militärt och politiskt backa upp västvänliga regimer i dessa länder som en garant för att västbolagen kan fortsätta att dominera och snedvrida dessa länders ekonomi.
Detta kan verka marxistiskt allmängods, men sedan kommer det specifikt appelianska. Genom utsugningen av tredje världen kan borgarklassram i väst skapa en social stabilitet genom att göra eftergifter till arbetarklassen och befolkningen som vore omöjliga i ett tredje världen-land. Dessa eftergifter ("mutor" i Appels mer drastiska terminologi!) är en garant för att inga socialistiska revolutioner ska kunna ske i västländerna så länge inte tredje världen reser sig. För det relativa välståndet i västvärlden gör att arbetarklasen och andra undertryckta grupper trots allt har det så (relativt) bra att de inte skulle vilja riskera sin, återigen relativa, trygghet genom en öppen konfrontation med den härskande klassen.
Man vet vad man har men inte vad man får. Om man i stort sett har ordentligt med mat, tak över huvudet, semester, folkpension etc. stämmer Marx berömda formulering inte längre helt och hållet: "Arbetarklassen har inget att förlora utom sina bojor, men den har en värld att vinna"...
Därför kommer alltså inga socialistiska samhällsomvandlingar att ske i de avancerade kapitalistiska länderna förrän den ojämna relationen mellan denna och tredje världens länder bryts. Och denna kommer i sin tur inte att brytas förrän socialistiska revolutioner har segrat i tredje världen.
Nåväl, det här är dels kanske en ganska så välvillig tolkning av Appel, en light-version, dels som sagt inte riktigt hans eget språkbruk. Hans texter är litterärt sett en blandning av en hårdför "marxist-leninistisk" prosa - och ett till och från hejdlöst moraliserande.
Han kan låta exempelvis så här ( i en polemik från 1968 mot svenska KFML:s tidning Gnistan):
"När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.".
Detta moraliserande mot den västeuropeiska arbetarklasen är ju lite pinsamt, idealistiskt och inte speciellt marxistiskt. Men det går som sagt att översätta hans retorik till mer nyanserade formuleringar och sedan diskutera dem.
Men vem var då Appel, bortsett från mutteorin? Han blev maoist på sextiotalet och bildade den första maoistgruppen i Danmark. Men hans maoism var av en ganska ovanlig typ. Den var framförallt ovanligt självständig. Han ägnade sig minst ett år åt att försöka överyga personalen på den kinesiska ambassaden i Köpenhamn om "mutteorins" riktighet. Resulatet blev att Kina i sommaren 1969 bröt alla kontakter med Appels grupp.
I hans ganska udda bok "Mao, Komintern och Liu Shao-chi" som gavs ut av Rabén och Sjögren 1971, ser man ytterligare prov på hans självständighet från Kina. Ja, han hyllar förvisso Mao och den kinesiska kulturrevolutionen och menar att denna räddade Kina från att urarta som Sovjet. Men han närmast fnyser åt den officiella kinesiska historieskrivingen. Liu Shao-chi var inte alls någon medveten Kouminangagent sedan 20-talet, som kineserna hävdade. Nej, det stora problemet var att Liu slaviskt följde Stalin. Stalin var nu visserligen en stor marxist enligt Appel - men en som i stort sett gjorde fel i allt. Han jämför Stalin med - Tycho Brahe (!), som var en stor (dansk) vetenskapsman, men som försökte rädda en världsbild där jorden var i universums centrum. Stalin menade väl, trodde Appel, men hans politik ledde till katastrof. Denna katastrof kunde undvikas i Kina - tack vare "kulturrevolutionen".
Förvirrat? Javisst, men det visar i alla fall att Appel i motsats till de flesta andra maoister, faktiskt tänkte själv. Han går dessutom hänsynslöst igenom några av anklagelserna mot Liu och visar att de inte stämmer - att saker denne sagt ryckts lös från sitt sammanhang
Så till exempel anklagades Llu under kulturrevolutionen för att han under 40-talet skulle ha sagt att Kina behövde mer kapitalism, inte mindre., Men, som Appel visar, fanns det under denna tid liknade citat från andra höga kinesiska ledare, även från Mao själv. Anledningen till detta var att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) under den tiden var för en allians med den "nationella borgerligheten".
