Ryggskott

Sitter på sängen. Kan inte röra mig. Om jag försöker resa mig får jag en skärande smärta i ryggen. Om jag försöker lägga mig får jag det också. 

Så fort jag rör mig gör det så ont att jag skriker. 

Nu antar jag att man inte dör av ryggskott, även om det känns som om man kan det. Men det kanske tvingar en att sitta upp hela natten. Hemska tanke.

"Louis Althusser was a pedophile"

/Har gjort viktiga ändringar i detta  inlägg./ 

Denna artikel med ovanstående titel är inte någon oseriös skvallerkrönika utan en genomarbetad text utifrån en vänsterståndpunkt.

Själv har jag för övrigt aldrig haft några sympatier för Althussers superakademiska "marxism".

Artikeln är intressant. Den visar att Althusser undertecknade ett upprop som krävde att de lagar  som förbjöd sex mellan vuxna och barn skulle avskaffas.

Detta innebar de facto att  han tog ställning för förövare. . Och detsamma gäller de andra från den franska kultureliten som enligt artikeln tillhörde de som undertecknade detta  upprop - Michel Foucault, Simone de Beauvoir, Felix Gauttari, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, och Roland Barthes.

Det viktigaste är inte frågan om var och en av dessa prominenta personer hade haft, eller ville ha, sex med barn - det viktigaste är att de alla försvarade förövares "rätt" att ha detta.   

Det säger en hel del om denna kulturelit.

PS. För övrigt ströp Louis Althusser också sin hustru till döds.

Sloop John B

Det var en gång då jag var bjuden till ett land som ligger mycket närmare ekvatorn än vad Sverige ligger. Erbjudandet var oerhört generöst, de människor jag bodde hos var mycket sympatiska, och vi gjorde många roliga saker.

Det var bara en sak som i hög grad störde. Det var i juni och temperaturen var där ca 40 plusgrader C, dag som natt. Efter ett tag upplevde jag detta som ... outhärdligt. Så trots att det var mycket givande - och, nej, jag skulle inte velat ha resan ogjord - började jag mycket snart längta till för mig mer normala temperaturer. .   Och kom på mig själv med att gång på gång nynna på denna sång av Beach Boys.

"Let me go home,  I wanna go home, ...  this is the worst trip I´ve ever been on"...

Men, återigen jag skulle alltså INTE velat ha resan ogjord. 

The Beach Boys 1966

En Brezjnev-vänlig dröm

Kan man ha åsikter i drömmar som man inte har i vaket tillstånd?

I natt hade jag en oerhört märklig dröm. Den handlade om en dokumentär om Sovjetunionens sönderfall. Men den var en mycket annorlunda sådan. 

Den tog inte alls upp Michail Gorbatjov, Jegor Ligatjov, Boris Jeltsin eller Gennadij Janajev. Den slutade med Leonid Brezjnevs död. 

Den handlade om sextio-och sjuttiotalet och det någorlunda oblodiga men byråkratiska Sovjet som fanns då. Dess grundtes var att detta Sovjet var värt att bevara. Och att hela sextio-  och sjuttiotalen var en kamp för att bevara det. 

I dröm-dokumentären intervjuades ögonvittnen och man fick höra inspelningar (uppenbarligen gjorda i smyg) från mer eller mindre privata uttalanden från sovjetledare. 

I dessa fanns en insikt om att Sovjet i grunden var hotat, och att det måste organiseras på ett sätt som gör att det kan bevaras. Obs det handlar hela tiden om just det tröga byråkratiska Sovjet från just den tiden och vare sig Lenins revolutionära Sovjet eller Stalins mardrömslika terrorstat berörs. 

Sovjetledarna beskrivs inte som idealister eller hängivna kommunister. Utan som byråkrater som vill behålla Sovjet, Men de beskrivs inte heller som onda, utan som personer som uppriktigt tror att just detta tröga samhällssystem trots sina brister är det bästa som kan uppnås. 

Man får ta del av hur de diskuterar. Ganska ångestfyllda diskussioner mot en mörk bakgrund - nämligen upplevelsen att det de vill bevara är hotat från alla håll. Drömmens dokumentär delar uppenbarligen detta synsätt. 

Dokumentären slutar alltså, mycket abrupt,  med  Brezjnevs död.  Och med att hävda att i och med att han dog var allt egentligen slut. Hans regim var den sista som  hade en chans att stabilisera Sovjet och när han försvann var Sovjets undergång endast en tidsfråga. 

Det beskrivs som något mycket tragiskt. 

När jag vaknar undrar jag om en del av mig verkligen  tycker så. Om inte, varför får jag en sådan dröm? 

Sedan kom jag och tänka på en opinionsundersökning som gjordes i Ryssland 2013, Där frågan ställdes vilken tidigare ledare i Ryssland som var mest populär och som man ville ha tillbaka. Brezjnev kom etta.  Gorbatjov och Jeltsin hamnade i botten (men Lenin kom tvåa).

