lördag 24 januari 2009

"Föreningen för Maranatas bekämpande"

Jag har tidigare berättat om när jag det första halvåret 1970 saboterade tobaksreklam. Det var dock inte det enda jag gjorde denna händelserika tid.

Jag var som sagt 15 år, och hade åsikter om mycket. En av mina åsikter var att jag tyckte illa om fanatiska sekter. Det fanns inte lika många då som nu, men det fanns en hel del. En av de som jag tyckte som mest illa om var Maranata.

Dels hade de förstås åsikter om sexualmoral som inte brukade uppskattas av tonåringar i tidigt sjuttiotal, men det var värre än så. De ansåg bland annat att popmusik var demoniskt, och jag älskade popmusik.

Men det värsta av allt var nog att de ovanligt hårt försvarade föräldrars rätt att aga barn. Deras ledare Arne Imsen tillhörde dessa pinsamma personer som brukade säga att han hade fått stryk när han var barn och minsann inte tagit skada av det. Jag brukade tänka att allt han sade och gjorde tydde på att han hade helt fel i den andra delen av påståendet.

Så någon dag, jag tror det var i mars 1970, kom jag på att jag ville reta Maranata lite. Jag slog mitt mer eller mindre kloka huvud ihop med en kompis, och vi kom på en rolig idé.

Vi började skriva några flygblad på skrivmaskin. Vi hade ingen kopiator så det blev bara sex stycken, om jag minns rätt. De var lite olika sinsemellan, men grundidén var densamma.

De undertecknades av "Föreningen för Maranatas bekämpande" (FMB). Denna förenings syfte angavs till att bedriva kamp mot "Maranata och annan vidskepelse". I flygbladen stod till och med namnet på föreningens ordförande. Han eller hon (förnamnet skrevs aldrig ut) påstods heta E.R. Odensjö.

Läsaren fick också reda på att FMB hade haft ekonomiska problem, men att ekonomin numera var '"tryggad genom frivilliga bidrag". Föreningens adress var densamma som ordförandens, Strålgatan 112 i Stockholm. Denna adress fanns nu inte i sinnevärlden, men min kompis bodde faktiskt på Strålgatan 12 på Lilla Essingen i Stockholm.

Vi skulle snart ha årsmöte, fick man reda på i flygbladen. Där skulle en psykoanalytiker redogöra för "de omedvetna komplex som ligger bakom Maranatas bildande",

Vi var ganska så nöjda med vad vi gjort. Nu skulle vi agera.

Så vi tog reda på när Maranata hade gudstjänst nästa gång. Det var en kväll, på en lokal som låg på, om jag minns rätt, St. Eriksgatan. Vi gick dit, lätt skräckslagna.

Vi kom in i lokalen. Efter ett tag började en predikan. Det enda jag minns, eller tror att jag minns, från den är när predikanten bemötte kritiker som menade att Maranatas medlemmar var enfaldiga. "Jo, vi är enfaldiga, för Gud älskar de enfaldiga" är min minnesbild av vad han sa. Jag tänkte att jag fick mina fördomar om Maranata bekräftade.

Efter halva tiden reste vi oss. Med självande ben gick vi fram till ett bord som stod centralt placerat. Där lade vi ut fem av flygbladen. Någon sorts funktionär verkade sitta vid bordet men han tittade inte åt vårt håll.

Vi gick snabbt mot utgången. Där ställde en man sig i vägen för oss. Vi fick hjärtat i halsgropen, kan man nog säga. Men han hade inte sett att vi delat ut några lappar, han ville bara att vi skulle frälsas innan vi lämnade lokalen. "En annan gång, vi har bråttom", fick vi fram.

Han gick undan efter en kort stund, och vi kom ut ur lokalen. Sedan gick vi genom tamburen och kom ut. Där tejpade vi upp det sista flygbladet på fönstret, eller möjligen ytterporten, till Maranatas lokal.

Vi tänkte att Maranatas funktionärer och ledare kanske skulle bli lite oroade över att det hade bildats en förening för deras bekämpande. Vi roade oss med att tänka hur de skulle försöka ta reda på mer detaljer. Det skulle nog inte ta lång stund innan de insåg att det var ett skämt, men vi skulle gärna ha velat se deras min när de först såg texten.

Och än idag skulle jag nog vilja veta hur de reagerade när de såg att "Föreningen för Maranatas bekämpande" skulle ha årsmöte. Men det får jag väl aldrig reda på.

