Har köpt en ny hemtelefon. Den gamla upphörde att fungera i förrgår.
Känns lite vemodigt. Den gamla hemtelefonen var en uråldrig sak, men väldigt behändig.
Jag fick den hösten 2006, när den jag hade innan hade gått sönder. Jag skickade ett rundmail om att det för tillfället inte gick att ringa till den eftersom den gått sönder.
Någon dag senare sett jag på Trasdockan i Stockholm. Det var en mötesturné om sexuella övergrepp mot barn. Då fick jag plötsligt ett samtal till min mobil. Det var den dåvarande ordföranden för RSCI som ringde mig. Hon frågade om jag var på Trasdockan och när jag sa att det var jag, sa hon att hon just var på väg dit med en telefon! RSCI hade mer telefoner än de behövde så hon tyckte att jag behövde den bättre...
Jag blev oerhört rörd. Just då mådde jag ovanligt dåligt, och var på väg in i ett tillstånd av panikångest. I sådana lägen blir man alldeles ovanligt glad över en sådan omtanke.
Den var gammal, liten, svart, gedigen. Men nu har den alltså upphört att fungera. Men jag kommer nog att spara den, som ett minne av hennes omtanke.
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Freya, Shakti
Den nyhedniska manliga sånggruppen Emerald Rose besjunger gudinnan i hennes olika former över världen i sin sång Freya, Shakti.
Det är en riktigt trevlig och sympatisk sång.
Det är en riktigt trevlig och sympatisk sång.
tisdag 29 mars 2011
Catrine da Costa igen - en kort kommentar
Mordet på Catrine da Costa är en känslig fråga. Om man skriver något som inte helt är präglat av den i media idag vanligaste inställningen, att domen tveklöst var ett justitiemord, att läkarna absolut inte KAN ha NÅGOT att göra med vare sig mordet eller den styckning som domstolen ansåg de vara skyldig till, eller om man anser att de fakta Lars Borgnäs presenterade i sin bok skulle vara värda att följas upp utsätter man sig genast för angrepp. Och delvis ganska så gallsprängda sådana.
Eftersom jag numera (så vitt jag kan se) är nästan ensam om att offentligt ifrågasätta den idag i media helt dominerande bilden har jag alltså naturligt nog fått en hel del angrepp.
En del har varit outhärdliga, och en del av dessa har jag raderat. Andra har varit mer hovsamma till tonen.
Tyvärr ledde en del av de grövsta påhoppen till att jag lite förlorade balansen och att alla mina svar tenderade att utgå från min irritation över de värsta påhoppen.
Det var dumt. Och jag har sedan dess modifierat flera av mina svar i kommentarsfältet.
Men jag anser alltså att det som Borgnäs lade fram borde följas upp mer grundligt, Jag anser att hans bok är värdefull och bör läsas. Jag anser också att Kerstin Alfredsons analys av Per Lindebergs betänkliga bias i "Döden är en man" också är värdefull.
Jag har (naturligtvis) inte uttalat mig med någon som helst säkerhet om vem eller vilka som har dödat Catrine da Costa.
Men jag anser att debatten idag är ensidig och att viktiga fakta verkar vara helt bortglömda. Därför har jag skrivit det jag skrivit.
Eftersom jag numera (så vitt jag kan se) är nästan ensam om att offentligt ifrågasätta den idag i media helt dominerande bilden har jag alltså naturligt nog fått en hel del angrepp.
En del har varit outhärdliga, och en del av dessa har jag raderat. Andra har varit mer hovsamma till tonen.
Tyvärr ledde en del av de grövsta påhoppen till att jag lite förlorade balansen och att alla mina svar tenderade att utgå från min irritation över de värsta påhoppen.
Det var dumt. Och jag har sedan dess modifierat flera av mina svar i kommentarsfältet.
Men jag anser alltså att det som Borgnäs lade fram borde följas upp mer grundligt, Jag anser att hans bok är värdefull och bör läsas. Jag anser också att Kerstin Alfredsons analys av Per Lindebergs betänkliga bias i "Döden är en man" också är värdefull.
Jag har (naturligtvis) inte uttalat mig med någon som helst säkerhet om vem eller vilka som har dödat Catrine da Costa.
Men jag anser att debatten idag är ensidig och att viktiga fakta verkar vara helt bortglömda. Därför har jag skrivit det jag skrivit.
Protokoll för Kungsholmens FNL-grupp, ag 2, 14/3 1971
/Nedanstående är ett tidsdokument kan man säga. Det är ett protokoll för ett möte med aktionsgrupp 2, i Kungsholmens FNL-grupp. Det var 14 mars 1971 och jag skrev protokollet /var 16 år då!/. Mycket i det kanske är svårförståeligt för en läsare idag, men jag väntar med några djupare förklaringar. Men det i sammanhanget mystiska ordet "bullar" syftar på Vietnambulletiner. DFFG står för "De Förenade FNL-grupperna". SKfV står för "Svenska Kommittén för Vietnam" en rivaliserande och milt sagt byråkratisk solidaritetsorganisation dominerad av SAP. /
1. Närvarande: Hjalmar (ordf), Erik (sekr.), Kerstin (ins.) Mikael, Krister, Karin Sa, Bosse, Olle
2. Kritik av föregående AG-protokoll. Det stod inte VAD som skulle studeras under punkten studier. Dessutom - vad är "boa" för någonting? Annars var det inte mycket att anmärka på. Ganska bra alltså.
3. Gången verksamhet. MÅNDAG 8/3: Hjalmar jobbade med förbundslokalen (det gjorde han dom andra kvällarna i veckan också).
TISDAG 9/3: Studiemöte om Indokina. Mikael höll en bra inledning. I början handlade mötet om vad det skulle göra (om Indokina alltså) men mot slutet kom det mest att handla om SkfV. I denna fråga uppkom en motsättning mellan å ena sidan Arne och Sigge (som inte var helt negativa till SKfV och ville upprätta ett visst samarbete) och å andra sidan alla andra.
ONSDAG 10/3: Magnus W och Erik knackade dörr på Fyrverkarbacken 30. Bara den uppgången tog 3 timmar! Många och långa diskussioner alltså. Sålde inget men gav bort en spec.bulle.
FREDAG 11/3: Insamling Kristineberg. Bosse, Erik, Anders kom. Bosse fick lite i bössan vid Kristinebergs T-bana men mycket vid systemet. Totalt tror jag vi samlade in mycket men sålde lite. Vi sålde två bullar.
LÖRDAG 12/3: /Insamling Åhléns./ Bosse, Anders, Mikael, Krister kom. Sålde 22 bull. Mikael hade en obehaglig "diskussion" med en DA:are.
4. Kommande verksamhet.
MÅNDAG 15/3 (och alla andra kvällar utom fredag) : Arbete med förbundslokalen. Hjalle är där och måste ha så mycket hjälp som möjligt. Kom!
ONSDAG 17/3: Insamling Kristineberg. Kl. 16 kommer Erik (och jag vill gärna ha nån till med mig), kl. 17 Kerstin och Bosse.
FREDAG 19/3: Dörrknackning. Samling hos Hjalmar kl. 17.20. Mikael, Krister, Bosse kommer.
LÖRDAG 20/3: Insamling Åhléns. Hjalmar, Krister kommer 11, Mikael 12 och Erik 13.
SÖNDAG 21/3: Medlemsmöte. Plats står i dagordningen.
MÅNDAG 22/3: Målning och snickeri på förbundslokalen. Hjalmar och Krister kommer - men alla är välkomna!
ONSDAG 24/3: Dörrknackning. Vi möts hos Hjalmar kl. 17. 20. Bosse och Erik kommer.
FREDAG 26/3: Insamling Kristineberg: Kerstin kommer kl. 16, Bosse och Hjalle kl. 17.
LÖRDAG 27/3: Insamling Åhléns. Mikael kommer 11, Krister 12.
SÖNDAG 28/3: AG-möte i vanlig ordning.
5. Rapport från GL-mötet och kritik av GL. Hjalmar berättade från GL-mötet. Ingen kom med någon kritik.
6. Diskussionsfråga.
a/ Kritik av 1:a maj-flygbladet. Mikael och Krister tyckte att på stycke 2, rad 3 bör det stå "kapitalismen" istället för "imperialismen". De menade att imperialismen inte är ett ekonomiskt system utan en följd av kapitalismen. Hjalmar och Erik menade att det vore ett ställningstagande för socialismen (och alltså oförenligt med enhetsfronten) om man skrev det. Till sist kom vi överens om att det borde stå "det ekonomiska system som lever på utplundring av andra nationer" - UTAN något namn alls. Resten får överlåtas till människors fantasi och ev. åsikter. Annars tyckte vi att flygbladet verkade "hackigt" och verkade precis som alla andra. Vi tycke att det borde skrivas om totalt.
b) Deltagande i Röd Front. Det sades att ett av FS´argument, att det var fler som deltog i Röd Front än som röstade på KFML, var dumt, eftersom många som deltog i Röd Front inte hade rösträtt. Annars var de flesta överens om att vi skulle ställa upp i Röd Front, eftersom det inte finns några andra bättre alternativ. Olle tyckte att det var obehagligt att gå tillsammans med Stalins bild. Mikael höll med om det men menade att det får man finna sig i. Hjalmar sa att Röd Front inte var en enhetsfront utan en aktionsenhet, och att DFFG därför inte behöver ta ställning till andra förbunds, t.ex KFML:s, paroller och ev. Stalinbilder. Erik menade att Röd Front inte alls var en enbart marxist-leninistisk demonstration, och gav exempel på att centerstudenter och vänsterliberaler vid några tillfällen deltagit. Det tyckte Krister var ett dåligt argument och menade att även om det bara var KFML som förutom DFFG ställde upp så skulle det vara riktigt av DFFG att ställa upp om vi fick ställa upp på våra egna villkor.
7. Studier. Hjalmar avgår som studieledare. Den som vill ersätta honom ringer honom.
8. Ekonomi. Kerstin tog upp månadsbidragen.
9. Aktuellt. Marionettjuntan i Laos bedömer läget som "mycket allvarligt". Nixon har lite förtroende i USA, t.o.m. mindre än Johnson på sin tid, visar en opinionsundersökning. Regeringen ska inne ge någon "miljonhjälp till FNL". Det var - naturligtvis - en tidningsanka. Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!
10. Läget i gruppen. En del anser att läget i vår grupp är dåligt just nu. Bosse trodde det berodde på överorganisation. Erik tyckte inte att det var sämre än någon gång tidigare. Olle kände sig inte motiverad att gå på insamlingar.
11. Värdering av mötet. I stort sett bra - men för långt. Det blev till och med så långt att vi fick uppskjuta studiemötet (se nedan).
EXTRA: STUDIEMÖTET BLIR PÅ TORSDAG KVÄLL ISTÄLLET. 19 HOS KARIN SA. PÅ SÖNDAG BLIR DET ETT STORMÖTE FÖR MEDLEMMAR om TROTTARNA. OM DET KOMMER EN SEPARAT KALLELSE.
STÖD FNL!
BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN!
Kamratliga hälsningar: Erik
1. Närvarande: Hjalmar (ordf), Erik (sekr.), Kerstin (ins.) Mikael, Krister, Karin Sa, Bosse, Olle
2. Kritik av föregående AG-protokoll. Det stod inte VAD som skulle studeras under punkten studier. Dessutom - vad är "boa" för någonting? Annars var det inte mycket att anmärka på. Ganska bra alltså.
