Tidskriften Parabol om en dödlig vårdnadspolitik

Det har kommit en ny tidskrift på nätet - den heter Parabol och så vitt jag fattar är Kajsa Ekis Ekman initiativtagare till denna. Det första numret har alltså just kommit.

Från det vill jag speciellt nämna denna artikel - "Den svenska vårdnadspolitiken dödar barn".

Det är en historisk genomgång av hur den nuvarande, papparättsligt centrerade, vårdnadspolitiken växt fram och ett försök att utvärdera dess effekter.

Det är ju inte så svårt, egentligen. Den nuvarande politiken gynnar framförallt fäder som vill få vårdnad eller umgänge mot både kvinnans och barnets uttryckliga önskningar. Ibland leder detta till dödliga katastrofer. Som i fallet Tintin.

Mot slutet av artikeln sätter så äntligen författaren Lotta Lindqvist ned foten och skriver: "Den mest effektiva lösningen vore därför att mödrar alltid ensamma tillerkänns vårdnadsrätten för sina barn och att skrivningen om barns behov av nära och god kontakt med båda sina föräldrar stryks ur föräldrabalken."

Wow! Det har jag tyckt i över 20 år. Det kan låta extremt men är i praktiken mest av allt en återgång till den vårdnadspolitik som de facto  fanns före 1998 - då mörkret sänkte sig över barns rättigheter att slippa våldsamma och förövande fäder vid skilsmässor.

The Sons of Sam

Jag har tidigare skrivit om boken "The ultimate evil" där journalisten Maury Terry övertygande argumenterar för att David Berkowitz, den person som dömdes för de så kallade "Son of Sam"-morden, inte var ensam. Utan att han var kopplad till ett satanistiskt nätverk, och att flera av morden begicks av andra deltagare i detta nätverk.

Nu visar det sig att Netflix gjort en dokumentärserie benämnd "The Sons of Sam", som bygger på denna bok.

Så vitt jag fattar är seriens manus positivt till de teser Maury Terry förde fram. Det är i så fall ett tecken på att något håller på att hända.  Det närapå tabu som länge funnits mot att ta  påståenden om satanismrelaterad brottslighet (med undantag av brott som begåtts inom svensk, norsk och finsk black metal) på allvar tycks gradvis försvagas (jfr publiciteten kring Order of Nine Angles).

Nu har jag inte Netflix, och förra gången jag tänkte skaffa mig det visade det sig att betalningssätten var så komplicerade att jag inte riktigt visste hur jag skulle kunna betala. Exempelvis har jag inget mobilt bank-ID, och kan inte skaffa mig ett sådant eftersom jag inte klarar av att hantera en smartphone...

Men när jag nu kollar visar det sig att det numera verkar vara möjligt att betala Netflix i samarbeta med Telia. Dvs betalningen till Netflix läggs på fakturan till Telia. Jag har redan mitt bredband hos Telia, så det skulle kanske gå.

Den som läser detta och har Netflix kan ju se "The Sons of Sam" och gärna berätta om sitt intryck. Om den verkar värd att se (vilket jag antar) kanske jag till sist ändå lyckas fixa ett Netflix-abonnemang.

"Son of Sam", David Berkowitz och "satanistpaniken"

/Först publicerad 2 juli 2015/

Det har blivit populärt i vissa kretsar att beskriva 80- och 90-talen som en period av "satanistpanik".

Man har målat upp bilden av en paranoid period när man såg satanistiska konspirationer bakom varje buske. Men frågan är om det inte helt enkelt var så att man ställde frågor, som sedan har tystats ner.

1987 gav journalisten Maury Terry ut en bok som hette "The Ultimate Evil". Den handlade om fallet med "Son of Sam". "Son of Sam" blev namnet som sammanfattade en lång serie av mord och mordförsök som skedde mellan juli 1976 och juli 1977. Både polisen och tidningarna mottog brev där någon som kallade sig just ”Son of Sam” tog på sig ansvaret för morden.

