Hot och paranoia på Flashback

Ikväll gjorde jag något helt egocentriskt. Jag sökte på mitt namn på Google och hittade något märkligt på Flashback. Jag läser som sagt inte på Flashback, men nu kunde jag inte riktigt låta bli.

Här fanns nämligen en tråd skapad av en milt sagt fantasifull person, med titeln "Army Of Survivors - svensk organisation som kidnappar barn". "Army of Survivors" är, enligt tråden och den papparättsnisse som skriver där, namnet på en hemlig och uppenbarligen helt diabolisk organisation, som kidnappar barn från pappor.

Tydligen är jag också med i den, enligt nedanstående uppräkning (2012-02-22, 20:52):

"Det pågår fortfarande. Centrala personer är Gitta Holmberg, Johanna Piper, Anna Edelhjelm, Kjell-Åke Bjurkvist, Erik Rodenborg, Mats Klockjung. Nina Yderberg finns i kulisserna tillsammans med Monika Dahlström Lannes och advokater som Eva Kornhall, Barbro Sjöqvist och Lena Feuk. De har vuxit till sig som organisation, numera är de ett tiotal föreningar med ett par hundra medlemmar. De finns i Göteborg, Glommersträsk, Södertälje, Järna, Stockholm, Nyköping, Norrtälje... Jag bedömer att de varit aktiva i hundratalet, eller fler, bortföranden."

Och skribenten får genast medhåll från en likasinnad, som anammar hans delirium utan några frågor. Och som tillägger: "Ett nackskott är vad dessa personer förtjänar." (2012-02-22, 22:34)...

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli förbannad. . Jag har aldrig förut hört talas om någon "Army of Survivors", och, mer väsentligt, jag har garanterat aldrig kidnappat några barn...

Fem av de förträffliga personer som nämns på denna fantasilista har jag dock träffat i olika sammanhang, och jag har absolut inget emot att associeras med dem...

Ja, de anonyma surnissarna som gräver ner sig med dessa fantasier är ju i och för sig mest pinsamma. Smaken är olika. Jag tycker att det är meningsfullt att skriva om vad jag anser vara väsentliga saker under mitt riktiga namn. Andra tycks få outgrundliga kickar av att fantisera på Flashback i skydd av några mer eller mindre fantasifulla nick.

Men när de går över till att prata om "nackskott" har väl någon form av gräns passerats.

Personerna bakom nicken på tråden verkar tillhöra dem som rutinmässigt avfärdar vittnesmål från kvinnor och barn. Alltså tillhör de en grupp som jag under de senaste tjugo åren varit i en ganska så ettrig strid med.

"Att bli angripen av fienden är en bra sak" skrev Mao Zedong en gång i tiden. Det har länge varit ett av mina favoritcitat (men nej, jag har aldrig varit maoist!).

Men att angripas av paranoida papparättsnissar på Flashback, och ta del av fantasier om att man tillhör ett icke-existerande nätverk av "barnkidnappare" och bli hotad med "nackskott" ger ändå på något sätt en obehaglig känsla....

Men man kan trösta sig med att detta väl ändå, på något bisarrt sätt, är ett tecken på att man kanske gör någon form av nytta.

______________________________
TILLÄGG
Upptäcker att det faktiskt finns en mycket sympatisk webbsida som faktiskt heter "Army of Survivors". Den arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Man kan gott förstå att detta ämne är så provocerande för papparättsnissarna att de genast kastar sig in i sina feberfantasier om kidnapparligor... Men om man tittar lite på denna webbsida inser man att den inte är kopplad till de personer som pekas ut i FB-tråden. Och jag, som skulle vara en av dess mer framträdande medlemmar, kände inte ens till den förrän nu....

Det är intressant att studera surnissarnas michmach. Så här verkar backlashen mot de som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Konspirationsteorier, hat, ihopblandningar och allmän förvirring.