3 kommentarer:

Tidlösa sa...

Kira,

Föreningen för Marantas bekämpande??!! Hm, den har jag aldrig hört talas om. Och jag som trodde att jag var sektologins okrönte konung… Å andra sidan har jag hört talas om vänstergrupper ingen inom vänstern känner till. Vad sägs om ”Kampgruppen för ett socialistiskt parti i Sverige” och ”Vänsterradikala Socialisterna Världsmedborgarnas Fredsparti”. Och nej, det var inte jag som grundade dem. Du vet säkert vilken ultravänstersekt jag var med om att grunda för många år sedan HA HA HA Gott nytt år, förresten… :D

Erik Rodenborg sa...

Javisst, jag antar att du syftar på att du var med och grundade det numera avsomnade "Förbundet för ett revolutionärt parti", som som mest fick tre medlemmar. Som minst var det bara en, men då hade du redan lämnat.

Den tidning ni gav ut (vad hette den nu igen?) var lätt bisarr. Med ett språk som var en osmält blandning av gråsosseretorik, tredje perioden-stalinism, och en sekteristisk karikatyr av "trotskism" var den i alla fall originell.

Jag fattade inte hur någon på allvar kunde tro på det, och jag misstänker att ingen av dess dåvarande medlemmar idag fattar hur de själva kunde tro på det - då.

Men sektlogik har sina gåtor.

MVH Kira

Tidlösa sa...

Det stämmer. Din elaka beskrivning av FRP är faktiskt ganska träffande. FRP:s koncept var att promotera en närmast vänsteristisk variant av trotskismen bland socialdemokratiska arbetare. Det torde vara unikt. FRP lät ungefär som en blandning av SRAF och Socialisten, eller åtminstone som en mer sekteristisk version av Offensiv. Faktum är att en av tidningsköparna trodde att vi var en utbrytning från Offensiv, fast ”från andra hållet” jämfört med Socialisten. Det var vi inte, men gissningen var inte helt oäven. Till en början var FRP:s linje åtminstone konsekvent, även om den var något udda. Senare, efter att KOFI uteslutit oss, tappade FRP koncepterna och blev väldigt förvirrat och eklektiskt. Då lät tidningen precis som du beskrev den. Jag vill minnas att dina kommentarer faktiskt togs upp på ett intern medlemsmöte (under övriga frågor). Du hade visst uttryckt förvåning över den ”stalinistiska” omsvängningen.

Märkligt nog var det under FRP:s förvirrade period som tidningen publicerade flera intressanta artiklar. Jag tänker på artiklarna om Ostrovskij, Set Persson, Kina, andra världskriget, ukrainsk nationalism och ”animal liberation”. Vi planerade även en artikel om Kampuchea, men det blev aldrig av. Den skulle lansera tanken att man borde ha gett kritiskt stöd till de röda khmerernas vänsterfraktion, alltså ”mer Pol Pot än Pol Pot”. Nej, jag skojar inte. (Hur förklarar man *det* för gråsossar?) Dessutom översatte FRP Bordigas ”Den demokratiska principen” till svenska.

Hur kan man då tro på något sådant här? Tja, säg det. FRP var ett slags ”innovativa dogmatiker”. FRP sökte efter den sanna marxismen, marxismens rötter, samtidigt som man närde en misstanke om att det mesta som kallas marxism är en förvrängning. FRP var en slags politisk sökargrupp, kan man säga. Som en kritiker av FRP vid ett tillfälle träffande utttryckte saken: ”Ni är inte direkt dogmatiska idag, men ert mål är att konstruera en ny dogmatik, som ni sedan tänker föra ut”. Det stämmer. FRP (och sena MLF) var lite av en tvättsvamp som sög upp politiska influenser från alla möjliga håll och kanter: IS-tendensen, Mansoor Hekmat, LRP, IG, bordigismen… (Däremot inte SRAF, Offensiv och Socialisten – de likheterna beror på slumpen.) Till slut blev gruppens ideologiska ståndpunkter ett närmast absurt lapptäcke som i efterhand väcker viss munterhet, det måste medges.

Själv låter jag numera som en eklektisk blandning av SAP, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De övriga medlemmarna gick helt enkelt tillbaka till MLP:s ”modifierade tredje perioden-stalinism utan Stalin”.

FRP:s tidning hette förresten Röda Arbetet, och bytte senare namn till Röd Gryning. Den finns på ARAB och KB.

The Happening

Den troligen första Supremes-låt jag hörde.  Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...