Från och med i morgon....

... till och med den 10 juni kommer jag troligen inte att kunna arbeta med, eller kolla, bloggen. Eftersom kommentarsfunktionen är modererad, kommer de som skriver kommentarer inte att kunna få dem utlagda förrän den 10 juni.

På förekommen anledning

Jag är extremt dålig på att kolla, och att svara på, mail. Jag längtar tllbaka till den tid då telefonen var det främsta kommunikationsmedlet.

Den enda sekt jag skulle velat gå med i…

...finns inte längre. Inte nog med det, även när den fanns, fanns den inte i Sverige. Den fanns i USA, men överlevde inte sin grundare.

Jag syftar på ”Sanctuary of Thought”, som grundades av Truman Bethurum på femtiotalet. Den grundades, påstod han, på uppmaning av Aura Rhanes, den kvinnliga befälhavaren på ett rymdskepp från Clarion.

Det vet jag förstås inte riktigt om jag tror på. Aura Rhanes existens verkar vara en aning problematisk, men jag skulle nog ha gått med i alla fall.

För även om hon inte fanns beskrevs både hon och clarioniterna som så sympatiska, att jag gärna skulle gått på sektens möten och fantiserat om hur dessa fantastiska rymdmänniskor eventuellt skulle kunna komma och rädda oss. Trots att jag skulle haft mycket svårt att tro på det skulle jag nog sova bättre på nätterna när jag kom hem.

Men som sagt, "Sanctuary of Thought" finns inte längre. Det är väl ett exempel på Murphys lag, om något. När jag väl kommit på en sekt som jag skulle kunna tänka mig att gå med i visar den sig ha lagts ned redan 1969.

Vår tids hjältar

Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.

Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.

Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.

Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.

Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.

Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.

Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.

Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.

De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.

Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.

Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.

Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".

1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?

Lilla stjärna

Har läst John Ajvide Lindqvists ”Lilla stjärna”. Det var en besvikelse.

Visst var den otäck, men storheten med hans ”Låt den rätte komma in” var inte det otäcka, utan värmen och den empatiska inlevelsen i skildringen av barnen.

Det finns på ytan stora strukturella likheter mellan ”Lilla stjärna” och ”Låt den rätte komma in” - men i "Lilla stjärna" saknas just den värme och inlevelseförmåga som gjorde hans första bok så fantastisk.

Även i "Lilla stjärna" är huvudpersonerna två barn, men skildringen av dem är karikatyrartad, och det är omöjligt att på något djupare plan identifiera sig med någon av dem. Den ena är en helt osannolik psykopat, och den andra blir det också, efter ett tag.

”Låt den rätte komma in” är och förblir något av det bästa jag har läst. ”Lilla stjärna” efterlämnar mest en känsla av vagt obehag.

Tal av Denise Ritchie

/Denna text är tagen från Trasdockans blogg 20 maj 2010. Den är på många sätt läsvärd./

Tal av advokat Denise Ritchie, ECPAT Nya Zealand

Översättning och redigering: Monica Dahlström-Lannes

SECOND WORLD CONGRESS AGAINST COMMERCIAL SEXUAL EXPLOITATION OF CHILDREN, YOKOHAMA 2002

Föreställ dig för ett ögonblick att du är ett barn. Du är i ett litet rum. Det är mörkt. Det luktar sex. Du är trött. Du har nästan tappat räkningen på de män som har kommit in i ditt rum, som har tagit fram sin penis och som har våldtagit och utnyttjat dig. Du vet inte om det blir fem minuter eller fem timmar innan näste man kommer.

Du känner dig som en toalett – en toalett för mäns sperma. Du försöker

värja dig för männens våld. Och de kränkande orden som några kallar dig, slyna, slampa hora. Du känner dig död. Du önskar att du vore död. Du har förlorat hoppet att ditt liv någonsin kommer att förändras.

Men idag finns det en glimt av hopp. Du har hört att över 3000 människor möts i Japan – också en drottning och en prinsessa, hundratals ministrar och icke-statliga eller ideella organisationer. De säger att de vill stoppa de vidrigheter som du utsätts för. Ditt hjärta hoppar till en sekund. Imorgon kanske din mardröm är över. Våldtäkterna kanske upphör.

Och imorgon kommer. Du hör att de säger att din mardröm är komplicerad. De vill forska mer. De ber regeringar om policies och program. Några av dem talar om 5-årsplaner. “Fem-års-planer” vill du skrika!

Allt du önskar är att männen slutar komma. Att våldtäkterna upphör. Att din mardröm tar slut. Du hör att ingen har något särskilt att säga om männen som våldtar dig. Några kallar våldtäktsmännen ”klienter” eller ”kunder”. Orsakerna till varför så många män våldtar dig talar man knappast om. De verkar bara vara intresserade av orsakerna till att du hamnade på denna bordell.

Du hör att allihop åker hem från Japan och de känner sig verkligen goda. Några uttalade sig i pressen. Sade att de uppnått en hel del. Men vem lurar de? De medger till och med att situationen har blivit värre.

Men för dig kommer morgondagen inte att bli förändrad. Du kommer fortfarande att vara där, i helvetet, och vänta på näste man. Medan de firar helg nästa vecka med sina familjer, med presenter från Japan och talar om sin stora Kongress, kommer din helg att vara som alla andra dagar – medan du stålsätter dig inför nästa våldtäkt.

Vi vill alla att sexuella övergrepp på barn skall upphöra. Men hur realistisk är vår vision? Många av oss har sett lagar ändras, förövare gripas, förbättringar skett inom rättsväsendet, policies och program. Och ändå måste vi erkänna – har situationen blivit värre. Vi måste vara ärliga. Vi kanske vinner många kamper, men vi förlorar det här slaget.

För att bli effektiva måste vi ha en strategi. Barnsexhandel är en handel – och liksom all annan affärsverksamhet så finns det två faktorer: tillgång och efterfrågan. Vi måste fokusera på båda. Vår stora svaghet i vår globala kamp är att vi har fokuserat så lite på efterfrågan. I åratal har vi lyssnat till bakomliggande orsaker – för barnen. Fattigdom, splittrade familjer, brist på utbildning, våld och övergrepp i hemmen och så vidare. Men hur mycket har vi diskuterat orsakerna till efterfrågan?

Vem står för efterfrågan? Nästan uteslutande kommer efterfrågan från män. Om vi eliminerade allt manligt sexuellt våld i världen så skulle vi leva i en helt annorlunda värld.

De som utnyttjar barn i barnsexhandeln är nästan bara män. Några är pedofiler, andra inte. Om vår statistik är riktig och det finns över en miljon barn i sexhandeln, och ett barn troligen har många förövare varje dag, så talar vi om hundratusentals män som är sexbrottslingar. Och vi vet att efterfrågan av sex med barn ökar.

Vi har mobiliserat regeringar, lagstiftare och rättsväsende, privata sektorn, särskilt turist- och Internetindustrin. Under åren har vi diskuterat mellanhänder i prostitutionen, som föräldrar, hallickar, kopplare, människohandlare och barnporrproducenter. Men vi har misslyckats med att fokusera på männen som skapar efterfrågan. I elva år har vi diskuterat tillgången på barn, förbättrat barns skydd och grundorsakerna. Men lagt ned lite energi på att fokusera på efterfrågan.

Förändringen vi behöver för framtiden ligger i händerna på de goda männen. Vi behöver manliga ledare och förebilder för att ifrågasätta manlig sexualitet. För att bli förebilder för pojkar och unga män. Män lyssnar på män.

Vi behöver riktiga män som istället för att skratta åt våldtäktsskämt eller att titta på pornografi vill höja sin röst mot sexuellt våld. Män som inte längre förblir tysta. Som inte är rädda för att utmana och tala med andra män, sina vänner och arbetskamrater, om manligt beteende och attityder, manlig sexualitet.

Vi behöver män som handlar. Tystnad är svek.

Som en psykolog i mitt land sade: Det är hög tid för männen att ta sig an problemen för om inte män vill vara en del av lösningen, så blir de kanske en del av problemet.

Vår viktigaste utmaning för framtiden är att få bort efterfrågan. Som Prinsessan Takamado sade: ”Om det inte finns någon efterfrågan så skulle det inte vara lönsamt med tillgång”.

Vems intressen skyddar vi? Barnens eller förövarnas?

Denise Ritchie, ECPAT Nya Zealand

En liten markering

Jag har många gånger uttalat mig kritiskt om Monica Antonsson, och hon har förvisso vid några tillfällen riktat ganska så hårda (för att uttrycka mig lite försiktigt) angrepp mot mig...

Just därför vill jag klart markera att jag helt tar avstånd från de som driver ”sanningsbloggarna" (i praktiken ofta förtalsbloggar!) om henne på nätet.

När hon var allierad med papparättsgrupperna var dessa personer tysta, "sanningsbloggarna" uppkom när hon slutligen insåg att hon hade utnyttjats av extrema kvinnohatare, (och jag skulle vilja tillägga förövarförsvarare!) och deras kvinnliga allierade.