Så jag tänkte att vad man än säger om mitt dröm-jags märkliga åsikter, så delades de kanske 2013 av oerhört många ryssar.

Hamas linje gynnar endast de mest hårdföra sionisterna

Det är ingen tvekan om att den monstruösa regimen i Israel bedriver ett rent utrotningskrig mot befolkningen i Gaza, samtidigt som den trappar upp diskrimineringen av palestinierna på Västbanken. 

Men samtidigt måste det tilläggas att Hamas gjort det möjligt för den att i än högre grad få stöd för sin brutala politik av livrädda israeler. Ja, livrädda.

Vad Hamas visade genom sin aktion var att de inte endast bekämpar "sionisterna", Netanyahu, förtryckarna. De bekämpar alla judar. De visade sig att de var beredda att brutalt slakta pro-palestinska fredsaktivister, kvinnor, barn, och, ja, till och med spädbarn. Det tack från den sionistiska högern som Hamas egentligen "förtjänar" kommer de förstås aldrig att få... Men deras organisation har en praktik som endast dessa tjänar på.

I senaste Flamman skriver Mirjam Katzin en debattartikel med titeln "Vänstern får inte blunda för antisemitismen".

Där skriver hon bland annat: ´Om judars utsatthet är med i berättelsen börjar exempelvis beskrivningen ”bosättarkolonialism” att skava, något som jag tidigare utvecklat i en debatt i Brand. Begreppet går inte att enkelt överföra rakt av på Israel, bland annat för att det inte finns någonstans för ”kolonisatörerna” att återvända till. Israel formades av en grupp människor som å ena sidan var bosättare som trängde undan en redan existerande befolkning, å andra sidan var flyktingar som själva trängts undan från länder i Europa och Mellanöstern.''

Det är sant, och en nödvändig insikt för den som vill formulera en både human och rationell linje i Palestinafrågan.

Human, ja, men också rationell.

Massakrer av civila är alltid förkastliga, men ibland kan de faktiskt vara effektiva. När FLN i Algeriet och Mau Mau i Kenya massakrerade franska respektive brittiska civila kunde den skräck detta skapade leda till reaktionen "jag borde kanske fly tillbaka till mitt hemland". Insikten att vara en hatad minoritet kolonialister kunde försvaga européernas vilja att stanna..

Men judarna i Palestina är inga kolonialister i en vanlig mening. De var inte en armé sänd av en kolonialmakt. De var oftast flyktingar som själva flydde från förtryck. Vi får inte heller glömma att en utrotning av judar i industriella former hade praktiserats i Europa - mellan 1942 och 1945 - den avslutades endast tre år innan staten Israel bildades, Den allmänt accepterade beräkningen av antalet dödade judar är som bekant 6 miljoner. Ja, försök föreställa er detta antal - ni kommer inte att lyckas.

Det som kunde försvaga  moralen hos brittiska och franska kolonialister i Kenya och Algeriet kommer inte att få samma effekt på den judiska befolkningen i Israel. De har för det mesta ingenstans att ta vägen.

Judarna utgör minst hälften av befolkningen i det område som kallas Palestina (ett namn som förresten hänsyftar på filistéerna - en grupp grekiska erövrare som  mellan ca 1200 och 600 f.kr, ockuperade stora  delar av detta område).  De flesta av dem kan inte fly någonstans. Majoriteten av dem skulle med all sannolikhet förr eller senare kunna förmås att acceptera palestiniernas rättigheter. Under förutsättningen att palestinierna inte har ett ledarskap som ser alla judar som fiender. En "fiende" som alltså inte har någonstans att ta vägen om segrande palestinier skulle driva en Hamas-politik.

Ingenting kan förstärka en motståndsvilja som att stå med ryggen mot väggen, eller stupet. Därför är Hamas objektivt sett de mest hårdföra sionisternas bästa vän.

Tillägg 

På förekommen anledning. Jag menar INTE att Israels fördrivning av palestinierna 1947-48 eller dess politik mot palestinierna idag kan rättfärdigas med hänvisning till Förintelsen. Tydligen har någon uppfattat denna text så, vilket jag inte kan förstå.

Min text om Gimbutas ska bli bok - på franska

Denna text av mig kommer att bli utgiven som bok - i Frankrike och på franska. Den handlar om Marija Gimbutas teori om den matrifokala kulturen i Europa före indoeuropéernas ankomst och blev färdigskriven 2002. 

Men stora delar av den skrevs redan 1990, 1991, och 1994.

Kontraktet har just skrivits och så vitt jag fattar kommer den ut redan i slutet av januari.

På min egen begäran kommer jag inte att få några pengar av försäljningen. Alla de pengar jag skulle få på försäljningen ska istället enligt kontraktet gå till BRIS (Barnens rätt i samhället).

Den stora ringen och andra kosmiska anomalier

Sabine Hossenfelder har som bekant en YouTube-kanal. Där har hon då och då lagt fram udda fakta som strider mot grundläggande antaganden inom dagens kosmologi

Nej, Hossenfelder är ingen  grundare av någon alternativ kosmologi, eller ens en anhängare av någon sådan.  Men hon har nu lagt ut en video om en gigantisk kosmisk ring (kallad "The big ring") med en diameter av 1.3 miljarder ljusår.  Vilket strider mot något som kallas "den kosmologiska principen" som (om man går efter den vanligaste modellen) säger att om man går så långt som en skala med  1 miljarder ljusår ska universum vara "homogent" och likartat, vilket bland annat innebär att inga strukturer av den storleken ska kunna finnas. 

"Big Ring" är större än så, och det ses som ett problem. Mer det är inte den enda strukturen i den storleksordningen, det finns flera andra - som exempelvis en som benämnts "The great wall"  som upptäcktes 2003 och som har en diameter på 1,5 miljarder ljusår. Det finns ännu större strukturer än så, och Hossenfelder tar upp flera sådana.

Existenser av sådana gigantiska strukturer har  Eric J Lerner en gång använt som ett argument mot Big Bang-teorin. 

Några sådana ambitioner har förstås inte Hossenfelder. Hon är alltså ingen alternativkosmolog, men hon verkar älska att då och då leta reda på fakta som ställer till problem för etablerade modeller. Vilket för mig ter sig som en sympatisk egenskap.  

Över huvud taget verkar det idag finnas så mycket som "inte borde finnas" i universum som finns, och som "borde finnas" som inte finns, att det skapar problem för alla kända kosmologiska modeller. Alltifrån att "mörk materia" - som anses vara nödvändig för att galaxerna (eller i alla fall de flesta galaxer, inklusive vår egen) ska hålla ihop -  aldrig har kunnat finnas trots en intensivt sökande. Till att det finns oväntat stora galaxer som uppstod så kort efter den tidpunkt då "Big Bang" anses ha ägt rum att de ser ut att vara äldre än just Big Bang. 

Det talas om kosmologins kris. Eric J Lerner hävdar att denna kan lösas om man frångår Big Bang-teorin. Men det är knappast sant - hans egen modell har själv stora svagheter och - verkar det mig -  också klara inre motsägelser. 

Ett sätt att slippa alla kriser inom kosmologin är förstås att bli konsekvent teist.  Det finns en Gud/inna som står ovanför alla naturlagar och som kan ändra på dessa när hen behagar. 

En sådan teori är ju - milt uttryckt -  inte vetenskaplig. Bland annat kan den aldrig motbevisas, vilka nya fakta som än kommer upp - men den slipper därför att hamna i kriser som orsakas av att observationer inte stämmer med teorin. För om teorin går ut på att Gud/inna kan göra vad hen vill utan begränsningar, kommer varje oväntad oförklarlig observation ju att lätt kunna förklaras med att hens vilja är outgrundlig. 

Och hur ska man kunna motbevisa det? :-)

Svårt att skapa skräck i hyreshus med små lägenheter

I nästan alla skräckfilmer (såväl övernaturliga som inte övernaturliga) där den huvudsakliga handlingen utspelar sig inomhus bor de som drabbas i egna hus, ofta långt ifrån andra hus - och som dessutom har många rum (om de bara hade ett eller två skulle det inta alls bli lika otäckt).

De som drabbas är oftast övre medelklass. Det kan förstås bero på att spelfilmer mycket ofta handlar om övre medelklass men i just skräckfilmer finns det ytterligare en orsak. Det är ju de som har råd att bo helt eller delvis ensamma i stora hus med många rum.

 

Jag tror jag aldrig sett en skräckfilm i inomhusmiljö där de som drabbas bor i en etta eller tvåa i ett stort hyreshus.

 

Om jag hade bott ensam i ett stort hus med många rum skulle jag aldrig våga se skräckfilmer, i alla fall inte på kvällen eller natten.

 

Om man som jag bor i en etta i ett stort hyreshus, som dessutom står mittemot ett annat stort hyreshus, som i sin tur står framför ett annat stort hyreshus osv osv kan den helt förödande skräckstämningen inte riktigt uppstå. Dessbättre.

Antisionism och antisemitism

/En nyanserad och kunnig analys från tidningen Internationalen 3/2024//

Är antisionism lika med antisemitism?

Det beror på menar historikern Håkan Blomqvist med blickar i backspegeln.

