Jan Guillou och Södertäljeflickan - förvrängningar och förtiganden

/Artikel från februari 2004./
Ett av de mest kända fallen av övergrepp mot barn i organiserade former är fallet med "Södertäljeflickan" i början av 90-talet. Det gav upphov till en explosiv debatt, där den utsatta flickan anklagades för att fantisera och ljuga, trots att det fanns medicinska bevis på att hon utsatts för grova sexuella övergrepp. En av de mest hånfulla förnekarna har hela tiden varit Jan Guillou.

Södertäljeflickan hade utsatts för grova sadistiska övergrepp av sin far, övergrepp som han också dömdes för i tingsrätt och hovrätt. Men hon berättade också att flera personer var inblandade i kollektiva övergrepp, övergrepp där även barn dödades. Detta ansågs dock inte kunna bevisas, och i slutändan blev det endast fadern som dömdes.

Jan Guillou har som nämnts i flera sammanhang hånfullt kommenterat Södertäljefallet. I "Häxornas försvarare" beskrev han "Södertäljeflickan" som mer eller mindre sinnesförvirrad, och när hon svarade i DN 16/9 2002 bemötte Guillou henne med att förklara att hon inte kunde ha skrivit inlägget själv - det måste, enligt Guillou nämligen ha skrivits av en "akademiskt skolad" person.

Den 4 oktober 2003 publicerade journalisten Nuri Kino en artikel om Södertäljeflickan i Dagens Nyheters söndagsbilaga. I denna artikel intervjuades "Södertäljeflickan", och visade sig vara en mycket klar och redig person, och dessutom numera "akademiskt skolad". Men Nuri Kino visade också bland annat att en av de personer som hon hade utpekat som förövare var en (numera avliden) man som hade visat sig involverad i barnsexhandeln med flyktingbarn. Detta gav ett starkt stöd till de delar av hennes berättelse som handlade om att även personer utanför familjen skulle ha deltagit i övergreppen.

Nuri Kino noterade också Jan Guillous okunniga och föraktfulla behandling av hennes berättelse.

Efter att Nuri Kinos artikel publicerats blev svaret från Guillous sida - en öronbedövande tystnad. Han höll tyst och höll tyst och höll tyst... ända till fyra och en halv månader senare, den 22/2 2004, då han, inspirerad av ett kraftigt vinklat och bitvis ganska så ohederligt program i Uppdrag Granskning om "falska anklagelser", skrev en krönika på samma tema i Aftonbladet. (Detta Uppdrag Granskning har för övrigt anmälts till radions granskningsnämnd för att bryta mot kraven på opartiskhet .)

I denna krönika bjöds läsarna på den sedvanliga guillouska häxbrygden av okunnighet och dryg arrogans, men dessutom förekom följande mening om Nuri Kinos artikel: "Nyligen presenterade vår malligaste morgontidning självaste Södertäljeflickan som ett missförstått sanningsvittne och fördömde kraftfullt sådana kritiker eller journalister som inte trott på hennes historier om kannibalorgier eller massgravar för barnlik." .

Inte ett ord om de belägg som finns i Kinos artikel för att Södertäljeflickan talade sanning. Inte ett ord till ursäkt för Guillous egna förvrängningar, eller för det oförskämda påståendet att Södertäljeflickan inte skrivit sitt inlägg själv. Men Guillou kanske hoppas att även de läsare som läser DN, på dessa månader ska ha glömt innehållet i Nuri Kinos artikel , som DN inte lade ut på nätet.

Av anledningar som han bäst känner till själv förfaller Guillou genomgående till lögner, halvsanningar och/eller okunnigt flum, och till och med åberopandet av ökända pedofil-lobbyister som källor, så fort det handlar om övergrepp mot barn. När detta sedan påpekas är han tyst, svarar med oförskämdheter eller väljer att prata om annat. Vi är nog många som gärna skulle vilja veta varför.

Erik Rodenborg februari 2004