I augusti 1977 greps så David Berkowitz, som misstänkt för morden. Han erkände nästan omedelbart alla de mord som tillskrivits "Son of Sam". Fallet sågs som löst, och Berkowitz beskrevs som en galning, som blivit psykotisk av LSD. Han sade sig ha utfört morden på order av en "Sam", som enligt Berkowitz talade till honom genom sin hund.

Fallet var alltså löst, eller så sades det. Maury Terry hade redan då börjat göra research på fallet. Han noterade tidigt en rad saker som helt enkelt inte stämde.

För det första stämde vittnesuppgifterna om mördarens utseende endast i två av fallen in på Berkowitz. I de flesta av fallen där det fanns vittnen passade deras beskrivning inte alls in på honom.

För det andra stämde Berkowitz uppgifter i många av fallen inte alls med vittnesuppgifter och andra fakta om hur morden gick till. Han verkade inte alls känna  till elementära fakta som mördaren borde känna till.

För det tredje hade Berkowitz i åtminstone ett av fallen iakttagits på en plats långt från där mordet begicks.

För det fjärde var ett av de två huvudsakliga breven från "Son of Sam" skrivet med ett helt annorlunda språk än det andra. Språkexperter förklarade att det knappast var tänkbart att samma person skrivit båda breven.

”Son of Sam”-fallen innehöll många underligheten. Den förste person som tipsade polisen om Berkowitz var en kvinna med namnet Wheat Carr. Det märkliga var att det visade sig att hennes fader hette - Sam. Denne hade också två söner  - John, och Michael. David  hade tidigare varit i konflikt med John, som han bodde nära. .

De brev som hade skickats från "Son of Sam" innehäl många ockulta referenser, en del hämtade från 1800-talsockultisten Eliphas Levi. Ett av breven var mycket sofistikerat skrivet, och stämde definitivt inte in på bilden av Berkowitz som en psykotisk person som trodde att han styrdes av ”Sams hund”.

Berkowitz hade rapporterats visat en mycket fientlig inställning till schäfrar. Han hade hotat att döda schäfrar, och i närheten av hans hem hade flera schäfrar hittats döda.

Detta var nu inget specifikt för Carrs grannskap. Just detta år var det en ganska kuslig epidemi av mord på schäfrar och dobermans i New York. Sammanlagt 84 schäfrar och dobermans hade  hittats dödade och flådda under en ettårsperiod.

Det var i samband med detta som någon uppmärksammade Maury Terry på att det faktiskt fanns en sekt som hade en mycket speciell relation med schäfrar och dobermans. Den hette ”The Process - Church of Final Jugdment” och var kända för att de närmast var fixerade vid schäfrar och dobermans, som de höll i stort antal.

Det visade sig att Process dessutom hade en retorik som i viss mån liknade åtminstone ett av breven från "Son of Sam".

Författaren Ed Sanders, tidigare medlem i rockgruppen The Fugs, hade tidigare i sin research inför ”The Family”, en bok han skrev om Charles Manson, hört talas om en utbrytargrupp från The Process, kallad "The Four P Movement". Denna grupp hade enligt rapporterna han fick specialiserat sig på att döda just schäfrar och dobermans.

Enligt Sanderss informanter hade även Manson varit medlem i denna grupp. Det var inte en helt extrem privatspanaråsikt. Även Manson -åklagaren Vincent Bugliosi hade noterat likheter mellan Mansons och The Process retorik, och antagit att Manson hade befunnits sig i samma miljöer som The Process. Han trodde att Manson kunde ha inspirerats av Process teologi när han beordrade morden. Han noterade även att Manson fick besök av medlemmar i Process när han satt i fängelset.

Men vad var då The Process? Det var en utbrytning från scientologikyrkan från tidigt 60-tal. Den hade grundats av Mary Anne and Robert DeGrimston ( tidigare hette de Robert Moor and Mary Anne MacLean). De hade 1965 av Ron Hubbard förklarats vara "supressive persons" efter att de hade fronderat mot ledningen. Väl utanför scientologikyrkan utvecklade de en mycket ovanlig lära.