Grekland

Det är deprimerande att läsa om planerna på att "rädda" Greklands ekonomi. De går i princip ut på att en ren svältekonomi ska upprättas, att de fattiga ska tvingas sjunka ner i absolut misär, och att Grekland ska få låna ännu mer pengar - så att de sedan ska bli skyldiga ännu mer.

Räddningspaketet är till för att försvara långivarna, bankerna och den europeiska imperialismen - det har ju inget att göra med att hjälpa Grekland. Istället behandlas Grekland med en cynisk imperialistisk arrogans, som liknar den som imperialistiska stater brukar visa mot länder i tredje världen. Och, ja, Greklands ekonomi och samhälle liknar i flera avseenden mer många tredje världen-länder än imperialistiska stater som Tyskland, England - och Sverige.

Det enda sättet Greklands ekonomi skulle kunna "saneras" är ju om Grekland avskrev alla skulder, nationaliserade alla banker (och de allra största företagen) utan ersättning, och började bygga en planerad ekonomi. Men det kräver ett rent massuppror där den härskande eliten störtas.

För att detta inte skulle slås ner efter en kort tid måste ju sedan revolutionen, eller åtminstone revolutionära massrörelser, spridas till andra länder - så att Grekland inte ska stå helt isolerat.

Inget av detta låter ju så sannolikt idag - men några andra alternativ som verkligen skulle "rädda" Greklands ekonomi finns inte.

Men bara en sak till. Länder som behöver lån borde förstås inte låna från institutioner som kräver privatiseringar och nedskärningar som motprestation. De kunde ju kanske låna från Kina istället, som aldrig brukar kräva den typen av motprestationer.

Om jag inte hade varit republikan...

... skulle jag verkligen ha kunnat glädja mig åt att vi de nästa två generationerna de facto fått matrilinjär tronföljd. Jo, lite gläder jag mig nog i alla fall, trots allt...
:-)

Fast egentligen blir det ju endast en generation matrilinjär tronföljd. Att Victoria ärver tronen från den nuvarande kungen är ju inte matrilinjärt, men att hennes dotter ärver den från henne är det.

Men bara i praktiken. I teorin är ju systemet det inte alls. Om det blev det även i teorin skulle frestelsen att trots allt bli monarkist bli svår att motstå... men.... så klart, det händer ju inte, så risken att jag blir det är ju noll.

OM det hände skulle det förvisso avspegla ideologiska, politiska och sociala förändringar av en typ som knappast går att föreställa sig... Då skulle det samhälle vi känner till ha upphört att existera.

Sång om total ensamhet

Rolling Stones 2000 light years from home .

Catta, "Henrik J" och denna blogg

Jag länkar ju till Cattas Bubbla, fast det ibland ger mig gråa hår, och fast ett antal människor tycker att jag inte borde.

Just nu riskerar håret att bli vitt snarare än grått, efter att hon gett internetdebattören "Henrik J" :s IP-adress till den milt sagt obalanserade papparättsaktivisten "Daddy".

Jag läser inte Henrik J:s inlägg, då de publiceras på ett forum där jag normalt inte sätter min fot, dvs Flashback. Men oavsett om han nu skrivit, eller inte skrivit, något dumt om "Daddys" vårdnadstvist är min bestämda åsikt att man aldrig, säger aldrig, bör lämna ut någon IP-adress till Daddy, om den så skulle tillhöra djävulen och hans mormor. Om ni undrar varför jag tycker så - besök gärna Daddys blogg, om ni nu står ut, och titta runt lite. Så förstår ni nog vad jag menar...

Själv har jag aldrig lämnat ut en IP-adress från någon som besökt min blogg, till någon, trots att det har hänt att jag fått förfrågningar om det.

Cattas blogg är ofta (men som sagt inte alltid...) rolig att läsa, och även i de frågor hon har andra åsikter än jag (och det är ganska så ofta) brukar hon argumentera bättre än vad som är vanligt i bloggvärlden. Hennes blogg intar en mellanposition i en polariserad debatt som jag själv ofta har deltagit i, och det gör att jag tycker att den på många sätt är intressant. .

