Övergrepp mot kvinnor och barn är en laddad fråga. Milt sagt. Förövarna har ett betydligt starkare stöd i samhället än vad de flesta torde ana.
Bland annat därför är det viktigt att de som vill kämpa mot övergrepp inte begår misstag. Inte fantiserar. Inte lägger till. Inte drar ifrån. För då ska de veta att det finns en hop av "undersökande journalister" alltifrån Hannes Råstam till Monica Antonsson som är beredda att kasta sig över dem. Det är onödigt. Milt sagt.
Själv undrar jag hur någon kunde komma på idén att hitta på att bokens kvinnomisshandlare, som var muslim, skulle ha deltagit i den kristna falangistiska milisens massakrer på muslimer och PLO-anhängare i Sabra och Shatila. Jag minns att jag reagerade på det redan när jag läste Gömda och spontant tänkte att DETTA absolut inte kunde vara sant.
Att "förbättra" en historia på detta sätt fyller inget syfte. Det gynnar förövarförsvararna.
Dessutom gynnar det rasister och alla de som vill göra övergrepp till något "exotiskt" och "främmande". Liksom konstgreppet att göra den "sympatiske" mannen i storyn, "the good guy", till norrlänning, istället för den chilenare han var. På så sätt förstärks bilden av att förövare är "de andra" - avgrundsgestalter utanför vår trygga normalitet.
Nu är backlashen igång. I den så kallade bloggosfären frossar de som älskar att förneka kvinnors och barns berättelser om våld och övergrepp. Och i media tycks det ha blivit populärt nu med empatiskt inkännande intervjuer med förövare. Det är också obehagligt. Och det här är ju inte det enda exemplet.
Men att endast konstatera att Monica Antonssons journalistik och det drev den utlöste är obehagliga räcker inte. Att fantisera och hitta på när man kämpar mot övergrepp och står inför en välorganiserad skara av förövarnas försvarare är måhända inte ett brott. Men det är värre än så. Det är en dumhet. En oerhörd dumhet.
4 kommentarer:
Bra inlägg. Det är delvis därför jag tar ett steg tillbaka. Inte för att jag saknar åsikter eller räds någon. Utan för det faktum att jag räds att genom att bli en del av denna hetsjakt bidrar ytterligare till de negativa effekter denna härva får för utsatta kvinnor och barn.
Och detta räds jag även om jag anser mig kämpa för en "god sak". Hela gömdahistorien har fått helt absurda proportioner och befinner sig i ett läge där det inte går att nå någon. Därför att alla är fokuserade och utgår från sin högts personliga perspektiv och agendor.
Jag hoppas någon klok journalist belyser det som pågått när det lugnat ner sig. Som ex Peter Kardhammar på AB som skrev en klok krönika igår om debattklimatet när han deltog i ett seminarium om MA`s bok dagen innan. Han blev bestört. och förbannad. Över det förakt och det tonläge som präglade "diskussionerna". Förövrigt Bästa krönika hittills: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4191408.ab
P.S Det är helt okej att "störa mig" :)
Jag finns ju kvar, men kommer inte blogga på ett tag. Försöker hålla mig uppdaterad i bakgrunden men prioriterar andra saker och därför kan svar komma att dröja osv.
Man kan ju också göra som så, att man kritiserar just Marklund och hur hon agerat i detta fall(och i viss mån även Mia)- samtidigt som man ser till att lyfta frågan om partnervåld.
Självklart kommer det en uppsjö galningar till diskussionen, det gör det alltid- men de kommer nog inte påverka mycket.
Däremot kan det kanske bli en nyttig debatt om att vi är mer jämställda än det talas om: det är INTE bara män som är förövare i vårdnadstvister och misshandelsfall. Homosexuella partnervåldsfall talas det heller inte mycket om. Där tror jag att diskussionen och insatserna behöver och kan breddas.
Tyvärr gör ju inte Kjöller, Marklund eller Rosenberg nåot för att styra diskussionen till den faktiska situationen för de som är utsatta för partnervåld: det de publicerat de senaste dagarna öppnar ju upp för just det ni båda är rädda för, anser jag.
Förhoppningsvis stannar Gömdadebatten där den hör hemma: i litteraturen och i det journalistiska ansvaret.
Jenny skrev: "Däremot kan det kanske bli en nyttig debatt om att vi är mer jämställda än det talas om: det är INTE bara män som är förövare i vårdnadstvister och misshandelsfall."
Nej, men den överväldigande majoriteten är det...
Ja, det råder det inget tvivel om: vad jag menade med det är bara att vi måste se offer som offer och förövare som förövare. Ibland kan dessa stå utanför genusanalysen, och det måste man i ett rättssamhälle ta in. Det går inte att svartvita det hela, menar jag- det medför ytterligare problematik för utsatta av båda kön, då man gör det till en stridsfråga.
Skicka en kommentar