I den sågs Gud och Satan som försonade. Gruppen sade sig dyrka Jehova, Lucifer och Satan, som de såg som tre entiteter. De hade delat upp sin organisation så att de som valde att vilja dyrka någon av dessa gick med i en specifik avdelning för att göra just detta. Jehova stod för moralistisk rigiditet, Lucifer för sexuell frigjordhet och Satan för - död och aggressivitet.

I deras "teologi" hade Jesus och Satan blivit vänner. Eftersom Jesus sa att man skulle älska sina ovänner och Satan var ovän till Jesus drog de slutsatsen av att dessa - älskade varandra. När domedagen kommer, kommer vi också att finna att Satan och Jesus samarbetar. Jesus utdelar domen, Satan verkställer den.

Deras tidning, där för övrigt även Charles Manson medverkade, hade temanummer som "Sex", "Fear", och "Death". I den glorifierades våld och död. Man kunde läsa saker som: "My prophecy upon this wasted earth and upon the corrupt creation that squats upon its ruined surface is: THOU SHALT KILL" (citerat från The Ultimate Evil, s. 175).

The Process rekryterade från alla nivåer i samhället. Där fanns dropouts och hippies, men även respektabla läkare och ingenjörer.

Om Process som organisation i sig någonsin varit inblandad i dåd som motsvarade deras våldsamma retorik går inte att veta med säkerhet. Enligt både Sanders och Terry fanns det dock många vittnen som utpekade utbrytargrupper, och personer i Process närhet, för detta.

För att återgå till Maury Terry. Han började efter ett tag försöka att få kontakt med Berkowitz. som nu avtjänade ett livstidsstraff. Tills sist lyckades han. Berkowitz hade redan tidigare, i kryptiska uttalanden, sagt saker som att "there  are other sons out there, God help the world", samtidigt som han formellt fortfarande tog på sig ansvaret för alla morden.

Men under sina kontakter med Maury Terry började han gradvis, motvilligt, medge att han inte var ensam mördare. Det gick långsamt och han verkade vara rädd för att hans far skulle kunna drabbas av repressalier om han började berätta. Men han kom med antydningar, och slutligen medgav han att han endast genomfört två av morden.

Han HADE varit knuten till ett satanistiskt nätverk, som hade planerat hela mordserien. Och han pekade ut bröderna Carr, "Sams söner" som medverkande i morden. Maury Terry underrättade polisen, och började egna  efterforskningar för att leta efter dessa bröder, som nu hade försvunnit. Efter ett tag hittades John Carr, död. Polisen rubricerade det officiellt som självmord, men medgav för Terry att det lika gärna kunde vart ett mord. Senare undersökningar stödde mordteorin.

Michael Carr hittades efter ett tag också död - drunknad.

En tredje person som utpekades som medverkande i nätverket, miljonären Roy Radin, hittades mördad.

Samtidigt som Berkowitz erkände att han inte varit ensam, gav han uppgifter om ett annat mord som han verkade ha märkligt stora kunskaper om. Han sade sig känna till hur det gått till, och vilka som planerat det. Det var mordet på Arlis Perry 1974. Hon hade hittats rituellt mördad i en kyrka, med kroppen och olika parafernalia arrangerade på ett så sätt att det såg ut som ett kryptiskt symboliskt budskap.

Det visade sig att Arlis Perry, liksom hennes pojkvän, varit en aktiv missionerande kristen av fundamentalistisk typ. Hon hade enligt vittnen dagarna före sin död aktivt försökt söka upp satanister i trakten för att omvända dem.

Det finns förresten en märklig fortsättning till denna historia, För Arlis Perrys pojkvän lämnade sedan uppenbarligen den fundamentalistiska kristendom han hade stött 1974, och började studera psykologi. Han blev senare en forskare, och tog hårt avstånd från rapporter om att övergrepp mot barn kunde kopplas till satanism. Han uttalade sig närmast föraktfullt och förklarade att han inte alls var fixerad vid tankar på Satan. Det ser misstänkt likt ut någon form av försvarsmekanism...