Därför finns den alltså på min länklista, med risk för att mitt hår efter ett tag antar en gråvit nyans.

"Familjetragedi"?

Läser i DN om en man som anhållits för att ha dödat sin sambo. Enligt DN begicks mordet pga en vårdnadstvist och tidningen kallar det för en "familjetragedi".

"Familjetragedi" är ett av de mest missbrukade orden i svenska språket - och objektivt sett tjänar det ofta i dessa sammanhang till att skyla över det faktum att mord i familjen, precis som andra mord, har offer - och förövare. Istället används ett ord som ger associationer till grekiska draman, där allting sker utifrån ödets lagar, eller till någon form av familjeromantik.

Alla mord är tragiska. Tragedier om man så vill. Men mord handlar också om offer och förövare.

Genom att tala om "tragedier" just när det handlar om mord inom familjen sveps offer-förövarrelationen in i en dimma. Man ska förmås dela upp sina sympatier på båda parter, och se den förmodade "helheten".

En gång i tiden beskrev de som ville skyla över USA:s angreppskrig mot Vietnam, Vietnamkriget som en "tragedi". De som aktivt var emot USA:s krig använde inte sådana termer trots att de förvisso också insåg att alla krig är - tragiska.

De använde inte ord som dessa då de visste att de skyler över frågor som vem som är angriparen, vem som är förtryckaren, och vem som kämpar för sin rätt.

Det är samma sak med mäns våld mot kvinnor och barn. Ordet "tragedi" fyller här precis samma funktion. Som en mystifierande rökridå som skyler över de väsentliga frågorna om vem som är offer och vem som är förövare.

Hål i bullen

Det var någon gång i min barndom, jag var kanske sju år. Eller kanske lite yngre.

Jag skulle äta en bulle.

Jag började äta och gav plötsligt till ett gallskrik. Varför då? Jo, det var ett hål inuti bullen - ett inre tomrum. Det fyllde mig med fasa.

Jag blev alltså fruktansvärt rädd. Varför? Det är svårt att säga. Mycket svårt. Jag var rädd för tomrummet, men varför?

Faktum var sedan att min mormor, som turligt nog var hemma hos oss då, efter ungefär en timmes ska man kalla det KBT-behandling, lyckades få mig att släppa min rädsla för hål inuti bullar. Det var duktigt gjort av henne.

Några år senare blev jag på nytt rädd för tomrum. Då var jag kanske tio eller elva år och läste om universums expansion. Hur allt skulle bli glesare och glesare och sluta i ett gigantiskt - tomrum.

Men tillbaka till bullen och hålet. Händelsen begåvade mig med ett nytt, egenhändigt skapat ord. Nämligen "hålbulle". Det började jag kalla bullar med inre håligheter. Men rädslan för dessa hade alltså försvunnit...

A Dream Within a Dream

/Av Edgar Allan Poe 1827./

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep-while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?

Suspicio om Hanne Kjöller

Har retar mig i åratal på många av Hanne Kjöllers åsikter om övergrepp mot barn, och en gång faktiskt polemiserat mot dessa.

Nu har Suspicio i ett blogginlägg tagit upp hennes senaste egendomligheter. Suspicio gör det så bra att jag slipper skriva själv om eländet. Och det är ju skönt. :-)

Läs det gärna!