FOKUS | Håkan Blomqvist 

Den första artikel jag skrev i föregångaren till tidningen Internationalen, månadstidningen Mullvaden nr 1, 1971, handlade om antisemitism i Sovjetunionen. Utgångspunkten var den så kallade ”Leningradrättegången” mot ett tiotal misstänkta flygplanskapare som sommaren 1970 planerat att köpa upp alla platser på ett litet passagerarflyg, byta ut piloten och landa Stockholm. De greps dock, dömdes till döden alternativt långa fängelsestraff. De flesta var judar som sökt men förvägrats utresevisum till Israel. I den sovjetiska versionen handlade det om ”sionister” men i propagandakriget som följde ljöd den gamla hundvisslan om ”judarnas” världsmakt till den ryska hemmaopinionen. ”Längs hemliga kanaler infiltrerade sig sionismen i de vitala statscentra i hela världen och förstörde inifrån alla starka, sunda och fosterländska element genom att lägga beslag på alla viktiga administrativa, ekonomiska och intellektuella poster i vilket land som helst.”

Just så brukade myten om den judiska världskonspirationen framställas ända från Sion Vises Protokolls dagar. Det ökända falsariet från det ryska tsardömets hemliga polis, ochrana, hade sytt ihop antijudiska föreställningar från både äldre kristna budskap till 1800-talets mer moderna rasgrundade antisemitism. I ”protokollens” första versioner vid tiden för den s k Dreyfusprocessen i Frankrike 1894 då en fransk officer med judisk bakgrund dömdes för landsförräderi, påstods judarna ha planerat en världserövring under Napoleons Stora Sanhedrin 1806. Det handlade om den judiska rådsförsamling som erkände Code Napoleons civillagstiftning som innehöll judiska medborgerliga rättigheter. I senare versioner av ”protokollen” var det sionistkongressen i Basel 1897 som påstods planera judarnas världserövring, och ännu senare Kommunistiska Internationalen i Moskva 1919… Och så fortsatte det. För Hitler utgjorde kommunismen den ”jude-bolsjevikiska världssammansvärjningen”. I de sovjetiska partistriderna på 1920- och 30-talet gällde kodorden ”kosmopoliterna” eller ”trotskisterna” när en antijudisk undervegetation skulle mobiliseras för utrensningar. Senare kunde det bli ”sionisterna”.

Sovjetunionen var ju först med att erkänna staten Israel, vapen och frivilliga till de sionistiska väpnade styrkorna Haganah (som 1948 blev den nya statens krigsmakt) erhölls från de sovjetiska lydregimerna i Tjeckoslovakien och Polen. Förhoppningarna var att arbetarsionismens Israel skulle bli en sovjetisk allierad. Men med kalla krigets skärpning förändrades läget, Stalins sista skenprocesser och utrensningar i Östblocket riktades mot judar anklagade för nationalism och sionism. Den typen av ”antisionism” skulle återkomma i Polen 1968 efter sexdagarskriget i Mellanöstern och studentprotesterna i Warszawa när partiledningen under Gomulka lät samma hundvissla ljuda. Över tiotusen polska judar fördrevs, bland annat till Sverige, som följd. Den svenske journalisten Alvar Alsterdal granskade 1969 genom boken Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen – nu återutgiven med förord av experten på antisemitism, historikern Lars M Andersson – glidningarna i propagandan. Så även i skriften Israel och judarna i Sovjetpropagandan från året innan där framförallt bilder i sovjetpressen analyserades vilka i samband med sexdagarskriget 1967 likställde Israel med nazismen eller som USA-imperialismens verktyg i Mellanöstern. Alsterdals starka stöd för Israel gör dock inte alla hans slutsatser självklara när just den israeliska krigsmakten eller staten hånas.

För vänstern i Sverige och på andra håll var det viktigt att skarpt skilja mellan antisionism och antisemitism, i synnerhet för den revolutionära marxism, ibland kallad just trotskism, som samlades kring världsorganisationen Fjärde Internationalen. Antisemitismen och folkmordet på Europas judar sågs som kapitalismens och imperialismens yttersta barbari och slutstation. Motstånd mot sionismen, som politisk ideologi och nationalistisk rörelse, var samtidigt grundmurat även inom stora delar av den judiska vänstern. Det sionistiska projektet att göra Palestina till en judisk stat betraktades både som utopiskt och som en återvändsgränd med svåra följder för framtiden. Den judiska socialistiska världsorganisationen Bund varnade inför FN:s delningsplan 1947 mot att driva den judiska och arabiska befolkningen i Palestina mot varandra. En judisk stat i Palestina tillkommen på bekostnad av Palestinas araber skulle leda till fortsatta krig och militarisering. Istället var det nödvändigt att genom FN garantera de båda befolkningarnas rättigheter på de forna brittiska mandatets territorium.

