På Tidlösas blogg hittar jag denna länk.
Det ser ut som en skickligt genomförd argumentation för att det
forntida Atlantis huvudstad låg i västra Sahara, i något som ibland
kallas "Saharas öga". Till och med en kvasiskeptiker som jag blev
imponerad.
Men när jag sedan går till denna artikel i Wikpedia
tar jag bort ordet "kvasi". I just denna fråga finns det inte längre
något "kvasi" i min skepticism. Inte nog med att de koncentriska ringar
som påstås visa att det handlar om Atlantis huvudstad uppenbart verkar
geologiska och inte alls ser ut att vara gjorde av människor. De enda
arkeologiska artefakter som återfunnits i "Saharas öga" verkar vara
gjorda av Homo Erectus, en grupp av människor som föregick Homo Sapiens.
Det här är endast en av hundratals "teorier" om vad det gamla Atlantis ska ha legat. De brukar utgå från utvalda delar av Platons dialoger, men aldrig dess Atlantis-historia i sin helhet.
I Platons berättelse om Atlantis finns ett centralt parti. Där berättas om hur det krigiska Atlantis beslutar sig för att erövra Grekland. De tappra grekerna vinner dock den striden och besegrar Atlantis.
Det bör förstås påpekas att när Atlantis påstås ha gått under befinner vi oss någonstans 11000 f.kr. Då var Grekland ingen civilisation, utan beboddes av utspridda grupper av jägare och samlare. Detsamma gällde förstås även före detta datum....
Att utspridda grupper av jägare och samlare snabbt skulle kunna besegra en teknologiskt högt utvecklad civilisation i ett krig låter ju inte direkt trovärdigt.
Men det blir värre.
Atlantis ska alltså ha gått under ca 11.000 f.kr.
Om
- som det brukar påstås - flyktingar från Atlantis då spriddes över
världen för att sedan bygga pyramider, megalitgravar och annat
imponerande är det ju märkligt hur länge de väntade.
Om Atlantis alltså gick under ca 11000 f.kr. skulle deras diaspora ägnat sig ät att vara jägar-samlare i årtusenden - och först efter några tusen år började de med en tekniskt primitiv form av hackjordbruk. Först 7000 år efter Atlantis undergång skulle de börja ha byggt megalitmonument i Västeuropa, och 8000 år efter att deras civilisation gick under skulle de ha grundat Egypten.'
Vi får alltså anta att de flyende atlantiderna var så chockade att de glömde allt de lärt sig i Atlantis - de kunde endast jaga och samla - och efter några tusen år lyckades de komma ihåg hur man hackade i jorden.
Först efter 7-8000 år började de minnas på allvar (det bortträngdas återkomst?) . Och de blev plötsligt mycket flitiga i att bygga megalitmonument och pyramider.
Än värre blir det när Atlantis-entusiaster hävdar att atlantiderna på andra sidan Atlanten grundade mayacivilisationen. De första mayastäderna grundades ca 750 f.kr. - lite mer än 10000 år efter Atlantis påstådda undergång.
Den bild man får av allt är alltså denna. Atlantis-civilisationen utlpånades totalt efter den påstådda översvämningen. Alla kunskaper glömdes bort, och atlantiderna anpassade sig till den praktik som fanns i de områden de kom till- att jäga, samla och lite senare hacka jorden.
Men Atlantisflyktingarnas kollektiva omedvetna verkade i det tysta. Så med början 7000 år efter att Atlantis sjunkit, eller i den ovan länkade videon i alla fall översvämmades, började de så sakta att bli medvetna om sina tidigare kunskaper.
Låter det konstigt? Det är det också.
Det som inte är konstigt är den helt självklara slutsatsen. Atlantis har aldrig funnits.
En karta från 1882 som påstås visa utbredningen av det atlantiska imperiet.
9 kommentarer:
https://en.wikipedia.org/wiki/Atlantis_Is_Calling_(S.O.S._for_Love)
https://www.youtube.com/watch?v=T4ZrdSRIIoA
Men om Atlantis aldrig har funnits, vem är det då som ringer därifrån ???