3. Gången verksamhet. MÅNDAG 8/3: Hjalmar jobbade med förbundslokalen (det gjorde han dom andra kvällarna i veckan också).
TISDAG 9/3: Studiemöte om Indokina. Mikael höll en bra inledning. I början handlade mötet om vad det skulle göra (om Indokina alltså) men mot slutet kom det mest att handla om SkfV. I denna fråga uppkom en motsättning mellan å ena sidan Arne och Sigge (som inte var helt negativa till SKfV och ville upprätta ett visst samarbete) och å andra sidan alla andra.
ONSDAG 10/3: Magnus W och Erik knackade dörr på Fyrverkarbacken 30. Bara den uppgången tog 3 timmar! Många och långa diskussioner alltså. Sålde inget men gav bort en spec.bulle.
FREDAG 11/3: Insamling Kristineberg. Bosse, Erik, Anders kom. Bosse fick lite i bössan vid Kristinebergs T-bana men mycket vid systemet. Totalt tror jag vi samlade in mycket men sålde lite. Vi sålde två bullar.
LÖRDAG 12/3: /Insamling Åhléns./ Bosse, Anders, Mikael, Krister kom. Sålde 22 bull. Mikael hade en obehaglig "diskussion" med en DA:are.
4. Kommande verksamhet.
MÅNDAG 15/3 (och alla andra kvällar utom fredag) : Arbete med förbundslokalen. Hjalle är där och måste ha så mycket hjälp som möjligt. Kom!
ONSDAG 17/3: Insamling Kristineberg. Kl. 16 kommer Erik (och jag vill gärna ha nån till med mig), kl. 17 Kerstin och Bosse.
FREDAG 19/3: Dörrknackning. Samling hos Hjalmar kl. 17.20. Mikael, Krister, Bosse kommer.
LÖRDAG 20/3: Insamling Åhléns. Hjalmar, Krister kommer 11, Mikael 12 och Erik 13.
SÖNDAG 21/3: Medlemsmöte. Plats står i dagordningen.
MÅNDAG 22/3: Målning och snickeri på förbundslokalen. Hjalmar och Krister kommer - men alla är välkomna!
ONSDAG 24/3: Dörrknackning. Vi möts hos Hjalmar kl. 17. 20. Bosse och Erik kommer.
FREDAG 26/3: Insamling Kristineberg: Kerstin kommer kl. 16, Bosse och Hjalle kl. 17.
LÖRDAG 27/3: Insamling Åhléns. Mikael kommer 11, Krister 12.
SÖNDAG 28/3: AG-möte i vanlig ordning.
5. Rapport från GL-mötet och kritik av GL. Hjalmar berättade från GL-mötet. Ingen kom med någon kritik.
6. Diskussionsfråga.
a/ Kritik av 1:a maj-flygbladet. Mikael och Krister tyckte att på stycke 2, rad 3 bör det stå "kapitalismen" istället för "imperialismen". De menade att imperialismen inte är ett ekonomiskt system utan en följd av kapitalismen. Hjalmar och Erik menade att det vore ett ställningstagande för socialismen (och alltså oförenligt med enhetsfronten) om man skrev det. Till sist kom vi överens om att det borde stå "det ekonomiska system som lever på utplundring av andra nationer" - UTAN något namn alls. Resten får överlåtas till människors fantasi och ev. åsikter. Annars tyckte vi att flygbladet verkade "hackigt" och verkade precis som alla andra. Vi tycke att det borde skrivas om totalt.
b) Deltagande i Röd Front. Det sades att ett av FS´argument, att det var fler som deltog i Röd Front än som röstade på KFML, var dumt, eftersom många som deltog i Röd Front inte hade rösträtt. Annars var de flesta överens om att vi skulle ställa upp i Röd Front, eftersom det inte finns några andra bättre alternativ. Olle tyckte att det var obehagligt att gå tillsammans med Stalins bild. Mikael höll med om det men menade att det får man finna sig i. Hjalmar sa att Röd Front inte var en enhetsfront utan en aktionsenhet, och att DFFG därför inte behöver ta ställning till andra förbunds, t.ex KFML:s, paroller och ev. Stalinbilder. Erik menade att Röd Front inte alls var en enbart marxist-leninistisk demonstration, och gav exempel på att centerstudenter och vänsterliberaler vid några tillfällen deltagit. Det tyckte Krister var ett dåligt argument och menade att även om det bara var KFML som förutom DFFG ställde upp så skulle det vara riktigt av DFFG att ställa upp om vi fick ställa upp på våra egna villkor.
7. Studier. Hjalmar avgår som studieledare. Den som vill ersätta honom ringer honom.
8. Ekonomi. Kerstin tog upp månadsbidragen.
9. Aktuellt. Marionettjuntan i Laos bedömer läget som "mycket allvarligt". Nixon har lite förtroende i USA, t.o.m. mindre än Johnson på sin tid, visar en opinionsundersökning. Regeringen ska inne ge någon "miljonhjälp till FNL". Det var - naturligtvis - en tidningsanka. Okända antiimperialistiska krafter kastade ägg på Holland på fredagskvällen. Vi ger dom vårt fulla stöd!
10. Läget i gruppen. En del anser att läget i vår grupp är dåligt just nu. Bosse trodde det berodde på överorganisation. Erik tyckte inte att det var sämre än någon gång tidigare. Olle kände sig inte motiverad att gå på insamlingar.
11. Värdering av mötet. I stort sett bra - men för långt. Det blev till och med så långt att vi fick uppskjuta studiemötet (se nedan).
EXTRA: STUDIEMÖTET BLIR PÅ TORSDAG KVÄLL ISTÄLLET. 19 HOS KARIN SA. PÅ SÖNDAG BLIR DET ETT STORMÖTE FÖR MEDLEMMAR om TROTTARNA. OM DET KOMMER EN SEPARAT KALLELSE.
STÖD FNL!
BEKÄMPA USA-IMPERIALISMEN!
Kamratliga hälsningar: Erik
söndag 27 mars 2011
Ingrid Carlqvist på nya äventyr
Den som till äventyrs undrar vad Ingrid Carlqvist sysslar med numera kan kolla denna länk.
Monica Antonson har har alltså lagt ut en You Tube-video där man kan se och höra hur IC håller föredrag för en dansk publik, och kombinerar invandrarfientliga utfall med sina mer traditionella utläggningar om "incestpaniken".
Jag behöver inte säga mer. Kommentarer är ovanligt överflödiga. Föredraget talar i högsta grad för sig själv.
Monica Antonson har har alltså lagt ut en You Tube-video där man kan se och höra hur IC håller föredrag för en dansk publik, och kombinerar invandrarfientliga utfall med sina mer traditionella utläggningar om "incestpaniken".
Jag behöver inte säga mer. Kommentarer är ovanligt överflödiga. Föredraget talar i högsta grad för sig själv.
Jo, döden var nog en man ändå
/Recension av mig från 2003 av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", också den från 2003. Min recension var bland annat publicerad i Internationalen./
När Per Lindebergs bok "Döden är en man" kom ut 1999 blev den oerhört uppmärksammad. Den presenterades som en bok som skulle ha bevisat att de två läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. De hade visserligen inte dömts för mordet men domstolen slog fast att de var skyldiga till styckningen.
Trots att flera debattörer visade att Lindebergs metod var intimt kopplad till hans kvinnoförakt och elitistiska människosyn (se framförallt Kerstin Alfredssons analys i Arena, nr 3/2000) bibringades nog många uppfattningen att med Lindebergs bok hade sista ordet sagts i detta fall.
Det hade det inte. Och hur skulle det kunna vara så, när Lindeberg inte bara reflexmässigt ifrågasatte trovärdigheten hos alla de vittnen som hade sagt något som kunde vara till läkarnas nackdel, utan dessutom med ett förklenande (och ofta extremt manschauvinistiskt) språkbruk ifrågasatte alla dessa människors karaktärer. Själv har jag aldrig förstått hur någon människa kunnat läsa Lindebergs bok utan att fyllas med en spontan misstro mot hans behandling av materialet
Vid läsningen av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" inser man att en sådan misstro var i högsta grad berättigad. Borgnäs bok bygger främst på det material som användes i de fyra inslag i Uppdrag Granskning under 2001 och 2002 som tog upp styckmordsfallet. Men dessutom finns ett avsnitt på nära hundra sidor (kapitel tre) som skoningslöst går igenom två centrala partier i Lindeberg bok - de som behandlade "dagboksvittnet" och "fotohandlarparet". Dessa vittnen, som systematiskt kränktes av Lindeberg, får nu en välförtjänt upprättelse. Borgnäs visar hur Lindebergs ensidiga presentation av materialet skapade en suggestiv bild av otillförlitliga vittnen, en bild som vid en närmare granskning faller sönder.
I övrigt behandlar Borgnäs samma ämnen som han tog upp i Uppdrag Granskning. Det mest väsentliga är förmodligen fallet med "arkitekten", det sista vittnet som såg Catrine i livet. Inte nog med att denne man, som brukade gå till prostituerade och var känd för sadistiska böjelser, inte undersöktes av polisen. Dessutom visade det sig att han hade en koppling till obducenten, via en polisman, som inte bara var bekant med den anklagade läkaren, utan även var hans närmaste granne. Borgnäs går systematiskt igenom polisens underlåtenhet att undersöka detta. Denna kan knappast vara någon tillfällighet - en sådan underlåtenhet att närmare undersöka spår som pekar mot personer med en högre samhällsställning har likheter med en lång rad andra rättsfall - alltifrån Kejneaffären till Palmemordet.
I ett annat avsnitt behandlas obducentens hustrus så kallade självmord. Det fallet är på många sätt enklare än mordet på Catrine da Costa. Även den som endast läst Lindebergs beskrivning av "självmordet" i "Döden är en man" torde bli ganska så övertygad om att självmordsteorin är så pinsamt osannolik, att endast den mest naive skulle kunna gå på den. Här lägger Borgnäs fram nya fakta, som stöder denna spontana "suntförnuftsmässiga" reaktion.
Det mest spekulativa avsnittet är förmodligen teorin om hur Catrines död skulle kunna kopplas ihop med en serie av andra mord. Här gör förvisso Borgnäs många träffande iakttagelser, och en förutsättningslös polisutredning skulle möjligen kunna följa upp dessa spår. Tyvärr talar ingenting för att vi får se några seriösa förutsättningslösa polisutredningar i fallet.
Borgnäs visar i det kanske mest övertygande avsnittet i boken, hur polisen, i nära samarbete med Leif GW Persson, och livligt påhejad av Jan Guillou, försökte sätta dit några män i Solna, som hade oturen att ha likheter med Perssons dilettantiska "gärningsmammaprofil". Det framgår med en pinsam tydlighet att denna utredning endast hade syftet att fria läkarna genom ett lätt overkligt letande efter alternativa gärningsmän, som anhölls på i stort sett inga grunder alls. Något av det mest avslöjande i hela boken är de intervjuer som Borgnäs i detta avsnitt gjorde med Guillou, Persson, och kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den nya utredningen.
Redan 1988 visade Hanna Olsson att åklagaren Anders Helin, genom att inte vilja ta hänsyn till de många vittnesmålen från de prostituerade kvinnor som pekade ut obducenten (som han kallade för "fladdriga vittnen"), representerade en reaktionärt elitistisk människosyn. Borgnäs bok visar att denna grundinställning går igenom även i andra avseenden. Rättsväsendet har i sig en inbyggd tendens att skydda de som befinner sig högt upp i samhällshierarkin. Det blir speciellt tydligt i de fall som handlar om sexualiserat våld. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan Sverige får en skandal jämförbar med Dutrouxaffären.