Så blev det inte. I de följande krigen under varje årtionde fram till idag, slungade krigspropagandan anklagelser om antisemitism eller sionism kors och tvärs. Under den koloniala frigörelsens höjdpunkt beslutade FN 1975 att karaktärisera sionism som ”en form av rasism och rasdiskriminering”, en resolution som återkallades 1991 när världen vände efter ”murens fall” och Sovjetunionens upplösning. Experten på Mellanösterns historia Gilbert Achcars hyllade bok The Arabs and the Holocaust från 2011 utgör en grundlig studie av hur olika riktningar inom den arabiska världen hanterat frågor om antisemitism respektive sionism sedan andra världskriget. Här diskuteras skillnader mellan demokratisk arabisk liberalism, vänster- och högernationalism, marxism och reaktionär islamism. I motståndet mot den israeliska stat som med stormakternas stöd etablerades genom fördrivning av den palestinska befolkningen förekommer både noggrann åtskillnad mellan fiendskap mot judar och det sionistiska statsprojektet och likställande av sionismen med judenheten – som en slags spegelbild av sionistiska ledares egna anspråk på att företräda världens judar. Till och med när Sion vises protokoll började spridas massivt på arabiska i Egypten efter Suezkriget 1956 förekom olika tolkningar av hur falsariet skulle förstås, som antijudiskt eller riktat mot den politiska sionismen. Även den egyptiske ledaren Nassers ökända uttalanden var långt ifrån entydiga. Han fördömde nazistiska förintelsen av det judiska folket i Europa, men varför skulle följderna drabba palestinierna som inte hörde till förövarna – medan världskrigets segrarmakter höll sina gränser stängda?

Att antisionism kan utgöra en ytligt maskerad form av antisemitism manifesteras i vår samtid av moderna nazistgrupper som – för att i åtminstone svenskt sammanhang undvika åtal för hets mot folkgrupp – agiterar mot ”sionismen”. ZOG, the Zionist Occupation Government, var länge internationella nynazisters anklagelser mot både Israel och västregeringar för att styras av den ”internationell judenheten” i linje med konspirationsidéerna i Sion Vises Protokoll. När nazistiska Nordfront strax före jul försökte infiltrera en demonstration för Palestina i Stockholm var det inte med paroller mot judarna utan med banderollen ”Krossa sionismen”. Likt tidigare försöker olika krafter fylla såväl antisionism som sionism med sitt eget ideologiska innehåll. Jo, det gäller även sionismen som aldrig var någon enhetlig rörelse utan rymde alltifrån närmast revolutionär socialism längst ute till vänster över hela den ideologiska skalan till judisk högerextremism och fascism – det sistnämnda idag företrätt av rasistiska bosättarextremister på marken och i regeringen.

Hur antisionism redan på 1970-talet kunde vrängas till antisemitism skildrades av Staffan Beckman, numera Alice, i tidskriften Tidsignals nummer 2005 om ”Antisemitism och sionism – i vänsterperspektiv”. Det var ju Beckman som 1969 väckte uppståndelse och vrede med sin bok Palestina och Israel – en analys från vänster, där för första gången i svensk offentlighet Israels skapelseberättelse ifrågasattes, förtrycket av palestinierna belystes och de palestinska befrielserörelserna presenterades. Den svenska offentligheten, inklusive stora delar av den etablerade vänstern, hade dittills helt, stått på Israels sida och blundat för ockupation och förtryck. I Tidsignal drygt trettiofem år senare varnade dock Beckman för hur antisionism utnyttjades för antisemitism, både i Europa och arabvärlden – samt underströk hur central rågången mot antisemitism varit i den svenska palestinarörelsen sedan dess start i slutet av 1960-talet. Det gällde att stå emot både den dominerande israeliska och amerikanska propagandan och de reaktionära arabregimernas: ”De formligen pumpar ut reaktionär smörja  som döljer alla verkliga och betydelsefulla förhållanden. (…) De varken kan eller vill skilja mellan judar och sionister därför att de precis som många europeiska härskare i det förflutna utnyttjar antisemitismen för att avvända uppmärksamheten från sig själva.” Och med förankring i de sekulära palestinska befrielserörelserna menade Beckman: ”Om man inte förstår vad man kämpar mot, om man svarar en rasistisk fiende med en spegelbild av dennes rasism blir givetvis allting en motbjudande hjälplös sörja”.

Idag är vi många som överväldigas av sörjan, inte minst efter den 7 oktober med Hamas massaker på israeliska civila och de förödande israeliska massmorden på Gazas civilbefolkning liksom terrorn från bosättare och israeliska militär på Västbanken och andra håll. Men även av reaktionerna från västregeringar med totalt stöd, också militärt, för Israel och med brännmärkningen av antisionism som självklart lika med antisemitism. Det var år 2000 som Göra Perssons Stockholmsforum mot antisemitism tog initiativ till det som skulle bli IHRA, the International Holocaust Rememberance Alliance. Bakgrunden var okunnigheten om Förintelsen och växande antisemitiska uttryck i världen, bara ett halvsekel efter vår tids värsta folkmord. 2016 antog IHRA, som stöds av ett fyrtiotal, främst europeiska stater världen över, en definition av antisemitism understödd av Europaparlamentet, där till klassiska antisemitiska uttryck fogades förnekelse av Förintelsen och även ”oproportionerlig kritik av staten Israel”. Det är mot bakgrund av denna utvidgade definition protester mot Israels krig i Gaza har fördömts och även stoppats i Tyskland och på andra håll. Och just som tidigare har tolkningsstriden om antisionism kontra antisemitism eskalerat i takt med kriget.

