För några veckor sedan upptäckte jag att jag inte längre lade en massa saker på golv och bord etc. utan att tänka på det. På något sätt var jag orolig för att detta nästan mirakulösa framsteg skulle försvinna lika snabbt som det kom. Detta trots att jag intuitivt kände att det hade kommit för att stanna.
Ja, det har inte försvunnit än i alla fall. Och det känns nu oerhört konstigt att jag i femtio års tid inte varit förmögen att hålla ens den elementära ordning. Det var ett tillstånd som kom plötsligt sommaren 1971 och sedan stannade kvar.
När jag fick boendestöd 2016 utvecklade jag snabbt förmågan att storstäda dagen innan boendestödjaren skulle komma. Men dagarna emellan var det som vanligt. Vilket innebar att jag innan jag började skura och dammsuga först måste ägna flera timmar åt att plocka upp allt som låg överallt.
Men numera ligger det inte saker överallt. Jag lägger inte längre saker överallt och om jag ändå gör det ser jag det med en gång och tar upp det.
Från 16 till 66 års ålder har jag alltså levt i ett tillstånd där jag ständigt lägger saker överalt och inte kunnat göra något åt saken. Detta tillstånd har alltså upphört. Det är fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar