lördag 3 januari 2009

Knutby-koden

Jag läste ut Knutby-koden av Eva Lundgren med blandade känslor. När jag nu ska anmäla den blir jag lite osäker på vad jag ska lyfta fram.

För lika övertygande som boken är i sin skildring av den ödesdigra kombinationen av religion, sexualitet, makt och dödsfantasier i Knutbysektens drivhus, lika tveksam är den när den i sina konkreta resonemang om mordet (eller morden) har den livstidsdömde Helge Fossmo som huvudsaklig, och i en del avseenden enda, källa. Hans milt sagt ganska långsökta resonemang om exempelvis SMS:en till barnflickan får stå där oemotsagda. Även om Eva Lundgren aldrig uttalar sig entydigt om dessa och andra av Fossmos påståenden om mordet, får man definitivt känslan av att hon i grunden tror honom.

Men kan också notera att Fossmos personliga kommentarer om exempelvis barnflickans sexualitet eller svärföräldrarnas bigotteri inte på något sätt problematiseras. Eftersom Helge Fossmo tveklöst har motiv för att framställa dem i dålig dager, borde nog hans partsinlaga inte sväljas så okritiskt.

Men trots dessa tveksamheter vill jag ändå rekommendera boken. Den ger en övertygande bild av en säregen kristen (eller pseudokristen) grupp, där religionen sexualiseras så till den grad att sektledarens egen relation till Jesus ses som en bokstavligt sexuell relation - som ett "äktenskap" inte endast i en andlig, utan i en rent konkret sexuell mening. Det liknar lite föreställningar som utvecklades i Familjen/Guds barn efter David Bergs död, med den skillnaden att det där handlade om alla medlemmars relation med Jesus, medan det här endast handlar om sektledarens.

För Eva Lundgren är konceptet "Kristi brud" centralt för att förstå utvecklingen i Knutby. Där har hon med all sannolikhet rätt. Den gav Åsa Waldau en helt bisarr maktställning som de facto närmast gudomlig - på ett sätt som är extremt även för de mest elitistiska kristna sekter.

Eva Lundgren är ju för övrigt annars känd för att ha ett könsmaktsperspektiv på övergrepp och förtryck. Det saknas nästan helt här, vilket är en klar nackdel.

Inga kommentarer:

The Happening

Den troligen första Supremes-låt jag hörde.  Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...