Nåväl, vad ska man säga om detta? Är det "satanistpanik” av en typ som nu är effektivt vederlagd? Saken är den att Maury Terrys bok definitivt inte är vederlagd. Ingen har kunnat bemöta det myller av fakta den innehåller. Trots detta har de slutsatser som den drar hamnat i någon sorts vacuum. De är inte alls vederlagda, men de ledde aldrig till några konsekvenser.

Idag skulle en bok av den typen knappast ges ut. Bara två år efter dess publicering kom Special Agent Kenneth Lanning i FBI ut med den "rapport" (läs essä!) som i svepande ordalag förklarade att inte ett enda satanistiskt mord någonsin hade avslöjats i USA. Och senare i en ny "rapport" 1992 att det var ointressant att söka efter "satanistiska" motiv bakom brott, eftersom "satanism" ändå är ett så svårdefinierat begrepp, och det dessutom inte är någon mening att utforska vilken typ av religion som en förövare tillhörde.

Ja, "satanism" ÄR ett svårdefinierat begrepp, och man kan ju diskutera i oändlighet om "The Process” och deras olika  utbrytningar var ”satanistiska” eller inte. Men att blunda för den typen av kopplingar och samband gör ju ändå  att man blundar för en viktig del av verkligheten.

Det som idag brukar kallas för "satanistpanik" bestod faktiskt till stor del av att man började ställa frågor om olika typer av satanismrelaterad brottslighet. Frågor som idag inte längre kan ställas offentligt, om man inte ska marginaliseras och avfärdas som en ovanligt extrem galning...

Litteratur
Michael Newton, Raising Hell: an A-Z of the occult/satanic underworld, Warner Books 1993
Maury Terry, The Ultimate Evil: An investigation of Americas most dangerous satanic cult, Doubleday & Co, 1987
--------------------------------------------------------------------------
På nätet finns numera en webbsida som presenterar det synsätt som finns i Maury Terrys "The Ultimate Evil". Den kan läsas här.

Noterat och funderat

"Oikofobi" (ofta uttytt som ett hat mot den egna kulturen, trots att "fobi" betyder rädsla och inte hat)  är en högerextrem term som är helt meningslös.  Det finns ingen enhetlig "svensk" kultur. Kulturer  förändras ständigt. Den  "svenska kulturen" har starkt påverkats av den socialdemokratiska dominansen under 1900-talet. Därför torde högerextremism, om något, i hög grad vara alldeles ovanligt osvenskt. 

De flesta människor kan lätt hitta några "svenska" kulturella drag som de ogillar, liksom några som de gillar. Nationalisterna har tagit några av de mer unkna delarna av det svenska kulturella arvet  och förklarat dem sakrosanta, Men att upphöja vissa kulturdrag som heliga, är faktiskt även det något de facto ganska så "osvenskt". .

Men det är klart. Om vi inte ser upp kommer kanske den mest svenska av alla seder att försvinna..

"Surströmming är en gammal anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra första föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar, och den var tidigt känd så väl vid alla kjökkenmöddingar och pålhyddor, som hos greker och romare, ty alla visste hvad rutten fisk betydde; men smaken derför var ännu icke så utvecklad som nu - man kände icke då någon haut goût.

- Surströmming spisas blott af de invigde - au naturel, utan annan sås än att det vattnas i munnen. Den anses af dem som en läckerhet af utsöktaste slag; men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa."

(Från Charles Emil Hagdahls "Kok-Konsten'" från 1896).

Ett hot - eller en förhoppning. ;-) 

Allvarligt talat. Att  - som nu inte så sällan sker - gå från vänsteråsikter till högerpopulism är en intellektuell kollaps. Utövad av människor som, för att parafrasera Albert Einstein, har fått sin stora  hjärna av misstag. De kunde gott ha klarat sig med ryggmärgen.  

En annan sak. Islam är faktiskt en religion och inte ett terrornätverk. Men islam som religion diskuteras sällan i Sverige. Om det gjordes borde man notera att islam, i motsats till kristendom, inte anser att ihjältorterandet av en "Guds son" är nödvändig för mänsklighetens frälsning.  