När Per Lindebergs bok "Döden är en man" kom ut 1999 blev den oerhört uppmärksammad. Den presenterades som en bok som skulle ha bevisat att de två läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. De hade visserligen inte dömts för mordet men domstolen slog fast att de var skyldiga till styckningen.
Trots att flera debattörer visade att Lindebergs metod var intimt kopplad till hans kvinnoförakt och elitistiska människosyn (se framförallt Kerstin Alfredssons analys i Arena, nr 3/2000) bibringades nog många uppfattningen att med Lindebergs bok hade sista ordet sagts i detta fall.
Det hade det inte. Och hur skulle det kunna vara så, när Lindeberg inte bara reflexmässigt ifrågasatte trovärdigheten hos alla de vittnen som hade sagt något som kunde vara till läkarnas nackdel, utan dessutom med ett förklenande (och ofta extremt manschauvinistiskt) språkbruk ifrågasatte alla dessa människors karaktärer. Själv har jag aldrig förstått hur någon människa kunnat läsa Lindebergs bok utan att fyllas med en spontan misstro mot hans behandling av materialet
Vid läsningen av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" inser man att en sådan misstro var i högsta grad berättigad. Borgnäs bok bygger främst på det material som användes i de fyra inslag i Uppdrag Granskning under 2001 och 2002 som tog upp styckmordsfallet. Men dessutom finns ett avsnitt på nära hundra sidor (kapitel tre) som skoningslöst går igenom två centrala partier i Lindeberg bok - de som behandlade "dagboksvittnet" och "fotohandlarparet". Dessa vittnen, som systematiskt kränktes av Lindeberg, får nu en välförtjänt upprättelse. Borgnäs visar hur Lindebergs ensidiga presentation av materialet skapade en suggestiv bild av otillförlitliga vittnen, en bild som vid en närmare granskning faller sönder.
I övrigt behandlar Borgnäs samma ämnen som han tog upp i Uppdrag Granskning. Det mest väsentliga är förmodligen fallet med "arkitekten", det sista vittnet som såg Catrine i livet. Inte nog med att denne man, som brukade gå till prostituerade och var känd för sadistiska böjelser, inte undersöktes av polisen. Dessutom visade det sig att han hade en koppling till obducenten, via en polisman, som inte bara var bekant med den anklagade läkaren, utan även var hans närmaste granne. Borgnäs går systematiskt igenom polisens underlåtenhet att undersöka detta. Denna kan knappast vara någon tillfällighet - en sådan underlåtenhet att närmare undersöka spår som pekar mot personer med en högre samhällsställning har likheter med en lång rad andra rättsfall - alltifrån Kejneaffären till Palmemordet.
I ett annat avsnitt behandlas obducentens hustrus så kallade självmord. Det fallet är på många sätt enklare än mordet på Catrine da Costa. Även den som endast läst Lindebergs beskrivning av "självmordet" i "Döden är en man" torde bli ganska så övertygad om att självmordsteorin är så pinsamt osannolik, att endast den mest naive skulle kunna gå på den. Här lägger Borgnäs fram nya fakta, som stöder denna spontana "suntförnuftsmässiga" reaktion.
Det mest spekulativa avsnittet är förmodligen teorin om hur Catrines död skulle kunna kopplas ihop med en serie av andra mord. Här gör förvisso Borgnäs många träffande iakttagelser, och en förutsättningslös polisutredning skulle möjligen kunna följa upp dessa spår. Tyvärr talar ingenting för att vi får se några seriösa förutsättningslösa polisutredningar i fallet.
Borgnäs visar i det kanske mest övertygande avsnittet i boken, hur polisen, i nära samarbete med Leif GW Persson, och livligt påhejad av Jan Guillou, försökte sätta dit några män i Solna, som hade oturen att ha likheter med Perssons dilettantiska "gärningsmammaprofil". Det framgår med en pinsam tydlighet att denna utredning endast hade syftet att fria läkarna genom ett lätt overkligt letande efter alternativa gärningsmän, som anhölls på i stort sett inga grunder alls. Något av det mest avslöjande i hela boken är de intervjuer som Borgnäs i detta avsnitt gjorde med Guillou, Persson, och kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den nya utredningen.
Redan 1988 visade Hanna Olsson att åklagaren Anders Helin, genom att inte vilja ta hänsyn till de många vittnesmålen från de prostituerade kvinnor som pekade ut obducenten (som han kallade för "fladdriga vittnen"), representerade en reaktionärt elitistisk människosyn. Borgnäs bok visar att denna grundinställning går igenom även i andra avseenden. Rättsväsendet har i sig en inbyggd tendens att skydda de som befinner sig högt upp i samhällshierarkin. Det blir speciellt tydligt i de fall som handlar om sexualiserat våld. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan Sverige får en skandal jämförbar med Dutrouxaffären.
lördag 26 mars 2011
fredag 25 mars 2011
Har inte svarat på mail....
...på nästan två veckor, eller kanske mer. Ja, inte ens läst mail. Anledningen är den mailfobi som jag beskrev i min bloggartikel "Att inte våga öppna en mailbox".
Det är ju problematiskt, och tråkigt.
Men om någon som läser här har skickat mail till mig och inte fått svar vet ni alltså vad det beror på.
Det är ju problematiskt, och tråkigt.
Men om någon som läser här har skickat mail till mig och inte fått svar vet ni alltså vad det beror på.
torsdag 24 mars 2011
Let's go to San Francisco
1967 - drömmarnas år. Flower Power var för mig ett ideal, både vackert och spännande. Jag brukade säga att jag ville flytta till San Francisco. Och den staden besjöngs ju inte bara av Scott McKenzie.
En annan låt om San Francisco var Flower Pot Men´s "Let' s go to San Francisco". Den är också värd att lyssna på.
En annan låt om San Francisco var Flower Pot Men´s "Let' s go to San Francisco". Den är också värd att lyssna på.
onsdag 23 mars 2011
Gammal skåpmat från Leif GW Persson
Har sett Leif GW Perssons program om styckmordet på Catrine da Costa. Det var ett ganska ointressant program.
Det innehöll praktiskt taget inget nytt. Det var de argument som vi hört förut - alltsedan Per Lindebergs Döden är en man.
I programmet fanns förstås de sedvanliga karaktärsmorden på "dagboksvittnet" och fotohandlarparet. Det helt obevisade påståendet att "dagboksvittnet" skulle ha förfalskat dagboken återkom förstås, trots att de utredande poliserna då det begav sig drog slutsatsen att den var äkta, och trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" effektivt smulat sönder förfalskningsteorin. Vad gäller fotohandlarparet finns i samma bok en mycket grundlig vederläggning av precis den tes som drevs i programmet.
Men det mest anmärkningsvärda är fixeringen vid den ursprungliga gärningsbeskrivningen, trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" och i sina program i Uppdrag Granskning visat på de samband som fanns mellan en av de huvudmisstänkta och den arkitekt som var det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet. Hela GW Perssons resonemang om det tidsmässigt omöjliga faller om man antar fler medhjälpare.
Att "arkitekten" aldrig nämndes i programmet trots att han utnyttjade prostituerade, hade en koppling till obducenten, och som sagt var den siste som såg Catrine da Costa i livet (hon sov över i hans bostad!) är anmärkningsvärt.
Det säger något om programmets karaktär.
Tills sist - jag vill gärna uppmana till läsning av Lars Borgnäs bok. Och av Kerstin Alfredsons artikel om ämnet. Den är några år gammal, men tillhör de artiklar som ständigt förblir aktuella.
Det innehöll praktiskt taget inget nytt. Det var de argument som vi hört förut - alltsedan Per Lindebergs Döden är en man.
I programmet fanns förstås de sedvanliga karaktärsmorden på "dagboksvittnet" och fotohandlarparet. Det helt obevisade påståendet att "dagboksvittnet" skulle ha förfalskat dagboken återkom förstås, trots att de utredande poliserna då det begav sig drog slutsatsen att den var äkta, och trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" effektivt smulat sönder förfalskningsteorin. Vad gäller fotohandlarparet finns i samma bok en mycket grundlig vederläggning av precis den tes som drevs i programmet.
Men det mest anmärkningsvärda är fixeringen vid den ursprungliga gärningsbeskrivningen, trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" och i sina program i Uppdrag Granskning visat på de samband som fanns mellan en av de huvudmisstänkta och den arkitekt som var det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet. Hela GW Perssons resonemang om det tidsmässigt omöjliga faller om man antar fler medhjälpare.
Att "arkitekten" aldrig nämndes i programmet trots att han utnyttjade prostituerade, hade en koppling till obducenten, och som sagt var den siste som såg Catrine da Costa i livet (hon sov över i hans bostad!) är anmärkningsvärt.
Det säger något om programmets karaktär.
Tills sist - jag vill gärna uppmana till läsning av Lars Borgnäs bok. Och av Kerstin Alfredsons artikel om ämnet. Den är några år gammal, men tillhör de artiklar som ständigt förblir aktuella.
Att inte våga öppna en mailbox
Jag har länge haft en fobi mot att läsa e-mail. Frågan är vad den beror på.
Vad är jag rädd för? Framförallt två saker.
Om jag har skrivit ett mail till någon som jag tror kan vara störande, irriterade, göra personen arg eller besviken på något sätt vågar jag inte ens öppna mailboxen pga rädslan för att det ska komma ett surt eller besviket svar. Det är ju djupt irrationellt.
För det första kommer sällan just sådana svar, för det andra brukar jag inte bli knäckt av dem när jag väl har sett dem. Det är INNAN jag ser dem som jag arbetar mig upp till en ren skräck för dem, och helt enkelt inte är kapabel att öppna mailboxen.
Än mer irrationellt är det att jag inte nöjer mig med att inte läsa just dessa svar, utan att jag alltså inte ens vågar öppna mailboxen alls. Jag vill inte ens SE EFTER om det kommit några svar.
Den andra anledningen är om jag skrivit mail till någon som jag MYCKET GÄRNA vill ha svar från. Då är rädslan inte att det ska komma svar, utan att det INTE har kommit något. Tanken på att personen ifråga INTE skulle svara är så outhärdlig att jag inte vågar öppna mailboxen och titta efter.
Det kan ju också innebära att personer som mailar till mig och eventuellt mycket gärna vill ha svar från just mig i sin tur kommer att bli besvikna... Det förstärker ytterligare min rädsla för att öppna mailboxen eftersom jag är rädd för ett mail där någon tycker att jag är hemsk som inte svarar.
Det här kan leda till att jag inte kollar mail på veckor. Sorgligt men sant.
Neurotiskt? Det är bara förnamnet...
Vad är jag rädd för? Framförallt två saker.
Om jag har skrivit ett mail till någon som jag tror kan vara störande, irriterade, göra personen arg eller besviken på något sätt vågar jag inte ens öppna mailboxen pga rädslan för att det ska komma ett surt eller besviket svar. Det är ju djupt irrationellt.
För det första kommer sällan just sådana svar, för det andra brukar jag inte bli knäckt av dem när jag väl har sett dem. Det är INNAN jag ser dem som jag arbetar mig upp till en ren skräck för dem, och helt enkelt inte är kapabel att öppna mailboxen.
Än mer irrationellt är det att jag inte nöjer mig med att inte läsa just dessa svar, utan att jag alltså inte ens vågar öppna mailboxen alls. Jag vill inte ens SE EFTER om det kommit några svar.
Den andra anledningen är om jag skrivit mail till någon som jag MYCKET GÄRNA vill ha svar från. Då är rädslan inte att det ska komma svar, utan att det INTE har kommit något. Tanken på att personen ifråga INTE skulle svara är så outhärdlig att jag inte vågar öppna mailboxen och titta efter.
Det kan ju också innebära att personer som mailar till mig och eventuellt mycket gärna vill ha svar från just mig i sin tur kommer att bli besvikna... Det förstärker ytterligare min rädsla för att öppna mailboxen eftersom jag är rädd för ett mail där någon tycker att jag är hemsk som inte svarar.
Det här kan leda till att jag inte kollar mail på veckor. Sorgligt men sant.
Neurotiskt? Det är bara förnamnet...
tisdag 22 mars 2011
Leif GW Persson, sanningen och da Costa-fallet
Ikväll kommer Leif GW Persson att tala om mordet på Catrine da Costa i "Veckans brott" i SVT. Jag kan inte se det just då, men det läggs väl ut på nätet.
Men egentligen kan man hoppas att de som ser det antingen har läst Lars Borgnäs "Sanningen är en sällsynt gäst" (Norstedts 2003) eller åtminstone sett samme Borgnäs program i Uppdrag Granskning som sändes i slutet av maj 2001.
Där får vi bland annat reda på hur GW Persson var inblandad i kampanjen för att fria de båda åtalade läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") från alla misstankar. Bland annat skrev han en gärningsmannaprofil som verkar ha som enda syfte att peka bort från läkarna. Enligt all praxis ska man inte göra gärningsmannaprofiler om det finns kända misstänkta, och naturligtvis inte om man i debatten sedan länge själv haft tvärsäkra åsikter om att det inte kunde vara dessa som är skyldiga. Det hindrade inte på något sätt GW Persson.
Enligt denna "gärningsmannaprofil" (som av döma av citaten i Borgnäs bok försiktigt uttryckt ter sig aningen dilettantisk...) skulle mördaren vara från ett lägre samhällskikt och bo i Jungfrudansen i Solna. Och 1999, strax efter att Per Lindebergs bok "Döden är en man" kommit ut, hittade polisen påpassligt nog två män som bodde i området. De undersöktes på längden och tvären i månader, men det fanns inte det minsta tecken på att de skulle han något med mordet att göra. ("Sanningen"... s. 28 ff)
Men GW Persson, som annars brukar ömma för "oskyldigt anklagade män" nöjde sig inte med detta. I Lars Borgnäs bok säger han vagt om den ena av dessa män att "i min bok har han en del att göra räkning för". Visserligen var mannen ifråga för "klen" för att döda Catrine da Costa själv, men Persson menar ändå att han nog måste vara "inblandad". Och tillägger hisnande nog att "jag tror hans pappa skulle vara intressant att titta på".... ("Sanningen"... s. 60)
GW Persson drev också, tillsammans med poliskommissarie Bo Åström, tesen att Catrine måste ha dödats senare än pingsten 1984 eftersom hon hade tagit heroin på pingstdagens morgon och att kända rättskemister hävdar att heroin tar flera dagar att brytas ner. Eftersom hon inte hade heroin i kroppen när hon hittades måste mordet ha skett senare, vilket skulle fria läkarna. De hänvisade framförallt till den kände rättskemisten Wayne Jones.
Problemet var att Wayne Jones i samtal med Borgnäs tvärtom förklarade att heroin bryts ner på två timmar, och att resonemanget var rent nonsens. När Borgnäs senare talade med Persson hävdade han först att Wayne Jones verkligen hade sagt att det tar flera dagar för heroin att brytas mer. När han överbevisades om att det inte var sant började han vagt tala om att han talat med "andra rättskemister" och lovade att skicka namn senare. Det gjorde han dock inte. Borgnäs lyckades inte hitta en enda rättskemist som inte sade emot Åhströms och Perssons påfund. ("Sanningen.." sid. 44 ff)
Leif GW Persson har alltså tidigt varit mycket engagerad för att fria de båda anklagade läkarna. Det är han givetvis i sin fulla rätt till. Men Lars Borgnäs bok och TV-program visar dock med all önskvärd tydlighet hur det fick honom dels till att vara aningen oförsiktig med sanningen (eller på ren svenska, lögnaktig) i sina försök att rentvå dessa. Och dessutom att han hade en hel del att göra med nästan desperata trakasserier mot med all säkerhet helt oskyldiga män i samhällets botten, och att han långt efter att de hade friats från alla misstankar fortsatte att insinuera på det mest märkliga sätt.
Leif GW Persson är skicklig på att argumentera. Han kommer säkert att övertyga en hel del i det program som sänds i morgon. Men om man har tagit del av Borgnäs demaskering av Perssons metoder i "Sanningen är en sällsynt gäst" känner man sig på förhand mycket tveksam inför det hela.
Leif GW Persson har tidigare i Da Costa-fallet bevisligen presenterat rena påhitt som bevisade sanningar. Kommer han att göra det ikväll också?
Men egentligen kan man hoppas att de som ser det antingen har läst Lars Borgnäs "Sanningen är en sällsynt gäst" (Norstedts 2003) eller åtminstone sett samme Borgnäs program i Uppdrag Granskning som sändes i slutet av maj 2001.
Där får vi bland annat reda på hur GW Persson var inblandad i kampanjen för att fria de båda åtalade läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") från alla misstankar. Bland annat skrev han en gärningsmannaprofil som verkar ha som enda syfte att peka bort från läkarna. Enligt all praxis ska man inte göra gärningsmannaprofiler om det finns kända misstänkta, och naturligtvis inte om man i debatten sedan länge själv haft tvärsäkra åsikter om att det inte kunde vara dessa som är skyldiga. Det hindrade inte på något sätt GW Persson.
Enligt denna "gärningsmannaprofil" (som av döma av citaten i Borgnäs bok försiktigt uttryckt ter sig aningen dilettantisk...) skulle mördaren vara från ett lägre samhällskikt och bo i Jungfrudansen i Solna. Och 1999, strax efter att Per Lindebergs bok "Döden är en man" kommit ut, hittade polisen påpassligt nog två män som bodde i området. De undersöktes på längden och tvären i månader, men det fanns inte det minsta tecken på att de skulle han något med mordet att göra. ("Sanningen"... s. 28 ff)
Men GW Persson, som annars brukar ömma för "oskyldigt anklagade män" nöjde sig inte med detta. I Lars Borgnäs bok säger han vagt om den ena av dessa män att "i min bok har han en del att göra räkning för". Visserligen var mannen ifråga för "klen" för att döda Catrine da Costa själv, men Persson menar ändå att han nog måste vara "inblandad". Och tillägger hisnande nog att "jag tror hans pappa skulle vara intressant att titta på".... ("Sanningen"... s. 60)
GW Persson drev också, tillsammans med poliskommissarie Bo Åström, tesen att Catrine måste ha dödats senare än pingsten 1984 eftersom hon hade tagit heroin på pingstdagens morgon och att kända rättskemister hävdar att heroin tar flera dagar att brytas ner. Eftersom hon inte hade heroin i kroppen när hon hittades måste mordet ha skett senare, vilket skulle fria läkarna. De hänvisade framförallt till den kände rättskemisten Wayne Jones.
Problemet var att Wayne Jones i samtal med Borgnäs tvärtom förklarade att heroin bryts ner på två timmar, och att resonemanget var rent nonsens. När Borgnäs senare talade med Persson hävdade han först att Wayne Jones verkligen hade sagt att det tar flera dagar för heroin att brytas mer. När han överbevisades om att det inte var sant började han vagt tala om att han talat med "andra rättskemister" och lovade att skicka namn senare. Det gjorde han dock inte. Borgnäs lyckades inte hitta en enda rättskemist som inte sade emot Åhströms och Perssons påfund. ("Sanningen.." sid. 44 ff)
Leif GW Persson har alltså tidigt varit mycket engagerad för att fria de båda anklagade läkarna. Det är han givetvis i sin fulla rätt till. Men Lars Borgnäs bok och TV-program visar dock med all önskvärd tydlighet hur det fick honom dels till att vara aningen oförsiktig med sanningen (eller på ren svenska, lögnaktig) i sina försök att rentvå dessa. Och dessutom att han hade en hel del att göra med nästan desperata trakasserier mot med all säkerhet helt oskyldiga män i samhällets botten, och att han långt efter att de hade friats från alla misstankar fortsatte att insinuera på det mest märkliga sätt.
Leif GW Persson är skicklig på att argumentera. Han kommer säkert att övertyga en hel del i det program som sänds i morgon. Men om man har tagit del av Borgnäs demaskering av Perssons metoder i "Sanningen är en sällsynt gäst" känner man sig på förhand mycket tveksam inför det hela.
Leif GW Persson har tidigare i Da Costa-fallet bevisligen presenterat rena påhitt som bevisade sanningar. Kommer han att göra det ikväll också?
måndag 21 mars 2011
Tragedin i Libyen
Trots Khadaffis diktatur är Libyen ett land där befolkningens levnadsstandard har varit högre, och jämnare fördelad, än i andra delar av arabvärlden.
Den nationaliserade oljan lade basen för en planererad ekonomi och en välfärdsstat, där det bland annat hade införts en social service som var modellerad efter den svenska på sjuttiotalet.
Sjukvård och utbildning är kostnadsfri.
Kvinnornas ställning är starkare än i många arabländer och fundamentalistiska tolkningar av Koranen har motarbetats.
Under senare år har Khadaffis regim gått åt höger och privatiserat, men inte fundamentalt ändrat grundstrukturen i ekonomin.
Oavsett vad man i efterhand tycker om kravet på en flygförbudszon (som i realiteten blev till ett bredare militärt ingripande!) är det klart att västländernas yttersta mål är att slå sönder det som finns kvar av planekomomi i Libyen och helt öppna landet för västbolagen.
Khadaffi är idag en av de mest ÖPPET obehagliga härskare som existerar i världen (många andra döljer sin ruttenhet lite bättre!), men om väst lyckas med dessa planer är det ändå en oerhörd tragedi.
Den nationaliserade oljan lade basen för en planererad ekonomi och en välfärdsstat, där det bland annat hade införts en social service som var modellerad efter den svenska på sjuttiotalet.
Sjukvård och utbildning är kostnadsfri.
Kvinnornas ställning är starkare än i många arabländer och fundamentalistiska tolkningar av Koranen har motarbetats.
Under senare år har Khadaffis regim gått åt höger och privatiserat, men inte fundamentalt ändrat grundstrukturen i ekonomin.
Oavsett vad man i efterhand tycker om kravet på en flygförbudszon (som i realiteten blev till ett bredare militärt ingripande!) är det klart att västländernas yttersta mål är att slå sönder det som finns kvar av planekomomi i Libyen och helt öppna landet för västbolagen.
Khadaffi är idag en av de mest ÖPPET obehagliga härskare som existerar i världen (många andra döljer sin ruttenhet lite bättre!), men om väst lyckas med dessa planer är det ändå en oerhörd tragedi.
söndag 20 mars 2011
Skuggornas barn...