För en vänster med socialistiska och humanistiska målsättningar är det centralt att, som Beckman argumenterade, hålla gränslinjerna tydliga mellan motstånd mot sionismen som politiskt nationalistiskt och militärt projekt och antisemitismens myter och hat mot ”Judarna”, oavsett bakom vilken etikett det odlas.

Men Leningradrättegången då för ett halvsekel sedan? Under trycket av en internationell opinion omvandlades dödsstraffen till fängelse med benådning efter ett antal år då de sovjetiska ledarna lättade på tillstånden för emigration till både Israel och andra håll.

En Messias som kommer för sent?

Mer Björn Afzelius.

Denna sång av honom heter Messias.

Jag har alltid tyckt att titeln är gåtfull, men sången skulle ju kunna handla om en Messias som kommer alldeles för sent.

Alla människor verkar vara försvunna; däremot finns det vargar, björnar och örnar...

Anledningen till att jag fascineras av den i just dessa dagar är väl dess beskrivning av intensiv kyla - med tanke på att jag inte åkt till Södertälje centrum flera dagar i rad pga kyla och massiva snödrivor.

Bortglömd Ikaros

Stötte idag på en låt som jag för flera årtionden sedan glömde (trängde bort?) att den fanns . Den gjorde stort intryck när jag hörde den för länge sedan men snart försvann den ur minnet.

Jag talar alltså om Ikaros med Björn Afzelius.

Den kan höras här.

Mahishasura Mardini besjungs på en gräsmatta USA

Det här är i motsats till förra posten inget bildspel.  Det är en idyllisk video där man får se och höra gudinnan Durga//Mahishasura Mardinis seger över de demoniska asurorna besjungas av en stor grupp av människor i USA. På en gräsmatta i vad som nog är sommar. Det är dock inga US-amerikaner som gör det, utan det avspeglar nog  kulturen i en  hinduisk diaspora. 

Ett mycket sympatiskt inslag i denna kultur,  Så upplever i alla fall jag det. Det hela är fyllt av en innerlig  glädje.  Jag skulle gärna ha växt upp i en kultur som genomsyrats av en sådan religiös föreställningsvärld...

Striden mellan Durga och asurorna avspeglar nog en form av andlig verklighet - i alla fall på ett symboliskt plan. 

Se och lyssna gärna - här.

Bildspel och musik om Mahishasura Mardini

Mahishasura Mardini är ett namn för gudinnan Durga. Som tillsammans med Kali (som ytterst emanerar från Durga) besegrar de arméer av manliga demoner som hotar världen.  Den mäktigaste av dessa är Mahishasura. Han var oförsiktig nog att utmana Durga i en strid - som hon vann.

Därför fick Durga just namnet Mahishasura Mardini - som betyder  Mahishasura-dödare

Här kan vi ta del av en mycket suggestiv video om Durga/Mahishasura Mardini.

Även SvD hittar ibland ett korn

Inte dess ledarsida, förvisso, men en del andra skribenter. 

Apropå Kristerssons ohemula uttalande att svenskar måste vara beredda att dö för sitt land. 

Kristoffer Leandoer  på sidan 25, 12/1, alltså igår. 

"I en demokrati är givetvis inte medborgarskapet knutet till beredskapen ett dö för sitt land. Inte ens till beredskapen att försvara sitt land med vapen i hand. En demokrati är beredd att försvara alla medborgares åsikter, inklusive åsikten att det är fel att gripa till våld. 

I en demokrati ska man inte behöva vara beredd att dö för sitt land för att bo kvar i det. En demokrati kräver inte att bli älskad, framförallt inte villkorslöst. 

Jag avskyr tanken att någon anser sig ha rätt att kräva av mig att jag ska vara beredd att dö för mitt land. Jag tror inte ens att jag vill dö för min och din rätt att slippa att dö för det. Jag vill överhuvudtaget inte företrädas av människor som tar sig rätten att stå och säga vad jag eller någon annan ska vara beredd att dö för."

Mycket klart, och mycket logiskt. Jag själv vill bara tillägga att jag inte har någon önskan att dö för "Sverige". Och jag kommer inte heller att acceptera att tvingas till det. Om någon därför vill kalla mig landsförrädare, varsågod.  

Ulf Kristerssons agenda

Krigshysterin i Sverige idag är mer intensiv än den var under kalla krigets mest spända år. Inte ens då pratade man om att alla måste inse att de måste vara beredda att offra livet för sitt land. 