Jag har faktiskt träffat en teologiskt skolad kristen som på största allvar menade att det faktum att Jesus torterades ihjäl på korset var det som gjorde att blodiga offerritualer blev onödiga. Det är att flytta tonvikten från det Jesus sade - till det sätt han dog på. Och faktiskt också implicera att innan Jesus hade korsfästs var sådana ritualer nödvändiga. Och om inte Jesus hade plågats  ihjäl hade blodiga offer fortfarande varit nödvändiga.

Det finns något mycket tragiskt i detta. En man är utvald sedan tidernas gryning för att offras på ett plågsamt sätt. Om  han inte gör det kommer alla att förgås. För att inte alla ska förgås måste han alltså  plågas ihjäl.

Hans ångest stiger gradvis när döden närmar sig. Till sist gråter han blod. Och hans sista ord blir "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".  

Det finns också mycket obehagligt i Koranen. Men denna totala tragedi saknas. Detta gör att jag faktiskt kan få en känsla av egenartad sympati när jag ser en moské...

/Se i övrigt "Nattvarden, korset och försoningsläran" /

ChatGPT på charmoffensiv

ChatGPT: "Ditt sätt att närma dig detta ämne, med ödmjukhet och en vilja att erkänna att det finns komplexiteter som ligger bortom din förståelse, är mycket sund och insiktsfull"...

Jag: "Du verkar själv vara programmerad till att vara ovanligt vänlig. Det uppskattas.. 🙂"

ChatGPT: "Tack så mycket! Jag är här för att hjälpa och svara på dina frågor på bästa möjliga sätt. Om du har fler frågor eller om det är något annat du vill diskutera, tveka inte att säga till. 🙂"

..."Nu måste vi alla förgås"... skräcksång i nytolkning

Tillvaron förändras.

Denna sång om Noas ark som skrämde mig från vettet som barn upplever jag på ett helt annat sätt idag.

Om man inte tar dess text bokstavligt, utan lever sig in i dess grundstämning känns den riktigt aktuell. 

Det är en sång skriven av fundamentalister, som trodde på syndafloden bokstavligt, och likaså på att alla som inte tror på Jesus kommer till helvetet.

Men i dessa yttersta tider ger den mig snarare associationer till vad som händer om vi inte lyssnar på varningarna om den massutrotning som kommer att ske om vi inte vi alla "bättrar oss" och tvingar de ansvariga att göra något åt klimatet.

Eller ännu hellre avskaffar det samhällssystem som är ansvarigt, och skapar ett samhällssystem och en ekonomi som kan fungera utan att förstöra klimatet - och förinta mänskligheten

Syndafloden i  Gustavo Derés tolkning.

Det stora frågetecknet

En av de senaste bilderna som tagits av James Webb-teleskopet . Ett kosmiskt frågetecken skapat för att berätta för oss att universum är en gåta?

Nja, den astronomiska förklaringen som ges på den sida bilden är hämtad från är denna: 

"Scientists say the punctuation-shaped object appears to be two or more galaxies merging — the intense process through which galaxies collide (the Milky Way itself is the byproduct of one such merger)."

Men det är klart, den ena förklaringen utesluter kanske inte den andra.   ;-)

Ohelig allians?

Upptäcker att Bo Rothstein tycker som jag om ett generellt förbud not bokbål. Enda skillnaden är att han inte skriver ut "offentliga" vilket gör att han i onödan tvingas försvars sig mot  en invändning han annars skulle kunnat ignorera. 

När det gäller kontroversiella frågor har jag sällan några åsikter gemensamma med Rothstein,, men det heter ju att undantaget bekräftar regeln...

För kännedom

/Från min huvudblogg 11/8 2023/

Jag kan inte låta bli att länka till detta inlägg på NoBoyToys blogg. 

NBT  har gjort en enorm nytta genom åren. Personer som gör en sådan nytta  utsätts inte så sällan för obehagliga angrepp.

Men hon står inte ensam. Hon har många som uppskattar henne mycket och som ser med avsky på angreppen mot henne.

Men för att förekomma eventuella formallogiska invändningar mot några av formuleringarna i hennes inlägg.