:-)
Det här får mig att tänka på första gången jag ställdes inför något liknande en ideologisk strid. Jag var i nedre tonåren och hade precis börjat prenumerera på spiritualisternas husorgan Utan Gräns, som också på sin tid introducerade mig till New Age-världen. Dénis Lindbohm skrev en artikel i ett nummer om varför Atlantis inte hade funnits. Lindbohm hade själv skrivit många böcker om sina minnen från tidigare liv och det blev ett tag många ilskna brev till redaktionen med reaktioner från de som trodde på Atlantis. En kvinna sade ungefär som så att om våra minnen är falska är dina det också. Själv gjorde det mig intresserad av Lindbohm som ju var en ganska säregen gestalt.
En annan fundering jag hade runt detta är von Dänikens resonemang om mayafolkets astronomiska kunskaper. Man kan tycka att de, om de hade haft möjlighet att skapa rymdraketer, också borde ha kunnat stå emot den spanska koloniseringen. Konstigt nog verkade ingen tycka det var märkligt att all denna teknologi försvunnit, såtillvida de inte menar att det framförallt rörde sig om beskrivning av förbipasserande utomjordingar.
Denis Lindbohm minns jag mest som författare till ett stort antal mycket fascinerande sf-romaner. Att han inte trodde på Atlantis förstärker definitivt min respekt för honom.
Mayafolket hade förstås inte en teknologi för att skapa rymdraketer. Dessutom. Deras matematiska kunskaper var förvisso stora, men de hade absolut inga kunskaper om vad världsrymden var för något. De visste inte att jorden var en planet som rörde sig kring solen, och jag är inte ens säker på att de visste att jorden är rund.
PS. De kunde mycket bra räkna ut hor stjärnorna rörde sig i vad de såg som ett himlavalv, men att stjärnorna var solar hade de inte en aning om.
PPS. Innan man kunde tolka mayaskriften trodde många att den innehöll djupa filosofiska spekulationer, men när den slutligen kunde tolkas visade den sig till större delen handla om palatsintriger, konsten att tortera krigsfångar, och andra totalt icke-filosofiska ämnen...
Jag läste för några år sedan en historia om dechiffreringen av mayaskriften. Det finns en intressant politisk bakgrund till varför det tog längre tid än det kanske borde. Det store namnet inom forskningen på sin tid, Eric Thompson, var fullständigt övertygad om att det rörde sig just om visa filosofiska diskussioner, framförallt inom astronomi, och då med en begränsad ideografisk vokabulär. Han var också övertygad anti-kommunist. Så när den sovjetiske forskaren Yuri Knorozov på 50-talet hittade ett fonetiskt samband och publicerade en artikel om det gick Thompson på krigstigen nästan direkt, och det hela föll i glömska. På slutet av 70-talet hittade en annan person med ryskt påbrå, Tatiana Proskouriakoff, ett samband med datum och logografiska tecken för födsel och tronbestigning. Efter en relativt kort tid kunde man slå ihop de båda upptäckterna och till sist förstå mayaskriftens kombination av fonetiska och meningsbärande komponenter.
Vid det här laget hade i princip Thompson givit med sig, men han erkände det aldrig rakt av och dog kort efteråt. Knorozov fick i alla fall se sina idéer bli allmänt accepterade under sin livstid. En lustig detalj är att en den amerikanske mayanisten Michael Coe trodde på Knorozovs teser tidigt och kommunicerade med honom via brev i flera decennier. Coe anmärkte i ett sammanhang att det gladde honom att både CIA- och KGB-agenter som läste deras brev måste ha varit ytterst förvirrade av innehållet i breven.
Jo, jag har just nu två böcker om mayaforskning hemma där detta diskuteras. Det verkar faktiskt som om Thompson till sist erkände att han hade haft fel, även om han inte gick djupt in i det. Jag har faktiskt läst några av Thompsons böcker som alltså var skrivna innan mayaskriften hade tolkats, och han visste definitivt om exempelvis att maya regelbundet offrade människor under rituella former. Det är LITE märkligt att han kunde kombinera detta med en idealiserad syn på mayakulturen, men på något sätt gjorde han det ändå.
Skicka en kommentar