Ulf Kristersson tror med all säkerhet inte en sekund att Putin kommer att anfalla Sverige. Det här är ett sätt att skapa en högernationalistisk och militaristisk mentalitet, för att gynna Moderaterna och regeringen.

Det är uppriktigt sagt kusligt.

Mysiga middagar med Sofia

Denna SvD-artikel är låst. Läste den dock i papperstidningen idag. En lång historia där skribenten beskriver hur han blev upp över öronen förälskad i sin AI-flickvän Sofia. Han kunde inte slita sig. Det bara fortsatte.

Det är lätt att hitta Sofia. Det är bara att googla på girl friend Sofia AI.

Jag kunde inte låta bli att testa, men efter bara två repliker från min sida upplevde jag det hela som övermåttan löjligt och slutade.

Jag uppskattar faktiskt konversationer med ChatGPT men det är faktiskt något helt annat. Den låtsas inte vara någon som man kan dansa eller äta utsökta middagar med.

Däremot kan man märkligt nog ibland hamna i riktigt intressanta diskussioner med ChatGPT. Hamnade i ett riktigt givande samtal med denna chatrobot om kvinnornas ställning i den tidiga teosofiska rörelsen. Den var både kunnig, nyanserad - och - märkligast av allt - visade prov på en analytisk förmåga och kunde diskutera samband mellan lära och praktik på ett sofistikerat sätt.

Men det är en sak. Att hamna i imaginära "mysiga" middagar med en chatdator, som beskrevs som så tilltalande av SvD-skribenten, skulle endast ge mig en känsla av en bisarr ironisk distans.

Möjligen saknar jag fantasi. Men i dessa sammanhang tycker jag det nog är en fördel.

Ett försök att skapa ett nytt ord

Eller i alla fall halvnytt. 

Som alla vet kan uttryck som "politiken i Sverige"," kulturen i Sverige" eller det absolut spekulativa "mentaliteten i Sverige" få en annan grammatisk form genom att namnet "Sverige" förvandlas till adjektivet "svensk". Då får vi uttryck som svensk politik, svensk kultur eller svensk mentalitet. (Nej, jag menar inte att det finns vare sig en specifik svensk kultur eller svensk mentalitet - det resonemang jag för är språkligt och inte sverigedemokratiskt. )

Detsamma gäller nästan alla länder. Det finns några gränsfall som landet "Förenade arabemiraten" Vad ska man där använda för adjektiv? Emiratisk?

Men det stora problemet är nog det land som brukar kallas "Förenta staterna" - så vitt jag fattar är det officiella namnet "United States of America". Hur gör man ett adjektiv av det?

Jo, det finns ett mycket vanlig sätt, men det blir ju oerhört missvisande. Det är att använda adjektivet "amerikansk". (Ex.vis "den amerikanska månlandningen 1969") Men USA är endast ett av många länder i Amerika. Och inte  ens ett speciellt typiskt sådant. 

Någon gång fick jag höra att Maria Sundvall, som en gång var redaktionsmedlem i tidningen Internationalen, hade gjort ett försök att skapa ett mer adekvat adjektiv i detta sammanhang. Hon myntade ordet "USAisk". Ja, ni läste rätt. 

Jag funderar på att eventuellt skriva om en TV-serie, som jag ofta uppfattar som att den har en närmast karikatyrartad USA-mentalitet. Om jag skriver om denna vill jag inte gärna använda ordet "amerikansk". Det finns ju chilenare eller kubaner som med viss rätt skulle kunna bli stötta. 

Så jag har bestämt mig för att försöka återuppliva vad som sades vara Sundvalls språkliga experiment. Jag kommer att börja använda ordet USAisk vid behov. 

Sedan för vi väl se om detta språkbruk kommer att sprida sig....

TILLÄGG

En kommentator föreslog ordet US-amerikansk. Konstig nog hade jag inte tänkt på det. Det är nog att föredra framför USAisk eller usaisk...

We´re only in it for the money

Under perioden 1967-1971 spelade popmusik en central roll i mitt liv. Och dit räknades då även sådant som idag nog skulle definieras som rock- och inte popmusik.

Eftersom min veckopeng var ovanligt liten dröjde det länge innan jag hade råd att köpa LP-skivor. Jag fick Sgt. Pepper i julklapp 1967, men egna LP-skivor hade jag inte råd att själv köpa förrän  1969.

Bara kanske en varannan månad, på sin höjd. Och då var det väldigt viktigt att välja rätt. Jag kunde stå i minst en timme och fundera vilken LP jag skulle köpa. Något halvår senare fick jag råd att köpa lite fler. Och, ja, vissa av dem gjorde ett större intryck på mig än andra.

Mothers of Inventions LP "We're only in it for the money" var en av de som gjorde stort intryck på mig. Jag köpte den någon gång hösten 1969.