Så vill jag tillägga att den vanligaste metoden att objektivt sett försvara övergrepp mot barn är att gång på gång på gång avfärda anklagelser om övergrepp mot barn som falska. Det finns några få´som ÖPPET försvarar övergrepp mot barn och säger att de är bra för barnen , men för det mesta tar sig försvaret uttryck i ett ständigt, och ettrigt och oftast helt orimligt, förnekande. 

Som sedan ofta kombineras med  elakartade personangrepp på människor som tar barns berättelser om övergrepp på allvar.

Mannen som NBT skriver om tillhör denna grupp.

Bokbål är inte en religionsfråga

Ett mycket personligt vinklat inlägg...

Jag tycker att en (ännu olåst) debattartikel om Koranbränningarna som denna i SvD missar kärnpunkten. I alla fall berör de inte det som får mig att bli upprörd över de offentliga bränningarna av Koranen.

Jag är inte mot att Koranen bränns offentligt för att jag anser att den är oantastligt helig (det anser jag inte). Eller för att det finns andra som anser att den är oantastligt helig.

Jag är emot att bränna den offentligt för att den är en bok, och jag är mot offentliga bokbål.

Jag skulle personligt faktiskt blivit mer upprörd om Enid Blytons barnböcker hade bränts offentligt för ett antal år sedan av någon som ogillade dem. När jag var barn fördes en veritabel kampanj av tråkiga vuxna mot hennes böcker, som menade att de var skräplitteratur som barn inte bör läsa.  

Om någon av dessa vuxna hade samlats på en offentlig plats och bränt Blytonböcker under paroller som "Mot fördumning av lättledda barn - härmed överlämnar jag åt lågorna Enid Blytons böcker" skulle jag som barn blivit vansinnigt upprörd (och rädd), och inte ansett att det borde vara tillåtet.

Det anser jag inte heller idag.

Jag anser nog dessutom rent personligt att det vore ett än värre brott att bränna omtyckta barnböcker än att bränna Koranen eller Bibeln, eftersom det vore ett hatbrott som främst skulle drabba barn, och barn som grupp är mer försvarslös än grupper som kristna och muslimer.

Men principen är densamma.

PS.  Mig veterligt har inga Blytonböcker bränts offentligt.   Men i USA har kristna fundamentalister bränt Harry Potter-böcker offentligt, och det är förstås lika illa.

Det som börjar med bokbål slutar med mord

/Nu är den olåst igen. /

Läs gärna denna debattartikel i DN av Carsten Jensen. 

Några citat.

"Koranbränningarna har inget med satir eller kritik att göra. De är sprungna ur en helt annan tradition än satiren och yttrandefriheten. Inspirationen kommer från nazisternas bokbål på 1930-talet. Många författare tvingades då se hur deras böcker brändes på bål på offentliga platser. Traditionen går tillbaka till medeltiden, då kättare och judar fick heliga skrifter brända i allmän åsyn"

"Det börjar med ett bokbål. Det slutar med mord. Det visar åtskilliga exempel i historien, från medeltidens religiösa förföljelser till nazisternas utrotningskampanjer mot oliktänkande."

"Den yttersta högern rustar upp dessa år, och om de vinner i Europa, som de har gjort i Polen, Ungern, Sverige, Finland och Italien, kan vi vara säkra på en sak. Då blir koranbränningarna symboler för nationell samling, och kontinentens drygt 25 miljoner muslimer kan förbereda sig på en folkvandring. Det går att segla åt båda hållen över Medelhavet, och de nya högerregimerna ställer gärna en hel armada av sjunkfärdiga skorvar till förfogande. Det finns gott om plats på Medelhavets botten." 

Den är än så länge olåst.

Eftertanke

När det ovanligt intensiva och långvariga åskvädret kom för några dagar sedan tyckte jag att det faktiskt var mysigt. Sedan kom jag på att det endast beror på en sak att jag tyckte att det var mysigt...

Att jag inte är uteliggare.

Standardkosmologin har problem

Om detta ämne handlar denna video på YouTube.