... är en en värdefull film från kanal 24. Utsatta barn berättar själva på ett sätt som inte gör någon människa med förmåga till empati oberörd. Se den gärna.
lördag 19 mars 2011
Antiimperialist - eller sektledare?
Läs gärna Muammar Khadaffis brev till Barack Obama. Vad låter det som? Fidel Castro? Hugo Chavez? Ho Chi Minh? Gamal Abdel Nasser? Eller?
Nja, snarare som en sektledare typ Jim Jones (Folkets tempel), David Koresh (Branch Davidians), eller någon av ledarna för "Soltempelorden", eller "Rörelsen för återupprättande av Tio Guds Bud".
Vi får reda på att Khadaffi påstår sig veta att "män, kvinnor och till och med barn" (min markering) vill dö för honom. Det påstod Jim Jones också, och han gav sina anhängare i Guayana cyanid. Och, ja, även barnen tvingades dricka cynanid i november 1978.
Men dessutom får vi veta att Khadaffi "älskar" Barack Obama "som en son" och han ber om råd hur man ska bekämpa "Al Qaida" som han tror styr oppositionen mot honom. Observera ber om råd.
Khadaffi framträder här som en proimperialistisk ledare för en självmordssekt. Som i motsats till exempelvis Jim Jones har kontrollen över en armé.
Nu är hans dagar med all säkerhet räknade. Och hans vansinne ledde i slutändan till en situation där de imperialistiska västmakter som Khadaffi en gång i tiden ville motarbeta och driva ut från Libyen fick chansen att återta det inflytande de förlorade 1969.
Nja, snarare som en sektledare typ Jim Jones (Folkets tempel), David Koresh (Branch Davidians), eller någon av ledarna för "Soltempelorden", eller "Rörelsen för återupprättande av Tio Guds Bud".
Vi får reda på att Khadaffi påstår sig veta att "män, kvinnor och till och med barn" (min markering) vill dö för honom. Det påstod Jim Jones också, och han gav sina anhängare i Guayana cyanid. Och, ja, även barnen tvingades dricka cynanid i november 1978.
Men dessutom får vi veta att Khadaffi "älskar" Barack Obama "som en son" och han ber om råd hur man ska bekämpa "Al Qaida" som han tror styr oppositionen mot honom. Observera ber om råd.
Khadaffi framträder här som en proimperialistisk ledare för en självmordssekt. Som i motsats till exempelvis Jim Jones har kontrollen över en armé.
Nu är hans dagar med all säkerhet räknade. Och hans vansinne ledde i slutändan till en situation där de imperialistiska västmakter som Khadaffi en gång i tiden ville motarbeta och driva ut från Libyen fick chansen att återta det inflytande de förlorade 1969.
torsdag 17 mars 2011
Stod hon närmast Jesus?
/Frågan om Maria Magdalena är en intressant fråga, och alltför viktig för att överlämna till Da Vinci-kodsentusiasterna. Jag kommer att ta upp den mer grundligt snart, men börjar med att lägga upp en kort recension jag skrev av Esther de Boers "Maria Magdalena bakom myterna" i Internationalen 29/1999./
----------------------
Det har länge varit känt att de ursprungliga kristna församlingarna hade en helt annan syn på fattiga och rika än den senare kyrkan.
Medan de tidiga kristna hyllade de fattiga och hårt fördömde de rika kom som bekant kyrkan senare ofta att bli de rikas främsta försvarare.
Om vi får tro senare forskning kan det också mycket väl vara så att även de tidigaste kristnas syn på män och kvinnor snabbt anpassades till en syn som var mer i samklang med det etablerade samhällets värderingar.
Esther de Boer har i den fina boken "Maria Magdalena bakom myterna" (Cordia 1998) på ett övertygande sätt lagt fram belägg för att Jesus även hade kvinnliga apostlar.
Framförallt visar hon på material som tyder på att just Maria Magdalena, den mytomspunna kvinna som enligt evangelierna var den första som fick se den uppståndne Jesus, var en av de främsta apostlarna. Hon visar hur tidigt material i kyrkan visar på en positiv syn på kvinnliga apostlar, men hur denna syn snabbt förändras till den kvinnofientliga syn vi idag är så vana vid. Hon använder sig av både kanoniskt och apokryfiskt material och kyrkofädernas skrifter.
Speciellt intressant blir det när hon låter oss ta del av det Mariaevangelium från andra hälften av 100-talet som till och med hävdar att Maria Magdalena var den apostel som stod närmast Jesus. I detta evangelium finns för övrigt en ganska så anmärkningsvärd beskrivning av aposteln Petrus´ manschauvinistiska motvilja mot att godta Maria!
För den som är intresserad av Maria Magdalena eller av kvinnornas ställning i den tidigaste kristendomen kan boken varmt rekommenderas.
----------------------
Det har länge varit känt att de ursprungliga kristna församlingarna hade en helt annan syn på fattiga och rika än den senare kyrkan.
Medan de tidiga kristna hyllade de fattiga och hårt fördömde de rika kom som bekant kyrkan senare ofta att bli de rikas främsta försvarare.
Om vi får tro senare forskning kan det också mycket väl vara så att även de tidigaste kristnas syn på män och kvinnor snabbt anpassades till en syn som var mer i samklang med det etablerade samhällets värderingar.
Esther de Boer har i den fina boken "Maria Magdalena bakom myterna" (Cordia 1998) på ett övertygande sätt lagt fram belägg för att Jesus även hade kvinnliga apostlar.
Framförallt visar hon på material som tyder på att just Maria Magdalena, den mytomspunna kvinna som enligt evangelierna var den första som fick se den uppståndne Jesus, var en av de främsta apostlarna. Hon visar hur tidigt material i kyrkan visar på en positiv syn på kvinnliga apostlar, men hur denna syn snabbt förändras till den kvinnofientliga syn vi idag är så vana vid. Hon använder sig av både kanoniskt och apokryfiskt material och kyrkofädernas skrifter.
Speciellt intressant blir det när hon låter oss ta del av det Mariaevangelium från andra hälften av 100-talet som till och med hävdar att Maria Magdalena var den apostel som stod närmast Jesus. I detta evangelium finns för övrigt en ganska så anmärkningsvärd beskrivning av aposteln Petrus´ manschauvinistiska motvilja mot att godta Maria!
För den som är intresserad av Maria Magdalena eller av kvinnornas ställning i den tidigaste kristendomen kan boken varmt rekommenderas.
onsdag 16 mars 2011
"Hur kunde hon?" av Dana Fowley
Har läst Dana Fowleys bok "Hur kunde hon?" (Pocketförlaget 2010) och är just klar. Den rekommenderas. I synnerhet för de som ställer sig skeptiska till berättelser om pedofila nätverk.
Författaren till boken utnyttjades i Skottland av ett nätverk av förövare som innefattade hennes mor, hennes morfar, hennes mors pojkvän, dennes föräldrar, och ett stort antal andra förövare. Men även hennes far (som skllde sig från hennes mor innan Dana började utnyttjas av nätverket) visar sig vara förövare. Plus flera till i hennes närmaste bekantskapskrets.
Övergreppen hade ofta grovt sadistiska inslag.
Detta är en sådan berättelse som genast skulle få en mängd människor att tänka att Fowley måste vara mytoman, eller att hon skulle ha fått detta "inplanterat" på något sätt. Om det inte vore för en sak. I detta fall stöds hennes berättelse av fällande domar, erkännanden, och stödbevisning, inklusive bevis från telefonavlyssning.
Flera av förövarna dog innan de ställdes inför rätta, men många dömdes i en serie av rättegångar.
Den sista av dessa rättegångar 2008 blev mycket uppmärksammad, och ledde till långa fängelsestraff för tre personer. Danas mor, som bokens titel syftar på, dömdes till tolv års fängelse.
Det osannolika kan mycket väl vara sannolikt, för att tala med Birgitta Allmo.
Boken rekommenderas.
Författaren till boken utnyttjades i Skottland av ett nätverk av förövare som innefattade hennes mor, hennes morfar, hennes mors pojkvän, dennes föräldrar, och ett stort antal andra förövare. Men även hennes far (som skllde sig från hennes mor innan Dana började utnyttjas av nätverket) visar sig vara förövare. Plus flera till i hennes närmaste bekantskapskrets.
Övergreppen hade ofta grovt sadistiska inslag.
Detta är en sådan berättelse som genast skulle få en mängd människor att tänka att Fowley måste vara mytoman, eller att hon skulle ha fått detta "inplanterat" på något sätt. Om det inte vore för en sak. I detta fall stöds hennes berättelse av fällande domar, erkännanden, och stödbevisning, inklusive bevis från telefonavlyssning.
Flera av förövarna dog innan de ställdes inför rätta, men många dömdes i en serie av rättegångar.
Den sista av dessa rättegångar 2008 blev mycket uppmärksammad, och ledde till långa fängelsestraff för tre personer. Danas mor, som bokens titel syftar på, dömdes till tolv års fängelse.
Det osannolika kan mycket väl vara sannolikt, för att tala med Birgitta Allmo.
Boken rekommenderas.
tisdag 15 mars 2011
Jan Guillou och Södertäljeflickan - förvrängningar och förtiganden
/Artikel från februari 2004./
Ett av de mest kända fallen av övergrepp mot barn i organiserade former är fallet med "Södertäljeflickan" i början av 90-talet. Det gav upphov till en explosiv debatt, där den utsatta flickan anklagades för att fantisera och ljuga, trots att det fanns medicinska bevis på att hon utsatts för grova sexuella övergrepp. En av de mest hånfulla förnekarna har hela tiden varit Jan Guillou.
Södertäljeflickan hade utsatts för grova sadistiska övergrepp av sin far, övergrepp som han också dömdes för i tingsrätt och hovrätt. Men hon berättade också att flera personer var inblandade i kollektiva övergrepp, övergrepp där även barn dödades. Detta ansågs dock inte kunna bevisas, och i slutändan blev det endast fadern som dömdes.
Jan Guillou har som nämnts i flera sammanhang hånfullt kommenterat Södertäljefallet. I "Häxornas försvarare" beskrev han "Södertäljeflickan" som mer eller mindre sinnesförvirrad, och när hon svarade i DN 16/9 2002 bemötte Guillou henne med att förklara att hon inte kunde ha skrivit inlägget själv - det måste, enligt Guillou nämligen ha skrivits av en "akademiskt skolad" person.
Den 4 oktober 2003 publicerade journalisten Nuri Kino en artikel om Södertäljeflickan i Dagens Nyheters söndagsbilaga. I denna artikel intervjuades "Södertäljeflickan", och visade sig vara en mycket klar och redig person, och dessutom numera "akademiskt skolad". Men Nuri Kino visade också bland annat att en av de personer som hon hade utpekat som förövare var en (numera avliden) man som hade visat sig involverad i barnsexhandeln med flyktingbarn. Detta gav ett starkt stöd till de delar av hennes berättelse som handlade om att även personer utanför familjen skulle ha deltagit i övergreppen.
Nuri Kino noterade också Jan Guillous okunniga och föraktfulla behandling av hennes berättelse.
Efter att Nuri Kinos artikel publicerats blev svaret från Guillous sida - en öronbedövande tystnad. Han höll tyst och höll tyst och höll tyst... ända till fyra och en halv månader senare, den 22/2 2004, då han, inspirerad av ett kraftigt vinklat och bitvis ganska så ohederligt program i Uppdrag Granskning om "falska anklagelser", skrev en krönika på samma tema i Aftonbladet. (Detta Uppdrag Granskning har för övrigt anmälts till radions granskningsnämnd för att bryta mot kraven på opartiskhet .)