Korpen - den bästa översättningen av Edgar Allan Poes dikt

/Jag har tidigare lovat att här lägga ut C.F Petersons version av Edgar Allan Poes "The Raven" - Korpen. Korpen är den mest sorgliga, men samtidigt den mest gripande dikt jag någonsin har läst. Tyvärr finns den på svenska framförallt företrädd av Viktor Rydbergs helt missvisande översättning. Nu har jag efter lite letande i KB:s kataloger till sist återfunnit den översättning som bäst motsvarar originalet. Dessbättre är den inte upphovsrättsskyddad. Den publicerades i tidningen Budkaflen den 8 april 1893./

I den dystra midnattsstunden
satt jag, vid min möda bunden,
bläddrande i mången gammal sägen, som man sällan ser,
då jag, halvt i sömnen fången,
tyckte mig förnimma gången
utav någon. Och vad mer?
Jo, en dov och sakta knackning utanför på dörren sker -
endast det och intet mer.

Ah, rätt troget än jag minnes
hur jag kände mig till sinnes,
när i golvet kolens skuggor spöklikt föllo för mig ner.
Lång var ännu natten. Ringa
var den tröst jag kunde tvinga
av lektyren, vilken inga
spår av svunna själar ser.
H o n, Lenore, den undersköna, nu i himmelen sig ter,
men på jorden aldrig mer.

Hemskt och envist sidenfraset
hördes tätt vid fönsterglaset,
och min själ av fasor fylldes, först blott en, men sedan fler,
vadan jag nu, för att stilla
hjärtats kval och ur min villa
föra fantasien, illa
jagad, sade: "Någon ber
mig att öppna dörren, någon sent fördröjd mig endast ber
öppna dörren - intet mer".

I ett ögonblick jag hade
mig bemannat och jag sade:
"Om förlåtelse, min kära herre eller fru jag ber.
Jag satt nickande och tömde
sömnens ljuva dryck och glömde
livets sorger och mig drömde
lycklig, när ni kom. Jag ber
om förlåtelse"… Så öppnas dörren. Där sig endast ter
kolsvart mörker - intet mer.

In i mörkrets schakter skickar
jag nu mina vilda blickar
drömmande om ting, som solen i sitt kretslopp aldrig ser.
Men av intet lugnet störes,
ej det minsta stoftgrand höres.
Blott ett ord, L e n o r e, ej fler.
Det var mitt. Och stilla susar genom hjärtats rymder ner
återljudet - intet mer.

Lågor i min själ jag kände
när tillbaka jag mig vände,
då igen en knackning kom på samma mystiska maner.
Ack, jag tänkte, mörk i hågen,
månne det kan vara någon,
utanför vid fönsterbågen
som mig denna oro ger.
Stilla nu, mitt hjärta! Hela hemligheten re´n jag ser.
Det är vinden - intet mer.

Upp slogs luckan. Allting tiger,
men så djärvt och ståtligt stiger
in en korp och gör sin vandring genom rummet upp och ner.
Ingen hälsning utav vingen,
ingen bugning gör han, ingen
blick han ägnar mig och tingen
i mitt rum, slår bort sig ner
på min Pallasbild vid dörren, slår sig mycket värdigt ner
där och tiger, intet mer.

När hans allvarsamma öga
mötte mitt, då föll till föga
allt m i t t allvar, ty så löjlig synes han nu, att jag ler.
"Väl har du ditt väsen ansat",
sad´ jag "och du för dig sansat,
men som korp har du dock ej dansat
upp från underjordens sfer.
Säg mig fågel, vad du heter uti underjordens sfer?"
Sade korpen: "Aldrig mer".

Jag var storligen förvånad
när med stämma, tydligt lånad
för momangen, gästen detta dystra, dunkla svar mig ger.
Ty vad det väl här i livet
någonsin en män´ska givet
se en korp (och ej med rivet
öga) slå sig stilla ner
på en Pallasbild av marmor - slå sig obesvärat ner
och sig kalla Aldrig mer?

Ej ett emda ord han lade
till de två, vari han hade
sänkt sin hela själ lik den, som i en suck om lisa ber.
Intet annat ljud jag hörde,
ej en fjäder korpen rörde,
förrän själv jag tystna´n störde
med ett mummel: "Många fler
vänner ha mig svikit: han mig re´n i morgon överger".
Då sad´ korpen: "Aldrig mer".