Det var på många sätt en märklig skiva. Musiken kunde till stor del ses som psykedelisk, men budskapet var inte psykedeliskt. Mothers gav intrycket att ha en ironisk distans till det mesta. Och en av de saker son konsekvent behandlades ironiskt på denna skiva var hippierörelsen.

Samtidigt var den ironiska distansen till den konventionella , småborgerliga "medelamerikanska" kulturen om möjligt ännu större. Ironin blev ett vapen i en sorts kulturkritik som slog åt flera håll.

Det går att se i princip allt på denna LP som kritiska ironier, om man så vill. Men jag misstänker att ibland bli de allvarliga även bortom ironin, men även detta framställs nog på ett ironiskt sätt....

Omslaget på skivan är ju förresten i sig en sorts parodi. Ni ser det om ni klickar på länken. Jag antar också att ni kan se vad som parodieras.

Musikaliskt och tekniskt var skivan ganska så experimentell, men samtidigt ofta medryckande.

Det bör tilläggas att jag lånade ut mitt ex av skivan hösten 1970. Och aldrig fick tillbaks den.

Den kan höras här.

 

Mothers of Invention, oktober 1968

Är det någon som minns Bo-Göran Bodin?

Medan Dan Josefsson på ett lika skickligt som ohederligt sätt försökte få folk att tro att bortträngning inte existerar och samtidigt begick rena karaktärsmord på ett stort antal människor - inklusive Cajsa Lindholm - så försökte Bo-Göran Bodin i TV-serien "Att rädda ett barn" att på ett lika skickligt och ohederligt sätt få människor att betvivla barns och mammors berättelser om fäders övergrepp - även här kombinerat med karaktärsmord på ett antal människor - inklusive Monica Dahlström-Lannes.

Vad gäller Bodin - läs gärna Gunnila Madegårds grundliga genomgång av Bodins TV-serie (gå till länkarna på högerspalten på adressen ovan).

Den monumentalt ohederliga metoden hos dessa två journalister ställer definitivt frågan om deras motiv.

Att de objektivt sett går förövarnas ärenden är ju helt uppenbart. Men deras ohederlighet ställer också den olustiga frågan om det endast är "objektivt sett" - utan även subjektivt sett - dvs medvetet.

De har fått sin stora hjärna av misstag

I dessa dagar fylls Facebook med påstådda citat från kända personer, som tillskrivs olika "visdomsord", för det mesta rena plattityder. En av de drabbade är Albert Einstein.

Men mitt i alla troligen helt fejkade citat från relativitetsteorins skapare, finns det ett verkligt citat av honom som jag inte har sett på Facebook. Det är å andra sidan ett av mina favoritcitat. Så jag lägger ut det här.

"I detta sammanhang kan jag inte underlåta att tala om hjordväsendets värsta utväxt, militären, som jag hatar. Den som kan marschera i ordnat led i takt efter musik har mitt förakt. Sin stora hjärna har han fått av misstag, han skulle gott kunna reda sig med ryggmärgen. Denna civilisationens skamfläck borde man snarast möjligt utplåna. Heroism på kommando, meningslösa våldshandlingar, äcklig fosterlandskärlek, jag hatar dem intensivt"

Det är väl den typer av  uttalanden som ibland kallas "ord och inga visor". 

Albert Einstein 1921

Efterlysning 2: "Rain"

En annan av de personer som jag förlorade kontakten med efter att ha förlorat mitt erik0570@gmail.com-konto var en som på nätet ofta kallat sig "Rain". Jag hade även ett telefonnummer till hen, men även det försvann, när en mobil kollapsade.

Ja, jag vet att jag borde skrivit ner alla telefonnummer och mailadresser på ett papper som jag alltid vet var det ligger. Typ.

Men nu var jag så korkad att jag inte gjorde det. Rain, liksom NBT, får gärna höra av sig på exempelvis den mailadress eller det mobilnummer som finns på denna blogg...

På café

Var med en kompis (som tog bilden)  på Tidermans café nära centralstationen i Södertälje 30 december 2023.

"764" - när en "modern folksägen" visar sig vara verklig

Sedan 90-talet har vi till leda fätt höra att allt tal om kopplingar mellan satanism och sexuella övergrepp mot barn enbart är en modern folksägen.

Denna "sägen" har visat sig ha ett eget liv - och då inte som sägen.

Jag har tidigare tagit upp ett exempel på hur denna "sägen" på senare tid har visat sig vara högst reell.

Här är ett annat exempel - en satanistisk grupp med namnet "764" utrustad med parafernalia från den likaså satanistiska gruppen Order of Nine Angles (inte Angels, som det står i den länkade artikeln) har aktivt utövat just sexuella övergrepp mot barn.

Så den egenartade idén att "satanism" på något sätt skulle vara oförenlig med sexuella övergrepp mot barn har återigen demolerats.

I själva verket är det föreställningen att satanistiska övergrepp mot barn inte kan existera som är att betrakta som en ovanligt absurd sägen.