I denna krönika bjöds läsarna på den sedvanliga guillouska häxbrygden av okunnighet och dryg arrogans, men dessutom förekom följande mening om Nuri Kinos artikel: "Nyligen presenterade vår malligaste morgontidning självaste Södertäljeflickan som ett missförstått sanningsvittne och fördömde kraftfullt sådana kritiker eller journalister som inte trott på hennes historier om kannibalorgier eller massgravar för barnlik." .
Inte ett ord om de belägg som finns i Kinos artikel för att Södertäljeflickan talade sanning. Inte ett ord till ursäkt för Guillous egna förvrängningar, eller för det oförskämda påståendet att Södertäljeflickan inte skrivit sitt inlägg själv. Men Guillou kanske hoppas att även de läsare som läser DN, på dessa månader ska ha glömt innehållet i Nuri Kinos artikel , som DN inte lade ut på nätet.
Av anledningar som han bäst känner till själv förfaller Guillou genomgående till lögner, halvsanningar och/eller okunnigt flum, och till och med åberopandet av ökända pedofil-lobbyister som källor, så fort det handlar om övergrepp mot barn. När detta sedan påpekas är han tyst, svarar med oförskämdheter eller väljer att prata om annat. Vi är nog många som gärna skulle vilja veta varför.
Erik Rodenborg februari 2004
Ett av de mest kända fallen av övergrepp mot barn i organiserade former är fallet med "Södertäljeflickan" i början av 90-talet. Det gav upphov till en explosiv debatt, där den utsatta flickan anklagades för att fantisera och ljuga, trots att det fanns medicinska bevis på att hon utsatts för grova sexuella övergrepp. En av de mest hånfulla förnekarna har hela tiden varit Jan Guillou.
Södertäljeflickan hade utsatts för grova sadistiska övergrepp av sin far, övergrepp som han också dömdes för i tingsrätt och hovrätt. Men hon berättade också att flera personer var inblandade i kollektiva övergrepp, övergrepp där även barn dödades. Detta ansågs dock inte kunna bevisas, och i slutändan blev det endast fadern som dömdes.
Jan Guillou har som nämnts i flera sammanhang hånfullt kommenterat Södertäljefallet. I "Häxornas försvarare" beskrev han "Södertäljeflickan" som mer eller mindre sinnesförvirrad, och när hon svarade i DN 16/9 2002 bemötte Guillou henne med att förklara att hon inte kunde ha skrivit inlägget själv - det måste, enligt Guillou nämligen ha skrivits av en "akademiskt skolad" person.
Den 4 oktober 2003 publicerade journalisten Nuri Kino en artikel om Södertäljeflickan i Dagens Nyheters söndagsbilaga. I denna artikel intervjuades "Södertäljeflickan", och visade sig vara en mycket klar och redig person, och dessutom numera "akademiskt skolad". Men Nuri Kino visade också bland annat att en av de personer som hon hade utpekat som förövare var en (numera avliden) man som hade visat sig involverad i barnsexhandeln med flyktingbarn. Detta gav ett starkt stöd till de delar av hennes berättelse som handlade om att även personer utanför familjen skulle ha deltagit i övergreppen.
Nuri Kino noterade också Jan Guillous okunniga och föraktfulla behandling av hennes berättelse.
Efter att Nuri Kinos artikel publicerats blev svaret från Guillous sida - en öronbedövande tystnad. Han höll tyst och höll tyst och höll tyst... ända till fyra och en halv månader senare, den 22/2 2004, då han, inspirerad av ett kraftigt vinklat och bitvis ganska så ohederligt program i Uppdrag Granskning om "falska anklagelser", skrev en krönika på samma tema i Aftonbladet. (Detta Uppdrag Granskning har för övrigt anmälts till radions granskningsnämnd för att bryta mot kraven på opartiskhet .)
I denna krönika bjöds läsarna på den sedvanliga guillouska häxbrygden av okunnighet och dryg arrogans, men dessutom förekom följande mening om Nuri Kinos artikel: "Nyligen presenterade vår malligaste morgontidning självaste Södertäljeflickan som ett missförstått sanningsvittne och fördömde kraftfullt sådana kritiker eller journalister som inte trott på hennes historier om kannibalorgier eller massgravar för barnlik." .
Inte ett ord om de belägg som finns i Kinos artikel för att Södertäljeflickan talade sanning. Inte ett ord till ursäkt för Guillous egna förvrängningar, eller för det oförskämda påståendet att Södertäljeflickan inte skrivit sitt inlägg själv. Men Guillou kanske hoppas att även de läsare som läser DN, på dessa månader ska ha glömt innehållet i Nuri Kinos artikel , som DN inte lade ut på nätet.
Av anledningar som han bäst känner till själv förfaller Guillou genomgående till lögner, halvsanningar och/eller okunnigt flum, och till och med åberopandet av ökända pedofil-lobbyister som källor, så fort det handlar om övergrepp mot barn. När detta sedan påpekas är han tyst, svarar med oförskämdheter eller väljer att prata om annat. Vi är nog många som gärna skulle vilja veta varför.
Erik Rodenborg februari 2004
söndag 13 mars 2011
Har just sett...
..."Män som hatar kvinnor" för andra gången. Blev ännu mer berörd av den än första gången. "Män som hatar kvinnor", både boken och filmen, är något av det bästa som gjorts i Sverige, alla kategorier. Och Lisbeth Salander slår det mesta!
fredag 11 mars 2011
En moderat önskekandidat
Den nyliberala arbetsgivartidningen Svenska Dagbladet går i dagens ledare ut och säger att s borde väja Mikael Damberg för att han är den bästa kandidaten till posten som socialdemokratisk partiledare.
Det är lite som om Svenska Satanistkyrkans tidning "Anti-Krist" skulle ha stött en av kandidaterna i ett biskopsval i Svenska Kyrkan och deklarerat att det var deras favoritkandidat...
Det är lite som om Svenska Satanistkyrkans tidning "Anti-Krist" skulle ha stött en av kandidaterna i ett biskopsval i Svenska Kyrkan och deklarerat att det var deras favoritkandidat...
Annie Besant - "The ancient wisdom"
En riktigt sympatisk framställning av teosofin finner vi i Annie Besants klassiska "The Ancient Wisdom" från 1897, utgiven i en något förkortad upplaga av Grange Books 2005.
Jag köpte den på Vattumannen för någon vecka sedan.
Jag läser den, fascinerad över denna pedagogiska (men, ja, definitivt dogmatiska!) genomgång av allt från "astralplanet" till reinkarnation och karma.
Teosofin förkunnar en ganska så tilltalande lära där medvetande och materia i grunden är samma sak. Allt lever - det finns ingenting som kan kallas "död materia". På så sätt löser de på sitt sätt de problem som materialisterna alltid har haft vad gäller relationen mellan medvetande och materia.
I denna lärobyggnad finns även plats för naturandar och folktroväsen. Samtidigt är den inte "nyhednisk" utan har en guds- och världsuppfattning som liknar den i modernare former av hinduism.
Buddhister kan kanske bli lite irriterade över den ganska så hinduiserande tolkningen av buddhistiska termer, som exempelvis "nirvana". Trots att teosofin hävdar att den står ovanför alla religioner är det klart att hinduismen i vid mening är den främsta inspirationskällan.
Att den största av de teosofiska organisationerna idag har sitt centrum i Adyar i Indien är ju inte någon tillfällighet.
Läser boken och kommer på mig själv med att hoppas att verkligheten faktiskt ser ut ungefär på detta sätt.
Men på den viktiga frågan "hur vet hon det?" finns ju inget självklart svar...
De "hemliga mästarna" nämns då och då, förstås, men Blavatskys mindre sympatiska rasläror finns bara antydda. Men de finns ändå under ytan och kommer plötsligt upp till ytan i några obehagliga meningar om australiska urinvånare. Det finns ingen annan folkgrupp i världen som behandlas så nedlåtande av Annie Besant (och av Blavatsky!) som just denna.
Ibland undrar jag vad de australiska urinvånarna egentligen har gjort Besant och Blavatsky för ont!
Men om man har förmågan att snabbt glida över dessa ställen ger boken som sagt ett klart tilltalande intryck.
Jag köpte den på Vattumannen för någon vecka sedan.
Jag läser den, fascinerad över denna pedagogiska (men, ja, definitivt dogmatiska!) genomgång av allt från "astralplanet" till reinkarnation och karma.
Teosofin förkunnar en ganska så tilltalande lära där medvetande och materia i grunden är samma sak. Allt lever - det finns ingenting som kan kallas "död materia". På så sätt löser de på sitt sätt de problem som materialisterna alltid har haft vad gäller relationen mellan medvetande och materia.
I denna lärobyggnad finns även plats för naturandar och folktroväsen. Samtidigt är den inte "nyhednisk" utan har en guds- och världsuppfattning som liknar den i modernare former av hinduism.
Buddhister kan kanske bli lite irriterade över den ganska så hinduiserande tolkningen av buddhistiska termer, som exempelvis "nirvana". Trots att teosofin hävdar att den står ovanför alla religioner är det klart att hinduismen i vid mening är den främsta inspirationskällan.
Att den största av de teosofiska organisationerna idag har sitt centrum i Adyar i Indien är ju inte någon tillfällighet.
Läser boken och kommer på mig själv med att hoppas att verkligheten faktiskt ser ut ungefär på detta sätt.
Men på den viktiga frågan "hur vet hon det?" finns ju inget självklart svar...
De "hemliga mästarna" nämns då och då, förstås, men Blavatskys mindre sympatiska rasläror finns bara antydda. Men de finns ändå under ytan och kommer plötsligt upp till ytan i några obehagliga meningar om australiska urinvånare. Det finns ingen annan folkgrupp i världen som behandlas så nedlåtande av Annie Besant (och av Blavatsky!) som just denna.
Ibland undrar jag vad de australiska urinvånarna egentligen har gjort Besant och Blavatsky för ont!
Men om man har förmågan att snabbt glida över dessa ställen ger boken som sagt ett klart tilltalande intryck.
tisdag 8 mars 2011
Vinden har vänt
Vill rekommendera ett inlägg på Suspicio, en blogg som i sig också varmt kan rekommenderas. Som alltid. Eller i alla fall nästan alltid...
söndag 6 mars 2011
Leaving on monday morning
Första gången jag någonstans hörde Melanie Fionas "Monday morning" blev jag helt fascinerad, men visste inte varför.
Jag började söka på sökord från refrängen på nätet och hittade den snart. Den ovan länkade You Tube-versionen är textad.
Lyssna gärna!
Jag började söka på sökord från refrängen på nätet och hittade den snart. Den ovan länkade You Tube-versionen är textad.
Lyssna gärna!
Monica Sjöö om New Age och kanaliserade budskap
Nu när jag har skrivit en hel del om teosofi och näraliggande ämnen kan jag kanske passa på att länka till Monica Sjöös "New Age Channelings - Who or What is being Channeled?" från 1998, som jag till min glädje upptäcker har lagts ut på nätet.
Monica Sjöö var gudinnetroende och feminist, och hade 1992 gett ut en bok med hård kritik mot New Age.
Missförstå mig inte - jag vill inte alls reservationslöst rekommendera den länkade pamfletten, men jag tycker den är intressant och värd att diskutera.