Ah, jag tänkte, se´n hans stämma
tystnat, han har lärt sig hemma
dessa ord, som är hans enda, stackars korp, han vet ej fler!
Någon djupt förtvivlad kvinna,
som sitt sista hopp sett svinna
har till slut ej kunnat finna
annat uttryck eller fler,
har ej som hoppets svansång funnit andra eller fler
än de orden: "Aldrig mer".

Åter åt hans later log jag
i min själ, och därpå drog jag
fram min länsstol, vari lugnt jag slog mig filosofiskt ner.
Börjar jag så grubbla, tänka
och vid tanke tanke länka
och i forskningar mig sänka
över korpen, som jag ser,
över vad den mörka, dystra, bistra korpen, som jag ser,
mente med sitt: Aldrig mer.

Där jag satt för att till rätta
komma med mig själv och detta,
medan korpens eldsblick gick en låga lik till hjärtat ner,
där mitt trötta huvud slöt sig
tätt till kudden, varpå göt sig
lampans stråle, vilken bröt sig
då den föll på purpurn ner,
sammetspurpur, varpå h o n, som blickar från sin himmel ner,
skall sig luta - aldrig mer.

Tyckte jag så rummet fyllas
utav dofter och förgyllas
med en härlig glans, som kom, o Herrans heliga, från er.
Mig eländige är givet
att, som i min själ stod skrivet,
blicka in i andelivet - det är balsam Gud mig ger,
himmelsk dryck för själen. Töm den! Tänk nu på Lenore ej mer!
Sade korpen: "Aldrig mer".

Fågel eller djävul, vad du
nu än är, profetiskt kvad du! Vid det stjärnvalv, som oss sluter vid den Gud, som jag tillber,
säg min själ, så tryckt av nöden
här bland jordens mörka öden,
om jag en gång efter döden
henne, h e n n e återser,
om en mö, Lenore hon heter, jag där ovan återser?
Sade korpen: "Aldrig mer".

Vore detta ord ditt sista,
fågel eller djävul! Mista
skall du lugnet! Ut i stormen! Bort till Plutos rike ner!
Fly ifrån mitt rum och sinne,
lämna ej en fjäder inne,
såsom ett helvetiskt minne
av din lögn! Stig ner, stig ner!
Ryck din klo utur mitt hjärta, stig från Pallasbilden ner!
Sade korpen: "Aldrig mer".

Och ännu den korpen gitter,
ej sig röra där den sitter
som en ond demon och drömmer om vad hemskt i livet sker.
Lampans glans hans bild begjuter,
men till golvet själv han skjuter
skuggan, som min själ omsluter,
korpens skugga kastad ner:
och utur den skuggan, kastad som en dom i livet ner,
stiger själen aldrig mer.

På vansinnets berg?

Igår såg jag ett program på Kunskapskanalen om polarområdena. Jag blev fascinerad, i synnerhet av den andra delen av programmet som handlade om Antarktis. Man fick bland annat reda på att det finns en forskningsstation exakt vid Sydpolen. Det låter ju betryggande för de som har sett You Tube-videos som påstår att det vid Sydpolen finns ett stort hål ner i den ihåliga (!) jorden där nazi-UFO:s (!) åker upp och ner.

Det lönar sig nog inte att fråga dem på forskningsstationen om de har sett några nazi-UFO:s på sistone. Antar jag...

Men det verkade mysigt på stationen. Varför läste jag inte geologi på universitetet, istället för religionshistoria? Då hade man kanske kunnat ansöka om ett jobb på Sydpolen. Det verkar tilltalande på många sätt.

Sedan såg jag idag i en tidning om en rysk forskningsexpedition som ska undersöka en underjordisk sjö under Antarktis som varit helt isolerad. De ska borra sig ned till den. De hoppas kunna hitta helt främmande livsformer.

Så jag åkte till Stadsbiblioteket vid Sveavägen för att se om det fanns några intressanta böcker om Antarktis. Det gjorde det inte.