En sak man kan fråga sig (och det gäller inte endast Appel, utan även en del andra intelligenta maoister i väst under den tiden) är varför han inte såg det faktum att KKP så gärna förvrängde sanningen och ersatte marxistisk analys med fnoskiga konspirationsteorier som någon form av problem. Skulle världens främsta revolutionära ledarskap verkligen inte kommit längre? Sådana frågor verkade vare sig Appel eller de andra ställa sig även om de själva genomskådade mycket av den kinesiska retoriken. Man kan fråga sig varför.
Några som aldrig genomskådade någonting som kom från Kina var dock svenska KFML. Appel vann lekande lätt i polemiken mot dem, när de faktiskt absurt nog försökte förneka sambandet mellan tredje värdens misär och eftergifterna till arbetarklassen och befolkningen i västvärlden. KFML verkade här, liksom på andra områden, helt enkelt sakna förmågan att använda stora hjärnan till något annat än att repetera utantilläxor.
Men hur ska man se på Appels teori, i den försiktiga light-version jag har formulerat här? Jag vet faktiskt inte.
I inget land i den avancerade kapitalistiska västvärlden har man någonsin kommit ens i närheten av att avskaffa kapitalismen. Alla SOCIALA revolutioner efter ryska revolutionen (som i sig skedde i ett efterblivet land!) har skett i tredje världen. Nästan alla dessa kvävdes i och för sig sedan mer eller mindre av stalinistiska ledarskap, men faktum kvarstår. Endast i tredje världen-länder har vi haft massrörelser som lett till kapitalismens störtande. Något sådant har vi inte sett i något avancerat kapitalistiskt land - någonstans.
Detta trots att det inte saknats en mångfald små (och i det tidiga 1900-talet några ganska så stora) grupper som under hela perioden ställt sig uppgiften att försöka genomföra det.
Det närmaste vi kommit var väl Frankrike 1968 och Portugal 1974-75. Men det lyckades inte där heller, och den appelianska synen var förstås att detta inte var någon tillfällighet….
Idag är ju dessutom den enda kontinent där vänstern har det politiska initiativet Latinamerika - en del av tredje världen...
Även om Appel gick på tok för långt lutar jag åt att han kan ha rätt i att sociala rörelser i länder som är ekonomiskt underordnade med nödvändighet måste spela en central roll och skapa den dynamik som en gång förhoppningsvis kommer att leda till kapitalismens avskaffande.
Appel var en sekterist med illusioner om den maostalinistiska diktaturen i Kina. Han startade en grupp som efter att de väl uteslutit sin egen grundare drog någon form av absurd slutsats av Appels teorier - de rånade banker och gav pengarna till en gerillagrupp i tredje världen.
Men han har ändå ställt några frågor som ännu inte har fått något DEFINITIVT svar. Det är i sig inte illa.
_____________________________________
PS. På webbsidan Antiimperialisme & snylterstat finns en hel del intressant information om saken.
torsdag 1 mars 2012
Nyårsdagen
Idag är den första dagen på det nya året. Det är också som bekant den första vårmånaden.
Men vad, undrar kanske någon. Det nya året? Jo, enligt den gamla romerska kalendern var 1 mars nyårsdagen. Det tycker jag verkar mer logiskt än 1 januari.
Att den första vårmånaden är densamma som årets första månad gör ju att det nya året börjar med en positiv förändring.
Från och med nu ska jag betrakta 1 mars som nyårsdagen. Gott nytt år!
:-)
Men vad, undrar kanske någon. Det nya året? Jo, enligt den gamla romerska kalendern var 1 mars nyårsdagen. Det tycker jag verkar mer logiskt än 1 januari.
Att den första vårmånaden är densamma som årets första månad gör ju att det nya året börjar med en positiv förändring.
Från och med nu ska jag betrakta 1 mars som nyårsdagen. Gott nytt år!
:-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