DÅ upptäckte en del personer plötsligt att Monica A:s debattstil inte var helt "trivsam". Och upprördes över detta. När hennes angrepp hade riktats mot överlevare och barnrättsaktivister, då gav många sitt tysta bifall, men nu ”upptäckte” de alltså allehanda hemskheter hos henne…

Jag står uppenbarligen mil från Monica Antonsson åsiktsmässigt, och tycker förvisso ofta inte om hennes debattmetoder. Men hennes omsvängning denna vår hedrar henne. Hon har visat att hon kan tänka själv, och sådant är alltid glädjande!

Hälften av världens barn utsatta

"Hälften av alla världens barn har utsatts för sexuella övergrepp eller fysiskt eller emotionellt våld. Det visar läkaren Einar Helander i sin bok Violence against children: a global problem

De höga siffrorna känns närmast overkliga. Men Einar Helander stödjer sig på ett gediget vetenskapligt underlag.

– Jag påstår inget som jag inte kan styrka med välgjorda studier. Annars skulle ingen tro mig."

Detta är inledningen till en läsvärd artikel i gårdagens Svenska Dagbladet.

Läs gärna hela artikeln här!

Men vem är ”Kavguden”?

På en betongvägg vid Karlbergs station fanns 1978-79 det sprutmålade och ganska så iögonfallande, budskapet ”Jesus frälser dig”. Förvisso ett inte helt ovanligt budskap.

Det var centralt placerat och borde ha synts på hundra meters avstånd. Men någon gång hösten 1979 hände något med det. Någon hade målat över ”Jesus” och ersatt det med ”Kavguden”. Så nu stod det ”Kavguden frälser dig”. Det var onekligen ett något mer udda budskap.

Nu kan man förvänta sig att anhängarna av idén att det är Jesus och inte Kavguden som frälser skulle korrigera detta. Men det hände aldrig. I kanske fem års tid, eller mer, kunde anhängarna till ”Kavguden" propagera sitt budskap för pendeltågresenärerna vid Karlberg.

Jag undrade ibland vem ”Kavguden” var? Handlade det om en ny religion i vardande?

Eller kanske om en otäck kult, med obehagliga riter?

Jag lutade nog ändå åt den mer tråkiga förklaringen att det var ett skämt av något slag.

Om det hade varit i Kalle Anka skulle Knatte, Fnatte och Tjatte tagit upp Gröngölingsboken, och fått svaret på frågan. Där kunde man ju få reda på allt… Men 1979 fanns ju ännu ingen motsvarighet i verkligheten till denna märkliga bok.

Men det finns det ju nu. Det kallas internet. Och på Google sökte jag på ”Kavguden” och fick följande svar:
”Resultat för: Kavguden. Din sökning - Kavguden - matchade inte något dokument.
Ville du egentligen söka efter: Kattguden?”

Nej, det ville jag ju inte.

Det var nog som jag trodde. Det var nog ett skämt. Det var ju tråkigt, annars kanske man kunde skriva en avhandling om en udda sekt.

Suzanne Reuter

Har just sett ”Yrrol – en kolossalt genomtänkt film” påTV4.

Jag visste nästan inget om den, mer än att Suzanne Reuter spelade med i den.

Det var därför jag såg den.

Saken är den att jag nästan alltid gillar de filmer eller serier där hon spelar med.

Just därför att hon spelar med.

Annars har jag nästan inga favoritskådespelare. Jag väljer filmer och TV-serier efter vad de handlar om, inte efter vilka som spelar i dem.

Suzanne Reuter är nog det enda undantaget. Om jag ser att hon ska spela med i något försöker jag alltid se det.

Och jag blir nästan aldrig besviken. Och nästan alltid glad.

Hon har uppenbarligen gjort ett djupt intryck på mig...

Patriarkatets ursprung

Datum:
den 10 maj 2010
Tid:
18:00 - 21:00
Plats:
ABF Huset, Stockholm, Heden, 4e våningen
Beskrivning
Kerstin Alfredsson berättar om de spännande nya rönen om de klasslösa jämlika samhällen som fanns i hela världen så sent som för 6000 till 7000 år sedan, men också om varför de försvann. Och hur genombrottet för patriarkatet sammanföll med etableringen av klasser.

Kerstin har under lång tid intresserat sig för kvinnoförtryckets uppkomst ur ett marxistiskt perspektiv. Ambitionen har varit att utveckla Engels analys utifrån modern forskning inom arkeologi.

Arr: Tidskriftsföreningen Socialisten

Frågor red@socialisten.nu, 073-7040457