Några saker är värda att notera. Dels att hon faktiskt tar upp reella problem i den. Många "kanaliserade budskap" är förvisso reaktionära, patriarkala och ibland även åtminstone på gränsen till rasistiska. De avspeglar ofta en borgerlig världsbild, som paradoxalt nog läggs i munnen på entiteter från Sirius eller Tibet.
Men man bör inte svälja Monica Sjöös beskrivningar rakt av. Hon renodlar, hårdrar, ibland närmast karikerar.
Men bör också notera att Sjöö faktiskt verkar godta att det verkligen är något övernaturligt som kanaliseras. Hon målar upp en bild av livsfientliga andemakter, fyllda av ett glödande hat mot Gaia och Moder Jord.
På så sätt finns det vissa likheter med en del kristna fundamentalister, som ser kanaliserade budskap som resultatet av onda andemakters spel.
Man bör också notera den teknikfientlighet som går som en underström genom Monica Sjöös tänkande. Ibland får man intrycket att hon ser all teknik som utvecklats efter patriarkatets uppkomst som i grunden ond.
Hennes program ser nästan ut att vara "tillbaka till neolitikum" - inte endast tillbaka till jämlikheten och gudinnetron utan också tillbaka till en förindustriell värld. Det sistnämnda är en åsikt jag inte delar.
Ironiskt nog ligger hennes pamflett nu på internet - ett resultat av en teknisk utveckling som hon själv ser som i grunden patriarkal.
Men oavsett kritiken tycker jag att hon definitivt ställer väsentliga frågor.
Jag återkommer till dessa om ett tag.
Monica Sjöö var gudinnetroende och feminist, och hade 1992 gett ut en bok med hård kritik mot New Age.
Missförstå mig inte - jag vill inte alls reservationslöst rekommendera den länkade pamfletten, men jag tycker den är intressant och värd att diskutera.
Några saker är värda att notera. Dels att hon faktiskt tar upp reella problem i den. Många "kanaliserade budskap" är förvisso reaktionära, patriarkala och ibland även åtminstone på gränsen till rasistiska. De avspeglar ofta en borgerlig världsbild, som paradoxalt nog läggs i munnen på entiteter från Sirius eller Tibet.
Men man bör inte svälja Monica Sjöös beskrivningar rakt av. Hon renodlar, hårdrar, ibland närmast karikerar.
Men bör också notera att Sjöö faktiskt verkar godta att det verkligen är något övernaturligt som kanaliseras. Hon målar upp en bild av livsfientliga andemakter, fyllda av ett glödande hat mot Gaia och Moder Jord.
På så sätt finns det vissa likheter med en del kristna fundamentalister, som ser kanaliserade budskap som resultatet av onda andemakters spel.
Man bör också notera den teknikfientlighet som går som en underström genom Monica Sjöös tänkande. Ibland får man intrycket att hon ser all teknik som utvecklats efter patriarkatets uppkomst som i grunden ond.
Hennes program ser nästan ut att vara "tillbaka till neolitikum" - inte endast tillbaka till jämlikheten och gudinnetron utan också tillbaka till en förindustriell värld. Det sistnämnda är en åsikt jag inte delar.
Ironiskt nog ligger hennes pamflett nu på internet - ett resultat av en teknisk utveckling som hon själv ser som i grunden patriarkal.
Men oavsett kritiken tycker jag att hon definitivt ställer väsentliga frågor.
Jag återkommer till dessa om ett tag.
lördag 5 mars 2011
Klastorpsskolan
Jag tror det var måndagen den 4 mars 1963 jag började på Klastorpsskolan. Vi flyttade in på Fyrverkarbacken 30 omedelbart efter sportlovet, då vi hade varit på landet. Det var en ovanligt kall vinter - isen mellan Gräddö och den närmaste ön Asken hade frusit, och färjorna kunde inte ta sig fram. Däremot gick det lätt att gå mellan Gräddö och Asken.
Jag minns inte de första dagarna på Klastorpsskolan. Det är en kontrast till Gubbängsskolan. Där minns jag mycket väl första dagen, och att jag var förvånad över att jag kom för tidigt.
Vår lärare i Klastorp hette Kally Homström. Långt senare insåg jag att hon var lite av en kändis. 1938 hade hon skrivit en bok som hette "Nomadskola : en lapplärarinnas upplevelser". Det nämnde hon aldrig.
Hon var inte speciellt bra - tyckte jag. I så fall hade läraren i Gubbängen, Tyra Tjernberg, varit bättre. Och den vi fick på Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) 1964 - Helge Lundstedt - tyckte jag också bättre om. Kally Holmström var tjatig och gnällig och var för övrigt ofta sjuk, så vi hade ofta vikarier.
Den klass jag kom in i på Klastorpsskolan var den som jag gick med ända till nian. Däremot fick vi flytta ofta. Från Klastorp till LHÖ, från LHÖ till Rålambshovsskolan, och från Rålambshovsskolan till Essingeskolan.
En stor skillnad mellan Klastorp och Gubbängskskolan var att på Gubbängsskolan hade jag mobbats av flera av killarna i klassen. På Klastorp och senare LHÖ mobbades jag också, men inte av någon från min egen klass.
Eleverna i Klastorp kom oftare från medelklassen än de som gick i Gubbängsskolan. De var nog ofta mer "väluppfostrade", på gott och ont. Killarna var mindre bråkiga, och - tror jag - skillnaden mellan killar och tjejer var lite mindre uttalad.
Flera i min klass bodde i ett kollektivhus på Wennerbergsgatan 6. Långt senare fick jag höra att det fanns en massa fördomar om barnen från kollektivhuset från föräldrarna som bodde på andra håll. Det låter konstigt, men en av föräldrarna berättade det för mig långt senare.
På något sätt var Klastorp en mellanskola. Jag trivdes inte riktigt där - jag skulle senare trivas oerhört bra på LHÖ.
På Klastorp fanns inget skolbibliotek. Däremot fanns det ett på LHÖ, så jag fick gå dit när jag skulle låna böcker. Det låg nära, men det fanns en ganska så trafikerad gata man måste passera.
Jag har en vag känsla av ett moraliserande klimat på Klastorpsskolan som till större delen försvann när vi kom till LHÖ. Det kan delvis bero på att Helge Lundstedt inte direkt var en moraliserande typ (vilket däremot Kally Holmström var!).
Klastorpsskolan av idag liknar till utseendet mycket hur den såg ut då. Det gör tyvärr inte LHÖ, som idag har upphört, och om jag minns rätt nu är någon form av campus på Lärarhögskolan. Den är ombyggd och förvandlad till oigenkännlighet.
När man skulle gå hemifrån till Klastorpsskolan och tillbaka var man tvungen att gå över en bilväg. Det hade man sluppit i Gubbängen. Jag var ofta nervös för bilarna - rädd för att bli överkörd.
Jag gick ungefär ett år och (lite mer än) en halv termin på Klastorp. På LHÖ gick jag fem år (från hösten 1964 till och med våren 1969).
Jag minns inte de första dagarna på Klastorpsskolan. Det är en kontrast till Gubbängsskolan. Där minns jag mycket väl första dagen, och att jag var förvånad över att jag kom för tidigt.
Vår lärare i Klastorp hette Kally Homström. Långt senare insåg jag att hon var lite av en kändis. 1938 hade hon skrivit en bok som hette "Nomadskola : en lapplärarinnas upplevelser". Det nämnde hon aldrig.
Hon var inte speciellt bra - tyckte jag. I så fall hade läraren i Gubbängen, Tyra Tjernberg, varit bättre. Och den vi fick på Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) 1964 - Helge Lundstedt - tyckte jag också bättre om. Kally Holmström var tjatig och gnällig och var för övrigt ofta sjuk, så vi hade ofta vikarier.
Den klass jag kom in i på Klastorpsskolan var den som jag gick med ända till nian. Däremot fick vi flytta ofta. Från Klastorp till LHÖ, från LHÖ till Rålambshovsskolan, och från Rålambshovsskolan till Essingeskolan.
En stor skillnad mellan Klastorp och Gubbängskskolan var att på Gubbängsskolan hade jag mobbats av flera av killarna i klassen. På Klastorp och senare LHÖ mobbades jag också, men inte av någon från min egen klass.
Eleverna i Klastorp kom oftare från medelklassen än de som gick i Gubbängsskolan. De var nog ofta mer "väluppfostrade", på gott och ont. Killarna var mindre bråkiga, och - tror jag - skillnaden mellan killar och tjejer var lite mindre uttalad.
Flera i min klass bodde i ett kollektivhus på Wennerbergsgatan 6. Långt senare fick jag höra att det fanns en massa fördomar om barnen från kollektivhuset från föräldrarna som bodde på andra håll. Det låter konstigt, men en av föräldrarna berättade det för mig långt senare.
På något sätt var Klastorp en mellanskola. Jag trivdes inte riktigt där - jag skulle senare trivas oerhört bra på LHÖ.
På Klastorp fanns inget skolbibliotek. Däremot fanns det ett på LHÖ, så jag fick gå dit när jag skulle låna böcker. Det låg nära, men det fanns en ganska så trafikerad gata man måste passera.
Jag har en vag känsla av ett moraliserande klimat på Klastorpsskolan som till större delen försvann när vi kom till LHÖ. Det kan delvis bero på att Helge Lundstedt inte direkt var en moraliserande typ (vilket däremot Kally Holmström var!).
Klastorpsskolan av idag liknar till utseendet mycket hur den såg ut då. Det gör tyvärr inte LHÖ, som idag har upphört, och om jag minns rätt nu är någon form av campus på Lärarhögskolan. Den är ombyggd och förvandlad till oigenkännlighet.
När man skulle gå hemifrån till Klastorpsskolan och tillbaka var man tvungen att gå över en bilväg. Det hade man sluppit i Gubbängen. Jag var ofta nervös för bilarna - rädd för att bli överkörd.
Jag gick ungefär ett år och (lite mer än) en halv termin på Klastorp. På LHÖ gick jag fem år (från hösten 1964 till och med våren 1969).
fredag 4 mars 2011
Alice Baileys självbiografi
Håller alltså på att läsa om teosofi. Det är nästan en besatthet, och frågan är vad den beror på.
När jag läste om satanism var det för att jag ogillade den. Jag studerade den mest för att jag ville avslöja den. Men teosofin ogillar jag inte i någon högre grad. Jag vill kanske inte heller säga att jag gillar den. Men jag är fascinerad av den.
Alice Bailey (1880-1949) var medlem i TS Adyar-föreningen i USA och bröt med den i början av 20-talet. Hon skapade sin egna organisationer Lucis Trust och Arcane School, som finns än idag.
Jag har nyss läst hennes "En självbiografi" (utgiven av "Stiftelsen Tibetanens Bokfond"). Den skrevs mellan 1945 och 1947.
Det är på många sätt en intressant bok. Den är lättläst, i motsats till mycket annat Bailey skrivit. Den är levande, och ganska sympatiskt skriven. Större delen av den handlar om hennes kristna period, innan hon blev teosof.
Hennes liv påminner lite om Annie Besants. Båda startade som aktiva kristna, och båda var dessutom gifta med präster. Båda skilde sig, men Bailey lyckades i motsats till Besant få vårdnaden om sina barn. Deras sociala ställning skilde sig dock en hel del. Besant kom från en medelklassfamilj, medan Bailey kom från en ren överklassfamilj.
