Det beror på menar historikern Håkan Blomqvist med blickar i backspegeln.
FOKUS | Håkan Blomqvist
Den första artikel jag skrev i föregångaren till tidningen Internationalen, månadstidningen Mullvaden
nr 1, 1971, handlade om antisemitism i Sovjetunionen. Utgångspunkten
var den så kallade ”Leningradrättegången” mot ett tiotal misstänkta
flygplanskapare som sommaren 1970 planerat att köpa upp alla platser på
ett litet passagerarflyg, byta ut piloten och landa Stockholm. De greps
dock, dömdes till döden alternativt långa fängelsestraff. De flesta var
judar som sökt men förvägrats utresevisum till Israel. I den sovjetiska
versionen handlade det om ”sionister” men i propagandakriget som följde
ljöd den gamla hundvisslan om ”judarnas” världsmakt till den ryska
hemmaopinionen. ”Längs hemliga kanaler infiltrerade sig sionismen i de
vitala statscentra i hela världen och förstörde inifrån alla starka,
sunda och fosterländska element genom att lägga beslag på alla viktiga
administrativa, ekonomiska och intellektuella poster i vilket land som
helst.”
Just så brukade myten om den judiska världskonspirationen framställas ända från Sion Vises Protokolls dagar. Det ökända falsariet från det ryska tsardömets hemliga polis, ochrana,
hade sytt ihop antijudiska föreställningar från både äldre kristna
budskap till 1800-talets mer moderna rasgrundade antisemitism. I
”protokollens” första versioner vid tiden för den s k Dreyfusprocessen i
Frankrike 1894 då en fransk officer med judisk bakgrund dömdes för
landsförräderi, påstods judarna ha planerat en världserövring under
Napoleons Stora Sanhedrin 1806. Det handlade om den judiska
rådsförsamling som erkände Code Napoleons civillagstiftning som innehöll
judiska medborgerliga rättigheter. I senare versioner av ”protokollen”
var det sionistkongressen i Basel 1897 som påstods planera judarnas
världserövring, och ännu senare Kommunistiska Internationalen i Moskva
1919… Och så fortsatte det. För Hitler utgjorde kommunismen den
”jude-bolsjevikiska världssammansvärjningen”. I de sovjetiska
partistriderna på 1920- och 30-talet gällde kodorden ”kosmopoliterna”
eller ”trotskisterna” när en antijudisk undervegetation skulle
mobiliseras för utrensningar. Senare kunde det bli ”sionisterna”.
Sovjetunionen var ju först med att erkänna staten
Israel, vapen och frivilliga till de sionistiska väpnade styrkorna
Haganah (som 1948 blev den nya statens krigsmakt) erhölls från de
sovjetiska lydregimerna i Tjeckoslovakien och Polen. Förhoppningarna var
att arbetarsionismens Israel skulle bli en sovjetisk allierad. Men med
kalla krigets skärpning förändrades läget, Stalins sista skenprocesser
och utrensningar i Östblocket riktades mot judar anklagade för
nationalism och sionism. Den typen av ”antisionism” skulle återkomma i
Polen 1968 efter sexdagarskriget i Mellanöstern och studentprotesterna i
Warszawa när partiledningen under Gomulka lät samma hundvissla ljuda.
Över tiotusen polska judar fördrevs, bland annat till Sverige, som
följd. Den svenske journalisten Alvar Alsterdal granskade 1969 genom
boken Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen – nu
återutgiven med förord av experten på antisemitism, historikern Lars M
Andersson – glidningarna i propagandan. Så även i skriften Israel och judarna i Sovjetpropagandan
från året innan där framförallt bilder i sovjetpressen analyserades
vilka i samband med sexdagarskriget 1967 likställde Israel med nazismen
eller som USA-imperialismens verktyg i Mellanöstern. Alsterdals starka
stöd för Israel gör dock inte alla hans slutsatser självklara när just
den israeliska krigsmakten eller staten hånas.
För vänstern i Sverige och på andra håll var det
viktigt att skarpt skilja mellan antisionism och antisemitism, i
synnerhet för den revolutionära marxism, ibland kallad just trotskism,
som samlades kring världsorganisationen Fjärde Internationalen.
Antisemitismen och folkmordet på Europas judar sågs som kapitalismens
och imperialismens yttersta barbari och slutstation. Motstånd mot
sionismen, som politisk ideologi och nationalistisk rörelse, var
samtidigt grundmurat även inom stora delar av den judiska vänstern. Det
sionistiska projektet att göra Palestina till en judisk stat betraktades
både som utopiskt och som en återvändsgränd med svåra följder för
framtiden. Den judiska socialistiska världsorganisationen Bund
varnade inför FN:s delningsplan 1947 mot att driva den judiska och
arabiska befolkningen i Palestina mot varandra. En judisk stat i
Palestina tillkommen på bekostnad av Palestinas araber skulle leda till
fortsatta krig och militarisering. Istället var det nödvändigt att genom
FN garantera de båda befolkningarnas rättigheter på de forna brittiska
mandatets territorium.
