lördag 8 oktober 2011

Krishnamurti - en tragisk historia

Jag har just läst Mary Lutyens biografi över Krishnamurti "The life and death of Krishnamurti" , i svensk översättning "Krishnamurtis liv och död". Uppsala 1995. Jag är ganska så tagen.

Jag kände förstås till historien om Krishnamurti, i stora drag, men bara ganska allmänt. I den här boken kom den nära, på ett sätt som gjorde mig berörd - närmare bestämt illa berörd.

En av anledningarna till detta är att Lutyens biografi INTE är en "skeptisk" beskrivning som exempelvis Olav Hammers i "Profeter mot strömmen". Hon kommer från Adyarströmningen inom teosofin, och verkar i många avseenden stå på dess grund än idag, om man får döma av boken. Det gör att hon saknar den ironiskt skeptiska distansen hos en Hammer, som på något sätt faktiskt kan fungera som en försvarsmekanism.

En annan är förstås att hon kände Krishnamurti, och stod honom nära.

Historien om Krishnamurti är på många sätt historien om ett barnarov. Den ledande teosofen Charles Leadbeater - författare, och ockult teoretiker (och pederast, även om Lutyens, i motsats till exempelvis Hammer, kraftigt tonar ner den detta i sin beskrivning!) - upptäcker den då 14-åriga Krishnamurti i Indien. Den "mediale" Leadbeater slås över att pojken har den vackraste auran han någonsin sett och kommer fram till att Krishnamurti har stora andliga krafter. Det hela utvecklas mycket snabbt, och snart kommer Leadbeater på att Krishnamurti är en messiasgestalt som ska rädda mänskligheten.

Den unge Krishnamurti får flytta ihop med Leadbeater, och Krishnamurtis far kommer efter ett tag, på förmodligen ganska så goda grunder, att hävda att Leadbeater utsätter pojken för sexuella övergrepp. Men vad kan en fattig indier göra mot rika västerlänningar? Leadbeater tar trots faderns protester och stämningar, hand om Krishnamurti, fadern förlorar vårdnaden, och Krishnamurti pendlar snart mellan England och det teosofiska högkvarterer i Adyar i Indien.

Väl "adopterad" av Leadbeater och Teosofiska Samfundet (TS Adyar) indoktrinereras den unge Krishnamurti till att tro att han är en världsfrälsare, en kommande Messias, eller snarare den nye bodhisattvan.

Men han blir aldrig helt övertygad själv. Lutyens citerar brev och andra anteckningar som visar på Krishnamurtis vilsenhet och förtvivlan. Han undrar ofta vad som egentligen händer, vill inte vara där, och fylls av obehag inför sammankomsterna. Samtidigt har han ofta extatisk-mystiska upplevelser, inspirerad och påhejad av Leadbeater, som verkar försöka få in Krishnamurti i sådana tillstånd för att påskynda hans andliga utveckling.

Det hela är otäckt. Det är ytterst en beskrivning av ett oerhört vedervärdigt andligt övergrepp på en ung människa, som ryckts upp från sina rötter.

Men så kommer till sist Krishnamurtis revolt 1927-28. Det är då han på flera offentliga möten som anordnats för att lansera honom som världsfrälsare, tar avstånd från hela idén. Han uppmanar sina anhängare att istället tänka själva, och han upplöser den organisation som har bildats för att sprida dyrkan av honom.

I TS Adyar rådde nu en ren katastrofstämning, men de lyckas på något sätt ta sig igenom krisen, och finns ju än idag. Idag säljer de själva Lutyens biografi, som ju faktiskt ger en ganska så anmärkningsvärd bild av hysterin inom TS Adyars ledaskikt under Krishnamurtikampanjen. Till TS Adyars försvar ska nog dessutom anföras, att de idag verkar vara en lugn, stillsam, och inte alls speciellt hysterisk organisation….

Efter skildringen av detta kommer i boken så en beskrivning av den betydligt lugnare senare fasen av Krishnamurtis liv. Men på något sätt blir jag nästan lika illa berörd av denna. Krishnamurti har nu visserligen brutit med Leadbeaters schema, och synen på sig själv som världsfrälsare. Men kanske inte helt, när allt kommer omkring.

Vad han gör är ju att istället inleda en karriär som en självständig andlig mästare, lite av en guru som varnar för gurus. Han åker världen runt, träffar ledande personer, ger ut böcker - men ses fortfarande som en mästare. Jag har inte läst en enda av hans böcker, de kanske är förträffliga, vad vet jag. Men av Lutyens bok framgår det mellan raderna att Krishnamurti inte långt under ytan hade kvar stora delar av den bild av sig själv som Leadbeater en gång hade inplanterat.

I samtal mellan Lutyens och Krishnamurti på 1970-talet jämför den senare vid ett tillfälle sig själv faktiskt med Buddha. Och när Lutyens säger till Krishnamurti att hon anser att Leadbeaters och Annie Besants teori att han egentligen var ett redskap för (eller inkarnation av) bodhisattvan Maytreya ändå är den mest troliga, håller Krishnamurti med om det (!), men tillägger att han ändå själv inte vill tro det.

Det visar på att brytningen 1928 inte verkar ha varit total. Krishnamurti tog avstånd från spektaklet, och den absurda lanseringen av honom, men innerst inne hade han kvar väsentliga drag av den självbild, som Leadbeater och Besant hade planterat in i honom.