Anledningen till brytningen mellan Alice Bailey och TS Adyar (som internationellt leddes av Annie Besant) är inte helt klar. Själv lyfter Bailey fram kritiken mot bristen på demokrati inom TS Adyar, men den främsta orsaken var nog hennes anspråk på direkt kontakt med esoteriska mästare. Det var nog lite magstarkt för Annie Besant och TS Adyars ledning.
Dels menade hon att hon redan i tidig ålder hade kontakt med Koot Hoomi, en av Blavatskys "mästare". Men snart fick hon kontakt med en annan "mästare" , "Tibetanen", som dikterade de flesta av Baileys böcker - om man nu vill tro på det.
Det finns inget diffust eller fragmenterat i denna kontakt. "Tibetanen" skriver ofta till formen klart, logiskt, och pedagogiskt. Ungefär som Bailey själv. Men ofta är det ändå svårförståeligt, eftersom hans (eller Baileys...) lära närmast till sitt väsen är extremt svårförståelig…
Som sagt, det mesta i självbiografin är sympatiskt. Men inte precis allt. De antijudiska utfall som hon ibland kommer med ligger åtminstone på gränsen till antisemitism. Inte av direkt rasistisk typ (och, ja, hon är klart och entydigt antinazistisk!) men ändå ganska olustigt.
Om dessa partier är moraliskt problematiska, är hennes beskrivning av "mästarna" intellektuellt problematisk. Man kliar sig i håret och undrar om hon var en medveten mytoman eller om hon verkligen trodde på det själv…
Även om "Tibetanen" som sig bör sägs komma från Tibet, (trots att han telepatiskt verkade kunna nå överallt!), liknar hans lära inte speciellt mycket det man vet om tibetansk religion.
Feministen Monica Sjöö har i sin pamflett "New Age Channelings - Who or What is being Channeled?" tagit upp det faktum att många teosofiskt inspirerade kvinnliga medier så gärna kanaliserar manliga mästare. Hon angriper i synnerhet Alice Bailey. Nu tycker jag nog att Sjöö både hårdrar och karikerar i sin kritik. Men själva grunden i denna kritik - det problematiska med alla dessa kvinnliga New Age-profiler som kanaliserar manliga "mästare" - är intressant.
Kan det vara så att de inte hade självförtroende nog för att presentera idéer i eget namn utan måste gå omvägen genom manliga "mästare". Eller?
Alice Bailey har angripits från annat håll också. Den som söker på hennes namn på nätet hittar en uppsjö av kristna fundamentalister som påstår att hon var en djävulsdyrkare, som arbetade för Satans "nya världsordning".
Deras främsta argument brukar vara att hon kallade sin organisation för Lucis Trust och att detta var en hänvisning till Lucifer. Det var det kanske också, men då får man tänka på att Bailey, liksom Blavatsky och Steiner, använde "Lucifer" som ett begrepp som inte hade ett dugg med den kristna djävulsgestalten att göra. Det gjorde dem inte till "satanister", lika lite som hinduerna är demondyrkare för att deras namn på gudar (devas) är detsamma som det persiska ordet för demoner….
Namnmystik är en ovanligt meningslös form av religiös polemik.
Baileys självbiografi är värd att läsa för den religionshistoriskt intresserade. Teosofin i dess olika former var ett av de första systematiska försöken i västerlandet att utveckla ett religiöst alternativ till kristendom och judendom. Därför är det intressant att ta del av en självbiografi av en av dess mer centrala gestalter.
När jag läste om satanism var det för att jag ogillade den. Jag studerade den mest för att jag ville avslöja den. Men teosofin ogillar jag inte i någon högre grad. Jag vill kanske inte heller säga att jag gillar den. Men jag är fascinerad av den.
Alice Bailey (1880-1949) var medlem i TS Adyar-föreningen i USA och bröt med den i början av 20-talet. Hon skapade sin egna organisationer Lucis Trust och Arcane School, som finns än idag.
Jag har nyss läst hennes "En självbiografi" (utgiven av "Stiftelsen Tibetanens Bokfond"). Den skrevs mellan 1945 och 1947.
Det är på många sätt en intressant bok. Den är lättläst, i motsats till mycket annat Bailey skrivit. Den är levande, och ganska sympatiskt skriven. Större delen av den handlar om hennes kristna period, innan hon blev teosof.
Hennes liv påminner lite om Annie Besants. Båda startade som aktiva kristna, och båda var dessutom gifta med präster. Båda skilde sig, men Bailey lyckades i motsats till Besant få vårdnaden om sina barn. Deras sociala ställning skilde sig dock en hel del. Besant kom från en medelklassfamilj, medan Bailey kom från en ren överklassfamilj.
Anledningen till brytningen mellan Alice Bailey och TS Adyar (som internationellt leddes av Annie Besant) är inte helt klar. Själv lyfter Bailey fram kritiken mot bristen på demokrati inom TS Adyar, men den främsta orsaken var nog hennes anspråk på direkt kontakt med esoteriska mästare. Det var nog lite magstarkt för Annie Besant och TS Adyars ledning.
Dels menade hon att hon redan i tidig ålder hade kontakt med Koot Hoomi, en av Blavatskys "mästare". Men snart fick hon kontakt med en annan "mästare" , "Tibetanen", som dikterade de flesta av Baileys böcker - om man nu vill tro på det.
Det finns inget diffust eller fragmenterat i denna kontakt. "Tibetanen" skriver ofta till formen klart, logiskt, och pedagogiskt. Ungefär som Bailey själv. Men ofta är det ändå svårförståeligt, eftersom hans (eller Baileys...) lära närmast till sitt väsen är extremt svårförståelig…
Som sagt, det mesta i självbiografin är sympatiskt. Men inte precis allt. De antijudiska utfall som hon ibland kommer med ligger åtminstone på gränsen till antisemitism. Inte av direkt rasistisk typ (och, ja, hon är klart och entydigt antinazistisk!) men ändå ganska olustigt.
Om dessa partier är moraliskt problematiska, är hennes beskrivning av "mästarna" intellektuellt problematisk. Man kliar sig i håret och undrar om hon var en medveten mytoman eller om hon verkligen trodde på det själv…
Även om "Tibetanen" som sig bör sägs komma från Tibet, (trots att han telepatiskt verkade kunna nå överallt!), liknar hans lära inte speciellt mycket det man vet om tibetansk religion.
Feministen Monica Sjöö har i sin pamflett "New Age Channelings - Who or What is being Channeled?" tagit upp det faktum att många teosofiskt inspirerade kvinnliga medier så gärna kanaliserar manliga mästare. Hon angriper i synnerhet Alice Bailey. Nu tycker jag nog att Sjöö både hårdrar och karikerar i sin kritik. Men själva grunden i denna kritik - det problematiska med alla dessa kvinnliga New Age-profiler som kanaliserar manliga "mästare" - är intressant.
Kan det vara så att de inte hade självförtroende nog för att presentera idéer i eget namn utan måste gå omvägen genom manliga "mästare". Eller?
Alice Bailey har angripits från annat håll också. Den som söker på hennes namn på nätet hittar en uppsjö av kristna fundamentalister som påstår att hon var en djävulsdyrkare, som arbetade för Satans "nya världsordning".
Deras främsta argument brukar vara att hon kallade sin organisation för Lucis Trust och att detta var en hänvisning till Lucifer. Det var det kanske också, men då får man tänka på att Bailey, liksom Blavatsky och Steiner, använde "Lucifer" som ett begrepp som inte hade ett dugg med den kristna djävulsgestalten att göra. Det gjorde dem inte till "satanister", lika lite som hinduerna är demondyrkare för att deras namn på gudar (devas) är detsamma som det persiska ordet för demoner….
Namnmystik är en ovanligt meningslös form av religiös polemik.
Baileys självbiografi är värd att läsa för den religionshistoriskt intresserade. Teosofin i dess olika former var ett av de första systematiska försöken i västerlandet att utveckla ett religiöst alternativ till kristendom och judendom. Därför är det intressant att ta del av en självbiografi av en av dess mer centrala gestalter.
torsdag 3 mars 2011
Ska barnporrlagen användas mot mammor som vill skydda sina barn?
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på hur en mamma som ville skydda sina barn dels anhölls för barnporrbrott, dels förlorade vårdnaden.
Jag har länge oroat mig för att barnporrlagen ska missbrukas. Exempelvis i ett läge där polisen inte sköter sitt jobb och frivilligorganisationer försöker säkra bevis för övergrepp. En sådan situation hade vi i Holland för lite mer än 10 år sedan.
Ännu så länge har just detta inte skett i Sverige. Men nu har vi alltså ett läge där en lag som ska vara avsedd att motarbeta övergrepp mot barn, nu har använts mot en orolig mamma som vill försvara sitt barn.
Jag är inte förvånad. Med den inställning till barn och övergrepp som ofta finns i våra domstolar är lagar som ser aldrig så bra ut på papperet ingen garanti för något alls.
Egentligen borde man testa juristers förmåga till empati med barn. De som inte har en sådan bör inte få besluta om sådana fall.
Det är en utopi idag, men i ett rättvist samhälle skulle det vara självklart.
Jag har länge oroat mig för att barnporrlagen ska missbrukas. Exempelvis i ett läge där polisen inte sköter sitt jobb och frivilligorganisationer försöker säkra bevis för övergrepp. En sådan situation hade vi i Holland för lite mer än 10 år sedan.
Ännu så länge har just detta inte skett i Sverige. Men nu har vi alltså ett läge där en lag som ska vara avsedd att motarbeta övergrepp mot barn, nu har använts mot en orolig mamma som vill försvara sitt barn.
Jag är inte förvånad. Med den inställning till barn och övergrepp som ofta finns i våra domstolar är lagar som ser aldrig så bra ut på papperet ingen garanti för något alls.
Egentligen borde man testa juristers förmåga till empati med barn. De som inte har en sådan bör inte få besluta om sådana fall.
Det är en utopi idag, men i ett rättvist samhälle skulle det vara självklart.
tisdag 1 mars 2011
En av de sorgligaste dagarna i mitt liv...
...var tveklöst avslutningen i nian. Den ägde rum fredagen den 12 juni 1971.
Det var i Essingeskolan. Jag hade inte varit i skolan i slutet av terminen. Men jag gick ändå på avslutningen.
Jag kände nog på mig att jag inte skulle kunna fortsätta på Kungsholmens gymnasium på hösten. Därför var jag medveten om att denna dag var farväl till en hel värld.
Och vad som än hände efter denna dag har det aldrig kommit något som kunnat ersätta den världen.
Allt efter denna dag har varit som någon sorts blek kopia.
_________________________
Tillägg 2/3
Kan låta oerhört extremt, drastiskt, melodramatiskt, men det är faktiskt sant. Och, ja, det var bara några dagar senare jag blev psykotisk, på FPU-kongressen i Falkenberg.
Det var i Essingeskolan. Jag hade inte varit i skolan i slutet av terminen. Men jag gick ändå på avslutningen.
Jag kände nog på mig att jag inte skulle kunna fortsätta på Kungsholmens gymnasium på hösten. Därför var jag medveten om att denna dag var farväl till en hel värld.
Och vad som än hände efter denna dag har det aldrig kommit något som kunnat ersätta den världen.
Allt efter denna dag har varit som någon sorts blek kopia.
_________________________
Tillägg 2/3
Kan låta oerhört extremt, drastiskt, melodramatiskt, men det är faktiskt sant. Och, ja, det var bara några dagar senare jag blev psykotisk, på FPU-kongressen i Falkenberg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