Så blev det inte. I de följande krigen under varje
årtionde fram till idag, slungade krigspropagandan anklagelser om
antisemitism eller sionism kors och tvärs. Under den koloniala
frigörelsens höjdpunkt beslutade FN 1975 att karaktärisera sionism som
”en form av rasism och rasdiskriminering”, en resolution som
återkallades 1991 när världen vände efter ”murens fall” och
Sovjetunionens upplösning. Experten på Mellanösterns historia Gilbert
Achcars hyllade bok The Arabs and the Holocaust från 2011 utgör
en grundlig studie av hur olika riktningar inom den arabiska världen
hanterat frågor om antisemitism respektive sionism sedan andra
världskriget. Här diskuteras skillnader mellan demokratisk arabisk
liberalism, vänster- och högernationalism, marxism och reaktionär
islamism. I motståndet mot den israeliska stat som med stormakternas
stöd etablerades genom fördrivning av den palestinska befolkningen
förekommer både noggrann åtskillnad mellan fiendskap mot judar och det
sionistiska statsprojektet och likställande av sionismen med judenheten –
som en slags spegelbild av sionistiska ledares egna anspråk på att
företräda världens judar. Till och med när Sion vises protokoll
började spridas massivt på arabiska i Egypten efter Suezkriget 1956
förekom olika tolkningar av hur falsariet skulle förstås, som
antijudiskt eller riktat mot den politiska sionismen. Även den egyptiske
ledaren Nassers ökända uttalanden var långt ifrån entydiga. Han
fördömde nazistiska förintelsen av det judiska folket i Europa, men
varför skulle följderna drabba palestinierna som inte hörde till
förövarna – medan världskrigets segrarmakter höll sina gränser stängda?
Att antisionism kan utgöra en ytligt maskerad form
av antisemitism manifesteras i vår samtid av moderna nazistgrupper som –
för att i åtminstone svenskt sammanhang undvika åtal för hets mot
folkgrupp – agiterar mot ”sionismen”. ZOG, the Zionist Occupation
Government, var länge internationella nynazisters anklagelser mot både
Israel och västregeringar för att styras av den ”internationell
judenheten” i linje med konspirationsidéerna i Sion Vises Protokoll.
När nazistiska Nordfront strax före jul försökte infiltrera en
demonstration för Palestina i Stockholm var det inte med paroller mot
judarna utan med banderollen ”Krossa sionismen”. Likt tidigare försöker
olika krafter fylla såväl antisionism som sionism med sitt eget
ideologiska innehåll. Jo, det gäller även sionismen som aldrig var någon
enhetlig rörelse utan rymde alltifrån närmast revolutionär socialism
längst ute till vänster över hela den ideologiska skalan till judisk
högerextremism och fascism – det sistnämnda idag företrätt av rasistiska
bosättarextremister på marken och i regeringen.
Hur antisionism redan på 1970-talet kunde vrängas till antisemitism skildrades av Staffan Beckman, numera Alice, i tidskriften Tidsignals
nummer 2005 om ”Antisemitism och sionism – i vänsterperspektiv”. Det
var ju Beckman som 1969 väckte uppståndelse och vrede med sin bok Palestina och Israel – en analys från vänster,
där för första gången i svensk offentlighet Israels skapelseberättelse
ifrågasattes, förtrycket av palestinierna belystes och de palestinska
befrielserörelserna presenterades. Den svenska offentligheten, inklusive
stora delar av den etablerade vänstern, hade dittills helt, stått på
Israels sida och blundat för ockupation och förtryck. I Tidsignal
drygt trettiofem år senare varnade dock Beckman för hur antisionism
utnyttjades för antisemitism, både i Europa och arabvärlden – samt
underströk hur central rågången mot antisemitism varit i den svenska
palestinarörelsen sedan dess start i slutet av 1960-talet. Det gällde
att stå emot både den dominerande israeliska och amerikanska propagandan
och de reaktionära arabregimernas: ”De formligen pumpar ut reaktionär
smörja som döljer alla verkliga och betydelsefulla förhållanden. (…) De
varken kan eller vill skilja mellan judar och sionister därför att de
precis som många europeiska härskare i det förflutna utnyttjar
antisemitismen för att avvända uppmärksamheten från sig själva.” Och med
förankring i de sekulära palestinska befrielserörelserna menade
Beckman: ”Om man inte förstår vad man kämpar mot, om man svarar en
rasistisk fiende med en spegelbild av dennes rasism blir givetvis
allting en motbjudande hjälplös sörja”.
Idag är vi många som överväldigas av sörjan, inte
minst efter den 7 oktober med Hamas massaker på israeliska civila och de
förödande israeliska massmorden på Gazas civilbefolkning liksom terrorn
från bosättare och israeliska militär på Västbanken och andra håll. Men
även av reaktionerna från västregeringar med totalt stöd, också
militärt, för Israel och med brännmärkningen av antisionism som
självklart lika med antisemitism. Det var år 2000 som Göra Perssons
Stockholmsforum mot antisemitism tog initiativ till det som skulle bli
IHRA, the International Holocaust Rememberance Alliance.
Bakgrunden var okunnigheten om Förintelsen och växande antisemitiska
uttryck i världen, bara ett halvsekel efter vår tids värsta folkmord.
2016 antog IHRA, som stöds av ett fyrtiotal, främst europeiska stater
världen över, en definition av antisemitism understödd av
Europaparlamentet, där till klassiska antisemitiska uttryck fogades
förnekelse av Förintelsen och även ”oproportionerlig kritik av staten
Israel”. Det är mot bakgrund av denna utvidgade definition protester mot
Israels krig i Gaza har fördömts och även stoppats i Tyskland och på
andra håll. Och just som tidigare har tolkningsstriden om antisionism
kontra antisemitism eskalerat i takt med kriget.
För en vänster med socialistiska och humanistiska målsättningar är
det centralt att, som Beckman argumenterade, hålla gränslinjerna tydliga
mellan motstånd mot sionismen som politiskt nationalistiskt och
militärt projekt och antisemitismens myter och hat mot ”Judarna”,
oavsett bakom vilken etikett det odlas.
Men Leningradrättegången då för ett halvsekel sedan? Under trycket av
en internationell opinion omvandlades dödsstraffen till fängelse med
benådning efter ett antal år då de sovjetiska ledarna lättade på
tillstånden för emigration till både Israel och andra håll.