Böckerna var i princip av två typer. Dels bilderböcker, dvs böcker med stora färgplanscher av vackra glaciärer kombinerat med ytterst lite text. Jag har aldrig gillat sådana böcker, om inte annat för att de ofta är så stora att de inte får plats i min väska.

Den andra typen var machoböcker om den eller den ärorika expeditionen ledd av hjälten X, som år 19XX med livet som insats klättrade i de farliga antarktiska bergen. Ja, en hette faktiskt "Mountains of madness", en titel som, visade det sig, faktiskt medvetet hänsyftade på HP Lovecrafts förträffliga skräckroman "At the mountains of madness", som också handlade om en expedition till Antarktis. Lovecrafts roman var ju spännande, men dess namne verkade ganska så tråkig. Så jag avstod från att låna den.

Tills sist lånade jag ändå en av machoböckerna, som var en genomgång av ALLA dristiga expeditioner under de senaste århundradena. Det var ju bra, då kan jag ju få alla grundfakta om dessa på en gång.

Men vad jag ville ha var nog egentligen mera en översikt över vad man vet om Antarktis geologi. vädret, glaciärerna, bergen, vulkanerna (ja, det finns vulkaner där!) etc etc. Men förmodligen kan man hitta det på Geobiblioteket vid universitetet. Hoppas jag i alla fall...

Magnificat

Håller just på och läser Marina Warners bok om Mariakulten, "Alone of all her sex". En sak jag reagerar på är hennes otroligt ytliga omnämnande av Magnificat, Marias lovsång, i Lukas 1:46-55, Texten citeras inte, och dess innehåll berörs endast flyktigt. Och, framförallt, dess vänsterklingande "subversiva" innehåll berörs inte alls.

Warner talar om den som en lovsång till Gud, i största allmänhet. Men att Gud beskrivs på DETTA sätt omnämns konstigt nog inte alls:

"Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort." (Bibelkommisionens översättning).

Magnificat är ett av de få, och det längsta, av direktcitaten från Maria i Bibeln. Att katolska kyrkan för det mesta tonar ner dess samhällsomstörtande innehåll är ju inte så konstigt. Men att en feministisk historiker gör det är verkligen märkligt,

Borttaget inlägg

Efter lite övertalning har jag tagit bort mitt inlägg från den 4 februari, kl. 7.08. Trots en hel del inre motstånd måste jag kanske ändå till sist medge att det inte var så lämpligt som blogginlägg.

Men jag vill framhålla att föresatserna i inlägget står kvar. I högsta grad.

Lyder Jesus Maria även i himlen?

Jag vet att jag någon gång har läst om en person under medeltiden eller möjligen renässansen som drev linjen att på samma sätt som Jesus (motvilligt) löd Maria när hon befallde honom att göra vatten till vin så lyder han henne även i himlen. Därför är det mer effektivt att be till Maria, för hon har makten att få Jesus till att göra som hon vill.

Det är bara det att jag inte kan komma på var jag har läst det. Håller just nu på och skummar Marina Warners bok "Alone of All Her Sex: The Myth and the Cult of the Virgin Mary" som SKULLE kunna vara den bok jag såg det i. Men jag har hittills inte hittat det där.

Om någon vet något om saken, lämna gärna ett meddelande!

Upp- och nedvända världen

Stefan Löfven anklagar Moderaterna för att vara för negativa till "näringslivet" och se det som ett "särintresse". Fredrik Reinfeldt svarar med att säga att detta visar att Moderaterna är "den enda arbetarpartiet" och att Socialdemokraterna däremot vill driva en politik "till direktörernas fromma".

Och i dagens Svenska Dagbladet hittar vi en ledare som hyllar (s) och Löfven och liksom denne anklagar Moderaterna för att vara för negativa till "näringslivet".

Skyll inte på mig, jag röstade på Vänsterpartiet.... :-)