Eftersom jag själv alltså inte kan tänka mig att denna bild ens avlägset har någonting med verkligheten att göra, tycker jag att historien om Krishnamurti inte endast börjar tragiskt - på något sätt slutar den också tragiskt.

6 kommentarer:

Tidlösa sa...

Intressant. Jag har läst några nedteckande samtal mellan Krishnamurti och diverse andra personer, men de är oerhört svårlästa och svårbegripliga. Han låter som en väldigt avskalad buddhist, men mer än så förstår jag inte. I en bok blir han faktiskt närmast anklagad av en buddhist för att ha exakt samma budskap som Buddha själv! Buddhisten undrar varför han inte konverterar?

TS Adyar leds idag av en anhängare till Krishnamurti, vilket visar att gruppen faktiskt förlikat sig med arvet efter honom på något sätt...

Jag håller med om att Krishnamurti på något underligt sätt försökte lansera sig som en slags "anti-guru guru", vilket jag inte tror fungerar. I praktiken var han ju en guru, det finns en organisation som promoterar hans böcker, o.s.v.

Annars är Krishnamurti mest känd för sin vänskapliga relation med David Bohm, den berömde kvantfysikern. Enligt vissa uppgifter bröt han med Bohm i slutet av dennes liv på ett bryskt sätt, till råga på allt under en period då Bohm plågades av depressioner. Jag har aldrig förstått varför. Står det något om detta i boken?

Shed Light sa...

Hej!

Jag kan inte (heller) kommentera på din blogg- Gudinnetro/förpatriarkala samhällen
Lägger in en kommentar här:

*
Vad synd att du inte kunde fullfölja den här avhandlingen!
Jag kommer att tänka på Lasse Bergs böcker, varav en kom ganska nyligen, där han skriver om bushmän i Kalahari. Han skriver där att de är jämställda och jämlika. Chefskap och könsförtryck var, enligt honom, okända företeelser på samlarstadiet.
Det är väl också utmanande för våra nutida föreställningar om tillvaron.
Du får skriva en bok!

*

(du får gärna, om du vill, ta bort kommentaren när du har läst den eftersom den är OT i detta blogginlägg)

Erik Rodenborg sa...

Shed Light

Jag har plockat bort att man måste verifiera uppdykande ord på "Gudinnetro"... (och på mina andra bloggar). Nu borde det vara exakt samma sak att kommentera där som här. Försök igen, om du lyckas plockar jag bort din kommentar här.

Tidlösa

Jag återkommer till Krishnamurti.

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

Hittar inte boken om Krishnamurti just nu, måste ha förlagt den. Återkommer till den. Men kolla gärna mitt nya inlägg om Blavatskys sista bok.

Erik Rodenborg sa...

Shed Light

Jag har inte läst Lasse Bergs böcker, men de jag har pratat med som läst dem tycker att de är mycket bra.

Med undantag över att han verkar mena att kvinnans ställning generellt sjönk när jordbruket infördes. I själva verket finns de allra flesta matrilinjära samhällen i jordbrukskulturer, och det etnografiskt beskrivna samhälle som bäst motsvarar termen "matriarkat" (irokeserna) var också ett jordbrukssamhälle.

Unknown sa...

Nyfiken

When asked in 1974 by his biographer, Mary Lutyens, to define his teachings Krishnamurti wrote the following:

"The core of Krishnamurti's teaching is contained in the statement he made in 1929 when he said 'Truth is a pathless land'. Man cannot come to it through any organisation, through any creed, through any dogma, priest or ritual, not through any philosophical knowledge or psychological technique. He has to find it through the mirror of relationship, through the understanding of the contents of his own mind, through observation and not through intellectual analysis or introspective dissection. Man has built in himself images as a fence of security - religious, political, personal. These manifest as symbols, ideas, beliefs. The burden of these images dominates man's thinking, his relationships and his daily life. These images are the causes of our problems for they divide man from man. His perception of life is shaped by the concepts already established in his mind. The content of his consciousness is his entire existence. This content is common to all humanity. The individuality is the name, the form and superficial culture he acquires from tradition and environment. The uniqueness of man does not lie in the superficial but in complete freedom from the content of his consciousness, which is common to all mankind. So he is not an individual.

Freedom is not a reaction; freedom is not a choice. It is man's pretence that because he has choice he is free. Freedom is pure observation without direction, without fear of punishment and reward. Freedom is without motive; freedom is not at the end of the evolution of man but lies in the first step of his existence. In observation one begins to discover the lack of freedom. Freedom is found in the choiceless awareness of our daily existence.

Thought is time. Thought is born of experience, of knowledge, which are inseparable from time. Time is the psychological enemy of man. Our action is based on knowledge and therefore time, so man is always a slave to the past.

When man becomes aware of the movement of his own consciousness he will see the division between the thinker and the thought, the observer and the observed, the experiencer and the experience. He will discover that this division is an illusion. Then only is there pure observation which is insight without any shadow of the past . This timeless insight brings about a deep radical mutation in the mind.

Total negation is the essence of the positive. When there is negation of all those things which are not love -- desire, pleasure -- then love is, with its compassion and intelligence."

London, October 21, 1980

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...