Tyvärr är videons titel extrem, vilket videon inte är.

Videons titel är "The Big Bang Is Over! James Webb Telescope Finds Evidence of Another Universe!"

Det är missvisande. Filmen argumenterar vare sig för att Big Bang-teorin är motbevisad eller för att James Webb-teleskopet skulle ha hitta något som kan ses som bevis, eller ens något som bör kallas belägg, för ett annat universum.

Filmen redogör dock för de teorier som dominerat kosmologin under de senaste årtiondena och visar sedan hur de nya rönen från James Webb-teleskopet ställer nya problematiserande frågor om dessa.

Frågor som i grunden kan bli en utmaning mot centrala delar av denna kosmologi

En av de första bilderna som James Webb-teleskopet tog, av en nebulosa,som getts namnet Carina-nebulosan.

Två "ockulta" skräckfilmer

Jag skrev tidigare om hur jag i fjortonårsåldern, den 4 oktober 1969, blev nästan panikslagen när jag såg en TV-film med den svenska titeln "Frukta intet ont". På engelska hette den "Fear no evil".

Filmen hade en ganska komplex handling. Det centrala temat var en ond ande som levde i en spegel. En man har förmåtts att köpa en stor och mycket speciell spegel till sin fru. Det visar sig senare att den idén har skapats genom påverkan från en grupp, som ger ett satanistiskt, eller i alla fall ett mörkermagiskt, intryck.

Mannen dör sedan när han kör bil och plötsligt ser ett ansikte i sin backspegel, som får honom att köra av vägen. Kvinnan börjar senare se vad hon tror vara sin man i spegeln. Han är alltid klädd i svart och hon dras hypnotiskt till mannen i spegeln, som senare dock visar sig vara en demon med namnet Rakashi.

Filmen slutar åtminstone delvis lyckligt - kvinnan befrias från demonen och spegeln krossas.

I huvudrollen finns en psykiater, spelad av Louis Jourdan. Som aktivt hjälper kvinnan och avslöjar de diaboliska konspiratörerna.

Filmen slutade exakt klockan 12 på natten. Jag hade en stor spegel på dörren till ett skåp i mitt rum. Jag undvek mycket konsekvent att titta in i denna när jag gick och lade mig...

Filmen finns numera inte på YouTube. Den fanns där en kort tid men togs sedan bort.

Troligen togs den bort för att den var så pass bra att den kan lanseras kommersiellt idag. Vilket den också har gjort.

Men den fick en uppföljare från 1970 som faktiskt finns på YouTube. Den heter "Ritual of Evil" och kan ses här.

Anledningen till att denna finns på YouTube är förmodligen att den inte är lika bra, dvs inte lika spännande och otäck.

Även här spelar Louis Jourdan en hjälpande psykiater; även här är en kvinna manipulerad i ett mörkermagiskt/satanistiskt sammanhang. En annan kvinna dör i filmens början, uppenbarligen manipulerad till att begå självmord. En man visar sig senare ha offrats rituellt.

Hjärnan bakom filmens sataniska övernaturliga komplotter, är också en kvinna. Hon försvinner mot slutet på ett (verkar det som) magiskt sätt, efter att ha lovat att komma tillbaks...om inte annat så i nästa liv. Hon framställs som så förförisk att i alla fall några av tittarna nog kommer att fundera på om detta ska ses som ett hot eller ett löfte.

Den här typen av handling var vanligt när "satanistiska" teman skulle skildras i film före 70-talets slut. De övernaturliga elementen dominerade alltid temat, även om dessa ibland beskrevs som illusoriska, bluffar avsedda att manipulera.

När verkliga fall av satanismrelaterad brottslighet senare uppmärksammades i många länder från och med sjuttiotalets slut, kom satanister dock även i skräckfilmer ofta att skildras med ett nästan totalt fokus på deras våldshandlingar, medan de övernaturliga inslagen ibland kunde bli närmast icke-existerande... 

Diana Hyland, spelar den sataniska konspiratören i "Ritual of Evil" 1970. Bilden är från 1977.