Per Gahrton är död. Jag har aldrig funderat på hur mina känslor skulle bli den dagen jag får reda på att han är död, men det blev en plötslig känsla av vemod och sorg.
Första gången jag läste om Per Gahrton var i fjortonårsåldern i juni 1969 när jag fick reda på att han hade blivit ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Han ville driva Folkpartiet åt vänster.
Själv sympatiserade jag med VPK, och tyckte att det han ägnade sig åt mest av allt liknade ett kamikazeprojekt.
Men jag var lite imponerad och fick en hel del sympatier för honom.
Sympatierna förvandlades till entusiasm när han i början av 1970 drev igenom att FPU skulle föra en kampanj för barns rätt. Grundtanken i den var att föräldramakten måste minska för att barns rättigheter skulle öka.
En central punkt i denna kampanj var att barnaga skulle förbjudas.
Jag blev som sagt helt entusiastisk och gick, till min egen förvåning, och kanske mot bättre vetande, med i FPU i augusti 1970.
Det blev en besvikelse. På det enda möte jag gick på - 27 september samma år - insåg jag att FPU Storstockholm dominerades av trista figurer som mest av allt intrigerade för att få bort Gahrton.
Så jag slutade att gå på deras möten.
Men när det blev känt att Lars Leijonborg skulle utmana Gahrton som ordförande på kongressen i juni 1971 beslöt jag att åka dit. Jag hade väl gått ännu längre åt vänster under mellanperioden och mina inlägg på kongressen var knappast till nytta för Gahrtonfalangen - jag sågs nog av hans motståndare närmast som en skräckbild av vad som skulle kunna hända om Gahrton inte petades.
Och Gahrton förlorade.
Jag hade sovit för lite, och gått i en konstant nervspänning så när jag fick reda på röstsiffrorna (Gahrton förlorade med endast en röst) tog det inte lång tid förrän jag bröt samman. När jag kom tillbaks till Stockholm lades jag in på psyket.
Även om jag i juni 1971 knappast längre var "gahrtonist" sörjde jag hans nederlag. Och även om jag idag står långt från vad Gahrton stod politiskt har jag hela tiden känt respekt för honom.
Och, ja, jag sörjer honom idag.
2 kommentarer:
Per Gahrton var en mångbottnad person. Jag blev själv intresserad av honom pga hans EG-motstånd (som det hette då och där han senare delvis ändrade åsikt) och att han hade stor kunskap om bl.a Egypten. Förutom att ha skrivit en bok om landets utveckling så ska han också ha varit kunnig nog i arabiska för att hålla ett tal på språket.
Han skrev ju en mycket uppmärksammad bok 1970, "Kampen om Palestina". Där förde han fram en ganska så nyanserad ståndpunkt i Palestinafrågan, men blev angripen för att vara Israelfientlig. Vilket han knappast var, däremot starkt Israelkritik.
Vad gäller EEC (som EU först hette) gick han om jag minns rätt hårt emot medlemskap i denna organisation redan i debatten på FPU-kongressen 1971.
Skicka en kommentar